Hora/madonna-komplexet i hiphop

Artikel om det som rubriken implicerar. What to say, det blir lätt enkla dikotomier. Klart att man kan hitta motsvarigheter för samhälleliga hypoteser överallt, så även hiphop. Men det är en soft redogörelse även om den inte direkt droppar något nytt under solen. Pallar inte föra någon längre diskussion, feel free att trigga igång mig.

En drink för oberoende

Jag skulle aldrig tillåta det. Jag skulle aldrig kunna låta en kille betala för mig, sa hon. Det var inget anfallande med hennes ton. Det noggranna fördömandet var ett avståndstagande från min så kallade osjälvständighet. Det skulle kännas så dumt, menade den andra och berättade om den där dejten då killen hade blivit upprörd för att hon hade insisterat på att betala själv. Deras ogillande var förpackat i bomullsord men kunde ändå inte döljas.

Upprymd efter en utlandsresa och inspirerad av en annan kultur trodde jag i min enfald att en drink var en komplimang och inte en muta. Att ta emot den betydde inte att återbetalning i natura förväntades. Jag blev inte förminskad till ett offer utan styrka att säga nej.

I ett led att bli fritänkande kvinnor fick vi lära oss att samhället hade färdiga roller åt var och en. De var ingenstans smickrande för kvinnornas del. Att därför vägra ställa upp på dem blev snabbt det viktigaste målet. Tvärtom blev den nya normen. Efter det förbjude Gud att våra döttrar någonsin skulle ha ett rosa täcke. Fotboll, lego och stake åt alla. Stå upp för sig själv, låta ingen trampa på en, göra vad en vill och sitta brett med benen. Dricka bärs med grabbarna, rapa och spela poker. Den manliga huvudrollen blev den åtråvärda.

Så brudar började ragga som fan på krogen. Ligga med var tredje och föra svarta böcker. Så stor och så bred. Så många minuter och så mycket skratt blev det med kompisgänget. Så mycket fejkande ingick och så avancerad var fingermotoriken. Allt skulle beskådas, hånas. Ju grövre desto bättre. Ju fler recensionsexemplar desto roligare. Ju taskigare desto mer oberoende. Det var väl så snubbarna gjorde.

Tjejer tog över allt det där som vi själva hade definierat som makt. Bröl och fyfan klart jag bjuder på pilsner. Loska på gatan och visa att det inte är mjukt ludd vi skiter. Vi skulle klättra lika högt på stegen, konkurrera om överordningen. Förtrycket blir mindre om vi gör som de styrande. Vi lurade oss själva att tro att vi gått framåt i jämställdhetens namn när vi egentligen hade dumförklarat oss.

Paranoidfeminismen har lärt oss att den som betalar hamnar i en bekväm position. Att tacksamhetsskulden är oundviklig och att det ekonomiska beroendet återigen tågar in. Domen kommer innan intentionen. Avsikten får aldrig en chans att vara god. Allt är mycket lättare att tackla när innebörden är förutspådd. Aggressiviteten utombords täcker oroligheten inombords. Kom igen, den moderna kvinnan tjänar sina egna cash, betalar för sig och vägrar tro på förutbestämda roller.

Sanningen är att självständigheten inte kommer med automatiskt avvisande. Den följer med den skicklighet som krävs för att styra uppvaktningen åt det håll som passar en själv. Jag betalar också gärna för mig. Men inte av något principskäl, inte för att bevisa något. Tar emot på egna villkor och skräddarsyr efter mina behov. Jag är som mest fri när jag vågar se mig själv som en jämställd part och inte som ett byte.

Krönika publicerad på Ung, Smålandsposten, 2006-02-25

Ett sms från magkänslan

00.37 skickar jag upp min sista krona. Telia tar fortfarande 89 öre för ett sms och jag hatar dem för det. Eller älskar, i alla fall dagen efter. Jag vet att jag inte borde, jag vet att det är det sista man ska göra. Speciellt efter en eller två eller tre öl och absolut efter den där drinken. Men det finns inget tillfälle än just då som det verkar mer rätt. Inget tillfälle då orden flyter och fingrarna valsar över mobilknapparna. Kom jag på det här? Shit, det här skulle få mig att springa hit. Snabbt som fan.

