Musik som hjärta och smärta

Installationen där man kan lyssna på musiken som använts för tortyr.

Musik är nära vän med frihet. Men i fångenskap används den ibland som mental terror. Tortyr som inte lämnar synliga spår men som bryter ner psyken mer effektivt än fysiskt våld.
Nästa år är det premiär för dokumentären »Musik som gör ont«.

Belysningen är dämpad och det blir publiken också. En föreläsning, ett samtal kring ett arbete, »work in progress« till och med, är kanske inte ultimat när man ska skildra en stämning.

Den här gången är det det.

Det är inte fler än femton personer som kommit för att lyssna på Peter Bryngelsson på Inkonst i Malmö. Han ska tala om det fyra år långa arbete han lagt ner på efterforskningar kring musik. Det låter i sig inte unikt. Om det inte vore för kopplingen: musik och tortyr.

Bryngelsson är pedagogiskt kronologisk och talar om hur musik varit en del av krig sedan 1500-talet. Om Marseljäsen som vann över franska armén till Napoleons sida. Och sedan om tortyren som han menar härstammar från andra världskriget. Hur de franska motståndsmännen som föll offer för den sedan själva använde den i Algeriet. Lärde ut den till CIA på 1950- och 60-talet. Hur de i sin tur utbildade sydamerikanska regimer i Chile, Argentina, Uruguay.

I det senare landet satt Nestor i fängelse, blev torterad med ljud. En radiokanal som gick dygnet runt. Som han inte hade en chans att stänga av. Bryngelsson spelar upp låtarna Nestor minns. »Yellow Submarine« på spanska och någon plojlåt som går »hoppa, hoppa, hoppa« och det var de tvungna att göra också, fångarna. Vi hör intervjun med Nestor och hur han börjar gråta.

Skulden lägger sig över rummet och musiken är nästan outhärdlig att lyssna på. Denna konstform som ger så mycket glädje och avkoppling och hjälper oss att uttrycka varma, kalla – mänskliga känslor… I händerna på omänskliga tortyrutövare.

Bryngelsson pausar. Han kan ju göra det. Påminner publiken om detta privilegium. Går snabbt igenom historien från musikbomber på Balkan till musikpropaganda i Rwanda. Vi förstår inte språket och visst svänger musiken men den handlar också om hur man ska utrota tutsier. Tystnad.

Känn på de här två orden: Vitt brus.

Man kan nästan höra hur det låter. Denna ljudkuliss som britterna använde på sina IRA-fångar. Rycker till när det går igång och trettio sekunder är för mycket. Åtta till sexton timmar i sträck brukar tortyren bestå av, förklarar Bryngelsson. Man hör hur någon skakar av sig rysningen.

Utanför, i foajén finns en installation. En plåtburk, inte mer än 170 hög och 150 cm bred. Inredd med en stol. Under stolen en cd-spelare, på stolen ett par hörlurar. En ensam glödlampa dinglar i taket.

Här kan man lyssna på tortyr.

Det är intressant men bara om man kommer ihåg man kan byta låt. Att man kan sänka volymen. Att man inte tappat uppfattningen om tid och rum. Att man kan resa sig från den lilla stolen och gå när man vill.

DaninaMahmutović

Det svenska musikundret lever visst

Nya FRA stavas IPRED. Det handlar om ett förslag där man vill tillåta vissa "rättighetshavare" att få ut information om fildelare. Detta ska man få genom internetleverantörerna. Många, oavsett inställning till fildelning, har reagerat mot denna speciella lag, som ger vissa ännu odefinierade aktörer rätt till rättsskipning. Jag tror att uttrycket "hot mot rättssäkerheten" beskriver oron bäst.

IFPI (skivbolagens intresseorganisation) och Antipiratbyrån hurrar, för de inser att de kommer få en helt egen maktställning i Sverige. Att själva få lov att utreda, och utkräva skadestånd. Är det inte sjukt att ett par privata aktörer får lov att agera polis och domstol? Eller egentligen är det lite luddigt i formuleringarna kring vem det är som ska få göra det då man använder begreppet "rättighetshavare".

