Exemplet Kanye

Det finns en fråga i den här bloggen som nog aldrig kommer få sitt svar. Var drar man gränsen mellan musikern och musiken?

Kom återigen att tänka på det när jag såg Kanye West på EMA förra veckan. En artist som har gått från att vara en producent i bakgrunden till självutnämnt störst och bäst. Mina sympatier för den här mannen har verkligen ändrats med hans image.

Jag tycker fortfarande att han har ett otroligt musikaliskt öra och att han lyckas skapa många fantastiska beats. The College Dropout var en bra skiva. Late Registration dalade och Graduation kunde jag inte ens komma ihåg namnet på.

Anledningen tror jag ligger i hans framtoning. I och med att han växt som profil och trendsättare, har han tappat som hiphop-artist. Någon vidare rappare har han aldrig varit. Nu släpper han sitt fjärde album snart, som tydligen ska vara pop rent och slätt. Inget fel i det, och det är inte heller hans musikaliska utveckling som jag är kritisk emot.

Det är snarare hur han framstår som person utanför sin musik. Som den där killen som stormar scenen när Justice vinner bästa video-kategorin. Som i intervju efter intervju visar upp en allt annat än ödmjuk attityd. Som enträget strävar efter att ingen ska kunna säga att det han gör är dåligt. Det finns ingen hejd på egocentrismen.

Nu är ju skrytande och självupphöjande ingen nyhet inom hiphop. Till saken hör dock att Kanye tar det till en helt ny nivå. Det finns något i hans sätt att vara som är direkt störande. Kanske är det hans behov av att alla ska gilla honom och tycka att han är bäst. Kanske är det hans förväntan att alla ska vilja lyssna på vad han har att säga och vad han har att komma med. Han är sitt eget största fan. Förtjänar alla priser och får absolut inte avbrytas.

I och med att den här bilden av honom har växt fram, har också mitt intresse för hans musik svalnat. Jag gillar inte den bilden han gett (jag fått). Sen ligger varken hans rap eller vocoder-trenden mig speciellt varmt om hjärtat.

Varför jag tar upp Kanye är att han är ett exempel på när man börjar ogilla musiken för att man ogillar personen bakom den. Vilka andra artister har det hänt med? R Kelly kanske, men han passerade ju sitt bäst före-datum för länge sedan. Och är det egentligen rätt att göra så här?
Jag tror inte att man kan skilja på musiken och personen, eftersom jag tycker att ärlighet är en kvalité. Men detta är inte helt konsekvent.

Jag älskar reggae music trots att jag vet vilken homofobi den rymmer. Trots att jag vet att Jah Cure dömts för våldtäkt, har jag ändå kunnat lyssna på honom och t.o.m digga ett par av låtarna. Min inställning till Michael Jacksons musik förändrades liksom inte trots att han var åtalad för pedofili.

Kanske beror det på att man redan bildat sig en uppfattning innan man får veta de här grejerna. I Believe I Can Fly kommer ju alltid vara en klassiker, liksom MJ. Men är det ok att gilla musik där man vet att artisten bakom har gjort något man tycker är fel? Kan man bara skita i att bry sig? Och hur kan det vara tvärtom för Kanye?