Theory, theory och luft?

Efter en ganska mind-twisting tenta, eller paper som det så fint heter, satt jag där med mina teoriramar och bara längtade efter något verkligt. Jag vet inte om ni har upplevt det men när sitter man i sin lilla 24-kvadratare och läser om hur världen är uppbyggd och Bourdieu och Foucault och Derrida och marxistisk kritik och poststrukturalism och kulturanalys så känner man sig ganska snabbt overloaded. Ord bara flyter ihop och ja, jag vet egentligen igenting. Det är då jag längtar till bloggen. Inte för att jag får färre idéer eller är mer strukturerad här men det blir iaf en normal ventil. Ett utsläpp. Jag pyser ut här.

Men vad jag längtat att blogga om är det här. En krönika signerad Märta Mystener, kolumnist och bloggare på DN:s Sthlm-sajt. Kopplat till teori-overload snackar hon om hur hon försöker applicera sina cultural studies-insikter på förortsrappare och hur fel det blir med svar som "Öhhh..." och "Ta om frågan, jag fattar inte...". Alltså, det är inte fel på svaren, snarare på frågorna. Om jag lärt mig något riktigt användbart av mina historiestudier så är det att en källas (här intervjupersons) värde avgörs av vilka frågor man ställer till den. Alla som intervjuar har väl upplevt sega artister, medieovana personer som inte vill säga något eller alltför medietränade med inövade svar, och visst har det inverkan på hur texten blir till slut. Men det är ändå intervjuarens (alla som intervjuar är inte journalister!) uppgift att hitta den rätta vinkeln, för att få ut så mycket som möjligt av samtalet.

Nu är det inte det Myrstener primärt skriver om. Hennes text fick mig hursomhelst att tänka på en kompis som skulle intervjua en riktigt ordvrängare - Organism 12 från MBMA. Hon hade värst grymma utgångspunkten om teorier om svordomar och det ena med det tredje och när hon stod där och skulle få svar på sina minutlånga frågor så möttes hon av samma sak typ "Öh, jag fattar verkligen inte vad du menar" och de fick lägga ner hela grejen. Kompisen tyckte det var ganska jobbigt för Herr Ågren är allt annat än trög, det var bara hon som misslyckades med sin överföring av teori.

Och det är sjukt intressant för Myrstener menar att det är lätt att superanalysera "när man själv inte är förtryckt". Hm, om inte t.ex. rapparna i texten uppfattar sig som förtryckta, betyder de att de är det bara för någon avhandling säger så? Å andra sidan kan man ju undra om det bara är de som ingår i "den förtryckta gruppen" som får analysera densamma? Genus om genus, etnicitet om etnicitet, generation om generation?

Nu blir jag sådär navelskådande igen. Kan ingen kommentera och diskutera det här med mig? Det är därför jag bloggar, skriver, allt. Utbyte, people!

Annars tre saker:
1) Var är alla bra krönikörer? Jag älskar denna konstform men ser den inte. Ge mig tips! Myrstener är ju en trevlig överraskning, ibland. Se hennes krönika om nörden + manligt genus. Mucho bien.
2) Vore det inte hur grymt som helst att skapa ett svenskt nätverk med massa svenska brudar kopplade till hiphop? Jag tänker kanske främst på oss kvinnliga hiphopskribenter men gärna alla andra djs, klubbarrangörer, dansare, whatever för att stärka och stötta. Hit me!
3) Ja, jag bloggar kanske lite för sällan eller lite för stört men om du vill ha mer av mig finns jag privat på tupac bor i min källare Ibland är det samma inlägg, ibland postar jag gamla krönikor för att arkivera men för det mesta så är jag lite mer länkig/insnöad här.