3x Hur helgen blir het

X Såhär. Om du hatar på DJ Hero, inte har råd med DJ Hero eller inte vet vad DJ Hero är... kommer här en fantastisk sajt.

TWO YOUTUBEVIDEOS AND A MOTHERFUCKING CROSSFADER (dot com)

är allt som behövs egentligen.

Lite en reaktion (därav »motherfucking«) mot att DJ Hero är så otroligt simpelt (men det ska det vara tycker jag.) Och även om jag är en motståndare till Youtube-fester så får jag ändå aldrig min röst hörd. Så jo, detta kan man använda och det blir roligare om man turas om och använder Youtube tillsammans än att en person dikterar hela skiten.

X Med hjälp av Chali 2na aka Rösten från splittrade och Jurassic 5 PLUS Rakaa Iriscience aka den duktiga men lättglömda från Dilated Peoples. De spelar på Loppen i Köpenhamn, kl 21, 150 danska. Sweet.

X Med hjälp av tung bas när Deng Deng Hifi gör comeback. Det utlovas »roots, dub och gammal mullrig digital dancehall från 70 och 80-talet ... strickly«. Celsiusgatan 31 i Malmö, kl 23 till sent, 60 svenska. Här hade jag varit om inte det i Kph varit.

Musikåret 2009

Årets bästa låt: Dizzee Rascal - Bonkers . »A heavy bassline is my kind of silence«. Äta. Bas.

I övrigt var 2009 året då »Detox« inte kom. Skivan som Dr Dre kommer ha skjutit på i sex år och som ska lanseras med en egen konjak. Om den är lika bra som Dr Pepper-reklamen han gjorde har vi ingenting att oroa oss för.

2009 kommer också alltid att vara året då Michael Jackson dog.

2009 var året då det inte handlade om vem som gjorde det bästa albumet utan vem som hade minst antal dåliga låtar på sitt album. Låten regerar och Spotify levererar. Jag är tacksam för den tjänst som gör att jag kan lyssna på sånt jag inte ens pallar ladda ner.

Även om man kan sakna skivor som håller hela vägen så… hellre hundra bra låtar i handen än hundra dåliga album i handeln.

Publicerat i Sonic #50 november 2009

Rakim får mig att lyssna på »andlig musik«

Rakim
The Seventh Seal
SMC/Border
Betyg av 8/10

Det sjunde inseglet är förutom en film, också en del i Uppenbarelseboken. Ett bibliskt avsnitt som behandlar jordens eventuella undergång och föga förvånande inspiration för religiöse Rakim. »The Seventh Seal« relaterar till det, förklarar han och brer på med nummerologiska idéer om siffran sju, vilken bokstav den motsvarar i alfabetet och gissa vilken plats singeln »Holy You Are« har på skivan?

Men det är inte det konstigaste. Tvärtom slås man av hur en person som kan verka så sekteristisk samtidigt lyckas framstå som så vettig.

För visst handlar det mycket om Gud och så sitter man där och tänker på när religion var sexigt senast och vad det är som skulle locka en att ens lyssna på typ »andlig musik«. Och det gör Rakim med sin auktoritet och plats i hiphophistorien. Rapparnas favoritrappare på riktigt och det är inte utan anledning.

Att han numera är 41 år gammal och inte har släppt ett album på tio år gör honom mer efterlängtad än daterad. Skills är skills och helt ärligt känns det som en befrielse att lyssna på en så begåvad lyricist.

Lägg till hans förmåga att omge sig med människor som kan göra det han inte själv kan. Beats som håller kvar örat. Som underbara Nottz-produktionen i »Man Above« och de flesta andra beats för den delen. Men kanske framförallt refrängerna som knyter ihop spår med spår. Radar upp låtarna för att överträffa varandra och toppa i »Satisfaction Guaranteed«.

Visst dalar det lite i slutet och det finns ingen riktig banger och det är definitivt inte »nyskapande« hiphop.

Men det har vi fan för mycket av ändå.

Recension publicerad i Sonic #50 november 2009

Malmötips: Sonic firar 50!

All info hittar du HÄR.

Ställer stora frågor, men vad kommer de få för svar?

