Sv hiphopjournalistik pt III

Två av mina favoritämnen blir ännu mer favorit när de kombineras. Nämligen hiphop och journalistik. För ganska exakt två år sedan skrev jag en krönika om hur hiphop inte riktigt behandlades med samma professionalism som andra genrer, i svenska medier. Som exempel tog jag ett antal skivrecensioner; Marimba Roneys Big Pun-diss och Jonna Simas Snook-recension var två av dem. Igår (engagerar fortfarande) fick jag en rolig anonym kommentar på just detta, som förtjänar mer än ett svar i kommentarfältet och att bara hamna i arkivet. Diskussionen är fortfarande aktuell och absolut intressant.

Men seriöst, det där snubblar bara ned i myten om hiphopens speciella "äkthet", det ni skriver. "förankring i genren.." Jag tror verkligen inte det tillsätts i andra genrer heller. Det är klart att det är trevligt om en skribent kan mycket- men det är såklart fullt möjligt även om vederbörande inte var nere sen dag ett.

Tycker själv inte det har så mycket att göra med "hiphopens äkthet" och kraven på att man ska vara nere sedan dag ett. Det har inte jag varit, jag var inte ens född dag ett.

Vad man däremot kan reagera på är att hiphopen faktiskt inte alls behandlas som vilken annan genre som helst i media. Det är en uttrycksform/ämne som inte alltid tas på lika stort allvar. Eller iaf inte har gjort. Se Aftonbladets recension av Can't Stop Won't Stop där recensenten kopierade vad han skrivit om Mikrofonkåt något år tidigare.

I Sverige verkar man inte tänka så mycket på att hiphop är en av världens största musikgenrer, och definitivt en kultur som dagens unga på något sätt förhåller sig till.

Ändå spännande att du hittat så många keffa kvinnliga skribenter. Du glömde ramqvist, gör hon också ett dåligt jobb? Där har vi en som förmodligen varit nere med hiphop sedan tidigast medeltiden och fortfarande kan skicka giftpilar mot konvolut och absurda texter.

Att det är kvinnliga skribenter som jag tar upp, beror inte på att jag på något sätt tycker att kvinnliga skribenter är sämre än manliga sådana. De exemplen jag tar är med för att det blev en grej av dem. Finns många tjejer som skriver om hiphop som är duktiga på det, Ramqvist är en av dem.

Att mainstream hiphopens kvicksandskultur innehåller skevheter som baseras på myter om (positiv?) sexism och rasism är ingenting en recensent kan ignorera, det vore oansvarigt. Däremot finns det ju verkligen gråskalor, skulle man stanna vid viss kritik kommer man aldrig vidare.

Hoppas ja inte lät som annah björk nu :E

Jag håller helt med om att det vore oansvarigt att inte beröra sexismen och de andra skevheterna som finns i musiken. Det ska är klart att man ska få kritisera det utan att själv bli kritiserad. Men kan man inte förstå att folk blir lacka om man uppehåller sig vid exempelvis Big Puns konvolut, och därmed inte kan se några kvalitéer i hans musik? Nu var ju Roneys recension sådär kvällstidningskort att hon inte direkt hann utveckla någon djupare analys om skivan. Men det var också hennes val att bara skriva om omslaget.

Så här i efterhand kan jag tycka att det hade varit värt att gräva ner sig lite i varför det är alltid är just tjejerna som får "det svenska hiphopcommunityt" mot sig. Det är något jag bara berör i typ en mening, men också något jag tänkt mycket på efteråt. Och som åter aktualiserades i och med Annah Björks krönika. Nu var ju den exceptionellt dåligt och förtjänade kritiken den fick.

Jag tycker att det i svensk hiphop finns en tendens till manlig ryggdunkarkultur där skribenter ofta får komma nära de artister de skriver om. Det blir inte speciellt kritiskt. Istället är det oberoende tjejer som tar upp skiten - och då får de också skit och ett till synes enat hiphop-Sverige emot sig.

