TLK is no more

Damp idag ner ett mail som offentliggör bandets splittring. Tråkigt men man vill ju faktiskt inte höra dem mer. Det är en artikel i göteborgska Djungeltrumman och introduktionen av Dogge är kul också:

På senare tid har han fokuserat på att jobba inom reklam- och filmbranschen.

Jaha, grattis till att du får skrika "Cykel på köpet" istället nuförtiden. Skämt åsido, TLK (The Latin Kings) är legender och props ska de ha för det, men det här var verkligen på tiden. Värt att notera är att Dogge återigen droppar det här:

– Jag är född i Sverige och mamma heter Birgitta. Samma familjesituation som kungabarnen men jag tror att folk anser dem vara mer svenska än mig. Det är farligt för Sverige att inte ta vara på erfarenheterna i skuggan av betongen. Barnen i förorten ska vara lika stolta som andra barn när svenska flaggan hissas.

Jaja blatte, hör av dig när du inte behöver ha blå cykelbyxor på dig i tv.

Fotnot: Är jag för grov? Är jag oanständig? Hör av dig! Men bara om du kan skälla ut mig på "nysvenska". Jag talar inget annat.

________________________________________________

Måste bara tillägga att den här posten, fram till det här är med på min jobb-blogg. Var tvungen att ha med det där sista since allt bara är gnäll gnäll gnäll från (äldre) läsare. Vet att det är bull att cross-posta men... Där får jag dessutom skit när jag inte hinner blogga och sånt, mycket mer stress och hets.

Fick idag veta att jag blir en av två reportrar som bevakar Hultsfred för Smp, och antagligen för de andra tidningarna i koncernen, yes! Ska bli sjukligt kul att skriva lite igen. And on that notice så pallar jag inte mer personligt men lovar en post om LB-spelningen i tisdags + föreläsningen jag var på idag med Jonas Hassen Khemiri (impuls). Vilken kille!

Rapp rap - hur gör de?

Nu när jag sitter med värsta akrivet kan jag lägga upp massa pärlor från min karriär hehe, hittade den här idag, ett par år på nacken men men. Fan vad soft det var när jag faktiskt skrev artiklar och inte bara snackade om att göra det.

rapp rap
- hur gör de?

[ORD] Vi pratar varje dag och på många olika sätt. Men hur kan man prata med tolv och en halv stavelse i sekunden? Ung avslöjar hemligheten bakom rapparnas snabbhet.

danina.mahmutovic@smp.se

Bakom något så enkelt som att prata döljer sig ett helt maskineri. För att få fram ett ljud krävs det att flera olika muskler samarbetar och ger upphov till ljud. Hur vi sedan pratar, är olika från person till person, men det finns vissa saker som alla gör. Att prata väldigt snabbt är lite av en konst och i och med att man ökar tempot gör man också vissa ändringar i sitt tal. Det mest extrema exemplet på att prata fort är kanske rappen. Gunilla Thunberg är doktorand vid Stockholms universitet och forskar i fonetik, läran om hur språkljud låter, och berättar att grunden i vårt tal är vår utandningsluft.
- Vårt tal begränsas av muskelkraft och kan därför inte göras hur snabbt som helst. Däremot finns det vissa saker man gör när man pratar snabbare, säger Gunilla.
Forskarna kallar det för reduktion och egentligen betyder det att man artikulerar slarvigare för att spara tid. Spar in på vissa stavelser för att säga en sak snabbare.
- Reduktion kan man hålla på med om lyssnaren förstår det språk man talar väldigt bra. Sådana här genvägar i språket tar vi, utan att det märks, säger Gunilla.
- Ytterligare en sak man gör när man pratar fortare än vanligt är att man krymper utrymmet mellan orden, man hör inte var orden börjar och var de slutar. Det är något som rappare gör väldigt mycket, förklarar Gunilla.
Något till höres omärkbart är också rytmen i vårt tal där två saker är viktiga. Betoningstrycket är när man omedvetet markerar ett speciellt ord som är viktigt i sammanhanget.
Dessutom höjer och sänker vi tonläget för att uttrycka en viss känsla.
- Som rappare går man upp och ner mer i tonhöjd, för att bli mer intressant. Då förstärks också rytmen.
1998 satte amerikanen Rebel XD världsrekord i att prata snabbt. Han rappade hela tolv och en halv stavelser i sekunden. Vanligtvis pratar vi med ungefär fem till sju stavelser per sekund. Gunilla tror att Rebel XD:s fart kan bero på att han använde sig av korta stavelser som lämpar sig för snabbt tal. Hon tror inte heller att det är omöjligt att lära sig att prata snabbare, om man vill det.
- Det beror också lite på hur gammal man är. Ju yngre, desto lättare har man att lära sig. Helst ska det vara före puberteten, säger hon.
- Allt handlar om att kunna koordinera de många musklerna som är inblandade. Det är viktigt att ha en bra kontroll för andningen, och så att förbättra uttalet av orden.

Publicerad på Smålandsposten, Ung, 2004-11-27

En YT-historia om Jigga vs Dipset-beefen

Hittade en fin blogg som samlat en massa you tube-klipp om beefen. Speciellt kul är 1) I'm not a writer, I'm a biter, hur fan tänkte Hova - att det inte skulle användas emot honom?
2) Wtf, Jigga har flippat All I got for hoes is hard dick and bubble gum...
3) Och Cam har också bajtat sin beskärda del... se klipp.
4) Säger Dame Sweden när han snackar om att stå utanför och vara ett fan eller är min krassa högtalare bananas?

VARSÅGOD!

Brother Ali-remix

Ja, okej jag vet att alla bloggar om brodern men snubben har sålt 10 000 ex första veckan av sitt The Undisputed Truth. Mitt ex ligger i ipoden men det är jobbigt med voice-overs. Freedom aint free har jag dock lyssnat och fastnat för så...

Här är iaf remix av Truth is.
Helt aight.

Allt jag läser är...

...typ skrivna ekon. Säger lite samma sak och länkar lite likadant. Okej, paradoxalt nog pallar jag inte med den här hysterin om att man ska vara först med allt och att det blir någon sorts tävling. Kanske är det bättre att faktiskt vara lite personlig även om jag, i princip, föraktar dagboksbloggar. Haha, det är möjligt att det här stycket endast är någon liten legitimering för vad jag kommer att skriva nedan.

När man jobbar med tidningsmakeri blir allting potentiella artiklar, interjuver, krönikor. Under min mest engagerade tid tänkte jag i princip i krönikor. Under de åtta senaste månaderna har jag blivit en sjukt förslappad student. Att bara vrida om till heltid som journalist har gått förvånansvärt smärtfritt och idéerna har börjat trilla in så småningom. Det här med sömn har dock varit lite svårare, för att inte snacka om att jag måste planera måltider i förväg.

Kollade på min lägenhet to be idag och fatta, jag har en liten walk in closet, varje fashionistas dröm.

Har blivit rätt mycket Masta Ace för mig på sistone, inte nödvändigtvis lyssnande utan diskuterande. Något stör mig och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. En hel del billiga rim, antar jag och hela den här grejen om att han är så underskattad. Men vad är underskattad? Av hur många måste man förbises för att vara underskattad? Vad räknas uppskattning i överhuvudtaget? Ibland undrar jag inte om hiphop-tyckare i allmänhet är lite snabba att slänga med uttryck och höja till skyarna eller desarmera.

Och en sjuk grej, såg idag på den här talangjakten på Tv4 och helt plöstligt dyker en Växjö-kille upp och beatboxar. Du ser inte så bra här men du hör. Fan, 1 fucking miljon i vinst, hoppas verkligen det går bra för honom.

Vi har vår egen serie

Måste bara posta senaste strippen min serietecknare hade publicerad. Eller min och min, jag administerar hans lön så jag får säga sånt. Klicka för större, dummy...
Victors andra grejer ser du här.

Två månader för tidig för NYC

Mäktiga Supernatural freestylar med hjälp av Rock the Bells (festival) - publiken, 2004

Läser på Oh word att de inte ens har sett Rock the Bells (dokumentär), de skriver att den låter intressant och länkar hit, där jag helt plöstligt får veta att den hade premiär på Manhattan 11 april, vilket är exakt två månader efter den dagen jag såg den på Panora i Malmö. Nu var det iofs en musikdokumentärfestival men cred är cred. Oh Word-snubbarna har ju rigorös koll på typ allt och menar att alla andra rap nerds måste steppa upp sitt game... Den här gången var jag fan före dem, recognize!

Läser sen att Gbg bara bokar in tusen feta akter (Ghostface 4 juli, varför en onsdag?!) medan jag ägnar timmar åt en lokal talangjakt med noll hiphop. Why god, why? Roskilde har också släppt Clipse men vi väntar fortfarande med spänning på det stora hiphop-namnet. Inte för att jag kan åka egentligen men jag är en sucker för att plåga mig själv med sån här vetskap.

Jag och H skulle förresten på Sugar Hill Gang på torsdag men icke - jag flyttade ju till 352 istället. Jag unnar er fan den kvällen men Little Brother kommer äga den 1 maj och tack gode gud för röda dagar och flextid.

Sist men inte minst, läser om att Terror Squad äntligen har släppt Remy och att hon ska ge ut sitt andra solo-album på eget bolag. Gästar gör för övrigt massa andra femcees, just hoping it won't suck...

Back on square 101

Det betyder helt enkelt att jag har flyttat tillbaka till Växjö och att [offentliggörande] jag på onsdag börjar jobba som ungredaktör på Smålandposten. Det betyder en ganska stor omställning i mitt liv. Det är inte jobbigt ännu men att behöva flytta hem till sina föräldrar är rätt wack. Att lämna sin pojkvän är det också. Å andra sidan är det ett riktigt kul jobb och well, mitt cv är lite suget på lite tillskott.

Så sista helgen i Skåne tillbringades kvalitetsmässigt, lördag natt satt vi hemma hos mig och pulade massa mat - den här nya SVT-grejen "Det känns som fredag" kom på och däribland låg en diskussion om dj-fack plus premiär för dokumentären om Kellerman. Under förväntan, verkligen. Är det Stocktown som fixat? For real? Här är det.

Följdes hursomhelst av Musikbyrån som hade köpt in ett rep om human beatbox från Norge. Aight research av baggarna men Mb missar ju helt att följa upp programmet på sin blogg. Okej, det är inte svårt att googla själv eller söka på Myspace, hade bara varit så nice med en liten länksamling, sånt har jag alltid uppskattat och försökt göra när jag själv gjort rep.
SÅ:
Se programmet.
Shlomo
Kid Beyond at wiki
Scratch at Myspace
Scratch med Black Thought, freestyle sessions.

Not featured:
Killa Kela

En liten parentes bara att jag såg att de bantat ner Mb-redaktionen till tre män. Waddup Henriksson och vem har ansvar/koll på hiphop?
TBC

Var tog tryckaren vägen?

Bort med bänkar, fram med läsken och släck lysrören. Fröken i kjol och musiken på en liten skiten bandspelare. Den som hade senaste Aboslute Music fick cred och därmed makten över playknappen. Som barn av 90-talet är jag uppväxt med fredagsdisco i matsalen. Den där föreberedande sociala tillställningen som, inser jag nu, skolade ganska mycket av ens krogvanor.

Vi har tjejgängen som är de första som äntrar dansgolvet och är de sista att lämna. Sådana som önskar diverse topplistehits av dj:n men själva sällan står bakom skivspelarna. Samma tjejer som frågade killarna med skivorna om Pinks You make my fanns med på volym 25 eller 26. Har du Shakira These hips don’t lie?

