Årets album 2008

Årets bästa skiva ÄR Rockamovyas självbetitlade debut. Detta Groundation-sidoprojekt som gör off the hook reggae. Tack Emil Ä för introduktionen. Detta har varit den skiva jag lyssnat på mest i år och som präglat Oslo-perioden. Jag minns alla låtar i min öron på tunnelbanan och bussen på väg till jobbet.

Jag lovar att detta är en sån skiva som många hade gillat - om de bara hade vetat om dess existens.

Det finns ingen video, däremot kan man lyssna på flera låtar på bandets hemsida. Tre favoriter:

Coolin' I - för att det är få låtar som kan behålla ens intresse i åtta minuter. Harrisons röst är så jävla skön på ett gåshudsgivande sätt. Vissa rader etsar sig fast inte för dess innehåll i första hand utan för hur han sjunger typ "gotta make, gotta make reggae music explode". Allting med den här låten är rätt.

Ya Better Rally - för dess liksom spinnande gitarrintro och för att gitarren låter så jävla bra hela tiden.

Warrior Sound - för att det är så känsligt och fint, och för att det känns inuti kroppen. Bättre går inte att beskriva.

Q-Tip lackar ur

Den tredje posten om samma skiva som bara är sådär. Jag är hooked! Nä, men måste uppmärksamma hur Q-Tip lackat ur på New Yorks Magazines recension av hans skiva. En text som mer handlar om andra artister och då specifikt Kanye West (som kidsen hellre lyssnar på, enligt recensenten Leitch).

Q-Tip svarar helt enkelt i kommentarsfältet:

"damn mr. leitch!! why are u shitting on me and d *ck riding kanye. seems like its an assignment you didnt want to do so why do it? you should have done a DL4 assignment or better yet a "whatever happened to fallout shelters in a Mc Carthy era new york?" piece!!! i'm good... you??? JADED!! yes this is qtip"
By daAmBassador on 12/08/2008 at 7:36pm

En minut senare:

"oh i forgot... ASSHOLE"
By daAmBassador on 12/08/2008 at 7:37pm

Ja, det är bekräftat att det är Q-Tip eftersom han skickade ett mail till tidningen och länkade till sina kommentarer, tillsammans med frågan: "did i bang your ex girl???". Något som Leitch gör sig rolig över, men detta är en kamp som recensenten förlorar. Fjolla. Helt rätt av Tip att reagera på en recension med så tråkigt nedlåtande ton.

Renaissance relistened

Tänkte mig ett litet experiment i och med att jag fick chansen att recensera. Igen. För första gången på säkert ett år och kanske lite till.

Jag vet nu också att kvalitén på en recension beror mycket på omständigheterna. Hur lång tid behöver man för att bestämma sig vad man tycker om en skiva? En lyssning typ. Men i de flesta fallen förändras ju ens åsikt med tiden.
Så lyssnar vi ju alla på olika sätt. Jag tycker det är svårt att hänga med i texter och hitta nyanserna i stora högtalare. Då vill jag hellre stänga allt annat ute och plugga in hörlurarna.

Många gånger blir det sådär att man gillar en låt mer och mer ju fler gånger man hör den. Man kan till och med sluta klökas och konvertera till någon sorts likgiltigt gillande typ "den är väl ok". Mycket musik hamnar för mig i det där ok-facket, men det är ju inte det jag vill lyssna på. Eller det som får mig att bara "oh shit, oh shit" som jag vet att musik kan.

En annan omständighet är ju teckenbegränsningen som många recensenter måste leva efter. Hur mycket kan man egentligen säga om ett album på 450 tecken? Då behöver man kanske inte lyssna på skivan mer än en gång.

