Inget att fastna för

En skärmdump som man klickar på för att läsa hela recensionen.

När mailet "vill du recensera Sage Francis nya skiva?" kom, dröjde svaret. Ville jag det? Sen sa jag att jag aldrig lockats att lyssna på honom - men att jag kunde ge plattan en chans. Känns som det var länge sen jag skrev en skivrecension. Plus jag behöver utmaningen?

En vecka, säkert någon dag till är många dagar att få lyssna. I den här professionen ska man ibland bilda sig en grundad uppfattning och formulera den så man inte skäms för att skriva under med sitt namn - på tre, fyra dagar.

Ända sen jag började recensera skivor har jag känt ett konstigt obehag. Självklart är både skitkul och bortskämt att få se skivsamlingen fyllas upp. Visserligen också med mycket jag aldrig hade övervägt köpa. Både det bra och det dåliga.

Men. Det finns också en ångest i att bedöma andras konst när man inte är konstnär själv. "Gör det bättre själv då" dödar kritik. Det gör det.

Jag tog uppdraget att recensera Sage Francis nya album Li(f)e. Tyvärr kunde jag inte motbevisa mig själv. Tvärtom såg jag vad kände så mycket klarare. Och jag satte ord på det.

Festen är bäst

Talib Kweli, Mejeriet, Lund, 7 februari

Det är något av ett motsatsförhållande. En duktig lyricist brukar inte vara en duktig liveartist. I alla fall inte som rappare. Det är svårt att ta till sig invecklade rimscheman och djupa budskap genom ett PA-system. Så även Talib Kwelis på Mejeriet. Ikväll nästan slutsålt, med låg åldersgräns, högt antal adidasjackor.
Kweli betar av karriären. Börjar kronologiskt med Reflection Eternal-material. Den äldre delen av publiken nickar lite extra. Han gör ett medley, kortar ner sina låtar och det är nästan ett måste för att man ska orka stå kvar och gunga. Om slött material inte gör sig på scen, gör nytt sig ännu sämre. Även om det är kul att höra att Reflection Eternal släpper nya skivan »Revolutions Per Minute« i april [edit: release uppskjuten till 18 maj].
När Kwelis egna katalog inte rockar tillräckligt slänger han in födelsedagshyllningar till Bob Marley och J Dilla. Plus lite hiphop-klassiker som allmänt sjung med-gods.
Talib är taggad. Han har dessutom hört att Alkoholiks-legenden J-Ro bor i Malmö och har självklart bjudit in honom. Med en flaska Henny i handen skålar han till sina hits. Hans champagnebeväpnade polare sprutar ner publiken. Känns kanske icke-Kweli men blir också kvällens vändning. Nu är det fest.
Bpm-talet höjs i takt med stämningen och Kweli bjuder upp i »Get By« och »Say Something«. När han kallas in för ett extranummer ger han fem. Sen vill han efterfesta och tar upp säkert 50 pers på scen. »No autographs, no photos, I just wanna party« skriker han. Och det är nog det mest minnesvärda från kvällen.

Recension publicerad i Sonic #52 - 26 april 2010

Timbaland drar sitt eget namn i smutsen

Väldigt lite på stjärnspäckade »Shock Value II« gör Danina Mahmutovic intresserad. Hon tycker rentav att det är sorgligt att en producent av Timbalands dignitet släpper den här sortens skivor.

Klicka på bilden för att läsa recensionen (publicerades 8 december 2009)

Musikåret 2009

Årets bästa låt: Dizzee Rascal - Bonkers . »A heavy bassline is my kind of silence«. Äta. Bas.

I övrigt var 2009 året då »Detox« inte kom. Skivan som Dr Dre kommer ha skjutit på i sex år och som ska lanseras med en egen konjak. Om den är lika bra som Dr Pepper-reklamen han gjorde har vi ingenting att oroa oss för.

2009 kommer också alltid att vara året då Michael Jackson dog.

2009 var året då det inte handlade om vem som gjorde det bästa albumet utan vem som hade minst antal dåliga låtar på sitt album. Låten regerar och Spotify levererar. Jag är tacksam för den tjänst som gör att jag kan lyssna på sånt jag inte ens pallar ladda ner.

Även om man kan sakna skivor som håller hela vägen så… hellre hundra bra låtar i handen än hundra dåliga album i handeln.

Publicerat i Sonic #50 november 2009

Rakim får mig att lyssna på »andlig musik«

Rakim
The Seventh Seal
SMC/Border
Betyg av 8/10

Det sjunde inseglet är förutom en film, också en del i Uppenbarelseboken. Ett bibliskt avsnitt som behandlar jordens eventuella undergång och föga förvånande inspiration för religiöse Rakim. »The Seventh Seal« relaterar till det, förklarar han och brer på med nummerologiska idéer om siffran sju, vilken bokstav den motsvarar i alfabetet och gissa vilken plats singeln »Holy You Are« har på skivan?

Men det är inte det konstigaste. Tvärtom slås man av hur en person som kan verka så sekteristisk samtidigt lyckas framstå som så vettig.

För visst handlar det mycket om Gud och så sitter man där och tänker på när religion var sexigt senast och vad det är som skulle locka en att ens lyssna på typ »andlig musik«. Och det gör Rakim med sin auktoritet och plats i hiphophistorien. Rapparnas favoritrappare på riktigt och det är inte utan anledning.

Att han numera är 41 år gammal och inte har släppt ett album på tio år gör honom mer efterlängtad än daterad. Skills är skills och helt ärligt känns det som en befrielse att lyssna på en så begåvad lyricist.