Vi har alla de där som står och pressar längs väggarna. Förut sysselsatte de sina händer med sura S-märken och små chipspåsar. Idag har det bytts ut mot alkohol och cigaretter. Upptagen är inte töntig.

Charmörerna är desamma. Förut gjorde de kanske masken på golvet och stod antagligen i mitten av den där ringen vi bildade. Nu drar de också uppmärksamheten till sig med sina excentriska rörelser.

Tyvärr är det dock det bästa som gått förlorat. Den där stunden då rummet direkt blev könsseparatistiskt och golvet tömdes på folk. Den heliga tryckaren. Vem skulle dansa först? Vem skulle bjuda upp vem? Strategierna filades och det bästa blev helt enkelt att i förväg ha planerat en dans tillsammans. På samma sätt som man krogvis har sina aningar om vem det är man ska gå hem med.

Tryckaren blev det närmaste intimitet man kom det andra könet som liten och stora frågor kretsade i ens huvud. Är jag för svettig? Ska jag vila huvudet på hans axel? Ingenting var dock större än att få se om killen skulle våga föra ner handen över tjejens rumpa. Det var ju bara de mest vågade som gjorde det.

Men idag verkar tryckaren död och begravd. Jag kan inte minnas senaste gången en tjej och en kille fick höra en ballad och sakta snurra runt. Romantik är ute och vi grindar. Ja, det kallas så när man dansar nära varandra. Det behöver inte ens vara musik under 90 bpm. Tjejer kan gnida sina bakar mot killars skrev i nästan vilken takt som helst. Och det är sällan det far tankar genom ens huvud. Grinding är legio. Svett är sexigt, händer är välkomna överallt.

Jag talar inte nödvändigtvis om de som fortfarande lyssnar på alternativ musik men det vanligaste steget är inte längre two-step, alltså att bara flytta ena foten till andra i sidled. Hur man bäst skakar rumpa och böjer sig längst ner mot golvet är snarare frågorna vi har att hantera. Inte alla, men många.

Vad hände egentligen med den där söta dansformen där man fick kramas och hålla andan i tre minuter? Tacka för dansen och le och hoppas på att kanske ses till nästa låt igen. Varför slutade det vara nog?

I somras hamnade jag på efterfest med en ganska känd hiphop-dj och började helt enkelt snacka om min tryckar-nostalgi. Jag vill bli uppbjuden igen och kramad och vara tyst jättelänge för att bara få vara i stunden. Det finns en poäng i det där lite högtidliga och något sött i att faktiskt få en fråga om man vill dansa. Nuförtiden står man helt plötsligt med en flåsande kille i ryggen och får fly hals över huvud för att inte ge vidare invitationer. Som om en dansade tjej är en invit alls.

Den stora hiphop-djn svarade i alla fall med en fråga: är du tolv år gammal? I wish.

Krönika publicerad på Smålandspostens nöjessidor 2007-04-13

En smal Jigga

SNAP!

Nå, det har varit mkt frånvaro men blame anything. Om tre veckor har jag ett nytt jobb och jag lovar att det blir skitmkt nörderier då. Holla!

Hultsfred, hiphop och horbokningar

Redan på måndagkvällen hade det läckt. Hultsfredsfestivalens tredje bandsläpp skulle egentligen äntligen offentliggöras på tisdagsmorgonen. Men så går det när man skickar ut affischer med de nya namnen för tidigt.

För en hiphop-älskare som mig själv var Clipse och Tone deff ett positivt besked. Tyska reggaestjärnan Gentleman likaså och de coola brudarna Uffie och Mapei tackar jag inte nej till. Men det var speciellt ett namn som överskuggade släppet. Mannen och myten - 50 cent.

Som ett av de absolut största dragplåstren för årets festival, låter inte reaktionerna vänta på sig för den anmärkningsvärda bokningen. Rockpartys forum fylls av inlägg hela tiden, frågan alla ställer sig är hur bokningsgruppen tänkte. Marknadföraren Håkan Durmér svarar att de ville ha en "riktigt maffig hiphopakt" och avslöjar att de lagt direkta bud på Jay-Z, Kanye West, Missy Elliott, Nas och 50 Cent. Den senare "funkade bäst utifrån datum, tillgänglighet och pengar." skriver Durmér.

Forumanvändarna är upprörda, speciellt efter det faktum att Fiddy valdes över så många andra stora namn. Rockparty slår ifrån sig kritiken med att förklara en Hawaii-akt måste gå över genrerna. Inte bara hiphopare ska vilja se 50. "Vi som festival har inter underlag till att ta en riktigt cool hiphopakt och ställa upp på Hawaii. Det skulle bli alldeles för folktomt." menar Durmér.

Men andra källor menar att Rockparty och högsta ansvarig för bokningen - Janne Kleman, länge har velat ha Curtis Jackson till Hultsfred. Så länge som i fem år. Sedan floppen 2004 har Rockparty ändrat strategi. Biljetter ska säljas och bokningen är ett medel för att sälja biljetter. 2007 ska också få stämpeln "Slutsålt". Men många ifrågasätter 50 cents dragningskraft, en bokning som dessutom måste ha kostat miljoner kronor. Viktigare är dock hur bra show det egentligen kommer att bli, med tanke på den ökända spelningen på Hovet i Stockholm i höstas där det var alla andra utom stjärnan själv på micken. Det verkar som 50 är mer promotion än motion.

Hultsfred har alltid haft lite problem med hiphop. 2004 var som sagt året som floppade hårdast med avskedad personal som resultat. Det var också året där repertoaren präglades av urbana artister som Alicia Keys, Mary J Blige, The Roots, Jean Grae, Dizzee Rascal och Dilated Peoples, för att nämna några internationella. Ekvaktionen blev enkel att lösa. Mycket urbant är lika med dålig försäljning är lika med förminska det urbana utbudet. Go safe! Kolla bara på 2005 års stora headliner - Snoop Doggg och 2006: Pharrell.

Det finns ingen sting längre, och kanske beror det på att Rockparty tappade sin bästa bokare i och med misslyckandet för tre år sedan. Ett tips är att snegla på storebror Roskilde som har vanan att ligga i framkant. Ett annat är låta bli de där svulstiga namnen som förargar såväl hiphopare som hatare. För 1700 spänn förtjänar alla bättre. Och det inser Rockparty också snart med tanke på hur trögt biljettförsäljningen går.

Pussy Power - The Videos

ICE - 4 languages no video
QUEEN LATIFAH – U.N.I.T.Y


DA BRAT ft. Jermaine Dupri – Funkadafied


STACY EPPS – Dayze no video

The High & Mighty ft. WHAT? WHAT? & Kool Keith –
Hands on Experience pt II no video

EVE – Satisfaction


LAURYN HILL – Lost Ones


DJ Premier ft. SONJA BLADE – Look 4 Tha Name no video

YO-YO – IBWin’ Wit My Crewin’ no video

LIN QUE ft. MC LYTE – Let It Fall


ICE ft. ANNA – Dreamz no video

TRINA ft. Ludacris – B R Right


Three 6 Mafia ft. REMY MA – Pussy Got Ya Hooked no video
HEATHER B - Da Heartbreaka no video
MYSTIC – Ghetto Birds no video
APANI B FLY EMCEE – Say Whut no video
RAH DIGGA – Tight no video
BAHAMADIA ft. Chops, Rasco & Planet Asia – Special Forces no video
MASIA ONE – New Love no video
DJ Vadim ft. SARAH JONES – Your Revolution no video

Pussy Power

Så, lite mer än en vecka senare är det här. Mitt lilla mixtape. Nog snackat, här är grejerna.

TRACKLIST:
ICE – 4 Languages
QUEEN LATIFAH – U.N.I.T.Y
DA BRAT ft. Jermaine Dupri – Funkadafied
STACY EPPS – Dayze
The High & Mighty ft. WHAT? WHAT? & Kool Keith –
Hands on Experience pt II
EVE – Satisfaction
LAURYN HILL – Lost Ones
DJ Premier ft. SONJA BLADE – Look 4 Tha Name
YO-YO – IBWin’ Wit My Crewin’
LIN QUE ft. MC LYTE – Let It Fall
ICE ft. ANNA – Dreamz
TRINA ft. Ludacris – B R Right
Three 6 Mafia ft. REMY MA – Pussy Got Ya Hooked
HEATHER B - Da Heartbreaka
MYSTIC – Ghetto Birds
APANI B FLY EMCEE – Say Whut
RAH DIGGA – Tight
BAHAMADIA ft. Chops, Rasco & Planet Asia – Special Forces
MASIA ONE – New Love
DJ Vadim ft. SARAH JONES – Your Revolution

Granny Dan presents: 8th of March/Pussy Power - We In Control (Zshare, .zip = mp3+konvolut)

Vill du ha tapet i fysisk form (cd-r), maila mig här daninamahmutovic@hotmail.com. 20 spänn plus porto.

Women and tips

Det är lite sjukt hur allting ska hända samtidigt. Samtidigt som jag gör mitt Pussy Power-mixtape så förs diskussionen om samma makt på exempelvis Digfi. Jag postade en gammal artikel och här kommer svaret. Jag blev aldrig lika frustrerad av det här med hora/madonna-komplexet i hiphop men jag håller med Felicia Alexandersson i hennes replik... Den här hittar du här.

Andra bra grejer jag snappat upp på senaste:
1. Method Man & Support (=Redman) spelar i Amsterdam 21 mars...
2. MYSTIC, fet rappare, spelar på Rust i KPH 14/3
3. Rocky blir SVT-serie!


Det var allt så länge. RIP Biggie, huh?

Jag har en hemlighet

+


Essay on female rap

+



=

Ett litet projekt jag håller på med som släpps 8 mars.

"We got forty-eight which mean a whole lot of cream"

Vi kan snacka om sjuka 48 timmar eller så kan vi snacka om mina senaste 48 timmar. I lördags åkte jag hem från Växjö efter tre dagar av frenesi, körkortsyra, en himla massa tur och ett boostande dj-set. På tåget till Malmö så har jag för det första samma plats som en kompis kille. Vi sitter på ett sånt ställe med fyra stolar och med oss sitter en 17-åring från Västervik (numera ngt place utanför Landskrona) som har Crazy Frog/Ronny och Ragge/666 på sin mobil utan att skämmas. Och sådana där små högtalare. Mhm.

Den andra killen är elva bast och säger inte mycket. Stiger av i Eslöv. Now you got the cast. Hur somhelst snöade jag in på det här med snusklubbor för ett tag sedan och i fredags fick jag fyra stora av en polare. Dessa delar jag nu ut till oss fyra på tåget och sen har alla en trevlig resa.

I Malmö tar jag en taxi hem och åker med världens coolaste chaufför. Han pluggar till civilingejör men har paus för examsarbete och kör sin pappas taxi. Han lär mig om taximarknaden och stoppar taxametern för "han har också varit fattig student". Det visar sig att han känner min kompis kompis.


Hemma i Malmö sitter jag vid datorn och letar musik. Jag har nördat loss som fan på det här med kvinnliga rappare och ja, jag har en lista. (Håller på med ett mixtape till 8 mars, säg till om du är intresserad...). Klockan tre på natten ringer jag en kompis i Lund och klockan 04.10 står jag på hållplatsen.