Presentationen av Gangstaz Paradise var just en presentation. Filmen klipps ihop i detta nu och väntas ha premiär i febrari/mars 2010. Av trailern vi fick se igår verkar det här vara en dokumentärfilm...
...vars amerikanska berättarröst som för tankarna till Beef-filmerna. Tempot är detsamma och ljudeffekterna liknande.
...vars filmcrew fick uppleva pistolviftande och såg att LA:s gäng inte har somnat in.
...som vill ta reda på orönta svar om ansvar. Alltså vilket ansvar har rapparna för våld och misogyni och allt annat som hiphop beskylls för?

Effektfulla fyra minuter i trailern men jag lämnas med en känsla om »vad fick de egentligen för svar« och om de verkligen lyckas uppfylla sitt syfte. Är väldigt spänd på att se resultatet.

När man tar på sig uppgiften att söka svar på sådana stora frågor får man leverera mer än ihåliga anledningar vi hört förr. Som att »jag skildrar bara den verklighet jag ser« eller »jag glorifierar inte.«

Obama hade ett svar på det där och han sa att hiphop borde inte bara vara en spegel av samhället... Det är enkelt men kanske kan presidenten nå någon någonstans?

Att skildra är också att reproducera och visst finns det rappare som kommit för lätt undan de svåra frågorna. Och med deras pondus och kändis-aura är det inte lätt fortsätta pusha. Speciellt inte om en vänskapsband till intervjupersonerna (Snoop Dogg i det här fallet) är själva förutsättningen för att crewet fick göra filmen.

Det här är allmänna tankar av en knappt 25 minuter lång presentation av teamets work-in-progress.

Om inte annat så tycker jag det är sjukt nyttigt att föra upp frågan på tal. Jag bara hoppas och hoppas att dokumentären ska kunna ge mig svar och argument när jag försvarar den kultur jag älskar. För känsloargument är det lättaste och svåraste att avfärda....

Lätt för motståndaren, svårt för en själv.

Malmötips: Gangstaz Paradise

Det är Sensurrounds sista dag och det bästa ska väl komma sist?
Gänget bakom filmen Gangstaz Paradise håller i en Work-in-progress och snackar om gangstarap med bl. a Snoop och Ice Cube. De snackar influenser och ursprung men också artist-ansvar.
Kl 18 på Panora och det är gratis och gott.

Fyndet: U-God ft Meth - Wu-Tang (låt)

Björklund tror att Balkan ligger i Malmö

I sitt tal på Folkpartiets landsmöte i Växjö vet inte partiledaren vad han talar om.
- Visst hade väl Sverige varit fattigare utan Zlatan, uppvuxen på Balkan, sa Jan Björklund enligt Sydsvenskan.
Alla vi som vet att Zlatan är både född och uppvuxen i Malmö kan skratta.

Björklund kallar det för "en lapsus" - ett omedvetet misstag. Men det är bara medvetet när han försöker plocka politiska poänger på Koungen. Björklund! Rör inte vår Zlatan!

På FP:s hemsida ändrades det snabbt i det skrivna talet till:
"Och visst hade väl Sverige varit fattigare utan Zlatan, med rötterna på Balkan".

Tur att det finns media på plats som kan se igenom efterhandskonstruktionen.

Musik som hjärta och smärta

Installationen där man kan lyssna på musiken som använts för tortyr.

Musik är nära vän med frihet. Men i fångenskap används den ibland som mental terror. Tortyr som inte lämnar synliga spår men som bryter ner psyken mer effektivt än fysiskt våld.
Nästa år är det premiär för dokumentären »Musik som gör ont«.

Belysningen är dämpad och det blir publiken också. En föreläsning, ett samtal kring ett arbete, »work in progress« till och med, är kanske inte ultimat när man ska skildra en stämning.

Den här gången är det det.

Det är inte fler än femton personer som kommit för att lyssna på Peter Bryngelsson på Inkonst i Malmö. Han ska tala om det fyra år långa arbete han lagt ner på efterforskningar kring musik. Det låter i sig inte unikt. Om det inte vore för kopplingen: musik och tortyr.

Bryngelsson är pedagogiskt kronologisk och talar om hur musik varit en del av krig sedan 1500-talet. Om Marseljäsen som vann över franska armén till Napoleons sida. Och sedan om tortyren som han menar härstammar från andra världskriget. Hur de franska motståndsmännen som föll offer för den sedan själva använde den i Algeriet. Lärde ut den till CIA på 1950- och 60-talet. Hur de i sin tur utbildade sydamerikanska regimer i Chile, Argentina, Uruguay.

