Q-Tip lackar ur

Den tredje posten om samma skiva som bara är sådär. Jag är hooked! Nä, men måste uppmärksamma hur Q-Tip lackat ur på New Yorks Magazines recension av hans skiva. En text som mer handlar om andra artister och då specifikt Kanye West (som kidsen hellre lyssnar på, enligt recensenten Leitch).

Q-Tip svarar helt enkelt i kommentarsfältet:

"damn mr. leitch!! why are u shitting on me and d *ck riding kanye. seems like its an assignment you didnt want to do so why do it? you should have done a DL4 assignment or better yet a "whatever happened to fallout shelters in a Mc Carthy era new york?" piece!!! i'm good... you??? JADED!! yes this is qtip"
By daAmBassador on 12/08/2008 at 7:36pm

En minut senare:

"oh i forgot... ASSHOLE"
By daAmBassador on 12/08/2008 at 7:37pm

Ja, det är bekräftat att det är Q-Tip eftersom han skickade ett mail till tidningen och länkade till sina kommentarer, tillsammans med frågan: "did i bang your ex girl???". Något som Leitch gör sig rolig över, men detta är en kamp som recensenten förlorar. Fjolla. Helt rätt av Tip att reagera på en recension med så tråkigt nedlåtande ton.

Renaissance relistened

Tänkte mig ett litet experiment i och med att jag fick chansen att recensera. Igen. För första gången på säkert ett år och kanske lite till.

Jag vet nu också att kvalitén på en recension beror mycket på omständigheterna. Hur lång tid behöver man för att bestämma sig vad man tycker om en skiva? En lyssning typ. Men i de flesta fallen förändras ju ens åsikt med tiden.
Så lyssnar vi ju alla på olika sätt. Jag tycker det är svårt att hänga med i texter och hitta nyanserna i stora högtalare. Då vill jag hellre stänga allt annat ute och plugga in hörlurarna.

Många gånger blir det sådär att man gillar en låt mer och mer ju fler gånger man hör den. Man kan till och med sluta klökas och konvertera till någon sorts likgiltigt gillande typ "den är väl ok". Mycket musik hamnar för mig i det där ok-facket, men det är ju inte det jag vill lyssna på. Eller det som får mig att bara "oh shit, oh shit" som jag vet att musik kan.

En annan omständighet är ju teckenbegränsningen som många recensenter måste leva efter. Hur mycket kan man egentligen säga om ett album på 450 tecken? Då behöver man kanske inte lyssna på skivan mer än en gång.

Så har vi den älskade hatade betygssättningen. Detta som läsarna i första hand tar fasta på. Hur fan kunde det få en etta/femma/bara trea och så vidare? Denna här delen är också det som jag personligen har mest vånda över. Ibland är det svårt att bestämma sig, men oftast för att man i efterhand ångrar sig. Betyget blir på något sätt slutgiltigt, oföränderligt. Ofta kan jag känna att recensenterna inte direkt motiverar sina betyg med själva recensionen. En text som låter väldigt skeptisk landar helt plötsligt i 6/10.

Det beror väl helt enkelt på att alla tolkar betygsskalorna på olika sätt.

Mitt lilla experiment var helt enkelt att följa upp hur känslorna inför Q-Tips skiva The Renaissance förändrades genom en månads tid. Jag har låtit skivan snurra lite då och då, nu utan press och vetskap om att jag ska formulera analys och dom. Hur känns det då? Typ likadant faktiskt. Känns som jag lyckats träffa rätt: "»The Renaissance« kommer att försvinna någonstans i skivhögen och som bäst agera som bakgrundsmusik. " för det finns fortfarande ingen låt som jag kan säga "sätt på den, jag vill höra". Däremot kan jag erkänna att "Manwomanboogie" som jag dissade lät mycket bättre på Babels dansgolv igår än hemma i soffan.

Det jag vill revidera är betyget 3/10, för visst är det en godkänd skiva. Den förtjänar i alla fall en fyra - speciellt eftersom jag tre veckor senare fick se en sågad T-Pain få en fyra(!).

Egentligen vet jag att man inte ska jämföra - varje skiva ska placeras på sin egen skala. Men när ens läsare kommer att göra jämförelsen, så får man tänka lite på det ändå. Q-Tip är bättre än T-Pain. Det vet typ alla!

Född på nytt

Det är inte bara Q-Tip som är det, utan jag också - som recensent. Denna sjukt svåra roll som jag så många gånger problematiserat. Lite läskigt är det allt. Men nu kan jag också börja blogga om att jag skriver på andra ställen. Vad jag tycker om The Renaissance läses på Sonics hemsida.