Vi är i en busskur men det är inte meningen att man ska snacka här. Stereotypa Sverige, skitsnack som jag älskar att flippa med. Och en snubbe, vi kan kalla honom R, stöter på mig typ:
- Vad står det på din hand? Mitt nummer?
- Haha nej, Cut Chemist, det är en låt.
- Rock, eh?
- Nä fan han är en av Jurassic 5 DJ:s.
- Men... N...
- Ja, Numark också.
- Damn.

Och vi snackar musik i tio minuter tills min buss kommer. Han bokstaverar sin msn för mig och hoppas verkligen att jag kommer ihåg. Yeah, jag ska adda honom nu. Inget sånt, jag sa att jag var på väg till min pojkvän. Classy rejection.

På bussen hamnar jag bredvid en ful kille vid namn M. Två minuter senare kommer Vanda med enkel-V. M tycker att Vanda & Danina är konstiga namn och Vanda flippar med floskler.
- Men det är bara för att vi är invandrare. Är du rasist eller?

M fattar inte men jag hostar för jag är så torr i halsen. Skrattet kväver mig nästan. M mackar Vanda och säger den här cheesy linen:
- Du är ingen fisk.

Det visar sig att den ena är landskapsarkitekt och den andra arkitekt. Eller studerande. Efter jag blottat att jag var 19 var jag inte så intressant länge. Men det är okej, jag skrev den här texten, eller iaf bitar av den och smsade till mig själv. De bytter också mailadresser. Är det det som är det nya? Telefon är för intimt men msn eller mail är sådär lagom bra avstånd? Jag och R dillade om att vi skulle höras på något forum. Han är född 79 och hänger fortarande med Playahead. Där hade han också hookat med en gammal klasskompis lillasyster. Jag har bara lassies!

I Lund blev det som en bubbla. Vi gick runt, lyssnade på musik och pratade med textrader. Nojade tillsammans och åkte buss, bil, tåg. Lundakebab och kopp-kaffe. Inga jävla glas här. Vi strugglade och absade och fingrar i desperation. Rappade och peppade och jag kan hålla på hur länge som helst. Han kickar Big L för mig och ni vet kanske hur det är. Ingenting annat existerar. Förrän nu när jag outar det för världen. Man måste älska bloggar.

___________

Om vi så ska ta lite formalia så är det meningen (MENINGEN) att jag ska blogga varje fredag. Förra veckan skrev jag värsta inlägget om mytomaner som mynnade ut i att jag lapplackade på mina grannar och avslutade med Lasse och Morgan. Makes sense? Haha, du önskar du hade fått läsa det! Men inlägget bara försvann liksom och jag orkade verkligen inte skriva om hela. Jag minns det dock.

Vad heter låten?

Kolla vad jag såg på MTV

Cut Chemist ft. Hymnal - What's with the altitude.


She gave me headphones/Said have you heard this sound/I think I've heard this one/Totally underground



Och direkt har jag en anekdot kopplad till den här låten. Skrev ner den på handen med min bingopenna när videon went mtv on me. På nattbussen klockan 04.20 till Lund, eller snarare i busskuren träffar jag den här snubben ralphie_79. Han mackar och frågar vad som står på min hand - om det inte är hans telefonnummer. Vi börjar snacka om J5 och Red eyes! och sån skit och han tvingar på min hans msn. Har gjort och haft den i huvudet två dygn men saknar mp3:a.... Nå nå, here it is, another state of mind.

Gates of Graffiti

BOK: Gates of Graffiti
Björn Almqvist, Tobias Barenthin Lindblad, Malcolm Jacobson, Torkel Sjöstrand
Dokument förlag.

Klotter, vandalism, skadegörelse. Om kärt barn har många namn så har okärt fler. Tagen, det vill säga målarens personliga signatur, väcker många känslor och är säkert den mest föraktade delen av graffitin. I alla fall för utomstående. För målarna själva är det centralt att kunna ”bomba” som det kallas att lämna sin tag någonstans. På väggar, bänkar, elskåp och så dörrar. Speciellt det senare har uppmärksammats i Dokument förlags senaste bok: Gates of Graffiti.

Det är mest en samling bilder på nerbombade dörrar. Svenska dörrar, amerikanska, belgiska, tyska, franska, danska, dokumentationen täcker dem alla. För ett otränat öga ser det mest ut som nerklottrade portar och det är just den oförståelsen som är det intressanta. Författarna vill nämligen att ”fler ska upptäcka skönheten i en bombad dörr”.

I detta syfte har man också använt fyra kortare texter, skrivna av målare från fyra skilda platser (Köpenhamn, New York, Göteborg och Berlin). Fyra vitt skilda texter av varierande litterär kvalité som skildrar graffarnas inställning till bombing. Det är namedropping och nostalgi men också riktigt intressanta tankegångar. Speciellt den göteborgske målaren Punk som rör vid det som bränns. Varför bombar han? För han älskar det. Och han hatar att snacka om det med folk som inte bombar. Vi kan inte förstå men han tycker att det är sött att vi försöker. Nonchalant inställning, ja visst men också brutalt ärlig. ”Missförstå mig rätt, det är trevligt att dom bryr sig tillräckligt för att fråga. Grejen är bara att det är meningslöst. Jag kan bara tala för mig själv, såklart, men mitt svar är enkelt. Jag gillar att tagga. Jag vill inte åka fast, uppenbarligen, men jag vill inte att det ska vara lagligt heller. Vad vore poängen då?”, skriver han.

Det finns liksom inga raka svar och den där åtråvärda logiken som vi så desperat greppar efter, sliter loss sin huvtröja från vårt grepp eller rentav omfamning. På så sätt bygger också Gates of Graffiti på en självmotsägelse. Den vill förklara, visa, nyansera men gör det på ett så subtilt sätt att de flesta utomstående fortfarande inte kommer fatta. Precis som Punk skriver är det väl trevligt att bry sig men frustrationen ligger nära till hands när inte ens en bok som utger sig för att förklara, kan göra det. Kanske handlar det inte ens om att påvisa skönheten i en taggad dörr utan att försöka klargöra det där som är så svårt att acceptera. Det där att allting inte behöver ha ett yttre syfte, ett budskap.

Jag läser fyra kärleksförklaringar och får inblick i en exklusiv diskurs. På så sätt känner jag mer än jag förstår. Fler texter hade kastat nytt ljus över de många bilderna men för tillfället bygger i alla fall Gates of Graffiti åt rätt håll. Och det är ju faktiskt, paradoxalt nog, en funktion det med.


Recension ännu ej publiceeas men såld till Smålandspostens kultursidor, 2007-02-XX

Ett bitterljuvt åtal

Sverige är inte skakat och det är egentligen ingen stor omvälvande grej. Det är bara ännu ett uttryck för frustration. Frustration inte bara från textförfattarnas sida utan också från lagens långa arm. Förargelse är ju tydligen väckt. Låter det jättekonstigt? Här är sammanhanget. Året är 2006 och vi befinner oss i Landskrona på den lokala festivalen Rotrock. Kommunalt sponsrad, för er som vill klaga på det också. Två killar rappar och har så gjort ett tag och ja, det blir en del rader om att de hatar polisen. Eller rättare sagt: ”Alla i Landskrona hatar polisen” och ska starta krig mot densamma. Emilush & Caustic som de två rapparna kallar sig anmäls för förargelseväckande beteende och häromveckan kom så beslutet att åtal ska väckas.

Mediesverige skriver sina krönikor och ledare. Exemplen på artister som pekat finger och riktat rader åt polisväsendet är många. Klart det finns i alla musikstilar, hiphop är dock en väldigt explicit genre. Det är inte så konstigt att rappare har dragits inför rätta. Vi behöver inte ens fara över Atlanten och dra upp Public Enemy eller NWA. Det finns en svensk historia också: Sedlighetsroteln inför granskningsnämnden för sin ”Ring Snuten”. Friade. Ken Ring för sin verbala attack på kungahuset. Nedlagt efter offentlig ursäkt.

Trots att dessa båda exempel på många sätt var grövre än duons stycke ”Ingen chans mot oss”. Musikerna själva är förvånande över åtalet men tar det med ro. Medierna sliter i dem och alla vill ha ett uttalande. Så vad säger de? Ingenting revolutionerande, ingenting speciellt rebelliskt. Ingen låda, inget brandtal. Det här är bara ett uttryck för deras state of mind. ”Folk har sagt värre grejer” menar de och ångrar sig faktiskt inte även om ett åtal aldrig är kul. Det som däremot är kul är all PR som den lilla gruppen har fått. Långt mycket större sådan än deras faktiska talang, om du frågar mig. Och i en intervju i Sydsvenskan så säger de sig faktiskt också se positiva sidor av historien – som ”all gratis reklam”.

Med Internet är det klart att de kunnat sprida sin musik men frågan är inte om vice chefsåklagare Göran Olsson har gjort mer för Emilush & Caustics karriär än typ Myspace. En ny snuthatarlåt har släppts på Emilushs hemsida, den här gången med en som är väl bekant med ämnet – Ken Ring. Min 14-åriga lillebror surfar gärna på nätet och samlar på sig amatör-mp3or av alla de slag men det här läste han på text-tv:s förstasida och voíla, SVT hookar med hiphop.

På så sätt kan jag inte tycka att åtalet är annat är lite bitterljuvt. Bittert för att jag som medborgare kan komma att betala för stigmatisering av den konstform jag prisar mest av allt. Ljuvt för att statsapparaten och samhällsöverbyggnaden kissar i byxorna och som bekant så blir det kallt efteråt. Har det varit värt att sprida två kids hemmagjorda pubertala åsikter land och rike runt? Likgiltigt för att jag faktiskt tror att oavsett åt vilket håll domen faller så kvittar det. De tusen andra Emilush & Caustic i Sverige kommer ändå inte tystna. Tvärtom. Vad ska ni göra då?

Krönika publicerad på Smålandspostens nöjessidor, 2007-02-22

Hora/madonna-komplexet i hiphop

Artikel om det som rubriken implicerar. What to say, det blir lätt enkla dikotomier. Klart att man kan hitta motsvarigheter för samhälleliga hypoteser överallt, så även hiphop. Men det är en soft redogörelse även om den inte direkt droppar något nytt under solen. Pallar inte föra någon längre diskussion, feel free att trigga igång mig.

Don't leave us this way

Well, det är en splittringens tid. Cosmic lämnar truppen och Little Brother upplöses. Ja, 9th Wonder och Big Pooh + Phonte går skilda vägar. Jag har diskuterat saken med lite polare och jovisst, 9th behöver kanske mer utmaningar och ja, andra har producerat fina LB-beats men ändå. Paine på AHH skriver så fint om grupper och dynamiken vissa parter kan skapa med varandra. Till skillnad från all destruktivitet och beef hit och dit, är detta pure love.

En drink för oberoende

Jag skulle aldrig tillåta det. Jag skulle aldrig kunna låta en kille betala för mig, sa hon. Det var inget anfallande med hennes ton. Det noggranna fördömandet var ett avståndstagande från min så kallade osjälvständighet. Det skulle kännas så dumt, menade den andra och berättade om den där dejten då killen hade blivit upprörd för att hon hade insisterat på att betala själv. Deras ogillande var förpackat i bomullsord men kunde ändå inte döljas.

Upprymd efter en utlandsresa och inspirerad av en annan kultur trodde jag i min enfald att en drink var en komplimang och inte en muta. Att ta emot den betydde inte att återbetalning i natura förväntades. Jag blev inte förminskad till ett offer utan styrka att säga nej.

