Inget att fastna för

En skärmdump som man klickar på för att läsa hela recensionen.

När mailet "vill du recensera Sage Francis nya skiva?" kom, dröjde svaret. Ville jag det? Sen sa jag att jag aldrig lockats att lyssna på honom - men att jag kunde ge plattan en chans. Känns som det var länge sen jag skrev en skivrecension. Plus jag behöver utmaningen?

En vecka, säkert någon dag till är många dagar att få lyssna. I den här professionen ska man ibland bilda sig en grundad uppfattning och formulera den så man inte skäms för att skriva under med sitt namn - på tre, fyra dagar.

Ända sen jag började recensera skivor har jag känt ett konstigt obehag. Självklart är både skitkul och bortskämt att få se skivsamlingen fyllas upp. Visserligen också med mycket jag aldrig hade övervägt köpa. Både det bra och det dåliga.

Men. Det finns också en ångest i att bedöma andras konst när man inte är konstnär själv. "Gör det bättre själv då" dödar kritik. Det gör det.

Jag tog uppdraget att recensera Sage Francis nya album Li(f)e. Tyvärr kunde jag inte motbevisa mig själv. Tvärtom såg jag vad kände så mycket klarare. Och jag satte ord på det.

Festen är bäst

Talib Kweli, Mejeriet, Lund, 7 februari

Det är något av ett motsatsförhållande. En duktig lyricist brukar inte vara en duktig liveartist. I alla fall inte som rappare. Det är svårt att ta till sig invecklade rimscheman och djupa budskap genom ett PA-system. Så även Talib Kwelis på Mejeriet. Ikväll nästan slutsålt, med låg åldersgräns, högt antal adidasjackor.
Kweli betar av karriären. Börjar kronologiskt med Reflection Eternal-material. Den äldre delen av publiken nickar lite extra. Han gör ett medley, kortar ner sina låtar och det är nästan ett måste för att man ska orka stå kvar och gunga. Om slött material inte gör sig på scen, gör nytt sig ännu sämre. Även om det är kul att höra att Reflection Eternal släpper nya skivan »Revolutions Per Minute« i april [edit: release uppskjuten till 18 maj].
När Kwelis egna katalog inte rockar tillräckligt slänger han in födelsedagshyllningar till Bob Marley och J Dilla. Plus lite hiphop-klassiker som allmänt sjung med-gods.
Talib är taggad. Han har dessutom hört att Alkoholiks-legenden J-Ro bor i Malmö och har självklart bjudit in honom. Med en flaska Henny i handen skålar han till sina hits. Hans champagnebeväpnade polare sprutar ner publiken. Känns kanske icke-Kweli men blir också kvällens vändning. Nu är det fest.
Bpm-talet höjs i takt med stämningen och Kweli bjuder upp i »Get By« och »Say Something«. När han kallas in för ett extranummer ger han fem. Sen vill han efterfesta och tar upp säkert 50 pers på scen. »No autographs, no photos, I just wanna party« skriker han. Och det är nog det mest minnesvärda från kvällen.

Recension publicerad i Sonic #52 - 26 april 2010

Timbaland drar sitt eget namn i smutsen

Väldigt lite på stjärnspäckade »Shock Value II« gör Danina Mahmutovic intresserad. Hon tycker rentav att det är sorgligt att en producent av Timbalands dignitet släpper den här sortens skivor.

Klicka på bilden för att läsa recensionen (publicerades 8 december 2009)

Rakim får mig att lyssna på »andlig musik«

Rakim
The Seventh Seal
SMC/Border
Betyg av 8/10

Det sjunde inseglet är förutom en film, också en del i Uppenbarelseboken. Ett bibliskt avsnitt som behandlar jordens eventuella undergång och föga förvånande inspiration för religiöse Rakim. »The Seventh Seal« relaterar till det, förklarar han och brer på med nummerologiska idéer om siffran sju, vilken bokstav den motsvarar i alfabetet och gissa vilken plats singeln »Holy You Are« har på skivan?

Men det är inte det konstigaste. Tvärtom slås man av hur en person som kan verka så sekteristisk samtidigt lyckas framstå som så vettig.

För visst handlar det mycket om Gud och så sitter man där och tänker på när religion var sexigt senast och vad det är som skulle locka en att ens lyssna på typ »andlig musik«. Och det gör Rakim med sin auktoritet och plats i hiphophistorien. Rapparnas favoritrappare på riktigt och det är inte utan anledning.