Reagerande artister

En recensent som jag oftast håller med är Andreas Øverland i norska Natt og Dag. Det sjuka är att han formulerar sig precis som jag hade kunnat göra, och ibland har gjort också...

Nu har han fått massa skit av Stella Mwangi aka STL (debuterande rappande norsk tjej) plus manager efter att skivan Living for Music fick betyget två. De kallar det för personangrepp och rasism:
- Han er overhodet ikke nøytral, og vi stiller spørsmål ved årsaken til dette. Vi er overbeviste om at han har noe personlig mot Stella. Kanskje han ikke liker utenlandske jenter, eller kanskje han ikke liker hennes type musikk. Jeg vet ikke, men grunnen er i hvert fall ikke musikkritisk, sier Modahl, till dagbladet.no.

Det är svårt att tala i termer av netural, när man snackar om subjektivitetens borg recensionerna.

Klart att det inte är lätt när man blir sågad vid första albumförsöket, men som artist gör man sig offentlig och måste kunna tåla kritik. Egentligen går inte Øverland till angrepp på Stella som person även om ord som 'själlös' kan kännas så. Det svåra är ju att veta var gränsen mellan personen och musiken går. Vem ska dra denna?

I Norge har bland annat detta väckt en debatt om recensioner, och huruvida man ska vara lite snällare mot debutanter. Är det för att de bryr sig mest? Eller är det för att de visar att de bryr sig? De som jag vet har reagerat på recensionerna av sina verk - har på något sätt alltid blivit förlorarna i diskussionen.

Ska det vara löjligt att reagera på kritik av något man själv skapat?

Det är lätt att glömma att man som recensent sitter i en bekväm position. Du får tycka vad du vill - och ingen kan kräva att du ska göra det du dissar bättre. Det är faktiskt ingen myt att de flesta musikjournalister har en liten misslyckad musiker i sig. Att de inte kan göra det bättre. Så med vilken rätt tycker man egentligen?

För så fort en kritiker får kritik så gömmer denne sig bakom ord om professionalism, om produkt och inte person.

Inte på plats

För första gången på fyra år är jag inte på Hultsfred. Det har inte känts skumt, förrän ikväll faktiskt. Hängde med ett helt gäng festivaloskulder och fick beskriva vad fan man egentligen gör ute på en åker i tre dagar. Sammanfattningen lät något i stil med "vaknar, öppnar en öl, dricker, går på konserter, lägger sig, vaknar, öppnar en öl..."
- Och vaknar upp bredvid någon? undrar O
- Ja, det händer ju också.
Det lockade.

Det gjorde dock inte de allmänna fördomarna som var 1) gyttja bara! 2) inga duschar? Den enda kopplingen de här grabbarna hade var att någons kusin skulle åka upp "till en fest i skogen" och köra taxi. Betongdjungelboken.

Mitt brandtal om fristad och allmän upphävelse av sociala regler gick nog fram för grabbarna blev sugna. Inte på Hultsfred dock. Och speciellt inte när biljettpriset kom fram.

Det fick mig att tänka också på att jag inte sitter i presstältet i år och fixar 22.30-deadline så jag kan supa. Läste DN:s och Smp:s bloggar och nej, jag får inte alls stämningen förmedlad. Blaha.

Festivaljournalistiken får ju alltid kämpa med att berättiga sig själv. Det blir lätt samma gamla grejer som ska appliceras på den nya festivalupplagan. Återkommer med en kallare analys av det där.

Jag har ju egentligen "semester" och ska inte blogga men peppen från hooden fick mig att vilja. Tillbaka på måndag.

Sätt dit dem!

Länkleken tog mig till en vaken medborgare, som till och med hade orken att maila dagstidningen om deras hiphopfelaktigheter. Headnod sätter Poppius på plats om Papoose.

Var tog den djupa recensenten vägen?