I ett led att bli fritänkande kvinnor fick vi lära oss att samhället hade färdiga roller åt var och en. De var ingenstans smickrande för kvinnornas del. Att därför vägra ställa upp på dem blev snabbt det viktigaste målet. Tvärtom blev den nya normen. Efter det förbjude Gud att våra döttrar någonsin skulle ha ett rosa täcke. Fotboll, lego och stake åt alla. Stå upp för sig själv, låta ingen trampa på en, göra vad en vill och sitta brett med benen. Dricka bärs med grabbarna, rapa och spela poker. Den manliga huvudrollen blev den åtråvärda.

Så brudar började ragga som fan på krogen. Ligga med var tredje och föra svarta böcker. Så stor och så bred. Så många minuter och så mycket skratt blev det med kompisgänget. Så mycket fejkande ingick och så avancerad var fingermotoriken. Allt skulle beskådas, hånas. Ju grövre desto bättre. Ju fler recensionsexemplar desto roligare. Ju taskigare desto mer oberoende. Det var väl så snubbarna gjorde.

Tjejer tog över allt det där som vi själva hade definierat som makt. Bröl och fyfan klart jag bjuder på pilsner. Loska på gatan och visa att det inte är mjukt ludd vi skiter. Vi skulle klättra lika högt på stegen, konkurrera om överordningen. Förtrycket blir mindre om vi gör som de styrande. Vi lurade oss själva att tro att vi gått framåt i jämställdhetens namn när vi egentligen hade dumförklarat oss.

Paranoidfeminismen har lärt oss att den som betalar hamnar i en bekväm position. Att tacksamhetsskulden är oundviklig och att det ekonomiska beroendet återigen tågar in. Domen kommer innan intentionen. Avsikten får aldrig en chans att vara god. Allt är mycket lättare att tackla när innebörden är förutspådd. Aggressiviteten utombords täcker oroligheten inombords. Kom igen, den moderna kvinnan tjänar sina egna cash, betalar för sig och vägrar tro på förutbestämda roller.

Sanningen är att självständigheten inte kommer med automatiskt avvisande. Den följer med den skicklighet som krävs för att styra uppvaktningen åt det håll som passar en själv. Jag betalar också gärna för mig. Men inte av något principskäl, inte för att bevisa något. Tar emot på egna villkor och skräddarsyr efter mina behov. Jag är som mest fri när jag vågar se mig själv som en jämställd part och inte som ett byte.

Krönika publicerad på Ung, Smålandsposten, 2006-02-25

Ett sms från magkänslan

00.37 skickar jag upp min sista krona. Telia tar fortfarande 89 öre för ett sms och jag hatar dem för det. Eller älskar, i alla fall dagen efter. Jag vet att jag inte borde, jag vet att det är det sista man ska göra. Speciellt efter en eller två eller tre öl och absolut efter den där drinken. Men det finns inget tillfälle än just då som det verkar mer rätt. Inget tillfälle då orden flyter och fingrarna valsar över mobilknapparna. Kom jag på det här? Shit, det här skulle få mig att springa hit. Snabbt som fan.

Så jag ger honom femton minuter en kvart. Så han kan hämta andan. Komma på en bra replik, jag vet att det inte är lätt. En halvtimme är väl också en okej tid även om telefonen sitter klistrad i handen. Vibrera, vibrera. Fördriv tiden, snacka med vem som helst. Ingenting är lika intressant. Låt honom annan ragga på dig. Tack för bekräftelsen men det är inte detta jag vill ha. Var är hans svar?

Inte där. Inte i morgon heller. Psyka, psyka, inte ringa, inte messa. Inte ens ett hej eller ett lamt försök att initiera diskussion om Lupe Fiascos Kick, Push som är så mycket han att jag måste berätta det. Snacka med polare, avreagera. Irriterande. Jag lovar att radera hans nummer på söndagen. Sneglar mot luren resten av helgen. Fuck it. Tänker att jag är helt jävla dum i huvudet. Chilla, lugna ner, släpp taget. Softa, Danina, softa. Han kanske är upptagen, han kanske inte har några pengar. Han kanske inte ens fått det, tänker jag men vet att det är en skitdålig lögn. Jag fick leveransrapport direkt. Hade han känt som jag hade han svarat direkt.

Få saker är så smärtsamma som att sträcka ut en hand och mötas av luft. Att ge en bit av sig själv som ingen vill ta emot. Du vet vad jag menar. Kände jag mig dum, fast med ett obesvarat sms som inte gick att ta tillbaka? Som fan. Känner jag mig ännu dummare nu när han läser det här? Till en början, ja. Allt handlar liksom om spelet. Det där obligatoriska inslaget innan det är okej att säga vad man känner. Ingen vill verka för desperat, två telefonsamtal i rad är lite fel. Var det en fråga i senaste meddelandet? Håll koll på vem som ringde sist. Tolka, tolka, tolka. Hör inte av dig förrän det är din tur. Nej, han kan få för sig något. Ett eventuellt vi kan släckas. Inte gå för snabbt fram. Det är
verkligen inte fel att tänka så.

Men ibland är frågan hur mycket som är hjärna och hur mycket som är hjärta. Den bästa av relationer flyter faktiskt naturligt. En polare ringer jag när jag behöver, utan att oroa mig för vad hon ska tro. Så när jag är intresserad vill jag kunna vara det utan att begränsas av osynliga regler för vad som anses normalt och inte. Slappnar man av mer när man studerar samtalslistor och räknar dagar än bara gör det som känns rätt? Inuti. För jag menar, tycker han det är jobbigt att du ringer för att berätta om den där låten eller för att du vill se hur han mår, kanske det inte riktigt stämmer ändå. En nära vän lärde mig att våra känslor är det enda äkta vi har. Normer och spel förändras, regler bryts och existerar därför. Allting, allting är ombytligt och relativt. En magkänsla är sann.

Krönika publicerad på Ung, Smålandsposten, 2006-08-12

Det är inte Röda bönor. Lev med det.

Det här är för alla tjejer runtom i världen, som har träffat en man som inte respekterar deras värde.
Som tänker att alla kvinnor ska bli sedda och inte hörda. Så vad gör vi tjejer? Skriker högre. Låter dem veta att vi står fast vid vår sak. Lyft era händer och vifta stolt. Ta ett djupt andetag och säg högt: Ni kan aldrig, kommer aldrig, kan inte hålla oss nere.

Är det ett 8 mars-tal à la Gudrun Schyman? Är det en feministisk kampsång? Nej, inte riktigt. Tänk lite mer globalt, inte så
förutsägbart. Tänk en blond kvinnlig popstjärna. För faktum är att det är en ungefärligt översatt Christina Aguilera. Förvånande? Det kan man tycka. För att komma från en storsäljande mainstream-artist
är det radikalt. Politik och samhällsproblem är sådant som på senare år har rört sig bort från hitlistorna. Festlåtar och kärleksballader säljer. Men det finns såklart undantag och Aguileras låt Can't hold us down är en.

Den fick ingen politisk uppmärksamhet i media som när Dixie Chicks dissade Bush eller Britney Spears stödde densamme. Aguileras lilla brandtal försvann någonstans i mängden när den släpptes 2002. Istället landade all fokus på hennes avklädda video till singeln Dirrty. Och kritiken var inte nådig i moralistlandet USA och feministlandet Sverige. "Vad är det budskap hon skickar ut till unga tjejer?" undrade man. "Hon har faktiskt ett ansvar!" skanderades det. "Ännu en stackars tjej som fallit offer för sexismen och måste utnyttja sitt utseende för att komma någonstans" sade de cyniska. Men
vad missade alla?

Att Aguilera faktiskt gjorde en feministisk anthem med samma budskap som rörelsen haft i många år. Skillnaden mellan henne och alla jämställdhetsföreläsningar, flygblad och demonstrationer var bara att hon fick långt mycket större genomslagskraft. Hon sjöng nämligen inte för döva öron. Folk letade självmant upp hennes låt för att lyssna. Viktigast av allt, hon nådde ut till en grupp som vanligtvis inte intresserar sig för feminism av något slag. Alla de där brudarna som
lever med föreställningen att feminister är rabiata flator med hårunder armarna. Den där uttjatade klyschan alltså. Och tråkigt nog är den missuppfattningen utbredd.

Även Destiny's Child har gjort sitt i det man skulle kunna kalla för r'n'b-feminismen. Hiten Independent women Pt 1 sa också den något om kvinnorollen på 2000-talet. Betala för dig själv, var din egen boss, löd dess effektiva slagord. Säga vad man vill om de kvinnliga artisternas nakenhet eller genusanalys. De gör någon som även den mest pålästa professorn misslyckas med. Nämligen att på ett enkelt sätt förmedla styrka till tjejer på en gräsrotsnivå. Är det egentligen så konstigt att Beyoncé är roligare lyssna på än det är att läsa Simone de Beauvoir?

Det är ingen tvekan om att musiken är en betydelsefull uttrycksform. Inte heller är det konstigt att feminister kritiserar sina gelikar som r'n'b-artisterna ändå är. De som förenklar för mycket, är populistiska och missar väsentligheter. Visst, det finns mycket man kan förbättra och rätta till. Samtidigt kan man inte förneka att artisternas kamp är välbehövlig. Jag vet inte, men det känns onekligen som att starka feministiska budskap i musiken har stärkt tjejer mer än vad, säg ... Linda Skugge har gjort.

Krönika publicerad på Nöje, Smålandsposten 2006-04-21

Feminism med problem

Man föds inte till kvinna, man blir kvinna. Man föds inte till man, man blir man. Språket är patriarkaliskt. Mannen är norm. Könen hålls isär av genussystemet och könsrollerna förtrycker varje individs rätt att skapa sin egen identitet. Eller hur? Jag vet att du har hört det förr och jag vet att du vet. 2005 och de flesta vet vad könsroller är. 2005 och väldigt få skulle säga att en människa får vissa egenskaper på grund av sitt kön. Vi är med än så länge. Feminismen är en bra grej.

Sen då. Tjejer är underordnade. Tjejer fostras till att inte ta plats. Tjejer får inte lika mycket i lön för samma arbete. Tjejer
blir påverkade varje dag av media. Tjejer får ätstörningar, bulimi, anorexi av Frida, av Veckorevyn, av Cosmopolitan. Vi är fortfarande med. Lika lön för lika arbete såklart. Sjuka ideal är inte bra för någon. Ekonomiskt, politiskt och socialt är brudar underordnade, visst. Fel nummer ett: Hur ska det hjälpa tjejer att hela tiden få höra att de är underlägsna killarna? Hur blir det mer jämställt om jag hela tiden av feminismen görs till ett offer i det rådande systemet?

Det snackas ofta och gärna om hur tjejer förväntas ta hand om barn, ta hand om hushåll, vårda, vara ömma. Hur den kvinnliga könsrollen binder tjejer till sånt och hur dessa sysslor ses som mindre värda. Feminismen i dag kan inte ställa sig utanför samhället, utan präglas också av könsroller. Det fattar vem som helst. Fel nummer två: Hur förändras "samhällets" syn på tjejrollen som svag om feminismen själv ser på tjejrollen som den svaga?