Att han numera är 41 år gammal och inte har släppt ett album på tio år gör honom mer efterlängtad än daterad. Skills är skills och helt ärligt känns det som en befrielse att lyssna på en så begåvad lyricist.

Lägg till hans förmåga att omge sig med människor som kan göra det han inte själv kan. Beats som håller kvar örat. Som underbara Nottz-produktionen i »Man Above« och de flesta andra beats för den delen. Men kanske framförallt refrängerna som knyter ihop spår med spår. Radar upp låtarna för att överträffa varandra och toppa i »Satisfaction Guaranteed«.

Visst dalar det lite i slutet och det finns ingen riktig banger och det är definitivt inte »nyskapande« hiphop.

Men det har vi fan för mycket av ändå.

Recension publicerad i Sonic #50 november 2009

Inte wack

Precis själv släppt släppte han sin debut 21 oktober. Ljummet mottagen av kritikerna: det blev en TREA. Inte i min bok.

Näääk
Näääk vem?
Slang musik/Devrim/Border
Betyg: 7 av 10

Han gjorde den svenska tolkningen av Wileys »Gangstas«. 150 000 Youtube-visningar senare är det dags för debutplattan tilllika frågan »Näääk vem?«.

Det blir en rättfram presentation och det med enklaste hiphop-formeln. Vardagsskildringar alltså, och det betyder fest, brudar, sprit, knatch och sprit igen. Inte på ett överflödigt amerikanskt sätt utan den svenska sorten typ byta bärs mot bit. Det är lätt att ha invändningar mot ett sådant rabblande men Näääk är en förutseende rappare. Redan i första låten konstaterar han »Ok jag röker weed, visst jag dricker öl, det är allt jag rappar om men det är allt jag fucking gör«. Det räcker faktiskt både som förklaring och ursäkt.

Men det hade såklart inte funkat utan Näääks kvalitéer. En skön röst som går hand i hand med ett naturligt flow och får skivan att andas »kick back relax«. Skivans producenter har definitivt byggt upp en ljudbild som passar för tillbakalutande. Mattias Caliste (han från Fjärde världen) och A.K. lyckas återanvända g-funk-synthen utan att det låter fattigt. De har också gjort en äkta singel i »Så jag lever mitt liv« där Näääk får till »För det du lägger låter nice, det jag lägger låter fett, så skillnaden i kvalité är som på cd och kassett«.

Ingeting sticker ut som direkt dåligt. Men ingenting får en att ta ner fötterna från bordet och hoppa upp ur soffan heller. Klubblåten »Namnet var Näääkish« till trots. »Näääk vem?« känns som en skiva av, om och för Näääk och hans polare och det är faktiskt en bra utgångspunkt för igenkänning.

Publicerad i Sonic #49, oktober 2009

Rättelse: Det är faktiskt i ANDRA låten han är förutseende.
(Foto: Pressbild)

En kavalkad av vad

Efter nästan två år: här var min comeback i Smp:

Ken har en speciell pondus. Men tyvärr blir hans näst sista spelning i Sverige – på Oléo i Växjö – mer kvantitet på kort tid än kvalitet.

Ett ord i två bemärkelser ska komma och genomsyra hela kvällen. Effektivisering.
Innan det ens händer något annat på scen, gör DJ 2 Much skäl för sitt namn. Han som bara inte kan låta bli att använda effekterna som finns till hands. Låta en låt gå. Det ska visa sig att Ken Ring också är inne på det senare spåret.

Men innan dess är det dags för uppvärmning. Det är Pato Pooh som fått chansen att hänga med ut på Kens turné. Tyvärr är mickljudet alldeles för lågt för att man ska kunna höra vad han rappar om. Han får luta sig emot sina egna och sina lånade beats. Det är ok. Hans kvart på scen beskrivs dock bäst som en axelryckning.

På ett-slaget kommer den välbekanta rösten från någonstans. Wharrup! Och så på med denna låt som är nya skivans banger. Men inte för att Ken ska rappa den här och nu. Den inspelade versionen verkar duga bättre.
Ken framträder med uppdragen svart huva och går snabbt vidare till Ta det lugnt. Han säger att micken är kopplad till mixerbordet och att det är därför ljudet är så lågt. Det är en förklaring. Men definitivt ingen ursäkt. Inte för att just det ligger på Kens ansvar, men upplevelsen störs ändå.

