torsdag, november 19, 2009

Islamisk hiphop - möjlighet eller motsägelse?

Kid Dragon och DJ Raichous. Muslimer. Och DJ:s. (Foto: deentight.com)

Förbjuder islam musik? På den till synes enkla frågan finns bara svåra svar. I dokumentären »Deen Tight«får vi följa med muslimer i USA och Storbritannien i deras balansgång mellan kultur och religion.

Filmaren Mustafa Davis började ifrågasätta den utbredda musikkultur som har tagit över i USA. Hiphop. Han beskriver den som materialistisk, våldsam och kvinnoförnedrande.

- Hur kan man använda den kulturen för att förmedla ett andligt budskap? frågade han sig själv och bestämde sig för att passa vidare frågan till amerikanska och brittiska muslimer som utövade något av hiphopens fyra element.

Han ville också ta reda på hur artisterna positionerade sig gentemot det faktum att många anser att musik är förbjudet inom islam. Haram. Som Mustafa Davis uttrycker det i filmen:

– Jag visste att jag skulle ställa frågor som de själva kanske inte ens skulle kunna svara på.

»Deen Tight« hade Sverigepremiär i Malmö under filmfestivalen Sensurround och var en del i temat »Musik och islam« – ett samarbete med Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.

»Deen« är det vardagliga uttryck som används för religion. »Tight« är tight men också bra och grymt – bejakande helt enkelt. Det knyter an till kärnfrågan om hur man kan hänge sig islam samtidigt som man utövar något islam är misstänksamt till.

Rachael eller DJ Raichous som hon kallar sig, ser hellre likheten än konflikten:

– Att vara en »crate digger«, gräva i skivbackarna, hitta den där perfekta skivan, det är närmast religiöst för mig. Essensen i grävandet är samma som i religionen. Jag gräver i mig själv. För mig handlar det om att ta skelettet av islam och sätta det i den amerikanska kroppen. Den amerikanska kulturen.

Många i »Deen Tight« anser att det är bättre att de är med och skapar något positivt än att »de onda krafterna« får stå oemotsagda. De använder termen »dawah« för att legitimera musiken som oavsett innehåll inte ses med blida ögon av alla.

Jonas Otterbeck är docent i islamologi vid Lunds universitet och håller i samtalet efter filmvisningen. Han förklarar termen:

– Dawah betyder »inbjudan till islam» eller egentligen »uppvaknande« som man kan sprida till både muslimer och icke-muslimer. Det är en slags missionärstanke, säger han och fortsätter:

– Dawah användes av alla muslimer som inte bodde i islamiska stater, man ansåg att man kan ”bara” vara muslim där om man gör dawah.

Motsättningen handlar egentligen om hur man ska tolka islams inställning till musik. Det finns ingenting i Koranen som förbjuder musik, däremot finns det en vers i Haditherna där man talar om »lättvindligt prat«. Detta har många gånger tolkats som musik.Men det är just en tolkning. Haditherna är de islamiska traditionerna som handlar om hur Mohammed levde och som man försöker använda för vägledning. Olika tolkningar är oftast knutna till olika grupper:

– Det finns de moralkonservativa som säger att det är haram och de har mycket pengar vilket gör att de hörs mest. Men det finns också en känd liberal shah som säger »jag är muslim, inte polis«,säger Jonas Otterbeck.

– Det finns ingenting klart som säger det ena eller andra, allt är tolkningar! Ingen försvarar sexuella texter men det finns många olika uppfattningar i frågan och då säger läran att man ska respektera varandra, säger Jonas Otterbeck.

Flera av rapparna i »Deen Tight« kom i kontakt med islam genom just hiphop. En av de första samplingarna i rapmusik var ett tal av Malcolm X. Breakaren Pop Master Fabel berättar om de breakbeats de brukade dansa till där man scratchade in själva ordet »islam«. Om hur »salam aleikum« blev ett rop till publiken och responsen såklart »aleikum salam«

Gruppen Remarkable Current i Kalifornien samlas kring sin tro. De använder musiken för att diskutera livet som amerikanska muslimer. Även om musikerna i filmen är medvetna om den tvetydiga inställningen som religionen har till musik, känner de att de inte kan överge sin kultur. En rappare berättar:

– När jag lärde mig om islam sa vår imam: »Fråga mig inte ens om musik« men jag tog mod till mig och förklarade min situation för honom och han sa: »Om du tror att det du gör kan gagna andra muslimer. Gör det.«

Ytterligare en röst i »Deen Tight«:
– Det finns inte en kultur som inte har musik. Snarare har det blivit så att om man inte har musik så saknar man något fundamentalt.

– Islam ska föra dig närmare ditt folk, inte dela dig från ditt folk.

