Skitnödiga och skitbra skribenter

Det blir väldigt mycket klagosånger om diverse skribenter, jag vet. Kanske är jag bara avundsjuk för att vissa får sitta på East 83rd Street i NYC och vara jävligt inne. Det fanns en tid då jag läste denne mans artiklar med vördnad och sådär. Nu blir det mest en misstänksamhet mot ja, jag vet inte riktigt vad. Ja, han skrev kanske om massa coola subgenrer till hiphop först av alla. Tack för trevlig läsning. Det blir väl så när man blir lite nyfiken på en journalist, vars reportage allt som oftast fångar ens intresse. När man tar det ett steg längre, finner man dennes blogg. Ja, av typ alla som inte använder blogg som dagbok (för att det är töntigt) så majoriteten på något sätt inblandat i mediabranschen. Me not being an execption.

Och i den där bloggen finner man en helt annan yta. Mer nördig såklart. Är jag pissed för att jag inte kan relatera till allt namedroppande? Lite kanske. Men mest tänker jag på hur stor del av personen som har blivit hans kulturkonsumtion. (Se min förra krönika, återigen). Läskigt?

Det är väl därför Strage är min absoluta favoritrecensent. Han är ganska mänsklig och vet precis var gränsen går för hur mycket man kan skriva om sig själv. Jag har aldrig varit fan av "jag-recensioner" eller texter som innehåller intervjuaren/skribenten för mycket. Men Strages Darin-text var fan riktigt briljant. Praktexempel på hans stryka. Kanske gillar jag honom för att han (mig veterligen) inte har någon blogg heller.

På ett sätt är hursomhelst bloggarna tacksamma. De visar en sida av skribenterna som man inte får se i tryck. Vissa väljer att gå den personliga vägen (se Kellerman) medan andra går självhävandets väg. Och ärligt talat så är jag glad att jag inte får läsa deras bloggar (med undantag för Japan-dagboken i förra Rocky-numret) i tidningarna.

Nåväl, jag vet att jag skriver mycket om det här med musikskribenter och så vidare. Intressant för mig, kanske inte för dig. Är det det så är ett nice tips krönikorna på Sonics hemsida, med blandat innehåll. Nicola Prykes krönika om musikkritikern är schysst, likaså Anton Gustavssons om offentlig avbön och behovet av revisionism i musikjournalistiken. Äntligen lite populärkulturella krönikor med substans.

Avslutningsvis så känns det ganska bra att jag en gång typ förra året hustlade mannen med de stora referenserna. Han gav mig citat, what did he get back? Nada. Kanske har varit lite anonym i texten men läser man diamantartikeln på Flows hemsida så klarnar nog saker, ganska bra.

Och måste till slut bara skriva lite kort om nya samtalsämnet i kulturvärlden. En snubbe frå HD (Helsingborgs Dagblad) recenserade en bok som inte ens är skriven ännu. Ganska fult men killen är ju skön som helst. Läs hans egen tidnings intervju och hans mail till DN

Jag vill be Mattsson om ursäkt, och hoppas att jag får tillfälle att såga hennes bok när den väl finns ute på marknaden.

Killen är kung!