Det som däremot ligger på Kens ansvar är upplägget. I princip är det bara två låtar som spelas i sin helhet. I övrigt är det en vers per låt och inte ens då har det känts som en hel vers. Snarare som ett blurr av en rappare som vill göra som amerikanska veteraner och visa upp sin breda katalog. Effektivisera. Ken är inte på den nivån där kvantitet håller som kvalitet. Han hinner med mycket på de dryga 25 minuter han står på scen, men det är på bekostnad av sitt eget material.
Speciellt jobbigt blir det när han inleder sin nostalgitripp med Eld och djupa vatten. Det var inte igår man hörde den. Och vi fick inte höra den igår heller.

Om en vecka flyttar Ken till Kenya. Det här var tydligen hans näst sista spelning i Sverige. Det känns som en grej som borde få en artist riktigt peppad på att göra ett bra framträdande live. Ken fick svårt att bära upp sin egen show, trots sin speciella pondus och person.
Man kan kanske inte förvänta sig så mycket av en klubbspelning – men klubbspelningar är väl det enda Växjö får i hiphopväg.

Publicerad i Smålandsposten, 5 oktober 2009

Whatta weeks

Min lediga dag, väcks 08.20 av min arbetande sambo som vill berätta att Coolio blev rånad av sin publik när han stagedivade. Dessutom, som om detta inte vore nog, grips han senare med crack på sig... På ett sätt var det ju trevligt att vakna skrattande.

Har haft jävligt grymma veckor på senast, därav frånvaron. Snart en månad sedan Dead Prez-konserten. Recension kommer i Sonic #46. Här lite inte så bra bilder på just scenen men däremot på publiken, som var helt galen. Var länge sedan jag var på en konsert där jag tappade fotfästet och liksom flöt omkring på alla andra. Tog en annan approach som recensent där jag deltog istället för att ha med block och stå vid sidan av och observera. Funka bra.

Rött ljus på röda rappare.

Music Doc kom och gick och trots sjukt många bra filmer och free pass så lyckades jag bara se två filmer. Lite av den otroligt grymma NY 77: Coolest Year in Hell. Vet inte var man kan få tag på den men kolla detta fetfeta klippet!

Sist men inte minst: min recension av Lorentz & M.Sakarias debut Vi mot världen på Sonics hemsida. Lite annorlunda från fyran i DN, Sydsvenskan har inte lagt upp något på nätet, vet inte ens om de recenserat. Kanske når inte Stockholmsskiten ner till Skåne?

Q-Tip lackar ur

Den tredje posten om samma skiva som bara är sådär. Jag är hooked! Nä, men måste uppmärksamma hur Q-Tip lackat ur på New Yorks Magazines recension av hans skiva. En text som mer handlar om andra artister och då specifikt Kanye West (som kidsen hellre lyssnar på, enligt recensenten Leitch).

Q-Tip svarar helt enkelt i kommentarsfältet:

"damn mr. leitch!! why are u shitting on me and d *ck riding kanye. seems like its an assignment you didnt want to do so why do it? you should have done a DL4 assignment or better yet a "whatever happened to fallout shelters in a Mc Carthy era new york?" piece!!! i'm good... you??? JADED!! yes this is qtip"
By daAmBassador on 12/08/2008 at 7:36pm

En minut senare:

"oh i forgot... ASSHOLE"
By daAmBassador on 12/08/2008 at 7:37pm

Ja, det är bekräftat att det är Q-Tip eftersom han skickade ett mail till tidningen och länkade till sina kommentarer, tillsammans med frågan: "did i bang your ex girl???". Något som Leitch gör sig rolig över, men detta är en kamp som recensenten förlorar. Fjolla. Helt rätt av Tip att reagera på en recension med så tråkigt nedlåtande ton.

Renaissance relistened

Tänkte mig ett litet experiment i och med att jag fick chansen att recensera. Igen. För första gången på säkert ett år och kanske lite till.

Jag vet nu också att kvalitén på en recension beror mycket på omständigheterna. Hur lång tid behöver man för att bestämma sig vad man tycker om en skiva? En lyssning typ. Men i de flesta fallen förändras ju ens åsikt med tiden.
Så lyssnar vi ju alla på olika sätt. Jag tycker det är svårt att hänga med i texter och hitta nyanserna i stora högtalare. Då vill jag hellre stänga allt annat ute och plugga in hörlurarna.