Under Sensurround visades också filmen »I Love Hip Hop In Morocco« som handlar om unga rappares och DJ:s kamp om att få anordna Marockos första hiphopfestival. Artisterna där brottats snarare med problem som att inte ha pengar och att inte få kritisera monarkin än reflekterar kring huruvida de FÅR göra musik eller inte. Marocko är en islamisk stat.

– Det känns som att de amerikanska muslimerna – som är konvertiter – måste överkompensera på något sätt, säger Mark LeVine efter visningen av »Deen Tight«. Han har skrivit boken »Heavy Metal Islam« och upplevt inställningen från Marocko i såväl Iran och Pakistan.

Adisa Banjoko är hiphopjournalist i USA och intervjuas i »Deen Tight«. Han är övertygad om att hiphop har en viktig kraft:
– Mohammed talade folkets språk. Idag är hiphop ungdomens och därmed också folkets språk.

Danina Mahmutović

torsdag, september 18, 2008

Bitches and hoes betalade ditt arvode

Alla snackar om
Annah Björks krönika i City om kvinnoförnedringen i hiphop. Detta kopplar hon ihop med att två "hiphopartister" är misstänkta i brott som rör kvinnor. Jag tror att ett citat lämpar sig bäst för att bäst förstå logiken:
- Det är ingen slump att både den ene artisten, som var med då en 15-årig flicka våldtogs i hans backstagerum, och den andre artisten, som misstänks för att ha misshandlat sin unga fru medvetslös, båda är stora inom hiphop. Alla vet att genren glorifierar gangsters och hallickar. Det är så djupt insjunket i vårt medvetande att man inte längre reagerar på bara tuttar och skakande rumpor som fläskas ut kring männen i videorna.

Jag tror att de flesta vet vem detta idag handlar om. Sen när är artist 1 hiphop? Den andra artisten Annah Björk tar upp har inte längre några misstankar mot sig.

Det är bara lite sjukt att Björk lyckas koppla ihop dessa två fall - som båda omgärdas av många frågetecken - med någon sorts hiphopmentalitet. Där ingår tydligen misogyni. Och hiphop leder till kvinnomisshandel, våldtäkter med mera med mera. Folk reagerar på det här...

Diskussionerna om tjejerna i hiphop återkommer med jämna mellanrum och argumenten är alltid likadana. Bitches and hoes. Stackars brudar som blir accessoarer. Men de kanske inte alls vill dansa med Pharrell?

För det som är fucked är den här svenska moralismen som skapar offer. Det är väl Annah Björk som förminskar de här tjejerna till "hål", "slagpåsar" och " tuttar och skakande rumpor som fläskas ut kring männen i videorna".

Om Annah Björk på allvar tror att alla hiphopkillar "står där med armarna i kors lite tufft och ser ner på brud-polarna." så känner hon tydligen ingen hiphopsnubbe. Och vet ingenting om hiphopmentalitet. Kritiken går inte att ta på allvar när den dryper av generaliseringar, okunskap och stigmatiserande av en grupp som säkert inte ser sig själva som offer för hiphopkulturen.

tisdag, juni 24, 2008

Who's crying?

Vad ska man egentligen känna för 50 cent? Jag tror jag har gått igenom allting från hat och pity och försvar. Ingen kan väl egentligen dissa x antal bangers, framförallt inte In da club.

Men på senare tid har mr Curtis blivit en parodi på sig själv. En sån där person som de flesta känner igen - och som på egen hand har fått representera hiphop som genre. I alla fall för de som inte direkt lyssnar på hiphop.
För sådana människor blir 50 cent en enkel diss att lägga. Har du New Era? Du ser ut om Fifty. Har du baggys? Du ser ut som Fifty.

För ett tag sen läste jag (och såg bild på) en gråtande 50 cent. Den något ologiska förklaringen var att han grät för Fat Joes dåliga försäljningsiffror. Vilka sympatikänslor som väcktes i mig! Varför ska folk vara så dumma mot honom? Klart han ska få gråta som alla andra!

Ett par månader senare sitter den jäveln och spelar in ett telefonsamtal med sin forne vän Young Buck. Och verkar helt ha glömt att det finns bild på hans egna tårar.

fredag, april 25, 2008

Ljudet av Sverige

Apropå alla feta bokningar till Skandinavien 2008:

Petter säger: (11.18.10)
det är bara att fortsätta ladda ner så kommer artisterna fortsätta turnera


Och angående det här med de svenska hiphop-skivorna. Jag kunde faktiskt inte varit mindre ointresserad. Speciellt Looptroop känns ju lite daterade. Tyckte personligen Fort Europa var en riktigt dålig skiva och hur ska man vara sugen på att lyssna på det nya?