Som tanke är feminismen god. Den är viktig, bra och behövs. Men den har, liksom alla andra rörelser, sina problem. Människor som lever i sitt engagemang och gör det till en livsstil har ibland svårt att se sin kamp utifrån, att sätta den i ett sammanhang. Verkligheten fördöms bara för att den inte passar den världen man vill leva i. Den egna läran blir dogmatisk. Det finns bara ett rätt sätt: att raka benen är först och främst att styras av normer än att kanske känna sig snygg. Fel nummer tre: Hur blir samhället bättre av att man förkastar människors spontana känslor och uppfattningar?

Kampmetoderna i en rörelse blir ibland mer centrala än själva målet. Det är viktigare att kunna säga att alla män är potentiella våldtäktsmän för att det är så, än att reflektera över vilken genomslagskraft ett sådant påstående ger feminismen. Att killar är gubbslem för att de gillar kvinnokroppar. Fel nummer fyra: Hur ska vi få folk att fatta att feminism är en bra grej när vi hela tiden motarbetar oss själva? Om man överhuvudtaget kan ta avstånd från feminismen, har feminismen blivit framställd på ett dåligt sätt. Den ska vara självklar för alla.

Krönika publiceras på Ung, Smålandsposten, 2005-04-09

Theory, theory och luft?

Efter en ganska mind-twisting tenta, eller paper som det så fint heter, satt jag där med mina teoriramar och bara längtade efter något verkligt. Jag vet inte om ni har upplevt det men när sitter man i sin lilla 24-kvadratare och läser om hur världen är uppbyggd och Bourdieu och Foucault och Derrida och marxistisk kritik och poststrukturalism och kulturanalys så känner man sig ganska snabbt overloaded. Ord bara flyter ihop och ja, jag vet egentligen igenting. Det är då jag längtar till bloggen. Inte för att jag får färre idéer eller är mer strukturerad här men det blir iaf en normal ventil. Ett utsläpp. Jag pyser ut här.

Men vad jag längtat att blogga om är det här. En krönika signerad Märta Mystener, kolumnist och bloggare på DN:s Sthlm-sajt. Kopplat till teori-overload snackar hon om hur hon försöker applicera sina cultural studies-insikter på förortsrappare och hur fel det blir med svar som "Öhhh..." och "Ta om frågan, jag fattar inte...". Alltså, det är inte fel på svaren, snarare på frågorna. Om jag lärt mig något riktigt användbart av mina historiestudier så är det att en källas (här intervjupersons) värde avgörs av vilka frågor man ställer till den. Alla som intervjuar har väl upplevt sega artister, medieovana personer som inte vill säga något eller alltför medietränade med inövade svar, och visst har det inverkan på hur texten blir till slut. Men det är ändå intervjuarens (alla som intervjuar är inte journalister!) uppgift att hitta den rätta vinkeln, för att få ut så mycket som möjligt av samtalet.

Nu är det inte det Myrstener primärt skriver om. Hennes text fick mig hursomhelst att tänka på en kompis som skulle intervjua en riktigt ordvrängare - Organism 12 från MBMA. Hon hade värst grymma utgångspunkten om teorier om svordomar och det ena med det tredje och när hon stod där och skulle få svar på sina minutlånga frågor så möttes hon av samma sak typ "Öh, jag fattar verkligen inte vad du menar" och de fick lägga ner hela grejen. Kompisen tyckte det var ganska jobbigt för Herr Ågren är allt annat än trög, det var bara hon som misslyckades med sin överföring av teori.

Och det är sjukt intressant för Myrstener menar att det är lätt att superanalysera "när man själv inte är förtryckt". Hm, om inte t.ex. rapparna i texten uppfattar sig som förtryckta, betyder de att de är det bara för någon avhandling säger så? Å andra sidan kan man ju undra om det bara är de som ingår i "den förtryckta gruppen" som får analysera densamma? Genus om genus, etnicitet om etnicitet, generation om generation?

Nu blir jag sådär navelskådande igen. Kan ingen kommentera och diskutera det här med mig? Det är därför jag bloggar, skriver, allt. Utbyte, people!

Annars tre saker:
1) Var är alla bra krönikörer? Jag älskar denna konstform men ser den inte. Ge mig tips! Myrstener är ju en trevlig överraskning, ibland. Se hennes krönika om nörden + manligt genus. Mucho bien.
2) Vore det inte hur grymt som helst att skapa ett svenskt nätverk med massa svenska brudar kopplade till hiphop? Jag tänker kanske främst på oss kvinnliga hiphopskribenter men gärna alla andra djs, klubbarrangörer, dansare, whatever för att stärka och stötta. Hit me!
3) Ja, jag bloggar kanske lite för sällan eller lite för stört men om du vill ha mer av mig finns jag privat på tupac bor i min källare Ibland är det samma inlägg, ibland postar jag gamla krönikor för att arkivera men för det mesta så är jag lite mer länkig/insnöad här.

Slap a white boy och vi älskar det

Folk skakar på huvudet. Folk skakar på huvudet och undrar hur jag kan lyssna på det. Inte nog med att det är melodilöst rabblande, snackar de skit om vita också. De där rapparna alltså. Jag svarar mer rutinmässigt för varje gång att nej, all
hiphop är inte så och ja, du måste förstå att musiken som görs är en produkt av samtid och historia.

Historien känner alla till. Jo, svarar de. Men det legitimerar inte att svart rasism i princip accepteras. Absolut inte, säger jag och i sedvanligt svenskt samförstånd tar diskussionen slut.

I bland händer det dock att man som hiphopätare börjar reflektera över de där frågorna. När Fredrik Strages Mikrofonkåt 2001 skrämde stoltheten ur oss, var en sådan gång. På sidan 153 började självbilden att krackelera.

Strage skrev om wiggers, ett begrepp som för många av oss dittills hade varit okänt. Vi framstod helt plötsligt som töntiga. Vi exotiserade och glorifierade svart kultur. Helst av allt ville vi egentligen vara svarta, bo i ghettot, rappa om det hårda livet och skrika "nigga" dag in, dag ut.

Hade vi ett inbyggt självhat? Hur kunde man annars förklara att vi gungade huvudet till första raderna i Dead Prez låt Fuck the law?

"Slap a white boy Snuff your landlord Smash some windows. Break the
camcord Rob the corner store. Bomb the precinct Take the CO. Stab the GT Pimp the system. Bang for freedom."

Taget ur sitt sammanhang låter det absurt. Wiggertermen stod därför också länge i fokus för att några år senare släckas med en konsensus att "vem som helst ska få lyssna på vad som helst, utan förbehåll."




För sju år sedan publicerades en artikel av frilansjournalisten Oivvio Polite (bilden) på Expressens kultursidor med rubriken Vitmaktmusik gör mig trygg. Till saken hör att Oivvio själv är mörkhyad. Det började med att han började undra lite över recensenthyllningarna till gruppen Public Enemy. Berömmet förklarar han på ett enkelt och ett svårt sätt. Det enkla är att skribenterna "befinner sig på ett betryggande avstånd till den amerikanska verkligheten". Den svårare är mer intressant.


Att den svarte rapparen eller "rasradikalen" som Oivvio kallar honom, skulle sätta sina ord i verket är högst osannolikt. Därför blir han bara en underhållare i mängden. Han frågar sig då hur det skulle se ut om rollerna var ombytta. "Kan ickearier ta vit rasistisk kultur med en klackspark?" undrar han och sätter en plan i verket. Han lyssnar på Pluton Svea och Divion S, bägge kända vitmakt-band. Reflektera nu över din reaktion när du läser dessa ord: han gillade det.

"Kanske gillar jag också vitmaktmusiken just för att den ger mig tillgång till en aggression som jag inte behöver ta ansvar för.
Lyssnar jag till Public Enemy måste jag så att säga vara vaksam mot min egen chauvinism. Lyssnar jag på Pluton Svea, så kan jag hänge mig." skriver Oivvio. Det förklarar delvis varför vit kan gå runt med svart kamp i hörlurarna. Det men kanske framförallt att hiphop skänker en vacker glöd att hämta styrka från.

Vitmaktmusiken gör mig trygg och andra texter av Oivvio Polite finns
på oivvosarkiv.polite.se


Krönika publicerad på Nöjessidorna i Smålandsposten, datum minns jag inte.

Någon som hatar på Bape

Hehe sjukt kul och visst har han så rätt. Tänk om min åsikter är backpacker, omg...

Mac Lethal speaks the truth

Retrosex

Nyvaken (ja) med TRL i bakgrunden slår mig flera tankar. Först var Gwen på med sina nya video (Wind it up, där hon t.o.m sitter framför ngn sy-grej) och en helt retro stil med rött läppstift, grymma håruppsättningar och sådär. Och nu Aguileras Marilyn-copying. Fick mig att tänka på Karolina Ramqvists senaste krönika om just retrosexualiteten

Notera hur Ramqvist själv sätter genus på "den seriösa soulälskaren". Det blir ett "honom" till skillad från, ja vad? Okej, det är knappast omedvetet utan snarare ännu ett exempel på dilemmat beskriva/reproducera. Eller?

Hur som helst, kolla hur rätt hon har. Avslutningen kopplar jag direkt till Ebba von Sydow och kritiken som framfördes mot henne när hon släppte sin stilguide. Mormormoralism. Ramqvist lägger hursomhelst skulden för denna tillbakgång till gamla kvinnovärden på marknaden. Sure thing.

En lite relaterad tanke slog mig när jag köpte en Lil Kim-skiva till en kompis. Alltså, kan man tänka sig att female emcees måste förstärka sjukt kvinnliga grejer för att försvara sitt genus, dvs for being invovled i en så mansdominerad genre som hiphop är. Inte bara mansdominerad utan fett chauvinstisk och macho macho man? No doubt att en naken Lil Kim säljer men kan det finnas någon mer anledning?

Kom i samma stund som jag skrev det här på undantaget Missy. Kanske inte ändå. Lösa tankar.

Vem fan plagierar Ken Ring?

Det här blir rörigt. Vi befinner oss på Sourze.se. En sajt där vem som helst kan publicera texten. Då och då lockar de med att diverse b-kändisar får flexa sina skills i det skriftliga hantverket. Blandade resultat. Signaturen Jonathan L hänger tydligen där rätt mycket. På nätet i övrigt också. Hursomhelst, killen har upptäckt att en snubbe har plankat en Ken Ring-krönika (från Sourze, 2001) och fått den publicerad som nätkrönika på (Aftonbladets gratistidning) Punkt Se. Vad ska man säga... Storma slottet.

Och Ken, stäm Punkt Se för helvete. Sen kan du också erkänna att du snodde beatet till "Pappa" från min polare. Går inte jämt ut.

Bästa rap. Grattis!

Justin Timberlake och Cameron Diaz har gjort slut. Efter månader av spekulationen har de gjort ett gemensamt uttalande om sin omskrivna relation: "Vi har gemensamt avslutat vår parrelation, som vänner och med fortsatt kärlek och respekt för varandra."

Timberlake och Diaz träffades 2003 på Kids Choice Awards. Han vann priset för bästa rap, en trofé som hon tagit hem året innan.

Från PM

Haha, man hade ju kunnat tro att det handlar om rap och inte burp...

Alla dessa galor

Och Manifest är roligast.

HIPHOP/ R&B/ SOUL
Up Hygh! "Venus - The Album"
Ison & Fille "Stolthet"
Supersci "Pinetrees on the Pavement"
Lazee "It Is What It Is"
Promoe "The White Mans Burden"

Q:Varför kan inte SVT & SR vara som BBC?

