Ställer stora frågor, men vad kommer de få för svar?

Presentationen av Gangstaz Paradise var just en presentation. Filmen klipps ihop i detta nu och väntas ha premiär i febrari/mars 2010. Av trailern vi fick se igår verkar det här vara en dokumentärfilm...
...vars amerikanska berättarröst som för tankarna till Beef-filmerna. Tempot är detsamma och ljudeffekterna liknande.
...vars filmcrew fick uppleva pistolviftande och såg att LA:s gäng inte har somnat in.
...som vill ta reda på orönta svar om ansvar. Alltså vilket ansvar har rapparna för våld och misogyni och allt annat som hiphop beskylls för?

Effektfulla fyra minuter i trailern men jag lämnas med en känsla om »vad fick de egentligen för svar« och om de verkligen lyckas uppfylla sitt syfte. Är väldigt spänd på att se resultatet.

När man tar på sig uppgiften att söka svar på sådana stora frågor får man leverera mer än ihåliga anledningar vi hört förr. Som att »jag skildrar bara den verklighet jag ser« eller »jag glorifierar inte.«

Obama hade ett svar på det där och han sa att hiphop borde inte bara vara en spegel av samhället... Det är enkelt men kanske kan presidenten nå någon någonstans?

Att skildra är också att reproducera och visst finns det rappare som kommit för lätt undan de svåra frågorna. Och med deras pondus och kändis-aura är det inte lätt fortsätta pusha. Speciellt inte om en vänskapsband till intervjupersonerna (Snoop Dogg i det här fallet) är själva förutsättningen för att crewet fick göra filmen.

Det här är allmänna tankar av en knappt 25 minuter lång presentation av teamets work-in-progress.

Om inte annat så tycker jag det är sjukt nyttigt att föra upp frågan på tal. Jag bara hoppas och hoppas att dokumentären ska kunna ge mig svar och argument när jag försvarar den kultur jag älskar. För känsloargument är det lättaste och svåraste att avfärda....

Lätt för motståndaren, svårt för en själv.

Malmötips: Gangstaz Paradise

Det är Sensurrounds sista dag och det bästa ska väl komma sist?
Gänget bakom filmen Gangstaz Paradise håller i en Work-in-progress och snackar om gangstarap med bl. a Snoop och Ice Cube. De snackar influenser och ursprung men också artist-ansvar.
Kl 18 på Panora och det är gratis och gott.

Musik som hjärta och smärta

Installationen där man kan lyssna på musiken som använts för tortyr.

Musik är nära vän med frihet. Men i fångenskap används den ibland som mental terror. Tortyr som inte lämnar synliga spår men som bryter ner psyken mer effektivt än fysiskt våld.
Nästa år är det premiär för dokumentären »Musik som gör ont«.

Belysningen är dämpad och det blir publiken också. En föreläsning, ett samtal kring ett arbete, »work in progress« till och med, är kanske inte ultimat när man ska skildra en stämning.

Den här gången är det det.

Det är inte fler än femton personer som kommit för att lyssna på Peter Bryngelsson på Inkonst i Malmö. Han ska tala om det fyra år långa arbete han lagt ner på efterforskningar kring musik. Det låter i sig inte unikt. Om det inte vore för kopplingen: musik och tortyr.

Bryngelsson är pedagogiskt kronologisk och talar om hur musik varit en del av krig sedan 1500-talet. Om Marseljäsen som vann över franska armén till Napoleons sida. Och sedan om tortyren som han menar härstammar från andra världskriget. Hur de franska motståndsmännen som föll offer för den sedan själva använde den i Algeriet. Lärde ut den till CIA på 1950- och 60-talet. Hur de i sin tur utbildade sydamerikanska regimer i Chile, Argentina, Uruguay.

I det senare landet satt Nestor i fängelse, blev torterad med ljud. En radiokanal som gick dygnet runt. Som han inte hade en chans att stänga av. Bryngelsson spelar upp låtarna Nestor minns. »Yellow Submarine« på spanska och någon plojlåt som går »hoppa, hoppa, hoppa« och det var de tvungna att göra också, fångarna. Vi hör intervjun med Nestor och hur han börjar gråta.