Lite annorlunda med Chords-skivan dock - diggar ju Jens som fan och recensionen av Garden around the mansion käkar jag upp offentligt. Men det jag hört typ Blind to the facts låter helt enkelt för mycket Tingsek/Breakmecanix, något som debuten på något sätt var förskonad ifrån. Har bara sett en intervju med Jens än så länge men ett par citat från City-intervjun:

- Förra skivan var till stor del en fasad med mycket battletexter.

- På första skivan tänkte jag att allt måste vara ren hiphop, men nu lyssnar jag på väldigt olika sorters musik och vill inkorporera allt.

De flesta verkar iaf vara överens om att det låter "vuxet" och "somrigt". Vill verkligen inte vara en sån där keep it real-person men vad är det för fel på "ren hiphop"?

tisdag, september 18, 2007

2 2's



(hiphop)
50 cent
Curtis
2 av 5


Det fanns en tid när Curtis Jackson var en snubbe med mycket otur och faktiskt, en del saker på hjärtat. Sen kom berömmelsen. Och med den ett nytt liv, ett liv så fett att det bokstavligen slukade upp mannen. Numera är 50 cent en nidbild av hiphop och har snarare blivit 00-talets LL Cool J. Han rappar inte speciellt bra, vad som hände med den förmågan är det inte många som vet. På så sätt är inte det tredje, självbetitlade albumet värre än sin föregångare. Det känns dock som en upprepning för nog är det samma ämnen som stöts: mycket vapen, en del crack, egocentrism och sex. Med andra ord: vad är nytt? Det är egentligen bara två beats (Straight to the bank och I get money) som förtjänar ens öra. Men det spelar ingen roll för den här skivan kommer hitta dig ändå.
(G-Unit/Aftermath)


(hiphop)
Kanye West
Graduation
2 av 5

Det är lätt att bli stor när man gör sig själv stor. Kanyes ego är nästan lika känt som hans musik, det senare är dock inte lika dåligt. Efter mäktiga Jesus Walks är det dock svårt att leverera något lika slagkraftigt. Det märktes på Late Registration och det märks på den här tredje skivan. Det finns liksom ingenting att haka sig fast vid på samma sätt. Graduation har ett par pärlor rent musikmässigt, speciellt Drunk and hot girls med Mos Def. Kanyes fingerkänsla för instrument och samplingar är det inte fel på. Han lyckas faktiskt förnya sig själv och skapa intressanta ljudbilder med både stråkar och sina trummor. Synd bara att det går förlorat när han öppnar munnen för att rappa. Det har egentligen varit hans problem hela tiden, och trots att han blivit bättre, håller det fortfarande inte måttet för att kontrollera en mick. Speciellt inte när det medryckande saknas.
(Roc-a-fella)




Recensioner publicerade på Smålandspostens nöjessidor, 2007-09-15

onsdag, juli 11, 2007

Hiphop litterature

Anyways, ny bok med den så kallade "hiphop intellectual" som analyserar the state of hiphop. Förord av Jigga, efterord av Nas.

Yes, our rhymes can contain violence and hatred. Yes, our songs can detail the drug business and our choruses can bounce with lustful intent. However, those things did not spring from inferior imaginations or deficient morals; these things came from our lives. They came from America.
Från Jay-Z :s intro

154 spänn, som hittat. Återkommer såklart efter läsning.

torsdag, juli 05, 2007

Trash church


Så sjuk grej, var tvungen att sno härifrån. Vadå kontraproduktivt? Vem vill lyssna på kyrkogodkända rappare... 1500-talet strikes back. Inkvistion, nu!

måndag, juli 02, 2007

Sätt dit dem!

Länkleken tog mig till en vaken medborgare, som till och med hade orken att maila dagstidningen om deras hiphopfelaktigheter. Headnod sätter Poppius på plats om Papoose.

fredag, juni 29, 2007

Var tog den djupa recensenten vägen?

››Vi är så trendkänsliga. Vi är lite grand Europas japaner, vi svenskar. Kultursvampar, som har ganska bra med stålar, som kan hänga med, som läser mycket tidningar. Jag tycker, ibland när jag går ut på klubbar möter jag människor som har läst engelska dj-magazines, istället för att gilla musiken. Ungefär: ”det här är hippt i Paris nu, tror jag själv.‹‹

Daniel "Papa Dee" Wahlgren i Lira nr 4/04

Är det inte jävligt sant, att det är så mycket folk som image-diggar grejer. Jag vet att det kanske börjar bli lite played att hata på namedroppande och posande, men ändå. Var det inte mycket tuffare när man var liten och lyssnade på en och samma skiva flera veckor i sträck och lärde sig allting utantill. Hade idoler. Mitt övriga liv smittar av sig på mitt musiklyssnande i alla fall, stressar jag mycket så stressar jag musikmässigt också. Jag skrev en krönika för skitlänge sen om det här att det blir en sån hets att höra så mycket som möjligt och att man hela tiden vill upptäcka nya grejer. Man får bredd, men inte djup. Och vad är viktigast? Djup för mig, men skriver man om musik måste man ha lite koll på rätt mycket och då är inte djupet alltid det lättaste att hinna med.