I det senare landet satt Nestor i fängelse, blev torterad med ljud. En radiokanal som gick dygnet runt. Som han inte hade en chans att stänga av. Bryngelsson spelar upp låtarna Nestor minns. »Yellow Submarine« på spanska och någon plojlåt som går »hoppa, hoppa, hoppa« och det var de tvungna att göra också, fångarna. Vi hör intervjun med Nestor och hur han börjar gråta.

Skulden lägger sig över rummet och musiken är nästan outhärdlig att lyssna på. Denna konstform som ger så mycket glädje och avkoppling och hjälper oss att uttrycka varma, kalla – mänskliga känslor… I händerna på omänskliga tortyrutövare.

Bryngelsson pausar. Han kan ju göra det. Påminner publiken om detta privilegium. Går snabbt igenom historien från musikbomber på Balkan till musikpropaganda i Rwanda. Vi förstår inte språket och visst svänger musiken men den handlar också om hur man ska utrota tutsier. Tystnad.

Känn på de här två orden: Vitt brus.

Man kan nästan höra hur det låter. Denna ljudkuliss som britterna använde på sina IRA-fångar. Rycker till när det går igång och trettio sekunder är för mycket. Åtta till sexton timmar i sträck brukar tortyren bestå av, förklarar Bryngelsson. Man hör hur någon skakar av sig rysningen.

Utanför, i foajén finns en installation. En plåtburk, inte mer än 170 hög och 150 cm bred. Inredd med en stol. Under stolen en cd-spelare, på stolen ett par hörlurar. En ensam glödlampa dinglar i taket.

Här kan man lyssna på tortyr.

Det är intressant men bara om man kommer ihåg man kan byta låt. Att man kan sänka volymen. Att man inte tappat uppfattningen om tid och rum. Att man kan resa sig från den lilla stolen och gå när man vill.

DaninaMahmutović

Islamisk hiphop - möjlighet eller motsägelse?

Kid Dragon och DJ Raichous. Muslimer. Och DJ:s. (Foto: deentight.com)

Förbjuder islam musik? På den till synes enkla frågan finns bara svåra svar. I dokumentären »Deen Tight«får vi följa med muslimer i USA och Storbritannien i deras balansgång mellan kultur och religion.

Filmaren Mustafa Davis började ifrågasätta den utbredda musikkultur som har tagit över i USA. Hiphop. Han beskriver den som materialistisk, våldsam och kvinnoförnedrande.

- Hur kan man använda den kulturen för att förmedla ett andligt budskap? frågade han sig själv och bestämde sig för att passa vidare frågan till amerikanska och brittiska muslimer som utövade något av hiphopens fyra element.

Han ville också ta reda på hur artisterna positionerade sig gentemot det faktum att många anser att musik är förbjudet inom islam. Haram. Som Mustafa Davis uttrycker det i filmen:

– Jag visste att jag skulle ställa frågor som de själva kanske inte ens skulle kunna svara på.

»Deen Tight« hade Sverigepremiär i Malmö under filmfestivalen Sensurround och var en del i temat »Musik och islam« – ett samarbete med Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.

»Deen« är det vardagliga uttryck som används för religion. »Tight« är tight men också bra och grymt – bejakande helt enkelt. Det knyter an till kärnfrågan om hur man kan hänge sig islam samtidigt som man utövar något islam är misstänksamt till.

Rachael eller DJ Raichous som hon kallar sig, ser hellre likheten än konflikten:

– Att vara en »crate digger«, gräva i skivbackarna, hitta den där perfekta skivan, det är närmast religiöst för mig. Essensen i grävandet är samma som i religionen. Jag gräver i mig själv. För mig handlar det om att ta skelettet av islam och sätta det i den amerikanska kroppen. Den amerikanska kulturen.

Många i »Deen Tight« anser att det är bättre att de är med och skapar något positivt än att »de onda krafterna« får stå oemotsagda. De använder termen »dawah« för att legitimera musiken som oavsett innehåll inte ses med blida ögon av alla.