På dagens DN Debatt skriver 37 kulturarbetare ett sorts upprop för detta lagförslag. De tappar pengar på fildelning och vädjar till politikerna att agera. Så här låter det bland annat:

För att ta ett exempel från verkligheten: svensk musiksektor har förlorat runt 60 procent av sin omsättning sedan 2000-talets början. I en sådan miljö försvinner snabbt både resurser, kunskap och utrymme att med kvalitet odla fram några nya Kent, Abba eller Roxette. Det så kallade svenska musikundret som fanns på 90-talet och början på 2000-talet är därför tyvärr ett minne blott.

För det första så kan man fråga sig vem som vill ha ett nytt Kent, Abba eller Roxette?

För det andra undrar jag vad man definierar som "svenskt musikunder"? Om det betyder ett eller två band som säljer som smör, ok. Vad menas egentligen? Att det saknas pengar för att producera riktigt kommersiell gångbar musik?

Att det svenska musikundret skulle vara ett minne blott är en skymf mot alla de musiker som, fildelning till trots (eller kanske på grund av!), lyckas slå utomlands.

För ganska exakt ett år sedan var jag i Mexico City och lyssnade på en namedroppande New York-bo som tyckte att svensk pop var det fetaste. Alla hårdrocksband som turnerar i Europa då? Looptroop som säkert är större utomlands än här hemma. De kanske inte är lika stora som Abba och Roxette, men de är i alla fall många små. Tillsammans är de ett under.

Och de gör fan så mycket bättre musik än de stora två.

Exemplet Kanye

Det finns en fråga i den här bloggen som nog aldrig kommer få sitt svar. Var drar man gränsen mellan musikern och musiken?

Kom återigen att tänka på det när jag såg Kanye West på EMA förra veckan. En artist som har gått från att vara en producent i bakgrunden till självutnämnt störst och bäst. Mina sympatier för den här mannen har verkligen ändrats med hans image.

Jag tycker fortfarande att han har ett otroligt musikaliskt öra och att han lyckas skapa många fantastiska beats. The College Dropout var en bra skiva. Late Registration dalade och Graduation kunde jag inte ens komma ihåg namnet på.

Anledningen tror jag ligger i hans framtoning. I och med att han växt som profil och trendsättare, har han tappat som hiphop-artist. Någon vidare rappare har han aldrig varit. Nu släpper han sitt fjärde album snart, som tydligen ska vara pop rent och slätt. Inget fel i det, och det är inte heller hans musikaliska utveckling som jag är kritisk emot.

Det är snarare hur han framstår som person utanför sin musik. Som den där killen som stormar scenen när Justice vinner bästa video-kategorin. Som i intervju efter intervju visar upp en allt annat än ödmjuk attityd. Som enträget strävar efter att ingen ska kunna säga att det han gör är dåligt. Det finns ingen hejd på egocentrismen.

Nu är ju skrytande och självupphöjande ingen nyhet inom hiphop. Till saken hör dock att Kanye tar det till en helt ny nivå. Det finns något i hans sätt att vara som är direkt störande. Kanske är det hans behov av att alla ska gilla honom och tycka att han är bäst. Kanske är det hans förväntan att alla ska vilja lyssna på vad han har att säga och vad han har att komma med. Han är sitt eget största fan. Förtjänar alla priser och får absolut inte avbrytas.

I och med att den här bilden av honom har växt fram, har också mitt intresse för hans musik svalnat. Jag gillar inte den bilden han gett (jag fått). Sen ligger varken hans rap eller vocoder-trenden mig speciellt varmt om hjärtat.

Varför jag tar upp Kanye är att han är ett exempel på när man börjar ogilla musiken för att man ogillar personen bakom den. Vilka andra artister har det hänt med? R Kelly kanske, men han passerade ju sitt bäst före-datum för länge sedan. Och är det egentligen rätt att göra så här?
Jag tror inte att man kan skilja på musiken och personen, eftersom jag tycker att ärlighet är en kvalité. Men detta är inte helt konsekvent.