Så har vi den älskade hatade betygssättningen. Detta som läsarna i första hand tar fasta på. Hur fan kunde det få en etta/femma/bara trea och så vidare? Denna här delen är också det som jag personligen har mest vånda över. Ibland är det svårt att bestämma sig, men oftast för att man i efterhand ångrar sig. Betyget blir på något sätt slutgiltigt, oföränderligt. Ofta kan jag känna att recensenterna inte direkt motiverar sina betyg med själva recensionen. En text som låter väldigt skeptisk landar helt plötsligt i 6/10.

Det beror väl helt enkelt på att alla tolkar betygsskalorna på olika sätt.

Mitt lilla experiment var helt enkelt att följa upp hur känslorna inför Q-Tips skiva The Renaissance förändrades genom en månads tid. Jag har låtit skivan snurra lite då och då, nu utan press och vetskap om att jag ska formulera analys och dom. Hur känns det då? Typ likadant faktiskt. Känns som jag lyckats träffa rätt: "»The Renaissance« kommer att försvinna någonstans i skivhögen och som bäst agera som bakgrundsmusik. " för det finns fortfarande ingen låt som jag kan säga "sätt på den, jag vill höra". Däremot kan jag erkänna att "Manwomanboogie" som jag dissade lät mycket bättre på Babels dansgolv igår än hemma i soffan.

Det jag vill revidera är betyget 3/10, för visst är det en godkänd skiva. Den förtjänar i alla fall en fyra - speciellt eftersom jag tre veckor senare fick se en sågad T-Pain få en fyra(!).

Egentligen vet jag att man inte ska jämföra - varje skiva ska placeras på sin egen skala. Men när ens läsare kommer att göra jämförelsen, så får man tänka lite på det ändå. Q-Tip är bättre än T-Pain. Det vet typ alla!

Låtens år - nr 2

eMC - What it Stand For

eMC har snackat länge om sitt kommande album och som vanligt har det varit tusen om och men. Här är äntligen The Show, en skiva sammanhållen av det gamla Masta Ace-konceptet med massa interludes som ska hjälpa berätta en historia. Det lyckas inte lika bra för gruppen som för frontmannen himself men jag är övertygad om att The Show är ett sånt där album som man måste ge tid.

Nicolay-producerade What it Stand For sticker ut mest för att den är bäst. Och det är den banger som behövs för en flippig och rolig grupp som älskar att stå på scenen. En perfekt livelåt och definitivt en av de bästa konsertminnena 2008.

Varje vers börjar med en ordlek på gruppens akronym; "every minute counts", "experts making classics", "excellent mic controllers". Snygg detalj som hjälper bättra på den schysta överlämningen rapparna emellan.

Straight up hiphop, ordentliga trummor och fuck off om det är något fel på det.

Låtens år vi får - nr 1

Jag ber att få återkomma med en reviderad albumlista för 2008, ty den som finns publicerad nu måste ändras. Det var ett val mellan att skita i det eller vara med, och jag valde det senare. I Sonic nr 44 publicerades dessutom en sån här "Året i övrigt"-text på max 750 tecken.

Jag skrev en lista över låtar - som såhär rent redigeringsmässigt bara försvann i ett fullspäckat uppslag. Så, tänkte därför utveckla det hela lite. För enligt mig har 2008 varit låtens år, och inte albumets.

Kanske är jag en bakåtsträvare, men jag kan faktiskt inte se en skiva som har hållit som skiva i år. Däremot har det släppts en hel del riktiga bra bangers. Här: Topp 2008 del 1. Ingen inbördes ordning.

GZA/The Genius - Paper Plate

Bara 2:47 lång och ändå späckad med smarta lines. Den här 50 Cent-dissen är i sitt tema knappast ny, men vi vet alla att ingen skriver som GZA:

"Got a few hooks but no jabs
Took 'em out your corndog books and notepads
I get it, you Got Rich robbin' those in the industry
Bite off this one, steal from your enemy
Never try to play the hottest one out your camp
He might step off and take half the juice from your amp
Enough to make you Vogue on the cover of GQ
Only missin' the sheer blouse. Homie, you see-through"

Det är bara sådär fint avvägd och träffande kritik. Rader som lyckas i den ädla konsten att baka in relaterade titlar. Och det faktum att RZA:s smala fingrar har plinkat fram ett beat som fängslar från första tonen, gör Paper Plate till en av årets bästa låtar.