Jonas Otterbeck är docent i islamologi vid Lunds universitet och håller i samtalet efter filmvisningen. Han förklarar termen:

– Dawah betyder »inbjudan till islam» eller egentligen »uppvaknande« som man kan sprida till både muslimer och icke-muslimer. Det är en slags missionärstanke, säger han och fortsätter:

– Dawah användes av alla muslimer som inte bodde i islamiska stater, man ansåg att man kan ”bara” vara muslim där om man gör dawah.

Motsättningen handlar egentligen om hur man ska tolka islams inställning till musik. Det finns ingenting i Koranen som förbjuder musik, däremot finns det en vers i Haditherna där man talar om »lättvindligt prat«. Detta har många gånger tolkats som musik.Men det är just en tolkning. Haditherna är de islamiska traditionerna som handlar om hur Mohammed levde och som man försöker använda för vägledning. Olika tolkningar är oftast knutna till olika grupper:

– Det finns de moralkonservativa som säger att det är haram och de har mycket pengar vilket gör att de hörs mest. Men det finns också en känd liberal shah som säger »jag är muslim, inte polis«,säger Jonas Otterbeck.

– Det finns ingenting klart som säger det ena eller andra, allt är tolkningar! Ingen försvarar sexuella texter men det finns många olika uppfattningar i frågan och då säger läran att man ska respektera varandra, säger Jonas Otterbeck.

Flera av rapparna i »Deen Tight« kom i kontakt med islam genom just hiphop. En av de första samplingarna i rapmusik var ett tal av Malcolm X. Breakaren Pop Master Fabel berättar om de breakbeats de brukade dansa till där man scratchade in själva ordet »islam«. Om hur »salam aleikum« blev ett rop till publiken och responsen såklart »aleikum salam«

Gruppen Remarkable Current i Kalifornien samlas kring sin tro. De använder musiken för att diskutera livet som amerikanska muslimer. Även om musikerna i filmen är medvetna om den tvetydiga inställningen som religionen har till musik, känner de att de inte kan överge sin kultur. En rappare berättar:

– När jag lärde mig om islam sa vår imam: »Fråga mig inte ens om musik« men jag tog mod till mig och förklarade min situation för honom och han sa: »Om du tror att det du gör kan gagna andra muslimer. Gör det.«

Ytterligare en röst i »Deen Tight«:
– Det finns inte en kultur som inte har musik. Snarare har det blivit så att om man inte har musik så saknar man något fundamentalt.

– Islam ska föra dig närmare ditt folk, inte dela dig från ditt folk.

Under Sensurround visades också filmen »I Love Hip Hop In Morocco« som handlar om unga rappares och DJ:s kamp om att få anordna Marockos första hiphopfestival. Artisterna där brottats snarare med problem som att inte ha pengar och att inte få kritisera monarkin än reflekterar kring huruvida de FÅR göra musik eller inte. Marocko är en islamisk stat.

– Det känns som att de amerikanska muslimerna – som är konvertiter – måste överkompensera på något sätt, säger Mark LeVine efter visningen av »Deen Tight«. Han har skrivit boken »Heavy Metal Islam« och upplevt inställningen från Marocko i såväl Iran och Pakistan.

Adisa Banjoko är hiphopjournalist i USA och intervjuas i »Deen Tight«. Han är övertygad om att hiphop har en viktig kraft:
– Mohammed talade folkets språk. Idag är hiphop ungdomens och därmed också folkets språk.

Danina Mahmutović

Rakim och världens undergång

Rakims hemsida är fantastiskt domedag-isk inför släppet av hans album imorgon, 17 november. The Seventh Seal är hans sjunde skiva - om man räknar de fyra han gjorde med Eric B, och det gör man ju.
Men det är såklart också en Ingmar Bergman-film och framförallt ett kapitel i Johannes Uppenbarelse som handlar om... just det, jordens undergång. Typ.

Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad, som varade vid pass en halv timme. Och jag fick se de sju änglar, som stå inför Gud; åt dem gåvos sju basuner.