››Vi är så trendkänsliga. Vi är lite grand Europas japaner, vi svenskar. Kultursvampar, som har ganska bra med stålar, som kan hänga med, som läser mycket tidningar. Jag tycker, ibland när jag går ut på klubbar möter jag människor som har läst engelska dj-magazines, istället för att gilla musiken. Ungefär: ”det här är hippt i Paris nu, tror jag själv.‹‹

Daniel "Papa Dee" Wahlgren i Lira nr 4/04

Är det inte jävligt sant, att det är så mycket folk som image-diggar grejer. Jag vet att det kanske börjar bli lite played att hata på namedroppande och posande, men ändå. Var det inte mycket tuffare när man var liten och lyssnade på en och samma skiva flera veckor i sträck och lärde sig allting utantill. Hade idoler. Mitt övriga liv smittar av sig på mitt musiklyssnande i alla fall, stressar jag mycket så stressar jag musikmässigt också. Jag skrev en krönika för skitlänge sen om det här att det blir en sån hets att höra så mycket som möjligt och att man hela tiden vill upptäcka nya grejer. Man får bredd, men inte djup. Och vad är viktigast? Djup för mig, men skriver man om musik måste man ha lite koll på rätt mycket och då är inte djupet alltid det lättaste att hinna med.

Att jag överhuvudtaget sitter och reflekterar över HUR jag lyssnar på musik, får mig att tänka att det kanske inte gått lite för långt. Ska det inte vara en avslappnande grej, en hobby som man har av ett genuint intresse? Något ganska anspråkslöst som kommer inifrån. Det känner man ju verkligen inte att musikskribenterna har, i alla fall inte på de stora tidningarna. Papa Dee:

››När jag åker ut och diskjockar i landet kan jag spela ragga och bhangra och folk står och dansar glatt. Det var jättesvårt att spela reggae på ett dansgolv för 15 år sen. Folk fattade ingenting. På sätt och vis är det ett bättre klimat i dag. Kolla vad som spelas på krogar och caféer och bland studenter. Svenskar reser så jäkla mycket.
Men media hänger inte med i dag. Jag tycker det är helt otroligt att de har rock- och popexperter, men de har ingen som är bra på lite andra genrer på de stora kvällstidningarna. De låter en rock- och popsnubbe sitta och tycka. Det är som om jag skulle sitta och tycka till om Melody Clubs nya platta, helt meningslöst. De här jävla rockjournalisterna borde få sig en spark.‹‹

Inte minst vad de gäller hiphop, där har vi ju haft ganska mycket pajkastning. Och det är ju bättre än att, som de andra genrerna, tiga. Mm, jag filar på någonting om det här... En sak till, de där som läser och re-writar biografi-info om diverse artister - det är också de som skriver i tidningar. Inte alla, såklart, men ni vet vilka jag menar.

Theory, theory och luft?

Efter en ganska mind-twisting tenta, eller paper som det så fint heter, satt jag där med mina teoriramar och bara längtade efter något verkligt. Jag vet inte om ni har upplevt det men när sitter man i sin lilla 24-kvadratare och läser om hur världen är uppbyggd och Bourdieu och Foucault och Derrida och marxistisk kritik och poststrukturalism och kulturanalys så känner man sig ganska snabbt overloaded. Ord bara flyter ihop och ja, jag vet egentligen igenting. Det är då jag längtar till bloggen. Inte för att jag får färre idéer eller är mer strukturerad här men det blir iaf en normal ventil. Ett utsläpp. Jag pyser ut här.

Men vad jag längtat att blogga om är det här. En krönika signerad Märta Mystener, kolumnist och bloggare på DN:s Sthlm-sajt. Kopplat till teori-overload snackar hon om hur hon försöker applicera sina cultural studies-insikter på förortsrappare och hur fel det blir med svar som "Öhhh..." och "Ta om frågan, jag fattar inte...". Alltså, det är inte fel på svaren, snarare på frågorna. Om jag lärt mig något riktigt användbart av mina historiestudier så är det att en källas (här intervjupersons) värde avgörs av vilka frågor man ställer till den. Alla som intervjuar har väl upplevt sega artister, medieovana personer som inte vill säga något eller alltför medietränade med inövade svar, och visst har det inverkan på hur texten blir till slut. Men det är ändå intervjuarens (alla som intervjuar är inte journalister!) uppgift att hitta den rätta vinkeln, för att få ut så mycket som möjligt av samtalet.