Så jag ger honom femton minuter en kvart. Så han kan hämta andan. Komma på en bra replik, jag vet att det inte är lätt. En halvtimme är väl också en okej tid även om telefonen sitter klistrad i handen. Vibrera, vibrera. Fördriv tiden, snacka med vem som helst. Ingenting är lika intressant. Låt honom annan ragga på dig. Tack för bekräftelsen men det är inte detta jag vill ha. Var är hans svar?

Inte där. Inte i morgon heller. Psyka, psyka, inte ringa, inte messa. Inte ens ett hej eller ett lamt försök att initiera diskussion om Lupe Fiascos Kick, Push som är så mycket han att jag måste berätta det. Snacka med polare, avreagera. Irriterande. Jag lovar att radera hans nummer på söndagen. Sneglar mot luren resten av helgen. Fuck it. Tänker att jag är helt jävla dum i huvudet. Chilla, lugna ner, släpp taget. Softa, Danina, softa. Han kanske är upptagen, han kanske inte har några pengar. Han kanske inte ens fått det, tänker jag men vet att det är en skitdålig lögn. Jag fick leveransrapport direkt. Hade han känt som jag hade han svarat direkt.

Få saker är så smärtsamma som att sträcka ut en hand och mötas av luft. Att ge en bit av sig själv som ingen vill ta emot. Du vet vad jag menar. Kände jag mig dum, fast med ett obesvarat sms som inte gick att ta tillbaka? Som fan. Känner jag mig ännu dummare nu när han läser det här? Till en början, ja. Allt handlar liksom om spelet. Det där obligatoriska inslaget innan det är okej att säga vad man känner. Ingen vill verka för desperat, två telefonsamtal i rad är lite fel. Var det en fråga i senaste meddelandet? Håll koll på vem som ringde sist. Tolka, tolka, tolka. Hör inte av dig förrän det är din tur. Nej, han kan få för sig något. Ett eventuellt vi kan släckas. Inte gå för snabbt fram. Det är
verkligen inte fel att tänka så.

Men ibland är frågan hur mycket som är hjärna och hur mycket som är hjärta. Den bästa av relationer flyter faktiskt naturligt. En polare ringer jag när jag behöver, utan att oroa mig för vad hon ska tro. Så när jag är intresserad vill jag kunna vara det utan att begränsas av osynliga regler för vad som anses normalt och inte. Slappnar man av mer när man studerar samtalslistor och räknar dagar än bara gör det som känns rätt? Inuti. För jag menar, tycker han det är jobbigt att du ringer för att berätta om den där låten eller för att du vill se hur han mår, kanske det inte riktigt stämmer ändå. En nära vän lärde mig att våra känslor är det enda äkta vi har. Normer och spel förändras, regler bryts och existerar därför. Allting, allting är ombytligt och relativt. En magkänsla är sann.

Krönika publicerad på Ung, Smålandsposten, 2006-08-12

Retrosex

Nyvaken (ja) med TRL i bakgrunden slår mig flera tankar. Först var Gwen på med sina nya video (Wind it up, där hon t.o.m sitter framför ngn sy-grej) och en helt retro stil med rött läppstift, grymma håruppsättningar och sådär. Och nu Aguileras Marilyn-copying. Fick mig att tänka på Karolina Ramqvists senaste krönika om just retrosexualiteten

Notera hur Ramqvist själv sätter genus på "den seriösa soulälskaren". Det blir ett "honom" till skillad från, ja vad? Okej, det är knappast omedvetet utan snarare ännu ett exempel på dilemmat beskriva/reproducera. Eller?

Hur som helst, kolla hur rätt hon har. Avslutningen kopplar jag direkt till Ebba von Sydow och kritiken som framfördes mot henne när hon släppte sin stilguide. Mormormoralism. Ramqvist lägger hursomhelst skulden för denna tillbakgång till gamla kvinnovärden på marknaden. Sure thing.

En lite relaterad tanke slog mig när jag köpte en Lil Kim-skiva till en kompis. Alltså, kan man tänka sig att female emcees måste förstärka sjukt kvinnliga grejer för att försvara sitt genus, dvs for being invovled i en så mansdominerad genre som hiphop är. Inte bara mansdominerad utan fett chauvinstisk och macho macho man? No doubt att en naken Lil Kim säljer men kan det finnas någon mer anledning?

Kom i samma stund som jag skrev det här på undantaget Missy. Kanske inte ändå. Lösa tankar.