Det är inte meningen att låta raljerande eller skeptisk till den bibliska kopplingen. Jag gillade och gillar den här skivan. Som fan! Hade såklart inte skrivit om den annars. Hör och ropa i kör: Thank God for the God MC. Walk These Streets ft. Maino

Malmötips: I Love Hip Hop In Morocco

Imorgon, måndag 16 november, startar musikfilmsfestivalen Sensurround i Malmö & Lund.
Finns mycket smått och gott men här är första tipset (i min smak såklart, vad är annars ett tips)

Hiphop är inte död. Trots sådana ihärdiga påståenden och obduktionsrapporter. Jag har alltid hävdat att hiphop inte alls är död. Den lever ju inom mig och tusen och tusen andra huvuden. Det är så lätt att sitta i Sverige eller USA och dödförklara en hel kultur - som faktiskt finns i princip överallt. Marocko till exempel.

I Love Hip Hop In Morocco handlar om just kärleken till musiken, kulturen och artisternas jakt på pengar för att anordna en festival. Visas GRATIS på Kulturplats Lagret (Friisgatan 15 b): måndag kl 18.

"Det förändrade världen jag kände till"

Alexander Bareis var 18 år när muren föll. Han kommer från Pforzheim i sydvästra Tyskland, men har bott i Sverige sedan 1994. Som ung var han ofta i Västberlin.

– Min farbror bodde nära muren och vi cyklade längs den. Berlin är platt och vid muren var det otrafikerat. Det fanns utsiktsplattformer på västsidan och vi brukade göra ett experiment, ställa oss där och se hur lång tid det tog innan vi blev upptäckta av en vakt på östsidan. Det slog aldrig fel men man såg inte så mycket av DDR mer än taggtråd.
Han minns hur det var att åka över gränsen, hur hans föräldrar tyckte det var obehagligt att lämna ifrån sig passen till vakter med k-pister.

– Världens mest och hårdast bevakade gräns, det fanns inget jämförbart på den tiden. Jag kan tänka mig gränsen mellan Nord- och Sydkorea som motsvarighet.

– För mig har muren alltid funnits där. Som en logisk konsekvens av tyskarnas skuld. En historisk och kollektiv skuld. Jag har gått igenom Tredje riket hela min skolgång, från första till sista klass i olika grad. Lite var det ”rätt åt oss” att vi hade en mur i vår huvudstad. Man accepterade den och var van vid den. Mina förfäder dödade sex miljoner människor – en mur var ett litet pris att betala.

Kommer du ihåg när muren föll?
– Det finns inte en tysk som inte minns när muren föll. Först trodde ingen att det skulle hända, vi var ju uppvuxna med den. Det var mest de konservativa politikerna som argumenterade för ett enat Tyskland. Vi såg dem som högervridna och bakåtsträvande. De ville ha Tysklands gamla gränser. Men vilka gränser är det? Det var ingen självklarhet att man skulle ”ta över” DDR.

– Det är lätt att med facit i hand säga ”självklart skulle muren falla”. Men varför skulle DDR försvinna? Hur skulle det gå till? Många sa att låt oss ta det lugnt, men Helmut Kohl körde på. Det var nog mycket tack vare hans nära vänskap med Gorbatjov.

Hur var stämningen i november 1989?
– Fullständigt euforisk. Samtidigt fanns det en ängslighet; vad ska hända nu? Östtyskland såg ut som något från 1950-talet med dålig belysning och roliga bilar. Det var en enorm skillnad. Men ändå en glädje, 30-40 miljoner människor satt fängslade i en diktatur där politiska motståndare tystades och censuren var stenhård.

– Kohl sa att han såg blomstrande landskap men 40 år av planekonomi gjorde DDR bankrutt. Folk hade inte börjat rösta med fötterna annars. DDR var som en tunna utan botten som väst fick hälla pengar i. Man hade en speciell solidaritetsskatt som gick till återuppbyggnaden av öst. Det blev ett stort uppvaknande. Det dröjde inte länge innan tyskar på bägge sidor ville bygga upp muren igen. Västtyskarna tyckte det var surt att betala och östtyskarna längtade tillbaka. Man skapade till och med uttrycket ”ostalgi”. Östtyskarna eller Ossis som de också kallades, blev andra klassens medborgare. De fick lägre löner och får det än idag.

Vad är ditt starkaste minne?
– Jag minns själva natten, jag såg det på tv och skålade. Men mitt starkaste minne var från våren 1990 och vår klassresa till Berlin. Vi var med och hackade sönder muren. Man märkte att man var i en historisk omgivning. Något stort hände. Det låg en spänning i luften; vad kommer hända? Som västtysk var man lite av en förväntansfull åskådare medan östtyskarna såg friheten.