I skuggan av trenden

Second hand har i min värld gått från att vara något bara "fattiga" handlar i till att vara en världsräddare typ. När jag var liten så var det äckligt med andrahand - "du behöver ju inte säga att den kommer från Kupan, den ser ju helt ny ut". Lite pinsamt liksom, och fortfarande vet jag folk som drar ner mössan över huvudet när de går in i dessa butiker.

Nu när jag är lite äldre har det blivit sjukt trendigt. Lite har det med miljön att göra, det är hållbart att återanvända och det är lika sant som fett. Men samtidigt som det är skönt att slippa stigmatiseringen, kan jag på något sätt längta tillbaka till tiden så inte varenda unge skulle shoppa second hand och haussa upp priserna.

Igår var jag på Emmaus Björkå och herre min gud vilka höjder det har tagit. En luddig kjol för 100 spänn, en annan för 175. Ja, jag är en snål shoppare men för nästan 200 kan jag hitta en schyst kjol i nyskick. Promise.

Samma sak är det med husgeråden. IKEA-saker som jag vet är billigare helt nya, än de 10, 20, 30 spänn som Erikshjälpen adderar.

Det värsta i den här röran är ändå de små 'boutiqerna' som köper in begagnade kläder och accessoarer och sen säljer det +300% i pris. Sådana som noggrannt väljer ut vilka tantgrejer som funkar denna säsongen och inte bangar ta 500 spänn för ett par halvslitna stövlar.

Second hand ska för mig vara fynd och vrakpriser. Fuck it, hela min shoppingfilosofi är fynd och vrakpriser. I Oslo (världens dyraste stad) hade jag två sådana säkra butiker, i Malmö none. Var är de grymma second hand-butikerna people?

Med denna bekännelse gjord så hittade jag trots allt lite fynd igår. Alltid lika kul att gå igenom den obligatoriska skivbacken. Det är ofta mycket klassiskt, Boney M, Roxette och allehanda svensktopp. Och så igår, ding ding ding:


LL:s andra skiva Bigger And Deffer (BAD) från 1987 i perfekt skick. Ja, man måste äga "I Need Love" aka den första rapballaden. Omslaget är ganska schyst, men inte lika kul som baksidan där LL som vanligt flexar sina muskler.



Grandmaster Flash andra studioalbum, 1986. Kanske inte lika tungt som att äga The Message, men jag kommer dit. Pony-skorna till vänster är ju egentligen så fula, men killen rockar dem stenhårt till sin outfit så man måste älska det. Dock är duschmösse-modet (baksidan) mer av ett frågetecken... Men det blev levde ju vidare med både ODB och Bizarre i D12.

Snyggt med duschmössa under kepsen också...

En äkta samlingsskiva från 1988 med hiphop och house. En hel folk som försöker sig på att rappa, har tyvärr inte kunnat lyssna men ser med spänning fram emot det... Innehåller hur som helst Eric B & Rakims "Eric B For President" och bara den är ju värd tio spänn. Ordet "rapping" är ju helt ok på engelska, men jag ryser fan varje gång jag hör det försvenskas. Brukar vanligtvis hända när lite äldre personer ska närma sig genren...



Så hittade jag denna underbara klenod från 1974. Šaban Šaulic, en av Balkans främsta folksångare, enligt Wikipedia "King of Folkmusic". Nu är jag inte speciellt bevandrad i genren men vet att just folkmusik från Balkan kan vara något av det mest rörande, speciellt om det är gjort back in the days. Hur denna 7" hamnat på Erikshjälpen i Malmö är en bra fråga... Men tack! Och tack du f.d hiphop(snubbe) som tröttnat på din vinyl.

