Svensk hiphopjournalistik pt II

Skriv en recension och bli hotad med spö. Skriv en recension och få en hel disslåt som replik. Skriv en recension och bli recenserad. Eller skriv flera och bli utdömd, uthängd och förlöjligad. Allt är exempel på hur svenska rappare har reagerat på svenska recensenter. Vänta lite med moralismen, det finns faktiskt en hel del att hämta också i reaktionerna. Är man inte lagd åt humor och schyssta anekdoter så finnes relevant kritik och smart ironi. Senaste exemplet är Snook.

I maj i år släppte de sina andra svåra skiva, Är. Debuten överskuggades totalt av den där singeln Mister Cool som många kritiker hade svårt att se förbi. När så uppföljaren kom, lyssnade vissa lite extra noga och fann duktiga musiker och andra forsatte bara slentrianmässigt att avfärda Snook som töntiga. Aftonbladets Jonna Sima är en av dem. Hon jämförde bandet med Just D och för vem som helst med lite känsla, är det ingen smickrande liknelse. Det vet Sima med, referensen är kass men giftig.



Duon vann för några veckor sedan priset för bästa svenska akt på MTV European Music Awards. I intervjuerna efteråt var de vad folk skulle kalla kaxiga, de brydde ju sig inte speciellt mycket om det där priset men för skivbolagets skull och distributörens och pr-konsultens var det ju soft. Aftonbladet intervjuar bandet och de ser sin chans. Tacken flödar och:
"Allra helst vill de tacka Aftonbladets recensent Jonna Sima.
– Jonna är underbar och vi vill tillägna priset henne. Hon har varit viktig för vår trovärdighet och har bra koll på musik-Sverige, säger Oskar."
Kvällstidningen spricker av stolthet och publicerar till och med en bild på den hyllade recensenten. Lyckan är total.

Vid lansering, är det som bekant vanligt att man saxar recensent-rader. Briljant! Lysande! Årets album! och allt sånt där som skrivs då och då. Det ska vara smickrande och få folk att vilja köpa just den där skivan. Petter använder Jonna Simas sågning av hans senaste släpp P, som marknadsföring.



Mest verkar det som att hon fått ersätta en annan ökänd hiphop-recensent. Hon hette Marimba Roney och blev kanske mest känd för sin recension av Big Puns klassiska album The Capital Punishment. Året var 1998. Hela fyra år senare var den där recensionen inte glömd. Pst Q kom ihåg och tillägnade det ett antal rader i sitt vredesutbrott En dåres försvarstal: debil skribent, ditt skämt, borde vägras jobb
för om du recencerar Big Pun efter omslag gör du inte ditt jävla jobb.



Expressens Annika Leone är en annan som gärna hängs ut som inkompentent hiphop-tyckare. Vad är mönstret? De är flera. Är det en tillfällighet att det är korståg på kvinnliga hiphop-skribenter? Kan man se samma tendenser i annan musikjournalistik? Jag vågar knappt svara på det. Men den invändningen betyder inte att kritiken mot förnedrande hiphopjournalistik försvinner. Då är det inte avklädda omslag som är nedsättande utan inskränkta ögon som inte ser längre än konvolutet. Dissar är välkomna, så länge de kommer från någon som har sin fakta rätt. I förlängningen är det nämligen inte liknelserna eller spydigheterna som är förödmjukande. Det är däremot att personer som inte delar vår kärlek för musiken får sitta och döma den. Kan man se samma tendenser i annan musikjournalistik? Jag vågar säga nej.


(Krönika publicerad i Smålandsposten (Nöje) 24/11 2006)