En kalmarit utan liv

Det händer ju rätt ofta att jag gnäller på det här med upphovsrätt och copyright. Här kommer det igen. Ett band i Varberg lirar musik på fritiden. Det är iaf så jag föreställer mig dem, lite gubbar som samlas i någons garage och repar. Rock. Spelar kanske covers på den lokala puben. Hjärtligt liksom. Hursomhelst, gubbarna bestämmer sig för att anmäla sitt bandnamn till Patent- & registrerinsverket (PRV). Sagt och gjort, Tumbling Dice godkännes.

Men någon gillade inte att hobbybandet hade lånat (inte stulit som DN-artikeln skriver) från en Stones-låt. Jag frågar mig hur den här killen fick nys om bandet. Han klagade iaf till PRV, som sedan tog tillbaka registeringén. DN skriver att det finns flera andra band med samma namn samt ett kasino och ett spelföretag. Skribenten raljerar roligt och smart.

Så vad är grejen liksom, om jag patenterar en sammansättning av ord så får ingen annan använda det? Var går gränsen för vad som är allmänt och vad som har "hittats på" av en enskild person. Till skillnad från en liberal individualistisk människosyn så tror jag inte att vi är helt oberoende av andra, det vill säga, vi existerar inte utan relation till andra.

Sen bara big up till podcats, till annan musik än hiphop (rock är så sjukt bra.) och rean på Indiska.
Skit till nitiska idioter, lättja och något som jag inte minns vad jag skulle säga.

Skitnödiga och skitbra skribenter

Det blir väldigt mycket klagosånger om diverse skribenter, jag vet. Kanske är jag bara avundsjuk för att vissa får sitta på East 83rd Street i NYC och vara jävligt inne. Det fanns en tid då jag läste denne mans artiklar med vördnad och sådär. Nu blir det mest en misstänksamhet mot ja, jag vet inte riktigt vad. Ja, han skrev kanske om massa coola subgenrer till hiphop först av alla. Tack för trevlig läsning. Det blir väl så när man blir lite nyfiken på en journalist, vars reportage allt som oftast fångar ens intresse. När man tar det ett steg längre, finner man dennes blogg. Ja, av typ alla som inte använder blogg som dagbok (för att det är töntigt) så majoriteten på något sätt inblandat i mediabranschen. Me not being an execption.

Och i den där bloggen finner man en helt annan yta. Mer nördig såklart. Är jag pissed för att jag inte kan relatera till allt namedroppande? Lite kanske. Men mest tänker jag på hur stor del av personen som har blivit hans kulturkonsumtion. (Se min förra krönika, återigen). Läskigt?

Det är väl därför Strage är min absoluta favoritrecensent. Han är ganska mänsklig och vet precis var gränsen går för hur mycket man kan skriva om sig själv. Jag har aldrig varit fan av "jag-recensioner" eller texter som innehåller intervjuaren/skribenten för mycket. Men Strages Darin-text var fan riktigt briljant. Praktexempel på hans stryka. Kanske gillar jag honom för att han (mig veterligen) inte har någon blogg heller.

På ett sätt är hursomhelst bloggarna tacksamma. De visar en sida av skribenterna som man inte får se i tryck. Vissa väljer att gå den personliga vägen (se Kellerman) medan andra går självhävandets väg. Och ärligt talat så är jag glad att jag inte får läsa deras bloggar (med undantag för Japan-dagboken i förra Rocky-numret) i tidningarna.

Nåväl, jag vet att jag skriver mycket om det här med musikskribenter och så vidare. Intressant för mig, kanske inte för dig. Är det det så är ett nice tips krönikorna på Sonics hemsida, med blandat innehåll. Nicola Prykes krönika om musikkritikern är schysst, likaså Anton Gustavssons om offentlig avbön och behovet av revisionism i musikjournalistiken. Äntligen lite populärkulturella krönikor med substans.

Avslutningsvis så känns det ganska bra att jag en gång typ förra året hustlade mannen med de stora referenserna. Han gav mig citat, what did he get back? Nada. Kanske har varit lite anonym i texten men läser man diamantartikeln på Flows hemsida så klarnar nog saker, ganska bra.

Och måste till slut bara skriva lite kort om nya samtalsämnet i kulturvärlden. En snubbe frå HD (Helsingborgs Dagblad) recenserade en bok som inte ens är skriven ännu. Ganska fult men killen är ju skön som helst. Läs hans egen tidnings intervju och hans mail till DN

Jag vill be Mattsson om ursäkt, och hoppas att jag får tillfälle att såga hennes bok när den väl finns ute på marknaden.

Killen är kung!

Videon som gav stormning och stämning

Videon är vulgär och skadar mitt rykte, anser Knievel som vill stoppa videon från vidare distribution, uppger BBC:s nätupplaga. heter det på dn.se. (artikeln i sin helhet finns som länk i rubriken.)

Vadå vulgär? Vadå skadar hans rykte? Fan, det är sjukt tröttsamt med allt patenterande, man måste få göra pastischer och driva/spinoffa/whatever på saker utan att man blir stämd. Men det är ändå ganska kul med tanke på att Kanye stormade scenen för att försvara den numera stämda videon alltså. Lite dubbelt sådär. Kul men töntigt.

Tiden är mogen

Dags för alla årsbästalistor. Hatkärlek, precis som jag skrev i min förra krönika. Våndades rätt mycket i torsdags och har ännu inte fått respons av min redaktör. Redaktionen - flera frilansare - ska i år sammangfoga en gemensam lista. Jag förväntar mig ingen hiphop. Och min egenkomponerade postar jag först när grejen publicerats i papperstidningen. Sådan är etiken.

Hursomhelst, jag har inte läst några listor ännu, förutom Nöjesguiden som bara listade Justin, T.I och Ison & Fille som hiphop. Strage praisar The Game, The Knife och Spank Rock. Jag väntar på Musikbyråns och att få lägga vantarna på Sonics. De är ju på något sätt tungviktare.

Men jag vill i alla fall konstatera att det har släppts för många skivor för att man ska ha haft en chans att verkligen fördjupa sig och kära ner sig. Min lista är en uppvisning av affektion, inte så mycket kärlek som jag skulle vilja. För min bästa skiva i år r nämligen från 1996.

"Jag är inte desperat"

Det är lite mycket Linda Rosing nu och jag ska inte hoppa på tåget. Jag hörde bara att hon ska göra musik nu. Hon kallar sig Bionda. Vad fan är det för jävla artistnamn? Jag förstår verkligen inte. Kunde däremot inte motstå att klicka mig in på hennes hemsida. Fantastiskt nog finns det en biografi där.

Biography:
2002 SLITZ (Magazine)
2003 BIG BROTHER (TV)
2005 SLITZ (Magazine)
2006 THE BOOK: “Den Nakna Sanningen” ( The Naked Truth).”
2007 FHM (Magazine)


Ja, och så var det ju den där filmen jag såg. Serendipity*. Det är något speciellt med den där John Cusack som hopplös (desperat? patetisk?) romantiker. Den går något såhär: Pojke och flicka träffas. Det är något alldeles särskilt. Hon vill inte ge honom hennes nummer eftersom hon vill testa ödet. Det gör det på massa skumma sätt. Han skriver bland annat sitt namn och nummer på en sedel som hon handlar för. Om den kommer tillbaka så... Och hon skriver sitt namn och nummer i en bok som hon lämnar in på antikvariat. Om han hittar den så... För att förstärka budskapet så får han också hennes ena handske. Åren går och de ska gifta sig på varsitt håll och ja, ni fattar vad som händer. Otroligt feel-good när man sitter ensam i ett vardagsrum men bara flyttlådor och påsar omkring sig. Det finns någon för alla. Eller som Borat skulle ha sagt: Not!

* Underbara wikipedia lärde mig idag att begreppet, på svenska serendipitet, härstammar från en gammal persisk saga. Det innebär hursomhelst att man, av en tillfällighet upptäcker något som medför stor tur, när man egentligen letade efter någonting helt annat. Antar att alla har upplevt det i större eller mindre skala. Wikipedia hävdar att många upptäcket kan härledas till serendipitet, exempelvis LSD, teflonet, Viagra, penicillinet, Plutos måne, mikrovågsugnen, post-it-lapparna, Sydamerika.

Kan detta, för mig nya begrepp kanske användas i den lite avkylda upphovsrätts- och copyright-debatten?

1st soundtrack of my life

Opening credits: Jay-Z - Public Service Announcement

Waking up: J Dilla - Love Jones

Average day: Little Brother - The Way You Do It

First date: Mos Def - Ms Fat Booty

Falling in love: Zion I - Bird's Eye View

Love scene: Lost Boyz - Renee

Fight scene: Westside Connection - Bow Down

Breaking up: Justin Timberlake - What Goes Around...

Getting back together: The Grouch & Eligh - Without Love

Secret love: The Roots ft. Erykah Badu - You Got Me

Life's okay: Common - Be

Mental breakdown: Jean Grae ft. Can Ox - Swing Blades

Driving: Snoop ft. Dre - Lay Low

Learning a lesson: Jean Grae - God's Gift

Deep thought: Black Star ft. Common - Respiration

Flashback: Reflection Eternal - For Women

Partying: Gang Starr ft. Fat Joe & MOP - Who Got Gunz

Happy dance: Pharoahe Monch ft. Mos Def & Nate Dogg - Oh No

Regreting: Brother Ali - Rain Water

Long night alone: Mos Def - The Begger

Death scene: José Gonzales - Remain

Closing credits: Slum Village ft. Melanie - Keep Holding On

Konsumtion

Dina örhängen, ditt halsband och dina jeans. Det gör dig pop. En snabb analys av en kille jag aldrig förut träffat och den träffar ganska fel. Han är snabb att döma och jag dömer honom inte för det. Klart det är kul att få veta hur man uppfattas. Vi skrattar som man ska göra när man gått igenom isen och kallpratar. Han återkommer i ämnet: Nej, men vad lyssnar du på då?

Jag tänker inte gnälla om att kategorisering är fel eller att fördomar är hemska. Jag gör det också, jag har dem också och jag delar ut domar av alla de slag. Dag in, dag ut. Det som slog mig var inte killens ihärdiga analyser eller förutsägelser utan hur stor vikt han faktiskt fäste vid allt materiellt. Min jacka, mina skor. Allting skulle säga något om mig som person. Och det kanske det gör. Jag är inte främmande för tanken att våra attribut är en förlängning av våra personligheter. Men var tar attributen slut och var börjar personligheten?

Gränsen mellan vad vi är och vad vi bär tycks alltmer ha suddats ut. I en tid då enkäterna mer handlar om var vi handlar och inte så mycket vad vi tycker, blandas lätt personen ihop med konsumtionen. Vilken tidning man läser, vad man har i sin mp3-spelare, vilka jeans man har, vilken blogg som är bäst, vem som är den bästa regissören. Vi älskar listor och namedropping lika mycket som vi älskar att hata dem. Kärleken går i trender men vid slutet av året kan vi ändå inte leva utan dem.

När ens val av varumärken eller kultur blir en lika naturlig del av en människa som dess egenskaper, är det ganska svårt att låta bli att produktplacera. Att helt enkelt droppa namnet säger något om hur man är. Vad man konsumerar berättar tydligen ens historia genvägen. Smidigt, men samtidigt tragiskt. Helt enkelt för att vi cyniskt sett överlåter åt någon annan att definiera oss.