Lägg till hans förmåga att omge sig med människor som kan göra det han inte själv kan. Beats som håller kvar örat. Som underbara Nottz-produktionen i »Man Above« och de flesta andra beats för den delen. Men kanske framförallt refrängerna som knyter ihop spår med spår. Radar upp låtarna för att överträffa varandra och toppa i »Satisfaction Guaranteed«.

Visst dalar det lite i slutet och det finns ingen riktig banger och det är definitivt inte »nyskapande« hiphop.

Men det har vi fan för mycket av ändå.

Recension publicerad i Sonic #50 november 2009

Malmötips: Sonic firar 50!

All info hittar du HÄR.

Inte wack

Precis själv släppt släppte han sin debut 21 oktober. Ljummet mottagen av kritikerna: det blev en TREA. Inte i min bok.

Näääk
Näääk vem?
Slang musik/Devrim/Border
Betyg: 7 av 10

Han gjorde den svenska tolkningen av Wileys »Gangstas«. 150 000 Youtube-visningar senare är det dags för debutplattan tilllika frågan »Näääk vem?«.

Det blir en rättfram presentation och det med enklaste hiphop-formeln. Vardagsskildringar alltså, och det betyder fest, brudar, sprit, knatch och sprit igen. Inte på ett överflödigt amerikanskt sätt utan den svenska sorten typ byta bärs mot bit. Det är lätt att ha invändningar mot ett sådant rabblande men Näääk är en förutseende rappare. Redan i första låten konstaterar han »Ok jag röker weed, visst jag dricker öl, det är allt jag rappar om men det är allt jag fucking gör«. Det räcker faktiskt både som förklaring och ursäkt.

Men det hade såklart inte funkat utan Näääks kvalitéer. En skön röst som går hand i hand med ett naturligt flow och får skivan att andas »kick back relax«. Skivans producenter har definitivt byggt upp en ljudbild som passar för tillbakalutande. Mattias Caliste (han från Fjärde världen) och A.K. lyckas återanvända g-funk-synthen utan att det låter fattigt. De har också gjort en äkta singel i »Så jag lever mitt liv« där Näääk får till »För det du lägger låter nice, det jag lägger låter fett, så skillnaden i kvalité är som på cd och kassett«.

Ingeting sticker ut som direkt dåligt. Men ingenting får en att ta ner fötterna från bordet och hoppa upp ur soffan heller. Klubblåten »Namnet var Näääkish« till trots. »Näääk vem?« känns som en skiva av, om och för Näääk och hans polare och det är faktiskt en bra utgångspunkt för igenkänning.

Publicerad i Sonic #49, oktober 2009

Rättelse: Det är faktiskt i ANDRA låten han är förutseende.
(Foto: Pressbild)

Första årsbästalistan

Pressfoto: Erik Svensson

Redan för tre veckor sedan blev jag ombedd att lista årets bästa skivor. Snabbt skulle det gå också, och jag satt och sträcklyssnade på 2008 års släpp i säkert 15 timmar.
Fem ynka skivor kunde jag säga att ja, de här platsar nog.

Hursomhelst har de individuella listorna räkntas ihop och bildat en gemensam lista. Den läser du i Sonic nr 44, som borde komma ut ganska snart. Jag kan säga så här att jag fick med ett (1) album på den 25 platser långa listan. På 24:e plats kom nämligen Chords med Things we do for things. Det var min tvåa.

Nu har jag inte lyssnat alls på den pop och rock som har kommit, men det faller sig inte naturligt för mig att göra det. Det räcker med att behöva hålla koll på en genre och allt som hör den till. Tyvärr har hiphopåret 2008 varit ett dystert ett. Många har släppt skivor - och det är väl positivt i sig - men det är inte direkt mycket som har varit värt i längden.

Sånt som jag tycker att man satt hopp till har bara blivit en besvikelse typ Nas och Lazee. Sen hör jag nog till en minoritet eftersom jag inte diggar/älskar/avgudar Lil Wayne. Trots detta kapitulerar jag inför A Milli.

Mest av allt har jag fått en känsla av att det blir svårare och svårare att gilla ett helt album. Det blir allt som oftast en eller ett par låtar som verkligen är bra.

Ännu är inte 2008 slut och det finns ju faktiskt ett par släpp kvar: Ludacris, EPMD och D.I.T.C släpper alla plattor. Och jag har en känsla av att jag kanske kommer få revidera den lista jag skrev ihop i början av november. Kanske inte just på grund av de tre nämnda, men för att jag säkert missat en massa feta grejer anno 08. Vad har varit bäst i era öron?

Not so Fierce

Världens bäst betalda kvinnliga popstjärna släppte ju sin skiva i Sverige igår. Ni har väl alla redan hört "If I Were a Boy" på radion, eller så. Tråkig pop, enligt min mening och de andra recensenterna verkar hålla med. Men det blir ändå en trea i både Sydsvenskan och DN. Det blir det från min sida också. Men Sonic har tiogradig skala. No go, Beyoncé.

Ett ord blev utbytt hos mig, och inte av mig. "Safande" blev "trygg". Det är väl en bra översättning, men ska man inte få använda sådana ord i text? Ok, jag kan hålla med om att det blir lite ful stavning, och att "sejfande" inte heller funkar. Men när man säger det - och hör det i huvudet (?) låter det väl inte så skumt. Det hade varit en snygg alitteration i detta fallet, nämligen. No biggie, men är det så himla fel?

Född på nytt

Det är inte bara Q-Tip som är det, utan jag också - som recensent. Denna sjukt svåra roll som jag så många gånger problematiserat. Lite läskigt är det allt. Men nu kan jag också börja blogga om att jag skriver på andra ställen. Vad jag tycker om The Renaissance läses på Sonics hemsida.