Jag älskar reggae music trots att jag vet vilken homofobi den rymmer. Trots att jag vet att Jah Cure dömts för våldtäkt, har jag ändå kunnat lyssna på honom och t.o.m digga ett par av låtarna. Min inställning till Michael Jacksons musik förändrades liksom inte trots att han var åtalad för pedofili.

Kanske beror det på att man redan bildat sig en uppfattning innan man får veta de här grejerna. I Believe I Can Fly kommer ju alltid vara en klassiker, liksom MJ. Men är det ok att gilla musik där man vet att artisten bakom har gjort något man tycker är fel? Kan man bara skita i att bry sig? Och hur kan det vara tvärtom för Kanye?

Swedish playaz plus music

Det kommer kanske som en nyhet för vissa att jag är fotbollsfan. Sanningen är den att jag är uppväxt med en tippande pappa och en stor käft som gärna ställer frågor. Gårdagens match var ju lite kul nu när de nya förmågorna äntligen fick ta plats. Precis som alla Lagerbäck-kritiker velat. Och jävlar vilka fina tio första minuter! Kände inte igen det svenska landslaget som höll ett grymt tempo. Tyvärr höll det inte inte mycket längre än så.
Jävligt kul att se Zlatan som kapten, mindre kul att han drog på sig en varning. Var kom den ifrån?

Om jag är fotbollsfan i allmänhet så är jag Zlatan-fan i synnerhet.

Idag hittade jag fin kuriosa på svenskfotboll.se. Inte om Ibra, för han har inte svarat alls, men om hans lagkamrater. Som 'porträtt' får landslagsspelarna svara på standardfrågor om musiksmak, största idrottsmännen, favoritmat och så vidare. Inte mycket spektakulärt, många spelar golf och gillar Västindien. Ishockey är andrahandssporten.

Roligast är när de faktiskt svarar på vad de gillar för musik. Det blir mycket "blandat" och "allätare" men fem stycken har faktiskt specificerat lite närmare. Utan att fuska - vem lyssnar på vad? Det är egentligen bara en som är rolig, men ändå. Para ihop siffra med bokstav och facit kommer - om någon svarar haha. Obs svaren är från 2004.

A. Fredrik Ljungberg
B. Micke Nilsson
C. Tobias Linderoth
D. Kim Källström
E. Marcus Allbäck

1. "U2, Red Hot Chili Peppers m m"
2. "Kent"
3. "Svenskt"
4. "Eveanesence, [sic] ODB, Linkin Park."
5. "Svensk pop, country"

Bangin' on whut?

Det var en gång en rappare som andra beundrade. Native Tongue-skolan som höll den östkustska fanan högt. 2007 har det blivit ointressant att snacka om kusterna, 2007 har det blivit dags att gå vidare. Det här är motsägelsefullt. Kweli låter nämligen inte som han brukar, samtidigt känns det som dags för förnyelse. Vad är annorlunda? Tråkiga rader, ett ointressant will.i.am-beat, jobbig hook. Talib har väl aldrig ansetts vara den mest nyskapade rapparen. Snarare är det så att han håller fötterna på jorden, den här gången kanske lite väl mycket med tanke på den otroliga dussin-känsla som nya singeln Hot Thing ger. Albumet väntar. Jag med fasa.

Vasaru Aro

Man kan tycka vad man vill om Gringo och dess tentakler. På fredag lanserar de tydligen ännu en tidning. FÖRORT it's called och är en nöjestidning för just förorten. Dock har man rådfrågat på Playahead hur och vad man ska skriva om. 18 000, arton tusen alltså, användare vill läsa en intervju med Hasse Aro. Och så här skrivs det i pressmeddelandet:

I intervjun förklarar Hasse bland annat varför det bara är blattar i Efterlyst och säger att förortare får skylla sig själva.

Det ska bli sjukligt intressant att se vad fan de menar med det där. Kan vi vänta oss kvällstidningsmanér - lösryckta citat som inte har något med saken att göra? Wait and see.
Jag förväntar mig mindre än så från Latifeh AB och allt som har med dem att göra.