Att jag överhuvudtaget sitter och reflekterar över HUR jag lyssnar på musik, får mig att tänka att det kanske inte gått lite för långt. Ska det inte vara en avslappnande grej, en hobby som man har av ett genuint intresse? Något ganska anspråkslöst som kommer inifrån. Det känner man ju verkligen inte att musikskribenterna har, i alla fall inte på de stora tidningarna. Papa Dee:

››När jag åker ut och diskjockar i landet kan jag spela ragga och bhangra och folk står och dansar glatt. Det var jättesvårt att spela reggae på ett dansgolv för 15 år sen. Folk fattade ingenting. På sätt och vis är det ett bättre klimat i dag. Kolla vad som spelas på krogar och caféer och bland studenter. Svenskar reser så jäkla mycket.
Men media hänger inte med i dag.
Jag tycker det är helt otroligt att de har rock- och popexperter, men de har ingen som är bra på lite andra genrer på de stora kvällstidningarna. De låter en rock- och popsnubbe sitta och tycka. Det är som om jag skulle sitta och tycka till om Melody Clubs nya platta, helt meningslöst. De här jävla rockjournalisterna borde få sig en spark.‹‹

Inte minst vad de gäller hiphop, där har vi ju haft ganska mycket pajkastning. Och det är ju bättre än att, som de andra genrerna, tiga. Mm, jag filar på någonting om det här... En sak till, de där som läser och re-writar biografi-info om diverse artister - det är också de som skriver i tidningar. Inte alla, såklart, men ni vet vilka jag menar.


torsdag, maj 03, 2007

TLK is no more

Damp idag ner ett mail som offentliggör bandets splittring. Tråkigt men man vill ju faktiskt inte höra dem mer. Det är en artikel i göteborgska Djungeltrumman och introduktionen av Dogge är kul också:

På senare tid har han fokuserat på att jobba inom reklam- och filmbranschen.

Jaha, grattis till att du får skrika "Cykel på köpet" istället nuförtiden. Skämt åsido, TLK (The Latin Kings) är legender och props ska de ha för det, men det här var verkligen på tiden. Värt att notera är att Dogge återigen droppar det här:

– Jag är född i Sverige och mamma heter Birgitta. Samma familjesituation som kungabarnen men jag tror att folk anser dem vara mer svenska än mig. Det är farligt för Sverige att inte ta vara på erfarenheterna i skuggan av betongen. Barnen i förorten ska vara lika stolta som andra barn när svenska flaggan hissas.

Jaja blatte, hör av dig när du inte behöver ha blå cykelbyxor på dig i tv.

Fotnot: Är jag för grov? Är jag oanständig? Hör av dig! Men bara om du kan skälla ut mig på "nysvenska". Jag talar inget annat.

________________________________________________

Måste bara tillägga att den här posten, fram till det här är med på min jobb-blogg. Var tvungen att ha med det där sista since allt bara är gnäll gnäll gnäll från (äldre) läsare. Vet att det är bull att cross-posta men... Där får jag dessutom skit när jag inte hinner blogga och sånt, mycket mer stress och hets.

Fick idag veta att jag blir en av två reportrar som bevakar Hultsfred för Smp, och antagligen för de andra tidningarna i koncernen, yes! Ska bli sjukligt kul att skriva lite igen. And on that notice så pallar jag inte mer personligt men lovar en post om LB-spelningen i tisdags + föreläsningen jag var på idag med Jonas Hassen Khemiri (impuls). Vilken kille!

söndag, april 22, 2007

En YT-historia om Jigga vs Dipset-beefen

Hittade en fin blogg som samlat en massa you tube-klipp om beefen. Speciellt kul är 1) I'm not a writer, I'm a biter, hur fan tänkte Hova - att det inte skulle användas emot honom?
2) Wtf, Jigga har flippat All I got for hoes is hard dick and bubble gum...
3) Och Cam har också bajtat sin beskärda del... se klipp.
4) Säger Dame Sweden när han snackar om att stå utanför och vara ett fan eller är min krassa högtalare bananas?

VARSÅGOD!

Allt jag läser är...

...typ skrivna ekon. Säger lite samma sak och länkar lite likadant. Okej, paradoxalt nog pallar jag inte med den här hysterin om att man ska vara först med allt och att det blir någon sorts tävling. Kanske är det bättre att faktiskt vara lite personlig även om jag, i princip, föraktar dagboksbloggar. Haha, det är möjligt att det här stycket endast är någon liten legitimering för vad jag kommer att skriva nedan.

