Sv hiphopjournalistik pt III

Två av mina favoritämnen blir ännu mer favorit när de kombineras. Nämligen hiphop och journalistik. För ganska exakt två år sedan skrev jag en krönika om hur hiphop inte riktigt behandlades med samma professionalism som andra genrer, i svenska medier. Som exempel tog jag ett antal skivrecensioner; Marimba Roneys Big Pun-diss och Jonna Simas Snook-recension var två av dem. Igår (engagerar fortfarande) fick jag en rolig anonym kommentar på just detta, som förtjänar mer än ett svar i kommentarfältet och att bara hamna i arkivet. Diskussionen är fortfarande aktuell och absolut intressant.

Men seriöst, det där snubblar bara ned i myten om hiphopens speciella "äkthet", det ni skriver. "förankring i genren.." Jag tror verkligen inte det tillsätts i andra genrer heller. Det är klart att det är trevligt om en skribent kan mycket- men det är såklart fullt möjligt även om vederbörande inte var nere sen dag ett.

Tycker själv inte det har så mycket att göra med "hiphopens äkthet" och kraven på att man ska vara nere sedan dag ett. Det har inte jag varit, jag var inte ens född dag ett.

Vad man däremot kan reagera på är att hiphopen faktiskt inte alls behandlas som vilken annan genre som helst i media. Det är en uttrycksform/ämne som inte alltid tas på lika stort allvar. Eller iaf inte har gjort. Se Aftonbladets recension av Can't Stop Won't Stop där recensenten kopierade vad han skrivit om Mikrofonkåt något år tidigare.

I Sverige verkar man inte tänka så mycket på att hiphop är en av världens största musikgenrer, och definitivt en kultur som dagens unga på något sätt förhåller sig till.

Ändå spännande att du hittat så många keffa kvinnliga skribenter. Du glömde ramqvist, gör hon också ett dåligt jobb? Där har vi en som förmodligen varit nere med hiphop sedan tidigast medeltiden och fortfarande kan skicka giftpilar mot konvolut och absurda texter.

Att det är kvinnliga skribenter som jag tar upp, beror inte på att jag på något sätt tycker att kvinnliga skribenter är sämre än manliga sådana. De exemplen jag tar är med för att det blev en grej av dem. Finns många tjejer som skriver om hiphop som är duktiga på det, Ramqvist är en av dem.

Att mainstream hiphopens kvicksandskultur innehåller skevheter som baseras på myter om (positiv?) sexism och rasism är ingenting en recensent kan ignorera, det vore oansvarigt. Däremot finns det ju verkligen gråskalor, skulle man stanna vid viss kritik kommer man aldrig vidare.

Hoppas ja inte lät som annah björk nu :E

Jag håller helt med om att det vore oansvarigt att inte beröra sexismen och de andra skevheterna som finns i musiken. Det ska är klart att man ska få kritisera det utan att själv bli kritiserad. Men kan man inte förstå att folk blir lacka om man uppehåller sig vid exempelvis Big Puns konvolut, och därmed inte kan se några kvalitéer i hans musik? Nu var ju Roneys recension sådär kvällstidningskort att hon inte direkt hann utveckla någon djupare analys om skivan. Men det var också hennes val att bara skriva om omslaget.

Så här i efterhand kan jag tycka att det hade varit värt att gräva ner sig lite i varför det är alltid är just tjejerna som får "det svenska hiphopcommunityt" mot sig. Det är något jag bara berör i typ en mening, men också något jag tänkt mycket på efteråt. Och som åter aktualiserades i och med Annah Björks krönika. Nu var ju den exceptionellt dåligt och förtjänade kritiken den fick.

Jag tycker att det i svensk hiphop finns en tendens till manlig ryggdunkarkultur där skribenter ofta får komma nära de artister de skriver om. Det blir inte speciellt kritiskt. Istället är det oberoende tjejer som tar upp skiten - och då får de också skit och ett till synes enat hiphop-Sverige emot sig.