Medan jag skrivit den här texten har jag gått tillbaka och raderat tre stycken namn. Jag reflekterade inte ens när fingrarna valsade över tangentbordet. Det var inte märken jag skrev, det var vanliga ord som inte har några riktiga adekvata synonymer. Hur läskigt är det inte att marknaden har nästlat in sig så pass i våra medvetanden att registered trademark har konkurrerat ut ordboken? Hur sorgligt är det inte att den här krönikan hade varit så mycket mer on-point, detaljerad, konkret om jag hade låtit refererandet dansa fritt?

Förhållandet mellan mig och min konsumtion är inte ömsesidig. Min konsumtion är delvis jag, men inte tvärtom. Det blir dock allt svårare att ta ut skilsmässa. När marknadsföringen blir mer och mer aggressiv är det inte lätt att skilja på vem som är den aktiva och vem som är den passiva parten. Ändå är det viktigt att inte låta sig förminskas till sina preferenser. Förhoppningsvis är vi mer än så. Jag tror det.

(Krönika publicerad i Smålandsposten, Ung, 2 dec 2006)

Fadde & 50 cent

Jag minns tiden då sajten sourze var riktigt tight och kul. Nu skriver vem som helst krönikor där även om det finns en del kändisar (både Fadde och Rosing). Den förre har hursomhelst författat ett litet alster om dagen då han var livvakt åt Fifty. Det roliga är Fadde faktiskt inte skriver helt kass, det är tvärtom läsbart. Att han sen dokumenterar allting ganska anspråkslöst ger en skön känsla. Jag undrar om detta inte är ett av de bästa porträtten som jag läst om mannen med de nio hålen. Länk är lika med rubrik. Märk väl den fina bilden på mannen, är det bara jag som får associationer till Scary Movie 3?

Tjejer som går hiphop

När jag skrev min krönika (se föregående inlägg) diskuterade jag med en kompis om det överhuvudtaget fanns några kvinnliga hiphopskribenter som inte ifrågasattes. Då kunde jag inte komma på någon, men...

1) DN:s Karolina Ramqvist (klickar man på rubriken till de här posten finner man en krönika om hiphop idag)
2) Musikbyråns Kristin Henriksson.

Jag vet inte riktigt hur stor trovärdighet de har men klart är iaf att de är aktiva (till skillnad från Roney) och att det faktiskt är bra (till skillnad från Sima) och att de skriver/gör mkt om hiphop och relaterade genrer (till skillnad från Leone som har sina intresseområden annanstans?).

Ah vafan det här är mest en uppföljning på min egen text, en nyansering av genuskritiken som jag försöker framföra. Men fan vilken nörd jag är, typ ingen som bryr sig om det här än jag.

Svensk hiphopjournalistik pt II

Skriv en recension och bli hotad med spö. Skriv en recension och få en hel disslåt som replik. Skriv en recension och bli recenserad. Eller skriv flera och bli utdömd, uthängd och förlöjligad. Allt är exempel på hur svenska rappare har reagerat på svenska recensenter. Vänta lite med moralismen, det finns faktiskt en hel del att hämta också i reaktionerna. Är man inte lagd åt humor och schyssta anekdoter så finnes relevant kritik och smart ironi. Senaste exemplet är Snook.

I maj i år släppte de sina andra svåra skiva, Är. Debuten överskuggades totalt av den där singeln Mister Cool som många kritiker hade svårt att se förbi. När så uppföljaren kom, lyssnade vissa lite extra noga och fann duktiga musiker och andra forsatte bara slentrianmässigt att avfärda Snook som töntiga. Aftonbladets Jonna Sima är en av dem. Hon jämförde bandet med Just D och för vem som helst med lite känsla, är det ingen smickrande liknelse. Det vet Sima med, referensen är kass men giftig.



Duon vann för några veckor sedan priset för bästa svenska akt på MTV European Music Awards. I intervjuerna efteråt var de vad folk skulle kalla kaxiga, de brydde ju sig inte speciellt mycket om det där priset men för skivbolagets skull och distributörens och pr-konsultens var det ju soft. Aftonbladet intervjuar bandet och de ser sin chans. Tacken flödar och:
"Allra helst vill de tacka Aftonbladets recensent Jonna Sima.
– Jonna är underbar och vi vill tillägna priset henne. Hon har varit viktig för vår trovärdighet och har bra koll på musik-Sverige, säger Oskar."
Kvällstidningen spricker av stolthet och publicerar till och med en bild på den hyllade recensenten. Lyckan är total.

Vid lansering, är det som bekant vanligt att man saxar recensent-rader. Briljant! Lysande! Årets album! och allt sånt där som skrivs då och då. Det ska vara smickrande och få folk att vilja köpa just den där skivan. Petter använder Jonna Simas sågning av hans senaste släpp P, som marknadsföring.



Mest verkar det som att hon fått ersätta en annan ökänd hiphop-recensent. Hon hette Marimba Roney och blev kanske mest känd för sin recension av Big Puns klassiska album The Capital Punishment. Året var 1998. Hela fyra år senare var den där recensionen inte glömd. Pst Q kom ihåg och tillägnade det ett antal rader i sitt vredesutbrott En dåres försvarstal: debil skribent, ditt skämt, borde vägras jobb
för om du recencerar Big Pun efter omslag gör du inte ditt jävla jobb.



Expressens Annika Leone är en annan som gärna hängs ut som inkompentent hiphop-tyckare. Vad är mönstret? De är flera. Är det en tillfällighet att det är korståg på kvinnliga hiphop-skribenter? Kan man se samma tendenser i annan musikjournalistik? Jag vågar knappt svara på det. Men den invändningen betyder inte att kritiken mot förnedrande hiphopjournalistik försvinner. Då är det inte avklädda omslag som är nedsättande utan inskränkta ögon som inte ser längre än konvolutet. Dissar är välkomna, så länge de kommer från någon som har sin fakta rätt. I förlängningen är det nämligen inte liknelserna eller spydigheterna som är förödmjukande. Det är däremot att personer som inte delar vår kärlek för musiken får sitta och döma den. Kan man se samma tendenser i annan musikjournalistik? Jag vågar säga nej.


(Krönika publicerad i Smålandsposten (Nöje) 24/11 2006)

1899 & 2006

Första rubriken jag kom på var "Strejk då och nu" men jag insåg snabbt flera skrämmande saker. Dels att det skulle skrämma (hence) bort typ alla eventuella läsare (finns ni?). Dels att jag börjar präglas av mina studier, och det är ganska läskigt.

Idag 15 november har Sverige varslats för strejk. Inte många som vet, jag har i alla fall inte läst om det i medierna. De stora fackförbunden undantog såklart sina medlemmar och lilla SAC står idag på flera platser ensamma för att kämpa för a-kassan. Diskussionen är ju sådär skitkomplicerad så man önskar att man fattade och så är det precis så där långt bort för att man ska orka bry sig. Det tillhör ju inte direkt vår närmaste framtid.

Det fick mig sökt att tänka på en liten artikel jag läste igår. 1899 var året och irländska Lurgan staden. Här strejkade man nämligen om rätten att komma för sent. Visst låter det sjukt men man ansåg helt enkelt att det var en ekonomisk förlust för arbetaren att komma för sent och därmed också dennes val. Vidare så handlade det ju inte om pengarna utan att man helt enkelt tyckte att arbetet tog alldeles för lång tid och begränsade ens frihet. Var var fritiden liksom? Ganska revolutionerande, innit? Fast det verkligt skrämmande med posten var ju såklart att inse hur världen har utvecklats det senaste århundrandet.

En liten present

Från Internet till dig.

Tyyyyyngt.

Kweli

Vet inte riktigt vad som händer med honom men här är videon till Listen

Mmmm

Vilken jävla vecka det ser ut att bli.
Måndag: The Congos på KB. Onsdag: Knaan på Jeriko. Fredag: Lazee på Buddha. Lördag: Uffie m. fl på Inkonst. Malmö? Jatack



Lyssnar på The Games nya skiva och AZ:s. Helt jävla underbart. Är dock lite kär i Abstract Rude and Tribe Unique - Coat of Paint. Nu vill roomie kolla post. Hejdå.

Söndag fast lördag

Fan vi kom på en skitbra grej igår. Det är bättre att festa på fredagar - då känns lördagen som söndag och sen har man helt plöstligt en extra dag att slappa alternativt göra söndagssaker på. Så gjorde vi den här helgen. Igår ägnade vi typ hela jävla dagen åt tv-tittande och med Hennings underbara Xbox, fanns liksom allting man kunde önska sig. Framförallt blev det en hel del av serien Masters of Horror. Här följer subjektivt tyckande om var och en av de avsnitt vi såg, mest för att jag vill leka med bilder och sånt på bloggen idag (och inte läsa boken jag ska ha seminarium på).

Incident On and Off a Mountain road


Regisserad av Don Coscarelli. En skitsnygg tjej kör ensam på en jäligt öde väg och BAM!, hon krockar eller så. Mobilen funkar så klart inte och hon jagas av ett monster som vill borra ut ögonen på henne och korsfästa henne. Dock är den retrospektiva historien den intresssanta. I den dejtar Ellen, som hon heter, blivande maken Bruce - som är övertygad om någon sorts stundande apokalyps. Deras relation går ganska mycket upp och ner och historien får en skön twist. Hittills det bästa bidraget till serien. Snyggaste sexscenen därtill men fantastiskt ljus.

Dreams in the Witch-House


Regisserad av Stuart Gordon. Walter är fysikstudent och behöver lugn och ro. Han flyttar ut till ett ruckel för detta. Men huset är kontrollerat av en 300 år gammal kvinna. Det handlar mycket om paralllella universum och det är ju soft men en så tung sak som strängteori och det Walter sysslar med, blir bara fånigt när det är massa lila ljus och sånt inblandat. Därtill är råttan bara skrattretande och så faller historien lite på det. Men ska den rangordnas så hamnar den ändå tvåa.

Dance of the Dead


Regisserad av Tobe Hooper. Inleds lovande med idylliskt barnkalas som vänds upp och ner i och med "The Blitz" eller liknanade där många dör och födelsedagsmamman räddar sina barn men offrar två andra. Sen direkt över till något sorts framtidsscenario post tredje världskriget. Tråkigt där. Historien fortsätter med mamman men framförallt hennes tonårsdotter som hon stängt in, "för att skydda henne". Det blir mycket hård musik, lack, läder, barbröstade tjejer och futuristiska droger och ganska lite handling.


Jenifer

Regisserad av Dario Argento. Polis ser en man som ska kötta hjälplös tjej. Polis skjuter, tar hand om tjejen. Hon är missbildad i asniktet men har en killer body, placeras på mentalsjukhus. Polis gillar det inte om tar hem henne till sig. Hans sambo drar. Jenifer, som flickan heter, äter upp saker och han blir arg men hon sätter på honom och allting blir okej. Tråkig och förutsägbar story med mer sex än skräck. Men sminket var väl ganska bra.

Chocolate


Regisserad av Mike Garris. Nyskild man med ätstörningar börjar se syner. Han tas upp i en kvinnas liv - ser, luktar, känner & upplever hennes perceptioner, samtidigt som hon. Han vet inte om hon existerar först men letar sedan upp henne och de bråkar. Sjukt bra idé utan inslag av massa krimskrams men faller tyvärr på grund av formatet. Vändpunkten kommer alldeles för sent även om historien berättas retrospektivt.

Och även om det bara var ett avsnitt egentligen som var bra, så ger jag inte upp hoppet. Nej, det finns trots allt åtta avsnitt kvar och jag har lite förhoppningar om en kommande.