På tal om saker som slutar på O. DN STHLM har en poddradio med blandad konfekt och veckans avsnitt handlar om Melo, som ju uppmärksammas med jämna mellanrum. Organics är fortfarande skitbra. Tre år senare.

Papi pull in the jeep

Psyke me! Ayesha släpper sitt andra album The Lobby idag och jag lovar att vi har en nästan-M.I.A på våra händer. Sjukt ball spretighet, tänker inte hustla en liten artist som henne (som dessutom har eget bolag) så bara kolla hennes myspace. Och hur kan man inte digga en brud som lägger raden "Hugo Chavez, we all on your team"?

Kasta pärlor för svin...

...sa en jobbarkompis på semi-skämt i onsdags apropå det här att jag inte fått in så många bidrag till en tävling jag utannonserat i tidningen. Och det blev ett uttryck som verkligen fastande på min hjärnhinna igår. Med jämna mellanrum spelar jag skivor ute. Jag vet egentligen inte varför men det blev bara så en dag och det ena har lett till det andra.

Bokaren var ganska specifik i vad vi (jag och polare R) skulle spela och reggaeton förbjöds uttryckligen. Fine by me. Men sen blev lite väl mycket ordrar och när jag ifrågasätter den här styrningen står ngn ful nationskille och bara "amen om du bara ska spela grejer du gillar så kan du ju lika gärna spela hemma". Jag vet inte vem som har missuppfattat meningen med en dj. I brist på bättre ord så får jag väl kalla oss för det...

Killen har väl rätt till en del - man är där för att få folk att dansa och då krävs det att man spelar saker folk gillar. Men vad fan gör man om deras preferenser är schlager och ens case är fullproppat med hiphop?

Vad är det för mening att anlita djs om man vet precis vad som ska spelas? Finns det inte folk längre som går ut för att faktiskt få höra något nytt?

För ett tag sedan, minns inte den exakta tiden, intervjuade jag DJ Confuze om det här fenomenet, han hade startat någon liten kampanj med anledning av problemet. "A DJ is not a jukebox" sade han, kanske lite felaktigt ordval, insåg jag snabbt efter. (Han menade nämligen att önska inte men ska du ändå göra det så casha mig för att höra låten, är inte det en jukebox?)

Vad är djns roll liksom? Att visa upp en obskyr skivsamling? Att få massan att röra sig med publikfriare? Är DJ:n en underhållare eller artist? Eller både och? Och när blir man vilket? När man är tekniskt duktig? Eller ska man anpassa sig efter stället? Jag vetifan.

Förhoppningsvis kan man spela sina egna favoriter och folk diggar det ändå. I det bästa av världar. Lite neggiga människor får man väl stå ut med men igår var verkligen kaos. Ett urval av kommentarer av alla de crikus trättio som kom upp och petade på oss:

1. - Kan du spela Måns?
- Nej.
- Nej?
- Nej.
- Varför inte?
- Jag har inte Måns.
- Jaha, jag vill fråga killen (R)

- SNUBBEN! Kan du spela Måns?
- Nej.
- Någon schlager då?
- Nej.
- Ingen schlager?
- Ingen schlager.
Tjejen gapar och slänger sig mot sin kompis för att snacka allehanda skit.

2. - Kan du spela Preussen?
- Vad är det?
- VET DU INTE VAD PREUSSEN ÄR?!?!?!?
- Nej...
- Men spela den då.
- Öh...
- Jag kan sjunga den för dig.
- Öh....
(Sry men det gör inte att jag har låten...)

3. - Kan ni inte spela lite blandat?
(Jo vi spelar hiphop, rnb, reggae OCH dancehall.)

4. - Eurodisco?
5. - The Creep?
6. - Miss Fatty!!!!!!
7. - Miss Fatty!!!!!!
8. - Techno?
9. - Ska ni bara spela hiphop?
- Nej, men mest.
- Det är inte ok.
- Aight, vi har blivit anlitade för att spela hiphop och då gör vi det.
- Men det är inte okej att spela bara hiphop.
- Men det är vad vi har blivit ombedda att göra och dessutom spelar vi mycket annat.
- Det är okej att ni blivit anlitade att spela hiphop men det är inte okej att ni bara spelar hiphop.
(??????????????????)