Nu är det inte det Myrstener primärt skriver om. Hennes text fick mig hursomhelst att tänka på en kompis som skulle intervjua en riktigt ordvrängare - Organism 12 från MBMA. Hon hade värst grymma utgångspunkten om teorier om svordomar och det ena med det tredje och när hon stod där och skulle få svar på sina minutlånga frågor så möttes hon av samma sak typ "Öh, jag fattar verkligen inte vad du menar" och de fick lägga ner hela grejen. Kompisen tyckte det var ganska jobbigt för Herr Ågren är allt annat än trög, det var bara hon som misslyckades med sin överföring av teori.

Och det är sjukt intressant för Myrstener menar att det är lätt att superanalysera "när man själv inte är förtryckt". Hm, om inte t.ex. rapparna i texten uppfattar sig som förtryckta, betyder de att de är det bara för någon avhandling säger så? Å andra sidan kan man ju undra om det bara är de som ingår i "den förtryckta gruppen" som får analysera densamma? Genus om genus, etnicitet om etnicitet, generation om generation?

Nu blir jag sådär navelskådande igen. Kan ingen kommentera och diskutera det här med mig? Det är därför jag bloggar, skriver, allt. Utbyte, people!

Annars tre saker:
1) Var är alla bra krönikörer? Jag älskar denna konstform men ser den inte. Ge mig tips! Myrstener är ju en trevlig överraskning, ibland. Se hennes krönika om nörden + manligt genus. Mucho bien.
2) Vore det inte hur grymt som helst att skapa ett svenskt nätverk med massa svenska brudar kopplade till hiphop? Jag tänker kanske främst på oss kvinnliga hiphopskribenter men gärna alla andra djs, klubbarrangörer, dansare, whatever för att stärka och stötta. Hit me!
3) Ja, jag bloggar kanske lite för sällan eller lite för stört men om du vill ha mer av mig finns jag privat på tupac bor i min källare Ibland är det samma inlägg, ibland postar jag gamla krönikor för att arkivera men för det mesta så är jag lite mer länkig/insnöad här.

Vem fan plagierar Ken Ring?

Det här blir rörigt. Vi befinner oss på Sourze.se. En sajt där vem som helst kan publicera texten. Då och då lockar de med att diverse b-kändisar får flexa sina skills i det skriftliga hantverket. Blandade resultat. Signaturen Jonathan L hänger tydligen där rätt mycket. På nätet i övrigt också. Hursomhelst, killen har upptäckt att en snubbe har plankat en Ken Ring-krönika (från Sourze, 2001) och fått den publicerad som nätkrönika på (Aftonbladets gratistidning) Punkt Se. Vad ska man säga... Storma slottet.

Och Ken, stäm Punkt Se för helvete. Sen kan du också erkänna att du snodde beatet till "Pappa" från min polare. Går inte jämt ut.

Skitnödiga och skitbra skribenter

Det blir väldigt mycket klagosånger om diverse skribenter, jag vet. Kanske är jag bara avundsjuk för att vissa får sitta på East 83rd Street i NYC och vara jävligt inne. Det fanns en tid då jag läste denne mans artiklar med vördnad och sådär. Nu blir det mest en misstänksamhet mot ja, jag vet inte riktigt vad. Ja, han skrev kanske om massa coola subgenrer till hiphop först av alla. Tack för trevlig läsning. Det blir väl så när man blir lite nyfiken på en journalist, vars reportage allt som oftast fångar ens intresse. När man tar det ett steg längre, finner man dennes blogg. Ja, av typ alla som inte använder blogg som dagbok (för att det är töntigt) så majoriteten på något sätt inblandat i mediabranschen. Me not being an execption.