Skulden lägger sig över rummet och musiken är nästan outhärdlig att lyssna på. Denna konstform som ger så mycket glädje och avkoppling och hjälper oss att uttrycka varma, kalla – mänskliga känslor… I händerna på omänskliga tortyrutövare.

Bryngelsson pausar. Han kan ju göra det. Påminner publiken om detta privilegium. Går snabbt igenom historien från musikbomber på Balkan till musikpropaganda i Rwanda. Vi förstår inte språket och visst svänger musiken men den handlar också om hur man ska utrota tutsier. Tystnad.

Känn på de här två orden: Vitt brus.

Man kan nästan höra hur det låter. Denna ljudkuliss som britterna använde på sina IRA-fångar. Rycker till när det går igång och trettio sekunder är för mycket. Åtta till sexton timmar i sträck brukar tortyren bestå av, förklarar Bryngelsson. Man hör hur någon skakar av sig rysningen.

Utanför, i foajén finns en installation. En plåtburk, inte mer än 170 hög och 150 cm bred. Inredd med en stol. Under stolen en cd-spelare, på stolen ett par hörlurar. En ensam glödlampa dinglar i taket.

Här kan man lyssna på tortyr.

Det är intressant men bara om man kommer ihåg man kan byta låt. Att man kan sänka volymen. Att man inte tappat uppfattningen om tid och rum. Att man kan resa sig från den lilla stolen och gå när man vill.

DaninaMahmutović

Islamisk hiphop - möjlighet eller motsägelse?

Kid Dragon och DJ Raichous. Muslimer. Och DJ:s. (Foto: deentight.com)

Förbjuder islam musik? På den till synes enkla frågan finns bara svåra svar. I dokumentären »Deen Tight«får vi följa med muslimer i USA och Storbritannien i deras balansgång mellan kultur och religion.

Filmaren Mustafa Davis började ifrågasätta den utbredda musikkultur som har tagit över i USA. Hiphop. Han beskriver den som materialistisk, våldsam och kvinnoförnedrande.

- Hur kan man använda den kulturen för att förmedla ett andligt budskap? frågade han sig själv och bestämde sig för att passa vidare frågan till amerikanska och brittiska muslimer som utövade något av hiphopens fyra element.

Han ville också ta reda på hur artisterna positionerade sig gentemot det faktum att många anser att musik är förbjudet inom islam. Haram. Som Mustafa Davis uttrycker det i filmen:

– Jag visste att jag skulle ställa frågor som de själva kanske inte ens skulle kunna svara på.

»Deen Tight« hade Sverigepremiär i Malmö under filmfestivalen Sensurround och var en del i temat »Musik och islam« – ett samarbete med Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.

»Deen« är det vardagliga uttryck som används för religion. »Tight« är tight men också bra och grymt – bejakande helt enkelt. Det knyter an till kärnfrågan om hur man kan hänge sig islam samtidigt som man utövar något islam är misstänksamt till.

Rachael eller DJ Raichous som hon kallar sig, ser hellre likheten än konflikten:

– Att vara en »crate digger«, gräva i skivbackarna, hitta den där perfekta skivan, det är närmast religiöst för mig. Essensen i grävandet är samma som i religionen. Jag gräver i mig själv. För mig handlar det om att ta skelettet av islam och sätta det i den amerikanska kroppen. Den amerikanska kulturen.

Många i »Deen Tight« anser att det är bättre att de är med och skapar något positivt än att »de onda krafterna« får stå oemotsagda. De använder termen »dawah« för att legitimera musiken som oavsett innehåll inte ses med blida ögon av alla.

Jonas Otterbeck är docent i islamologi vid Lunds universitet och håller i samtalet efter filmvisningen. Han förklarar termen:

– Dawah betyder »inbjudan till islam» eller egentligen »uppvaknande« som man kan sprida till både muslimer och icke-muslimer. Det är en slags missionärstanke, säger han och fortsätter:

– Dawah användes av alla muslimer som inte bodde i islamiska stater, man ansåg att man kan ”bara” vara muslim där om man gör dawah.