10. - Summer of 69?
11. - YMCA?
12. - Alltså jag lyssnar på sån här musik hemma (Lady Saw snurrar) och det är skitschyst men kan ni inte spela något man känner igen?
(Haha jag tror jag döööööööör.)

Back on square 101

Det betyder helt enkelt att jag har flyttat tillbaka till Växjö och att [offentliggörande] jag på onsdag börjar jobba som ungredaktör på Smålandposten. Det betyder en ganska stor omställning i mitt liv. Det är inte jobbigt ännu men att behöva flytta hem till sina föräldrar är rätt wack. Att lämna sin pojkvän är det också. Å andra sidan är det ett riktigt kul jobb och well, mitt cv är lite suget på lite tillskott.

Så sista helgen i Skåne tillbringades kvalitetsmässigt, lördag natt satt vi hemma hos mig och pulade massa mat - den här nya SVT-grejen "Det känns som fredag" kom på och däribland låg en diskussion om dj-fack plus premiär för dokumentären om Kellerman. Under förväntan, verkligen. Är det Stocktown som fixat? For real? Här är det.

Följdes hursomhelst av Musikbyrån som hade köpt in ett rep om human beatbox från Norge. Aight research av baggarna men Mb missar ju helt att följa upp programmet på sin blogg. Okej, det är inte svårt att googla själv eller söka på Myspace, hade bara varit så nice med en liten länksamling, sånt har jag alltid uppskattat och försökt göra när jag själv gjort rep.
SÅ:
Se programmet.
Shlomo
Kid Beyond at wiki
Scratch at Myspace
Scratch med Black Thought, freestyle sessions.

Not featured:
Killa Kela

En liten parentes bara att jag såg att de bantat ner Mb-redaktionen till tre män. Waddup Henriksson och vem har ansvar/koll på hiphop?
TBC

Var tog tryckaren vägen?

Bort med bänkar, fram med läsken och släck lysrören. Fröken i kjol och musiken på en liten skiten bandspelare. Den som hade senaste Aboslute Music fick cred och därmed makten över playknappen. Som barn av 90-talet är jag uppväxt med fredagsdisco i matsalen. Den där föreberedande sociala tillställningen som, inser jag nu, skolade ganska mycket av ens krogvanor.

Vi har tjejgängen som är de första som äntrar dansgolvet och är de sista att lämna. Sådana som önskar diverse topplistehits av dj:n men själva sällan står bakom skivspelarna. Samma tjejer som frågade killarna med skivorna om Pinks You make my fanns med på volym 25 eller 26. Har du Shakira These hips don’t lie?

Vi har alla de där som står och pressar längs väggarna. Förut sysselsatte de sina händer med sura S-märken och små chipspåsar. Idag har det bytts ut mot alkohol och cigaretter. Upptagen är inte töntig.

Charmörerna är desamma. Förut gjorde de kanske masken på golvet och stod antagligen i mitten av den där ringen vi bildade. Nu drar de också uppmärksamheten till sig med sina excentriska rörelser.

Tyvärr är det dock det bästa som gått förlorat. Den där stunden då rummet direkt blev könsseparatistiskt och golvet tömdes på folk. Den heliga tryckaren. Vem skulle dansa först? Vem skulle bjuda upp vem? Strategierna filades och det bästa blev helt enkelt att i förväg ha planerat en dans tillsammans. På samma sätt som man krogvis har sina aningar om vem det är man ska gå hem med.

Tryckaren blev det närmaste intimitet man kom det andra könet som liten och stora frågor kretsade i ens huvud. Är jag för svettig? Ska jag vila huvudet på hans axel? Ingenting var dock större än att få se om killen skulle våga föra ner handen över tjejens rumpa. Det var ju bara de mest vågade som gjorde det.