När jobb suger livet ur en

Något jag får svårare att fatta är hur alla heltidsarbetande människor lyckas orka ha ett liv. När jag kommer hem kl 20.30 är jag så slut i huvudet att jag bara däckar i soffan. Därav det sega bloggandet. Passerar 1500 (eller fler) människor en varje dag och iaf 10% vill snacka med en, blir man ganska trött i huvudet. Jag blir det. Jag orkar inte något.

Klagar mycket och ofta över detta jobbande. Och sen kollar jag på min sambo som tvingas cykla med typ 100 kg post i regn och rusk. Fyfan. Då blir man tyst. Alltid ska det vara någon som har det sämre!

Jobbande har fått mig att inse två saker; Dels hur sjukt viktigt det är att ha ett roligt jobbigt med tanke på att man spenderar typ 70% av sin vakna tid på sin arbetsplats. Dels att arbete gör mig gammal.

Ikväll spelar DJ Cut Killer på Babel här i Malmö. Riktigt kul bokning - Frankrikes största hiphopdj, ni såg honom i fönstret med decks i Medan vi faller. Jag vet att han kommer vara grym, men jag såg på Fb att 297 personer har bekräftat att de kommer. Och jag bara: trängsel, svett, jobbigt, dyr kväll, usch.... fuck clubbing. Jag är 21! På toppen av min ungdom, skulle man kunna säga. Jag brukade Älska att gå ut och klubba.

Istället stannar jag hemma för jag pallar inte. Det blir På Spåret, precis som den ungdomspanchis jag har blivit. Skamligt.

En annan sorts betraktelse av Lund 30 nov

Det har varit stora rubriker kring gårdagens demonstrationer i Lund. Tyvärr har det också varit tråkiga rubriker.

Personligen är jag förvånad över medias rapportering där man framställt nazisterna som "nationalister". När blev före detta NSF (Nationalsocialistisk Front) nationalister? Jag är sjukt besviken över att nästan alla medier har valt att använda detta missvisande epitet. Faktiskt är det bara Expressen som har valt det något mer passande "högerextrema".

Detta faktum är dessutom något som nazisterna själva hurrar över. Bara det borde ju sända någon sorts signal till våra journalister.

Jag kom till Lunds station tjugo i tre igår. Redan då var det kaos. Polisen tryckte undan motdemonstranterna. En snubbe bröt upp gatsten på Bangatan och omhändertogs ganska snabbt av tre poliser. Helt rätt. Vi som lugnt och stilla stod och såg på, fick snabbt höjda batonger mot oss.

Speciellt en polis var otroligt provocerande. Det är svårt att beskriva hans blick men den var allt annat än fredlig, mer i stilen "kom då din jävel". Uppspärrade ögon och med ett beteende som verkligen hetsade upp hunden i hans koppel hytte han med batongen mot en kille som stod bredvid mig - och verkligen inte gjorde ett skit.

Det var inte det första gången vi skulle förvånas över polisens beteende. H blev vittne till hur en kille, som inte riktigt hann springa så snabbt som polisen ville, tog skydd vid en husvägg och fick någon sorts piskbatong över ryggen, händerna och sin kamera. Det var för övrigt en hästpolis som vi sedan fick tillfälle att konfrontera och som bara typ "jaja, spring snabbare nästa gång." Det var väl hedervärt att han i alla fall inte förnekade det.

Nazisterna fick hålla sig i en klunga på en parkeringsplats vid Spolegatan. Staten ställde upp med 100 poliser, varav säkert ett 20-tal skyddade de ca 50 nassarna. Helt ärligt, vilken annan grupp får så här mycket polisbeskydd? Hur mycket ska vi behöva betala för att de 50 ska få utöva sin yttrandefrihet?

Tro inte annat än att jag tycker det är skitbull att folk kastar sten mot polisen. Som så många andra tycker jag att detta bara tar fokus från det som är viktigt, och skrämmer bort folk som också hade velat visa sitt missnöje. Tyvärr är det sant även om jag tycker att det är dåligt argument för att stanna hemma. Kom och visa ert missnöje och hjälp till att visa att vi är fler som inte kastar sten - än att stanna hemma och köpa mediebilden om motdemonstranterna som våldsverkare.