Många menar att det finns en ”mental mur” kvar. Vad tycker du om det?
– Jag upplever det numera på distans från Sverige men jag inbillar mig att jag fortfarande ser skillnader mellan öst och väst. Jag vill inte spä på klyschorna men det är klart att man kan se kulturella skillnader som haft med regimen att göra.

– Det är få människor förunnat att vara med om en så stor förändring. Man vet aldrig vad man får uppleva i framtiden men jag tror inte att jag kommer vara med om något större. Det förändrade världen jag kände till.

– Jag är väldigt glad att jag kan åka till Berlin och förklara för mina barn hur det har varit. Och att jag slipper förklara varför det går en mur genom Tysklands huvudstad.

Danina Mahmutović

Publicerad i Skurupsposten, fredag 6 november 2009

Foto: Scanpix (personen på bilden är inte personen som intervjuas) samt Lunds universitet: bilden på Alexander Bareis.

Inte wack

Precis själv släppt släppte han sin debut 21 oktober. Ljummet mottagen av kritikerna: det blev en TREA. Inte i min bok.

Näääk
Näääk vem?
Slang musik/Devrim/Border
Betyg: 7 av 10

Han gjorde den svenska tolkningen av Wileys »Gangstas«. 150 000 Youtube-visningar senare är det dags för debutplattan tilllika frågan »Näääk vem?«.

Det blir en rättfram presentation och det med enklaste hiphop-formeln. Vardagsskildringar alltså, och det betyder fest, brudar, sprit, knatch och sprit igen. Inte på ett överflödigt amerikanskt sätt utan den svenska sorten typ byta bärs mot bit. Det är lätt att ha invändningar mot ett sådant rabblande men Näääk är en förutseende rappare. Redan i första låten konstaterar han »Ok jag röker weed, visst jag dricker öl, det är allt jag rappar om men det är allt jag fucking gör«. Det räcker faktiskt både som förklaring och ursäkt.

Men det hade såklart inte funkat utan Näääks kvalitéer. En skön röst som går hand i hand med ett naturligt flow och får skivan att andas »kick back relax«. Skivans producenter har definitivt byggt upp en ljudbild som passar för tillbakalutande. Mattias Caliste (han från Fjärde världen) och A.K. lyckas återanvända g-funk-synthen utan att det låter fattigt. De har också gjort en äkta singel i »Så jag lever mitt liv« där Näääk får till »För det du lägger låter nice, det jag lägger låter fett, så skillnaden i kvalité är som på cd och kassett«.

Ingeting sticker ut som direkt dåligt. Men ingenting får en att ta ner fötterna från bordet och hoppa upp ur soffan heller. Klubblåten »Namnet var Näääkish« till trots. »Näääk vem?« känns som en skiva av, om och för Näääk och hans polare och det är faktiskt en bra utgångspunkt för igenkänning.

Publicerad i Sonic #49, oktober 2009

Rättelse: Det är faktiskt i ANDRA låten han är förutseende.
(Foto: Pressbild)

Sprids till San Fran

Ja, jag är en av de där människorna som googlar sig själv. Jag vill veta vad man kan få veta om mig. Det här fick jag veta: I San Francisco har det suttit någon kille och läst min artikel och använt den i sin power point-presentation. Frågeställningen? "How has Michael Jordan's popular Nike shoe design become a part of current hip hop culture?"
Har jag skrivit om detta? Nej.
Artikeln jag skrev publicerades i Smålandsposten 2004 och på numera nedlagda Flow Magazine. Det var där den var på engelska. "Diamonds... a contradiction for rappers". Fick mig att minnas de gamla goda tiderna. Detta är en artikel som jag fick mycket cred för typ "det påminner om gamla Mokkamekka" och "bra".

Därför här lite gräv i det egna arkivet. Det är definitivt inte mitt bästa arbete. Men det kan fan inte vara det sämsta heller. Döm själv:

People are murdered and maimed because of diamonds. It becomes especially contradictory when black rappers wearing heavy chains rap about oppression and the hard knock life. Big diamonds and platinum is the stuff to wear – how can that be so wrong? Diamonds are forever, right?

Illustration: Jakob Larsson. (Vad gör du nuförtiden? Googlar du också dig själv månne?)