Men idag verkar tryckaren död och begravd. Jag kan inte minnas senaste gången en tjej och en kille fick höra en ballad och sakta snurra runt. Romantik är ute och vi grindar. Ja, det kallas så när man dansar nära varandra. Det behöver inte ens vara musik under 90 bpm. Tjejer kan gnida sina bakar mot killars skrev i nästan vilken takt som helst. Och det är sällan det far tankar genom ens huvud. Grinding är legio. Svett är sexigt, händer är välkomna överallt.

Jag talar inte nödvändigtvis om de som fortfarande lyssnar på alternativ musik men det vanligaste steget är inte längre two-step, alltså att bara flytta ena foten till andra i sidled. Hur man bäst skakar rumpa och böjer sig längst ner mot golvet är snarare frågorna vi har att hantera. Inte alla, men många.

Vad hände egentligen med den där söta dansformen där man fick kramas och hålla andan i tre minuter? Tacka för dansen och le och hoppas på att kanske ses till nästa låt igen. Varför slutade det vara nog?

I somras hamnade jag på efterfest med en ganska känd hiphop-dj och började helt enkelt snacka om min tryckar-nostalgi. Jag vill bli uppbjuden igen och kramad och vara tyst jättelänge för att bara få vara i stunden. Det finns en poäng i det där lite högtidliga och något sött i att faktiskt få en fråga om man vill dansa. Nuförtiden står man helt plötsligt med en flåsande kille i ryggen och får fly hals över huvud för att inte ge vidare invitationer. Som om en dansade tjej är en invit alls.

Den stora hiphop-djn svarade i alla fall med en fråga: är du tolv år gammal? I wish.

Krönika publicerad på Smålandspostens nöjessidor 2007-04-13

Det är inte Röda bönor. Lev med det.

Det här är för alla tjejer runtom i världen, som har träffat en man som inte respekterar deras värde.
Som tänker att alla kvinnor ska bli sedda och inte hörda. Så vad gör vi tjejer? Skriker högre. Låter dem veta att vi står fast vid vår sak. Lyft era händer och vifta stolt. Ta ett djupt andetag och säg högt: Ni kan aldrig, kommer aldrig, kan inte hålla oss nere.

Är det ett 8 mars-tal à la Gudrun Schyman? Är det en feministisk kampsång? Nej, inte riktigt. Tänk lite mer globalt, inte så
förutsägbart. Tänk en blond kvinnlig popstjärna. För faktum är att det är en ungefärligt översatt Christina Aguilera. Förvånande? Det kan man tycka. För att komma från en storsäljande mainstream-artist
är det radikalt. Politik och samhällsproblem är sådant som på senare år har rört sig bort från hitlistorna. Festlåtar och kärleksballader säljer. Men det finns såklart undantag och Aguileras låt Can't hold us down är en.

Den fick ingen politisk uppmärksamhet i media som när Dixie Chicks dissade Bush eller Britney Spears stödde densamme. Aguileras lilla brandtal försvann någonstans i mängden när den släpptes 2002. Istället landade all fokus på hennes avklädda video till singeln Dirrty. Och kritiken var inte nådig i moralistlandet USA och feministlandet Sverige. "Vad är det budskap hon skickar ut till unga tjejer?" undrade man. "Hon har faktiskt ett ansvar!" skanderades det. "Ännu en stackars tjej som fallit offer för sexismen och måste utnyttja sitt utseende för att komma någonstans" sade de cyniska. Men
vad missade alla?

Att Aguilera faktiskt gjorde en feministisk anthem med samma budskap som rörelsen haft i många år. Skillnaden mellan henne och alla jämställdhetsföreläsningar, flygblad och demonstrationer var bara att hon fick långt mycket större genomslagskraft. Hon sjöng nämligen inte för döva öron. Folk letade självmant upp hennes låt för att lyssna. Viktigast av allt, hon nådde ut till en grupp som vanligtvis inte intresserar sig för feminism av något slag. Alla de där brudarna som
lever med föreställningen att feminister är rabiata flator med hårunder armarna. Den där uttjatade klyschan alltså. Och tråkigt nog är den missuppfattningen utbredd.