Pez, Pez, Pez

Gud, vad hände egentligen med detta underbara godis? Och ännu mer relevant, vad hände med behållarna? Well, jag ska ta reda på det. Jag har alltid velat samla på någonting och gissa vad, jag har verkligen hittat något jag brinner för. Pez.
Har hittills bara samlat två stycken men det är inte vilka som helst: Det är Ninja Turtles: Raphael & Michelangelo.

En helt ny värld har öppnat sig för mig.

It's the return

Ett litet urval så länge:
1. Justin Timberlake - What goes around (5:59 hittar du kulmen)
2. Big L ft. Jay-Z- 7 min freestyle
3. Big L - Flamboyant
4. Bone Thugs n Harmony - Notorius Thugz
5. AZ - The Format
6. Slum Village ft Melanie - Keep Holdin On
7. Christina Aguilera - Save Me From Myself (Det är som vilken singer-songwriter som helst, basta)
8. J Dilla - Love Jones

Ickekreativt skitsnack

En snabb post om svenska skribenter. Vi är så kassa. Vissa värre än andra. Kom att tänka på det idag när jag läste fula tidningen Superstar (Anders Tengners nya dito, hemsk hemsida). Sonja Meksa från Ung skriver krönikor där, det är däremot kul. Hursomhelst har de en 20-årig tjej som redaktör och Ellen Fjaestad som hon heter har egentligen bara ett fel. Hon skriver kasst.

Som min vän Tuva uttryckte det: "hon kan ju för fan inte recensera bandet i slutet med en intervju med dem." (Se Cat 5-artikeln). Tyvärr är det så här det ser ut i svenska tidningar - kassa skribenter får utrymme. Jag behöver inte ens nämna de större kolumnisterna för att ni ska fatta att jag har rätt.

Ett annat exempel är vedervärdiga Elin Sundh. I början av juni ngn gång läste jag en av hennes krönikor i Metro. Numera hänger den på redaktionen med titeln "Hur man inte skriver en bra krönika". Jag snackar om "26 år med Kalle Anka-plåster". Det bästa med den här kolumnen är att samma Elin Sundh skrev en krönika i senaste Vecko-Revyn. Om vadå? Att det är så svårt att hitta make up för mörkhyade. Jag vilar min väska så jävla hårt och anser härmed att inga argument biter på det här.

Kort upplysning

Semester från bloggen har jag haft fast det var inte så länge som jag trodde. Vad har hänt då? Öland Roots, vilket var första gången någonsin jag var på festival utan att åka dit för musiken.
Sitter i skiten nu med en krönika flåsandes i nacken. Vad fan ska man skriva om? Alltid samma jävla ångest.

Gjorde vårt sneakersreportage för ett tag sedan, det blir nog grymt. Speciellt skolan med massa nyttiga tips, grejer som jag knappt tänker på själv. Just nu roterar jag mellan mina blingade adidas superstars, Nike Swosh plus härliga vita Converse. Gjorde en lite shoppingrunda idag och bara impulsshoppade. Hur fan ska jag klara knapra studentlivet?

Jobbar f.ö på äldreboende nu och tro mig när jag säger att jag är trött. Sju på morgonen är tidigt. För tidigt. Men kvällen är kul - speciellt min nya MacBook som jag ska fixa med. Och nu när det där fina telefonsamtalet trillade in så känns allting lite roligare.

Bara två tips:
1. På onsdag spelar jag skivor på Kafé Deluxe. Ny kompanjon och det känns verkligen som det kommer gå åt helvete, kan jag berätta lite såhär förtroligt.
2. En grym utställning hittar man i Horror Vacui. Vernissage lördag i ett litet galleri ngnstans i Skåne, fråga mig inte. Jag vet bara att jag åker tåg-buss-taxi dit. Väl värt ett besök dock!

24 september, Wembley Arena.

Han var försvunnen

Yup, alla var skraja för att det skulle hända. Och det hände. Två dar innan han ska spela i Malmö försvinner Wiley. Is nowhere to be found. Men, grymma Club Sweetness flyger in Skepta istället och det funkar så jävla bra. Om inte bättre.
Alltid lika jävla stört med artister utan någon som helst känsla för andra människors arbete. Enda man kan glädjas åt nu är att ingen kommer vilja boka den tjockskallige fan igen.

Som sagt, JME och Skept med DJ Maximum gjorde en otroligt bra spelning. "De rev stället" sa Björn och fyfan vad det gungade i golvet. Inte en jävel stod still, ingen undgick att vara blöt. En jävligt fet kväll överhuvudtaget med skönt folk och bra musik.

Återigen diskussion om Strage och vad säger man. De som fattar, fattar. Grym intervju med Spank Rock, har själv bara hört Sweet Talk men gillar skarpt. Varför är han inte bokad till ngn festival? Årets bokare har verkligen varit kassa. Hultsfred ger Mitchell Brothers (som spelade på Roskilde förra året, där låg man i framkant!), Kano (som släppte skiva förra året och som även han spelade på Rosk). Det enda som typ ligger rätt i tiden är Pharrell, Gnarls Barkley, Cunninlynguists och Smif N Wssun.
Vad gäller den svenska sidan... Timbuktu är så jävla tråkig bokning och så jävla fegt. Det bästa är så klart alla jams på Stora Dans, där var det verkligen hett förra året och 2006 är artisterna mkt mkt bättre: SLS, Up Hygh, Supersci, Nileskär plus DJ Large med Organismen. Däremot är det helt okej dansbokningar.

Roskilde har i sin tur alltid den där "world music"-grejen och här finns det massa fin skit. Dessutom har de alltid ngt legendband. Förra året var det Michael Franti och Spearhead. I år är det George Clintons Parliament. Däremot borde Damian Marley ha bokats förra året...
Ändock, det blir jobb på Hultsfred och antagligen privatåkning till Roskilde. Vi får väl se vad ekonomin tillåter.

Karlskronas kulturchef tankar!

Kulturchef medger olaglig nedladdning
KARLSKRONA Karlskronas kulturchef Ivan Wenster medgav i dag öppet att han olagligen brukar ladda ned musik från nätet. Utspelet ledde omedelbart till en polisanmälan.

Karlskronas kulturchef Ivan Wenster medgav på måndagen öppet att han hör till de hundratusentals personer som olagligen brukar ladda ned musik från nätet.Utspelet ledde omedelbart till en polisanmälan.Wenster berättar för Blekinge Läns Tidning att han så gott som dagligen laddar ner musik - inte på arbetet men privat.Sedan 1 juli förra året är det olagligt att ladda ned eller tillhandahålla upphovsrättsskyddat material för nedladdning. Brottet kan ge böter eller fängelse upp till två år.Ivan Wenster säger till TT:-Det kan bli intressant med en dom som säger att Wenster har laddat ned musik som han en gång köpte på 70-talet i formen av en LP, men att han nu saknar skivspelare och i stället använder ny digital teknik.Ivan Wenster medger att han inte enbart laddat ned musik som han en gång i tiden har betalat för.-Nej, jag har upptäckt väldigt mycket på nätet, säger han.En polisanmälan kom redan på måndagsförmiddagen, rapporterar Sveriges Radio Blekinge.Karlskronas kulturchef anser att lagstiftningen inte har hängt med teknikutvecklingen.-Möjligheten att ladda ned musik och film är en stor kulturpolitisk fråga, kanske den största, och för min del också en demokratifråga, säger han.Han började med sin kriminella nedladdning i protest just då det blev förbjudet.-Jag blev så irriterad på den nya lagen. Den går helt i fel riktning.Själv vill Wenster att musik och filmer ska tillhandahållas på internet och att tillhandahållaren ser till att upphovsmännen ersätts.-För betalt ska de ha, säger han.Alla är inte så förtjusta över utspelet.Kommunstyrelsens ordförande Mats Johansson (s) hade på måndagen ett allvarligt samtal med sin kulturchef.-Jag respekterar hans åsikt men att begå brott är inte acceptabelt. Wenster ska ju dessutom i jobbet umgås med en del av de kulturpersoner som berörs, säger Johansson.Lars Gustafsson, vd i skivbranschens upphovsrättsorganisation IFPI, är förvånad över att en kulturchef med god inblick i sambandet mellan kultur och upphovsrättsskydd själv ägnar sig åt olaglig nedladdning av musik.-Och som kulturchef kan han inte gå ut i medierna och påstå att han agerar privat, säger Gustafsson.
TT

Haha Ivan Wenster kommer bli en sån jävla hjälte i Piratkretsar.

Fit sliq

Haha, H&M har verkligen klantat sig. Nya jeansmodellen heter Fit sliq. Jävligt passande i Sverige.

Min hjärna har tömts. Precis skrivit en krönika om razzian och borde egentligen fila på projektrapporten, men vem fan orkar?

Mina myggbett är som bölder, jag fattar inte riktigt varför men de blir inflammerade. Kan man egentligen vara allergisk?

Är det krig?

Vad har hänt?
1) 50 poliser slog till mot flera ställen i Sverige igår 31 maj för att stänga ner bittorrent-trackern The Pirate Bay.
2) Tre personer togs in för förhör, bland annat The Pirate Bays (TPB) juridiska ombud, som dessutom fick lämna DNA-prov. DNA-prov för vadå?
3) Enligt SVT har USA:s regering och framförallt filmbranschens intreseorganisation MPAA. Bodström sa såklart okej.
4) Många servrar beslagtogs och då inte bara TPB:s. Piratbyrån, planka.nu och flera andra organisationer, företag, föreningar, privatpersoner har drabbats. Piratbyrån har nu en blogg temporärt där pressmeddelanden och dylikt publiceras.
5) Media skrev till en början att Antipiratbyråns så kallade jurist Henrik Pontén gjorde polisanmälan, huruvida detta stämmer nu när uppgifterna om den amerikanska påtryckningen framkommit, vet man ännu inte. Pontén säger till DI.se att han var ute efter Piratbyrån, han största och grymma fiender, och inte TPB. Jaha okej, det har blivit okej att polisiärt jaga sina meningsmotståndare.
6) Piratpartiet har fått sin största medlemsökning någonsin. Den sidan ligger också nere nu, varför vet jag inte. Den har funkat under dagen... Återkommer med info om det.

Så vad?
Jag har följt bloggar, media och allt möjligt hela dagen. För det första är det grymt att se hur snabbt och effektivt piratvärlden reagerar. Informationen flödar, Internet är vår hemvist och vi är bäst på att sprida precis vad vi vill. Många kommenterar smart för det här är en hel soppa.

Överhuvudtaget har razzian mot TPB varit sjuk. Sidan förmedlar kontakten till torrents och publicerar absolut inte något upphovsrättsligt material olovligen. Någon snubbe jämförde det med "Om jag berättar för ngn att det finns fina Gucci-kopior i den och den affären, ska jag då åtalas för medhjälp till brott mot upphovsrättslagen?" Det är på samma nivå anklagelserna mot TPB är.

Frågorna är många men centralt är: var fan är vi på väg? Ska lobbyister få härja hur som helst? Hur stort inflytande har USA och MPAA haft? Och Ponténs uttlande om Piratbyrån visar på den vidrighet som APB står för. Är det numera okej att med statliga medel släcka ner meningsmotståndarna?

Finns många bra bloggar i ämnet. Här är en (och de har i sin tur massor andra bra länkar)
http://copyriot.blogspot.com/