Festen är bäst

Talib Kweli, Mejeriet, Lund, 7 februari

Det är något av ett motsatsförhållande. En duktig lyricist brukar inte vara en duktig liveartist. I alla fall inte som rappare. Det är svårt att ta till sig invecklade rimscheman och djupa budskap genom ett PA-system. Så även Talib Kwelis på Mejeriet. Ikväll nästan slutsålt, med låg åldersgräns, högt antal adidasjackor.
Kweli betar av karriären. Börjar kronologiskt med Reflection Eternal-material. Den äldre delen av publiken nickar lite extra. Han gör ett medley, kortar ner sina låtar och det är nästan ett måste för att man ska orka stå kvar och gunga. Om slött material inte gör sig på scen, gör nytt sig ännu sämre. Även om det är kul att höra att Reflection Eternal släpper nya skivan »Revolutions Per Minute« i april [edit: release uppskjuten till 18 maj].
När Kwelis egna katalog inte rockar tillräckligt slänger han in födelsedagshyllningar till Bob Marley och J Dilla. Plus lite hiphop-klassiker som allmänt sjung med-gods.
Talib är taggad. Han har dessutom hört att Alkoholiks-legenden J-Ro bor i Malmö och har självklart bjudit in honom. Med en flaska Henny i handen skålar han till sina hits. Hans champagnebeväpnade polare sprutar ner publiken. Känns kanske icke-Kweli men blir också kvällens vändning. Nu är det fest.
Bpm-talet höjs i takt med stämningen och Kweli bjuder upp i »Get By« och »Say Something«. När han kallas in för ett extranummer ger han fem. Sen vill han efterfesta och tar upp säkert 50 pers på scen. »No autographs, no photos, I just wanna party« skriker han. Och det är nog det mest minnesvärda från kvällen.

Recension publicerad i Sonic #52 - 26 april 2010