När man jobbar med tidningsmakeri blir allting potentiella artiklar, interjuver, krönikor. Under min mest engagerade tid tänkte jag i princip i krönikor. Under de åtta senaste månaderna har jag blivit en sjukt förslappad student. Att bara vrida om till heltid som journalist har gått förvånansvärt smärtfritt och idéerna har börjat trilla in så småningom. Det här med sömn har dock varit lite svårare, för att inte snacka om att jag måste planera måltider i förväg.

Kollade på min lägenhet to be idag och fatta, jag har en liten walk in closet, varje fashionistas dröm.

Har blivit rätt mycket Masta Ace för mig på sistone, inte nödvändigtvis lyssnande utan diskuterande. Något stör mig och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. En hel del billiga rim, antar jag och hela den här grejen om att han är så underskattad. Men vad är underskattad? Av hur många måste man förbises för att vara underskattad? Vad räknas uppskattning i överhuvudtaget? Ibland undrar jag inte om hiphop-tyckare i allmänhet är lite snabba att slänga med uttryck och höja till skyarna eller desarmera.

Och en sjuk grej, såg idag på den här talangjakten på Tv4 och helt plöstligt dyker en Växjö-kille upp och beatboxar. Du ser inte så bra här men du hör. Fan, 1 fucking miljon i vinst, hoppas verkligen det går bra för honom.

tisdag, april 17, 2007

Två månader för tidig för NYC

Mäktiga Supernatural freestylar med hjälp av Rock the Bells (festival) - publiken, 2004

Läser på Oh word att de inte ens har sett Rock the Bells (dokumentär), de skriver att den låter intressant och länkar hit, där jag helt plöstligt får veta att den hade premiär på Manhattan 11 april, vilket är exakt två månader efter den dagen jag såg den på Panora i Malmö. Nu var det iofs en musikdokumentärfestival men cred är cred. Oh Word-snubbarna har ju rigorös koll på typ allt och menar att alla andra rap nerds måste steppa upp sitt game... Den här gången var jag fan före dem, recognize!

Läser sen att Gbg bara bokar in tusen feta akter (Ghostface 4 juli, varför en onsdag?!) medan jag ägnar timmar åt en lokal talangjakt med noll hiphop. Why god, why? Roskilde har också släppt Clipse men vi väntar fortfarande med spänning på det stora hiphop-namnet. Inte för att jag kan åka egentligen men jag är en sucker för att plåga mig själv med sån här vetskap.

Jag och H skulle förresten på Sugar Hill Gang på torsdag men icke - jag flyttade ju till 352 istället. Jag unnar er fan den kvällen men Little Brother kommer äga den 1 maj och tack gode gud för röda dagar och flextid.

Sist men inte minst, läser om att Terror Squad äntligen har släppt Remy och att hon ska ge ut sitt andra solo-album på eget bolag. Gästar gör för övrigt massa andra femcees, just hoping it won't suck...

tisdag, mars 20, 2007

Hultsfred, hiphop och horbokningar

Redan på måndagkvällen hade det läckt. Hultsfredsfestivalens tredje bandsläpp skulle egentligen äntligen offentliggöras på tisdagsmorgonen. Men så går det när man skickar ut affischer med de nya namnen för tidigt.

För en hiphop-älskare som mig själv var Clipse och Tone deff ett positivt besked. Tyska reggaestjärnan Gentleman likaså och de coola brudarna Uffie och Mapei tackar jag inte nej till. Men det var speciellt ett namn som överskuggade släppet. Mannen och myten - 50 cent.

Som ett av de absolut största dragplåstren för årets festival, låter inte reaktionerna vänta på sig för den anmärkningsvärda bokningen. Rockpartys forum fylls av inlägg hela tiden, frågan alla ställer sig är hur bokningsgruppen tänkte. Marknadföraren Håkan Durmér svarar att de ville ha en "riktigt maffig hiphopakt" och avslöjar att de lagt direkta bud på Jay-Z, Kanye West, Missy Elliott, Nas och 50 Cent. Den senare "funkade bäst utifrån datum, tillgänglighet och pengar." skriver Durmér.

Forumanvändarna är upprörda, speciellt efter det faktum att Fiddy valdes över så många andra stora namn. Rockparty slår ifrån sig kritiken med att förklara en Hawaii-akt måste gå över genrerna. Inte bara hiphopare ska vilja se 50. "Vi som festival har inter underlag till att ta en riktigt cool hiphopakt och ställa upp på Hawaii. Det skulle bli alldeles för folktomt." menar Durmér.

