Slap a white boy och vi älskar det

Folk skakar på huvudet. Folk skakar på huvudet och undrar hur jag kan lyssna på det. Inte nog med att det är melodilöst rabblande, snackar de skit om vita också. De där rapparna alltså. Jag svarar mer rutinmässigt för varje gång att nej, all
hiphop är inte så och ja, du måste förstå att musiken som görs är en produkt av samtid och historia.

Historien känner alla till. Jo, svarar de. Men det legitimerar inte att svart rasism i princip accepteras. Absolut inte, säger jag och i sedvanligt svenskt samförstånd tar diskussionen slut.

I bland händer det dock att man som hiphopätare börjar reflektera över de där frågorna. När Fredrik Strages Mikrofonkåt 2001 skrämde stoltheten ur oss, var en sådan gång. På sidan 153 började självbilden att krackelera.

Strage skrev om wiggers, ett begrepp som för många av oss dittills hade varit okänt. Vi framstod helt plötsligt som töntiga. Vi exotiserade och glorifierade svart kultur. Helst av allt ville vi egentligen vara svarta, bo i ghettot, rappa om det hårda livet och skrika "nigga" dag in, dag ut.

Hade vi ett inbyggt självhat? Hur kunde man annars förklara att vi gungade huvudet till första raderna i Dead Prez låt Fuck the law?

"Slap a white boy Snuff your landlord Smash some windows. Break the
camcord Rob the corner store. Bomb the precinct Take the CO. Stab the GT Pimp the system. Bang for freedom."

Taget ur sitt sammanhang låter det absurt. Wiggertermen stod därför också länge i fokus för att några år senare släckas med en konsensus att "vem som helst ska få lyssna på vad som helst, utan förbehåll."




För sju år sedan publicerades en artikel av frilansjournalisten Oivvio Polite (bilden) på Expressens kultursidor med rubriken Vitmaktmusik gör mig trygg. Till saken hör att Oivvio själv är mörkhyad. Det började med att han började undra lite över recensenthyllningarna till gruppen Public Enemy. Berömmet förklarar han på ett enkelt och ett svårt sätt. Det enkla är att skribenterna "befinner sig på ett betryggande avstånd till den amerikanska verkligheten". Den svårare är mer intressant.


Att den svarte rapparen eller "rasradikalen" som Oivvio kallar honom, skulle sätta sina ord i verket är högst osannolikt. Därför blir han bara en underhållare i mängden. Han frågar sig då hur det skulle se ut om rollerna var ombytta. "Kan ickearier ta vit rasistisk kultur med en klackspark?" undrar han och sätter en plan i verket. Han lyssnar på Pluton Svea och Divion S, bägge kända vitmakt-band. Reflektera nu över din reaktion när du läser dessa ord: han gillade det.

"Kanske gillar jag också vitmaktmusiken just för att den ger mig tillgång till en aggression som jag inte behöver ta ansvar för.
Lyssnar jag till Public Enemy måste jag så att säga vara vaksam mot min egen chauvinism. Lyssnar jag på Pluton Svea, så kan jag hänge mig." skriver Oivvio. Det förklarar delvis varför vit kan gå runt med svart kamp i hörlurarna. Det men kanske framförallt att hiphop skänker en vacker glöd att hämta styrka från.

Vitmaktmusiken gör mig trygg och andra texter av Oivvio Polite finns
på oivvosarkiv.polite.se


Krönika publicerad på Nöjessidorna i Smålandsposten, datum minns jag inte.