Många gånger blir det sådär att man gillar en låt mer och mer ju fler gånger man hör den. Man kan till och med sluta klökas och konvertera till någon sorts likgiltigt gillande typ "den är väl ok". Mycket musik hamnar för mig i det där ok-facket, men det är ju inte det jag vill lyssna på. Eller det som får mig att bara "oh shit, oh shit" som jag vet att musik kan.

En annan omständighet är ju teckenbegränsningen som många recensenter måste leva efter. Hur mycket kan man egentligen säga om ett album på 450 tecken? Då behöver man kanske inte lyssna på skivan mer än en gång.

Så har vi den älskade hatade betygssättningen. Detta som läsarna i första hand tar fasta på. Hur fan kunde det få en etta/femma/bara trea och så vidare? Denna här delen är också det som jag personligen har mest vånda över. Ibland är det svårt att bestämma sig, men oftast för att man i efterhand ångrar sig. Betyget blir på något sätt slutgiltigt, oföränderligt. Ofta kan jag känna att recensenterna inte direkt motiverar sina betyg med själva recensionen. En text som låter väldigt skeptisk landar helt plötsligt i 6/10.

Det beror väl helt enkelt på att alla tolkar betygsskalorna på olika sätt.

Mitt lilla experiment var helt enkelt att följa upp hur känslorna inför Q-Tips skiva The Renaissance förändrades genom en månads tid. Jag har låtit skivan snurra lite då och då, nu utan press och vetskap om att jag ska formulera analys och dom. Hur känns det då? Typ likadant faktiskt. Känns som jag lyckats träffa rätt: "»The Renaissance« kommer att försvinna någonstans i skivhögen och som bäst agera som bakgrundsmusik. " för det finns fortfarande ingen låt som jag kan säga "sätt på den, jag vill höra". Däremot kan jag erkänna att "Manwomanboogie" som jag dissade lät mycket bättre på Babels dansgolv igår än hemma i soffan.

Det jag vill revidera är betyget 3/10, för visst är det en godkänd skiva. Den förtjänar i alla fall en fyra - speciellt eftersom jag tre veckor senare fick se en sågad T-Pain få en fyra(!).

Egentligen vet jag att man inte ska jämföra - varje skiva ska placeras på sin egen skala. Men när ens läsare kommer att göra jämförelsen, så får man tänka lite på det ändå. Q-Tip är bättre än T-Pain. Det vet typ alla!

Sv hiphopjournalistik pt III

Två av mina favoritämnen blir ännu mer favorit när de kombineras. Nämligen hiphop och journalistik. För ganska exakt två år sedan skrev jag en krönika om hur hiphop inte riktigt behandlades med samma professionalism som andra genrer, i svenska medier. Som exempel tog jag ett antal skivrecensioner; Marimba Roneys Big Pun-diss och Jonna Simas Snook-recension var två av dem. Igår (engagerar fortfarande) fick jag en rolig anonym kommentar på just detta, som förtjänar mer än ett svar i kommentarfältet och att bara hamna i arkivet. Diskussionen är fortfarande aktuell och absolut intressant.

Men seriöst, det där snubblar bara ned i myten om hiphopens speciella "äkthet", det ni skriver. "förankring i genren.." Jag tror verkligen inte det tillsätts i andra genrer heller. Det är klart att det är trevligt om en skribent kan mycket- men det är såklart fullt möjligt även om vederbörande inte var nere sen dag ett.

Tycker själv inte det har så mycket att göra med "hiphopens äkthet" och kraven på att man ska vara nere sedan dag ett. Det har inte jag varit, jag var inte ens född dag ett.

Vad man däremot kan reagera på är att hiphopen faktiskt inte alls behandlas som vilken annan genre som helst i media. Det är en uttrycksform/ämne som inte alltid tas på lika stort allvar. Eller iaf inte har gjort. Se Aftonbladets recension av Can't Stop Won't Stop där recensenten kopierade vad han skrivit om Mikrofonkåt något år tidigare.

I Sverige verkar man inte tänka så mycket på att hiphop är en av världens största musikgenrer, och definitivt en kultur som dagens unga på något sätt förhåller sig till.

Ändå spännande att du hittat så många keffa kvinnliga skribenter. Du glömde ramqvist, gör hon också ett dåligt jobb? Där har vi en som förmodligen varit nere med hiphop sedan tidigast medeltiden och fortfarande kan skicka giftpilar mot konvolut och absurda texter.