Och i den där bloggen finner man en helt annan yta. Mer nördig såklart. Är jag pissed för att jag inte kan relatera till allt namedroppande? Lite kanske. Men mest tänker jag på hur stor del av personen som har blivit hans kulturkonsumtion. (Se min förra krönika, återigen). Läskigt?

Det är väl därför Strage är min absoluta favoritrecensent. Han är ganska mänsklig och vet precis var gränsen går för hur mycket man kan skriva om sig själv. Jag har aldrig varit fan av "jag-recensioner" eller texter som innehåller intervjuaren/skribenten för mycket. Men Strages Darin-text var fan riktigt briljant. Praktexempel på hans stryka. Kanske gillar jag honom för att han (mig veterligen) inte har någon blogg heller.

På ett sätt är hursomhelst bloggarna tacksamma. De visar en sida av skribenterna som man inte får se i tryck. Vissa väljer att gå den personliga vägen (se Kellerman) medan andra går självhävandets väg. Och ärligt talat så är jag glad att jag inte får läsa deras bloggar (med undantag för Japan-dagboken i förra Rocky-numret) i tidningarna.

Nåväl, jag vet att jag skriver mycket om det här med musikskribenter och så vidare. Intressant för mig, kanske inte för dig. Är det det så är ett nice tips krönikorna på Sonics hemsida, med blandat innehåll. Nicola Prykes krönika om musikkritikern är schysst, likaså Anton Gustavssons om offentlig avbön och behovet av revisionism i musikjournalistiken. Äntligen lite populärkulturella krönikor med substans.

Avslutningsvis så känns det ganska bra att jag en gång typ förra året hustlade mannen med de stora referenserna. Han gav mig citat, what did he get back? Nada. Kanske har varit lite anonym i texten men läser man diamantartikeln på Flows hemsida så klarnar nog saker, ganska bra.

Och måste till slut bara skriva lite kort om nya samtalsämnet i kulturvärlden. En snubbe frå HD (Helsingborgs Dagblad) recenserade en bok som inte ens är skriven ännu. Ganska fult men killen är ju skön som helst. Läs hans egen tidnings intervju och hans mail till DN

Jag vill be Mattsson om ursäkt, och hoppas att jag får tillfälle att såga hennes bok när den väl finns ute på marknaden.

Killen är kung!

Tjejer som går hiphop

När jag skrev min krönika (se föregående inlägg) diskuterade jag med en kompis om det överhuvudtaget fanns några kvinnliga hiphopskribenter som inte ifrågasattes. Då kunde jag inte komma på någon, men...

1) DN:s Karolina Ramqvist (klickar man på rubriken till de här posten finner man en krönika om hiphop idag)
2) Musikbyråns Kristin Henriksson.

Jag vet inte riktigt hur stor trovärdighet de har men klart är iaf att de är aktiva (till skillnad från Roney) och att det faktiskt är bra (till skillnad från Sima) och att de skriver/gör mkt om hiphop och relaterade genrer (till skillnad från Leone som har sina intresseområden annanstans?).

Ah vafan det här är mest en uppföljning på min egen text, en nyansering av genuskritiken som jag försöker framföra. Men fan vilken nörd jag är, typ ingen som bryr sig om det här än jag.

Svensk hiphopjournalistik pt II

Skriv en recension och bli hotad med spö. Skriv en recension och få en hel disslåt som replik. Skriv en recension och bli recenserad. Eller skriv flera och bli utdömd, uthängd och förlöjligad. Allt är exempel på hur svenska rappare har reagerat på svenska recensenter. Vänta lite med moralismen, det finns faktiskt en hel del att hämta också i reaktionerna. Är man inte lagd åt humor och schyssta anekdoter så finnes relevant kritik och smart ironi. Senaste exemplet är Snook.

I maj i år släppte de sina andra svåra skiva, Är. Debuten överskuggades totalt av den där singeln Mister Cool som många kritiker hade svårt att se förbi. När så uppföljaren kom, lyssnade vissa lite extra noga och fann duktiga musiker och andra forsatte bara slentrianmässigt att avfärda Snook som töntiga. Aftonbladets Jonna Sima är en av dem. Hon jämförde bandet med Just D och för vem som helst med lite känsla, är det ingen smickrande liknelse. Det vet Sima med, referensen är kass men giftig.