Att nazisterna började kasta sina facklor mot motdemonstranterna är något som inte riktigt har framgått. Att polisen inte beslagtog dessa facklor är inget som någon sagt något om. När jag frågade flertalet poliser fick jag svaret "det har ju kommit ganska mycket stenar och glas från er i vänstern också" - som om det på något sätt skulle legitimera handfallenheten. Och vadå "vi i vänstern"? Måste man vara vänster för att vara antifascist?

Nazisterna är allt annat än de fredsverkande poliskramare de har fått framstå som. Expressen skriver till och med att de tilläts ha batonger, men jag kom aldrig så nära för att kunna se detta.

Något jag inte kan fatta är hur media i princip alltid misslyckas med att ge rättvis bild av vad som händer vid stora demonstrationer. Polisens provaktioner har de helt missat, bara Sydsvenskan har i två meningar skrivit om övervåld. Detta att 145 personer omhändertagits och nio gripits låter ju direkt som att alla är motdemonstranter. Sanningen är att det finns nazister bland dessa också - men vilken Svensson i söndagssoffan fattar det?

Nej, det är klart att man ska få fira en gammal konungs dödsdag. Det är ju tradition och det är väl inget fel med att vara "nationalist"! Och alla som är där och säger annat är ju stenkastade huliganer. Fy fan.

Första årsbästalistan

Pressfoto: Erik Svensson

Redan för tre veckor sedan blev jag ombedd att lista årets bästa skivor. Snabbt skulle det gå också, och jag satt och sträcklyssnade på 2008 års släpp i säkert 15 timmar.
Fem ynka skivor kunde jag säga att ja, de här platsar nog.

Hursomhelst har de individuella listorna räkntas ihop och bildat en gemensam lista. Den läser du i Sonic nr 44, som borde komma ut ganska snart. Jag kan säga så här att jag fick med ett (1) album på den 25 platser långa listan. På 24:e plats kom nämligen Chords med Things we do for things. Det var min tvåa.

Nu har jag inte lyssnat alls på den pop och rock som har kommit, men det faller sig inte naturligt för mig att göra det. Det räcker med att behöva hålla koll på en genre och allt som hör den till. Tyvärr har hiphopåret 2008 varit ett dystert ett. Många har släppt skivor - och det är väl positivt i sig - men det är inte direkt mycket som har varit värt i längden.

Sånt som jag tycker att man satt hopp till har bara blivit en besvikelse typ Nas och Lazee. Sen hör jag nog till en minoritet eftersom jag inte diggar/älskar/avgudar Lil Wayne. Trots detta kapitulerar jag inför A Milli.

Mest av allt har jag fått en känsla av att det blir svårare och svårare att gilla ett helt album. Det blir allt som oftast en eller ett par låtar som verkligen är bra.

Ännu är inte 2008 slut och det finns ju faktiskt ett par släpp kvar: Ludacris, EPMD och D.I.T.C släpper alla plattor. Och jag har en känsla av att jag kanske kommer få revidera den lista jag skrev ihop i början av november. Kanske inte just på grund av de tre nämnda, men för att jag säkert missat en massa feta grejer anno 08. Vad har varit bäst i era öron?

3x fel

1. Precis när femte säsongen av Entourage börjar bli riktigt bra, får jag veta att säsongen är slut vid 12 avsnitt. Som om det inte vore snopet nog - inte förrän nästa sommar (!) kommer nästa säsong. Kan de inte ha lite snabbare produktionstakt alltså, avsnitten är ju typ bara 22 min långa ändå. Episod 11 tyckte jag var riktigt nice, och kanske för att de äntligen har börjat utveckla Turtles karaktär lite.