Att det är kvinnliga skribenter som jag tar upp, beror inte på att jag på något sätt tycker att kvinnliga skribenter är sämre än manliga sådana. De exemplen jag tar är med för att det blev en grej av dem. Finns många tjejer som skriver om hiphop som är duktiga på det, Ramqvist är en av dem.

Att mainstream hiphopens kvicksandskultur innehåller skevheter som baseras på myter om (positiv?) sexism och rasism är ingenting en recensent kan ignorera, det vore oansvarigt. Däremot finns det ju verkligen gråskalor, skulle man stanna vid viss kritik kommer man aldrig vidare.

Hoppas ja inte lät som annah björk nu :E

Jag håller helt med om att det vore oansvarigt att inte beröra sexismen och de andra skevheterna som finns i musiken. Det ska är klart att man ska få kritisera det utan att själv bli kritiserad. Men kan man inte förstå att folk blir lacka om man uppehåller sig vid exempelvis Big Puns konvolut, och därmed inte kan se några kvalitéer i hans musik? Nu var ju Roneys recension sådär kvällstidningskort att hon inte direkt hann utveckla någon djupare analys om skivan. Men det var också hennes val att bara skriva om omslaget.

Så här i efterhand kan jag tycka att det hade varit värt att gräva ner sig lite i varför det är alltid är just tjejerna som får "det svenska hiphopcommunityt" mot sig. Det är något jag bara berör i typ en mening, men också något jag tänkt mycket på efteråt. Och som åter aktualiserades i och med Annah Björks krönika. Nu var ju den exceptionellt dåligt och förtjänade kritiken den fick.

Jag tycker att det i svensk hiphop finns en tendens till manlig ryggdunkarkultur där skribenter ofta får komma nära de artister de skriver om. Det blir inte speciellt kritiskt. Istället är det oberoende tjejer som tar upp skiten - och då får de också skit och ett till synes enat hiphop-Sverige emot sig.

Not so Fierce

Världens bäst betalda kvinnliga popstjärna släppte ju sin skiva i Sverige igår. Ni har väl alla redan hört "If I Were a Boy" på radion, eller så. Tråkig pop, enligt min mening och de andra recensenterna verkar hålla med. Men det blir ändå en trea i både Sydsvenskan och DN. Det blir det från min sida också. Men Sonic har tiogradig skala. No go, Beyoncé.

Ett ord blev utbytt hos mig, och inte av mig. "Safande" blev "trygg". Det är väl en bra översättning, men ska man inte få använda sådana ord i text? Ok, jag kan hålla med om att det blir lite ful stavning, och att "sejfande" inte heller funkar. Men när man säger det - och hör det i huvudet (?) låter det väl inte så skumt. Det hade varit en snygg alitteration i detta fallet, nämligen. No biggie, men är det så himla fel?

Född på nytt

Det är inte bara Q-Tip som är det, utan jag också - som recensent. Denna sjukt svåra roll som jag så många gånger problematiserat. Lite läskigt är det allt. Men nu kan jag också börja blogga om att jag skriver på andra ställen. Vad jag tycker om The Renaissance läses på Sonics hemsida.

Svensk biff?

Så vad blir det för betyg till Ken och Petter? Måste ju säga att jag tycker att den förra har gjort en bättre platta... Kanske vill redaktören ha en beef-rec á la 50 cent och Kanye? (ngt jag sa nej till men ändå fick sätta min byline under - till en ingress jag aldrig fått se innan)

Ken-saker i urval:

"Träffar Fattaru och jag slappar alla fyra"

Från skivans tacklista: "Tack alla som varit inblandade i detta projekt. Jag vet att man ska skriva ut era namn, men då blir det helt fel med tanke på att mina vänner betyder mer än er. Och deras namn står inte"

Mer: "Ni som hatat eller snackat skit osv. Fuck er. Ni är ingenting. Sug min k..........."

Från credits: "Allt GROVT Övervakat av Ken Ring i alla sammanhang!"

Ken är ju definitivt bättre på sin pr, med blogg på Rodeo, utskick till anstalter och ständiga närvaro på nätet. Till och med du kan adda honom på msn. Roliga är det här: Rapparen Ken gör musikal om sitt liv

– Det blir massor av olika beats som ändras när jag går in på en klubb, när jag har sex med en brud och när jag kör bil rattfull och jagas av polisen. Alla säger att idén är genialisk, berättar Ken.



Obs obs there is no beef - jag ville bara dissa