Duon vann för några veckor sedan priset för bästa svenska akt på MTV European Music Awards. I intervjuerna efteråt var de vad folk skulle kalla kaxiga, de brydde ju sig inte speciellt mycket om det där priset men för skivbolagets skull och distributörens och pr-konsultens var det ju soft. Aftonbladet intervjuar bandet och de ser sin chans. Tacken flödar och:
"Allra helst vill de tacka Aftonbladets recensent Jonna Sima.
– Jonna är underbar och vi vill tillägna priset henne. Hon har varit viktig för vår trovärdighet och har bra koll på musik-Sverige, säger Oskar."
Kvällstidningen spricker av stolthet och publicerar till och med en bild på den hyllade recensenten. Lyckan är total.

Vid lansering, är det som bekant vanligt att man saxar recensent-rader. Briljant! Lysande! Årets album! och allt sånt där som skrivs då och då. Det ska vara smickrande och få folk att vilja köpa just den där skivan. Petter använder Jonna Simas sågning av hans senaste släpp P, som marknadsföring.



Mest verkar det som att hon fått ersätta en annan ökänd hiphop-recensent. Hon hette Marimba Roney och blev kanske mest känd för sin recension av Big Puns klassiska album The Capital Punishment. Året var 1998. Hela fyra år senare var den där recensionen inte glömd. Pst Q kom ihåg och tillägnade det ett antal rader i sitt vredesutbrott En dåres försvarstal: debil skribent, ditt skämt, borde vägras jobb
för om du recencerar Big Pun efter omslag gör du inte ditt jävla jobb.



Expressens Annika Leone är en annan som gärna hängs ut som inkompentent hiphop-tyckare. Vad är mönstret? De är flera. Är det en tillfällighet att det är korståg på kvinnliga hiphop-skribenter? Kan man se samma tendenser i annan musikjournalistik? Jag vågar knappt svara på det. Men den invändningen betyder inte att kritiken mot förnedrande hiphopjournalistik försvinner. Då är det inte avklädda omslag som är nedsättande utan inskränkta ögon som inte ser längre än konvolutet. Dissar är välkomna, så länge de kommer från någon som har sin fakta rätt. I förlängningen är det nämligen inte liknelserna eller spydigheterna som är förödmjukande. Det är däremot att personer som inte delar vår kärlek för musiken får sitta och döma den. Kan man se samma tendenser i annan musikjournalistik? Jag vågar säga nej.


(Krönika publicerad i Smålandsposten (Nöje) 24/11 2006)

Ickekreativt skitsnack

En snabb post om svenska skribenter. Vi är så kassa. Vissa värre än andra. Kom att tänka på det idag när jag läste fula tidningen Superstar (Anders Tengners nya dito, hemsk hemsida). Sonja Meksa från Ung skriver krönikor där, det är däremot kul. Hursomhelst har de en 20-årig tjej som redaktör och Ellen Fjaestad som hon heter har egentligen bara ett fel. Hon skriver kasst.

Som min vän Tuva uttryckte det: "hon kan ju för fan inte recensera bandet i slutet med en intervju med dem." (Se Cat 5-artikeln). Tyvärr är det så här det ser ut i svenska tidningar - kassa skribenter får utrymme. Jag behöver inte ens nämna de större kolumnisterna för att ni ska fatta att jag har rätt.

Ett annat exempel är vedervärdiga Elin Sundh. I början av juni ngn gång läste jag en av hennes krönikor i Metro. Numera hänger den på redaktionen med titeln "Hur man inte skriver en bra krönika". Jag snackar om "26 år med Kalle Anka-plåster". Det bästa med den här kolumnen är att samma Elin Sundh skrev en krönika i senaste Vecko-Revyn. Om vadå? Att det är så svårt att hitta make up för mörkhyade. Jag vilar min väska så jävla hårt och anser härmed att inga argument biter på det här.