Men andra källor menar att Rockparty och högsta ansvarig för bokningen - Janne Kleman, länge har velat ha Curtis Jackson till Hultsfred. Så länge som i fem år. Sedan floppen 2004 har Rockparty ändrat strategi. Biljetter ska säljas och bokningen är ett medel för att sälja biljetter. 2007 ska också få stämpeln "Slutsålt". Men många ifrågasätter 50 cents dragningskraft, en bokning som dessutom måste ha kostat miljoner kronor. Viktigare är dock hur bra show det egentligen kommer att bli, med tanke på den ökända spelningen på Hovet i Stockholm i höstas där det var alla andra utom stjärnan själv på micken. Det verkar som 50 är mer promotion än motion.

Hultsfred har alltid haft lite problem med hiphop. 2004 var som sagt året som floppade hårdast med avskedad personal som resultat. Det var också året där repertoaren präglades av urbana artister som Alicia Keys, Mary J Blige, The Roots, Jean Grae, Dizzee Rascal och Dilated Peoples, för att nämna några internationella. Ekvaktionen blev enkel att lösa. Mycket urbant är lika med dålig försäljning är lika med förminska det urbana utbudet. Go safe! Kolla bara på 2005 års stora headliner - Snoop Doggg och 2006: Pharrell.

Det finns ingen sting längre, och kanske beror det på att Rockparty tappade sin bästa bokare i och med misslyckandet för tre år sedan. Ett tips är att snegla på storebror Roskilde som har vanan att ligga i framkant. Ett annat är låta bli de där svulstiga namnen som förargar såväl hiphopare som hatare. För 1700 spänn förtjänar alla bättre. Och det inser Rockparty också snart med tanke på hur trögt biljettförsäljningen går.

tisdag, mars 13, 2007

Women and tips

Det är lite sjukt hur allting ska hända samtidigt. Samtidigt som jag gör mitt Pussy Power-mixtape så förs diskussionen om samma makt på exempelvis Digfi. Jag postade en gammal artikel och här kommer svaret. Jag blev aldrig lika frustrerad av det här med hora/madonna-komplexet i hiphop men jag håller med Felicia Alexandersson i hennes replik... Den här hittar du här.

Andra bra grejer jag snappat upp på senaste:
1. Method Man & Support (=Redman) spelar i Amsterdam 21 mars...
2. MYSTIC, fet rappare, spelar på Rust i KPH 14/3
3. Rocky blir SVT-serie!


Det var allt så länge. RIP Biggie, huh?

torsdag, februari 22, 2007

Ett bitterljuvt åtal

Sverige är inte skakat och det är egentligen ingen stor omvälvande grej. Det är bara ännu ett uttryck för frustration. Frustration inte bara från textförfattarnas sida utan också från lagens långa arm. Förargelse är ju tydligen väckt. Låter det jättekonstigt? Här är sammanhanget. Året är 2006 och vi befinner oss i Landskrona på den lokala festivalen Rotrock. Kommunalt sponsrad, för er som vill klaga på det också. Två killar rappar och har så gjort ett tag och ja, det blir en del rader om att de hatar polisen. Eller rättare sagt: ”Alla i Landskrona hatar polisen” och ska starta krig mot densamma. Emilush & Caustic som de två rapparna kallar sig anmäls för förargelseväckande beteende och häromveckan kom så beslutet att åtal ska väckas.

Mediesverige skriver sina krönikor och ledare. Exemplen på artister som pekat finger och riktat rader åt polisväsendet är många. Klart det finns i alla musikstilar, hiphop är dock en väldigt explicit genre. Det är inte så konstigt att rappare har dragits inför rätta. Vi behöver inte ens fara över Atlanten och dra upp Public Enemy eller NWA. Det finns en svensk historia också: Sedlighetsroteln inför granskningsnämnden för sin ”Ring Snuten”. Friade. Ken Ring för sin verbala attack på kungahuset. Nedlagt efter offentlig ursäkt.

Trots att dessa båda exempel på många sätt var grövre än duons stycke ”Ingen chans mot oss”. Musikerna själva är förvånande över åtalet men tar det med ro. Medierna sliter i dem och alla vill ha ett uttalande. Så vad säger de? Ingenting revolutionerande, ingenting speciellt rebelliskt. Ingen låda, inget brandtal. Det här är bara ett uttryck för deras state of mind. ”Folk har sagt värre grejer” menar de och ångrar sig faktiskt inte även om ett åtal aldrig är kul. Det som däremot är kul är all PR som den lilla gruppen har fått. Långt mycket större sådan än deras faktiska talang, om du frågar mig. Och i en intervju i Sydsvenskan så säger de sig faktiskt också se positiva sidor av historien – som ”all gratis reklam”.