Även Destiny's Child har gjort sitt i det man skulle kunna kalla för r'n'b-feminismen. Hiten Independent women Pt 1 sa också den något om kvinnorollen på 2000-talet. Betala för dig själv, var din egen boss, löd dess effektiva slagord. Säga vad man vill om de kvinnliga artisternas nakenhet eller genusanalys. De gör någon som även den mest pålästa professorn misslyckas med. Nämligen att på ett enkelt sätt förmedla styrka till tjejer på en gräsrotsnivå. Är det egentligen så konstigt att Beyoncé är roligare lyssna på än det är att läsa Simone de Beauvoir?

Det är ingen tvekan om att musiken är en betydelsefull uttrycksform. Inte heller är det konstigt att feminister kritiserar sina gelikar som r'n'b-artisterna ändå är. De som förenklar för mycket, är populistiska och missar väsentligheter. Visst, det finns mycket man kan förbättra och rätta till. Samtidigt kan man inte förneka att artisternas kamp är välbehövlig. Jag vet inte, men det känns onekligen som att starka feministiska budskap i musiken har stärkt tjejer mer än vad, säg ... Linda Skugge har gjort.

Krönika publicerad på Nöje, Smålandsposten 2006-04-21

En kalmarit utan liv

Det händer ju rätt ofta att jag gnäller på det här med upphovsrätt och copyright. Här kommer det igen. Ett band i Varberg lirar musik på fritiden. Det är iaf så jag föreställer mig dem, lite gubbar som samlas i någons garage och repar. Rock. Spelar kanske covers på den lokala puben. Hjärtligt liksom. Hursomhelst, gubbarna bestämmer sig för att anmäla sitt bandnamn till Patent- & registrerinsverket (PRV). Sagt och gjort, Tumbling Dice godkännes.

Men någon gillade inte att hobbybandet hade lånat (inte stulit som DN-artikeln skriver) från en Stones-låt. Jag frågar mig hur den här killen fick nys om bandet. Han klagade iaf till PRV, som sedan tog tillbaka registeringén. DN skriver att det finns flera andra band med samma namn samt ett kasino och ett spelföretag. Skribenten raljerar roligt och smart.

Så vad är grejen liksom, om jag patenterar en sammansättning av ord så får ingen annan använda det? Var går gränsen för vad som är allmänt och vad som har "hittats på" av en enskild person. Till skillnad från en liberal individualistisk människosyn så tror jag inte att vi är helt oberoende av andra, det vill säga, vi existerar inte utan relation till andra.

Sen bara big up till podcats, till annan musik än hiphop (rock är så sjukt bra.) och rean på Indiska.
Skit till nitiska idioter, lättja och något som jag inte minns vad jag skulle säga.

1st soundtrack of my life

Opening credits: Jay-Z - Public Service Announcement

Waking up: J Dilla - Love Jones

Average day: Little Brother - The Way You Do It

First date: Mos Def - Ms Fat Booty

Falling in love: Zion I - Bird's Eye View

Love scene: Lost Boyz - Renee

Fight scene: Westside Connection - Bow Down

Breaking up: Justin Timberlake - What Goes Around...

Getting back together: The Grouch & Eligh - Without Love

Secret love: The Roots ft. Erykah Badu - You Got Me

Life's okay: Common - Be

Mental breakdown: Jean Grae ft. Can Ox - Swing Blades

Driving: Snoop ft. Dre - Lay Low

Learning a lesson: Jean Grae - God's Gift

Deep thought: Black Star ft. Common - Respiration

Flashback: Reflection Eternal - For Women

Partying: Gang Starr ft. Fat Joe & MOP - Who Got Gunz

Happy dance: Pharoahe Monch ft. Mos Def & Nate Dogg - Oh No

Regreting: Brother Ali - Rain Water

Long night alone: Mos Def - The Begger

Death scene: José Gonzales - Remain

Closing credits: Slum Village ft. Melanie - Keep Holding On