Motsättningen handlar egentligen om hur man ska tolka islams inställning till musik. Det finns ingenting i Koranen som förbjuder musik, däremot finns det en vers i Haditherna där man talar om »lättvindligt prat«. Detta har många gånger tolkats som musik.Men det är just en tolkning. Haditherna är de islamiska traditionerna som handlar om hur Mohammed levde och som man försöker använda för vägledning. Olika tolkningar är oftast knutna till olika grupper:

– Det finns de moralkonservativa som säger att det är haram och de har mycket pengar vilket gör att de hörs mest. Men det finns också en känd liberal shah som säger »jag är muslim, inte polis«,säger Jonas Otterbeck.

– Det finns ingenting klart som säger det ena eller andra, allt är tolkningar! Ingen försvarar sexuella texter men det finns många olika uppfattningar i frågan och då säger läran att man ska respektera varandra, säger Jonas Otterbeck.

Flera av rapparna i »Deen Tight« kom i kontakt med islam genom just hiphop. En av de första samplingarna i rapmusik var ett tal av Malcolm X. Breakaren Pop Master Fabel berättar om de breakbeats de brukade dansa till där man scratchade in själva ordet »islam«. Om hur »salam aleikum« blev ett rop till publiken och responsen såklart »aleikum salam«

Gruppen Remarkable Current i Kalifornien samlas kring sin tro. De använder musiken för att diskutera livet som amerikanska muslimer. Även om musikerna i filmen är medvetna om den tvetydiga inställningen som religionen har till musik, känner de att de inte kan överge sin kultur. En rappare berättar:

– När jag lärde mig om islam sa vår imam: »Fråga mig inte ens om musik« men jag tog mod till mig och förklarade min situation för honom och han sa: »Om du tror att det du gör kan gagna andra muslimer. Gör det.«

Ytterligare en röst i »Deen Tight«:
– Det finns inte en kultur som inte har musik. Snarare har det blivit så att om man inte har musik så saknar man något fundamentalt.

– Islam ska föra dig närmare ditt folk, inte dela dig från ditt folk.

Under Sensurround visades också filmen »I Love Hip Hop In Morocco« som handlar om unga rappares och DJ:s kamp om att få anordna Marockos första hiphopfestival. Artisterna där brottats snarare med problem som att inte ha pengar och att inte få kritisera monarkin än reflekterar kring huruvida de FÅR göra musik eller inte. Marocko är en islamisk stat.

– Det känns som att de amerikanska muslimerna – som är konvertiter – måste överkompensera på något sätt, säger Mark LeVine efter visningen av »Deen Tight«. Han har skrivit boken »Heavy Metal Islam« och upplevt inställningen från Marocko i såväl Iran och Pakistan.

Adisa Banjoko är hiphopjournalist i USA och intervjuas i »Deen Tight«. Han är övertygad om att hiphop har en viktig kraft:
– Mohammed talade folkets språk. Idag är hiphop ungdomens och därmed också folkets språk.

Danina Mahmutović

Malmötips: I Love Hip Hop In Morocco

Imorgon, måndag 16 november, startar musikfilmsfestivalen Sensurround i Malmö & Lund.
Finns mycket smått och gott men här är första tipset (i min smak såklart, vad är annars ett tips)

Hiphop är inte död. Trots sådana ihärdiga påståenden och obduktionsrapporter. Jag har alltid hävdat att hiphop inte alls är död. Den lever ju inom mig och tusen och tusen andra huvuden. Det är så lätt att sitta i Sverige eller USA och dödförklara en hel kultur - som faktiskt finns i princip överallt. Marocko till exempel.

I Love Hip Hop In Morocco handlar om just kärleken till musiken, kulturen och artisternas jakt på pengar för att anordna en festival. Visas GRATIS på Kulturplats Lagret (Friisgatan 15 b): måndag kl 18.