Med Internet är det klart att de kunnat sprida sin musik men frågan är inte om vice chefsåklagare Göran Olsson har gjort mer för Emilush & Caustics karriär än typ Myspace. En ny snuthatarlåt har släppts på Emilushs hemsida, den här gången med en som är väl bekant med ämnet – Ken Ring. Min 14-åriga lillebror surfar gärna på nätet och samlar på sig amatör-mp3or av alla de slag men det här läste han på text-tv:s förstasida och voíla, SVT hookar med hiphop.

På så sätt kan jag inte tycka att åtalet är annat är lite bitterljuvt. Bittert för att jag som medborgare kan komma att betala för stigmatisering av den konstform jag prisar mest av allt. Ljuvt för att statsapparaten och samhällsöverbyggnaden kissar i byxorna och som bekant så blir det kallt efteråt. Har det varit värt att sprida två kids hemmagjorda pubertala åsikter land och rike runt? Likgiltigt för att jag faktiskt tror att oavsett åt vilket håll domen faller så kvittar det. De tusen andra Emilush & Caustic i Sverige kommer ändå inte tystna. Tvärtom. Vad ska ni göra då?

Krönika publicerad på Smålandspostens nöjessidor, 2007-02-22

tisdag, februari 20, 2007

Hora/madonna-komplexet i hiphop

Artikel om det som rubriken implicerar. What to say, det blir lätt enkla dikotomier. Klart att man kan hitta motsvarigheter för samhälleliga hypoteser överallt, så även hiphop. Men det är en soft redogörelse även om den inte direkt droppar något nytt under solen. Pallar inte föra någon längre diskussion, feel free att trigga igång mig.

söndag, februari 18, 2007

Don't leave us this way

Well, det är en splittringens tid. Cosmic lämnar truppen och Little Brother upplöses. Ja, 9th Wonder och Big Pooh + Phonte går skilda vägar. Jag har diskuterat saken med lite polare och jovisst, 9th behöver kanske mer utmaningar och ja, andra har producerat fina LB-beats men ändå. Paine på AHH skriver så fint om grupper och dynamiken vissa parter kan skapa med varandra. Till skillnad från all destruktivitet och beef hit och dit, är detta pure love.


onsdag, januari 31, 2007

Theory, theory och luft?

Efter en ganska mind-twisting tenta, eller paper som det så fint heter, satt jag där med mina teoriramar och bara längtade efter något verkligt. Jag vet inte om ni har upplevt det men när sitter man i sin lilla 24-kvadratare och läser om hur världen är uppbyggd och Bourdieu och Foucault och Derrida och marxistisk kritik och poststrukturalism och kulturanalys så känner man sig ganska snabbt overloaded. Ord bara flyter ihop och ja, jag vet egentligen igenting. Det är då jag längtar till bloggen. Inte för att jag får färre idéer eller är mer strukturerad här men det blir iaf en normal ventil. Ett utsläpp. Jag pyser ut här.

Men vad jag längtat att blogga om är det här. En krönika signerad Märta Mystener, kolumnist och bloggare på DN:s Sthlm-sajt. Kopplat till teori-overload snackar hon om hur hon försöker applicera sina cultural studies-insikter på förortsrappare och hur fel det blir med svar som "Öhhh..." och "Ta om frågan, jag fattar inte...". Alltså, det är inte fel på svaren, snarare på frågorna. Om jag lärt mig något riktigt användbart av mina historiestudier så är det att en källas (här intervjupersons) värde avgörs av vilka frågor man ställer till den. Alla som intervjuar har väl upplevt sega artister, medieovana personer som inte vill säga något eller alltför medietränade med inövade svar, och visst har det inverkan på hur texten blir till slut. Men det är ändå intervjuarens (alla som intervjuar är inte journalister!) uppgift att hitta den rätta vinkeln, för att få ut så mycket som möjligt av samtalet.

Nu är det inte det Myrstener primärt skriver om. Hennes text fick mig hursomhelst att tänka på en kompis som skulle intervjua en riktigt ordvrängare - Organism 12 från MBMA. Hon hade värst grymma utgångspunkten om teorier om svordomar och det ena med det tredje och när hon stod där och skulle få svar på sina minutlånga frågor så möttes hon av samma sak typ "Öh, jag fattar verkligen inte vad du menar" och de fick lägga ner hela grejen. Kompisen tyckte det var ganska jobbigt för Herr Ågren är allt annat än trög, det var bara hon som misslyckades med sin överföring av teori.

Och det är sjukt intressant för Myrstener menar att det är lätt att superanalysera "när man själv inte är förtryckt". Hm, om inte t.ex. rapparna i texten uppfattar sig som förtryckta, betyder de att de är det bara för någon avhandling säger så? Å andra sidan kan man ju undra om det bara är de som ingår i "den förtryckta gruppen" som får analysera densamma? Genus om genus, etnicitet om etnicitet, generation om generation?

Nu blir jag sådär navelskådande igen. Kan ingen kommentera och diskutera det här med mig? Det är därför jag bloggar, skriver, allt. Utbyte, people!

Annars tre saker:
1) Var är alla bra krönikörer? Jag älskar denna konstform men ser den inte. Ge mig tips! Myrstener är ju en trevlig överraskning, ibland. Se hennes krönika om nörden + manligt genus. Mucho bien.
2) Vore det inte hur grymt som helst att skapa ett svenskt nätverk med massa svenska brudar kopplade till hiphop? Jag tänker kanske främst på oss kvinnliga hiphopskribenter men gärna alla andra djs, klubbarrangörer, dansare, whatever för att stärka och stötta. Hit me!
3) Ja, jag bloggar kanske lite för sällan eller lite för stört men om du vill ha mer av mig finns jag privat på tupac bor i min källare Ibland är det samma inlägg, ibland postar jag gamla krönikor för att arkivera men för det mesta så är jag lite mer länkig/insnöad här.

onsdag, januari 24, 2007

Slap a white boy och vi älskar det

Folk skakar på huvudet. Folk skakar på huvudet och undrar hur jag kan lyssna på det. Inte nog med att det är melodilöst rabblande, snackar de skit om vita också. De där rapparna alltså. Jag svarar mer rutinmässigt för varje gång att nej, all
hiphop är inte så och ja, du måste förstå att musiken som görs är en produkt av samtid och historia.

Historien känner alla till. Jo, svarar de. Men det legitimerar inte att svart rasism i princip accepteras. Absolut inte, säger jag och i sedvanligt svenskt samförstånd tar diskussionen slut.

I bland händer det dock att man som hiphopätare börjar reflektera över de där frågorna. När Fredrik Strages Mikrofonkåt 2001 skrämde stoltheten ur oss, var en sådan gång. På sidan 153 började självbilden att krackelera.

Strage skrev om wiggers, ett begrepp som för många av oss dittills hade varit okänt. Vi framstod helt plötsligt som töntiga. Vi exotiserade och glorifierade svart kultur. Helst av allt ville vi egentligen vara svarta, bo i ghettot, rappa om det hårda livet och skrika "nigga" dag in, dag ut.

Hade vi ett inbyggt självhat? Hur kunde man annars förklara att vi gungade huvudet till första raderna i Dead Prez låt Fuck the law?

"Slap a white boy Snuff your landlord Smash some windows. Break the
camcord Rob the corner store. Bomb the precinct Take the CO. Stab the GT Pimp the system. Bang for freedom."


Taget ur sitt sammanhang låter det absurt. Wiggertermen stod därför också länge i fokus för att några år senare släckas med en konsensus att "vem som helst ska få lyssna på vad som helst, utan förbehåll."




För sju år sedan publicerades en artikel av frilansjournalisten Oivvio Polite (bilden) på Expressens kultursidor med rubriken Vitmaktmusik gör mig trygg. Till saken hör att Oivvio själv är mörkhyad. Det började med att han började undra lite över recensenthyllningarna till gruppen Public Enemy. Berömmet förklarar han på ett enkelt och ett svårt sätt. Det enkla är att skribenterna "befinner sig på ett betryggande avstånd till den amerikanska verkligheten". Den svårare är mer intressant.


Att den svarte rapparen eller "rasradikalen" som Oivvio kallar honom, skulle sätta sina ord i verket är högst osannolikt. Därför blir han bara en underhållare i mängden. Han frågar sig då hur det skulle se ut om rollerna var ombytta. "Kan ickearier ta vit rasistisk kultur med en klackspark?" undrar han och sätter en plan i verket. Han lyssnar på Pluton Svea och Divion S, bägge kända vitmakt-band. Reflektera nu över din reaktion när du läser dessa ord: han gillade det.

"Kanske gillar jag också vitmaktmusiken just för att den ger mig tillgång till en aggression som jag inte behöver ta ansvar för.
Lyssnar jag till Public Enemy måste jag så att säga vara vaksam mot min egen chauvinism. Lyssnar jag på Pluton Svea, så kan jag hänge mig." skriver Oivvio. Det förklarar delvis varför vit kan gå runt med svart kamp i hörlurarna. Det men kanske framförallt att hiphop skänker en vacker glöd att hämta styrka från.

Vitmaktmusiken gör mig trygg och andra texter av Oivvio Polite finns
på oivvosarkiv.polite.se


Krönika publicerad på Nöjessidorna i Smålandsposten, datum minns jag inte.