2. Sydsvenskan vann Stora Journalistpriset för Årets avslöjande. Det om HSB-affärerna där lyxbilar, stora pensioner, hyressubventioner och förtur till släkt var en del av styrelsens och VDns game. Bra grej att uppmärksamma, men i min bok borde Uppdrag Granskning vunnit för sina reportage om de stackars människorna som städade på hamburgarrestaurangerna. Sån grej som fick mig att skrika i soffan.

3. Tämligen tyst röstades Lissabonfördraget igenom i Riksdagen. Och detta med stor majoritet. När det kommer till EU är det lätt att känna sig alienerad, lite på grund av dess storlek men mycket på grund av det känns så långt bort. Det är svårt att nå, och känns svårare att påverka. Hur stor var nu valdeltagande till Europaparlamentet förra gången? Att flytta ännu mer makt till Bryssel eller Strasbourg eller var fan den nu finns, känns sådär kul. Men hej, Europas Förenta Stater kommer ju kunna hävda sig bättre i framtidens stormaktspolitik.

Sv hiphopjournalistik pt III

Två av mina favoritämnen blir ännu mer favorit när de kombineras. Nämligen hiphop och journalistik. För ganska exakt två år sedan skrev jag en krönika om hur hiphop inte riktigt behandlades med samma professionalism som andra genrer, i svenska medier. Som exempel tog jag ett antal skivrecensioner; Marimba Roneys Big Pun-diss och Jonna Simas Snook-recension var två av dem. Igår (engagerar fortfarande) fick jag en rolig anonym kommentar på just detta, som förtjänar mer än ett svar i kommentarfältet och att bara hamna i arkivet. Diskussionen är fortfarande aktuell och absolut intressant.

Men seriöst, det där snubblar bara ned i myten om hiphopens speciella "äkthet", det ni skriver. "förankring i genren.." Jag tror verkligen inte det tillsätts i andra genrer heller. Det är klart att det är trevligt om en skribent kan mycket- men det är såklart fullt möjligt även om vederbörande inte var nere sen dag ett.

Tycker själv inte det har så mycket att göra med "hiphopens äkthet" och kraven på att man ska vara nere sedan dag ett. Det har inte jag varit, jag var inte ens född dag ett.

Vad man däremot kan reagera på är att hiphopen faktiskt inte alls behandlas som vilken annan genre som helst i media. Det är en uttrycksform/ämne som inte alltid tas på lika stort allvar. Eller iaf inte har gjort. Se Aftonbladets recension av Can't Stop Won't Stop där recensenten kopierade vad han skrivit om Mikrofonkåt något år tidigare.

I Sverige verkar man inte tänka så mycket på att hiphop är en av världens största musikgenrer, och definitivt en kultur som dagens unga på något sätt förhåller sig till.

Ändå spännande att du hittat så många keffa kvinnliga skribenter. Du glömde ramqvist, gör hon också ett dåligt jobb? Där har vi en som förmodligen varit nere med hiphop sedan tidigast medeltiden och fortfarande kan skicka giftpilar mot konvolut och absurda texter.

Att det är kvinnliga skribenter som jag tar upp, beror inte på att jag på något sätt tycker att kvinnliga skribenter är sämre än manliga sådana. De exemplen jag tar är med för att det blev en grej av dem. Finns många tjejer som skriver om hiphop som är duktiga på det, Ramqvist är en av dem.

Att mainstream hiphopens kvicksandskultur innehåller skevheter som baseras på myter om (positiv?) sexism och rasism är ingenting en recensent kan ignorera, det vore oansvarigt. Däremot finns det ju verkligen gråskalor, skulle man stanna vid viss kritik kommer man aldrig vidare.

Hoppas ja inte lät som annah björk nu :E

Jag håller helt med om att det vore oansvarigt att inte beröra sexismen och de andra skevheterna som finns i musiken. Det ska är klart att man ska få kritisera det utan att själv bli kritiserad. Men kan man inte förstå att folk blir lacka om man uppehåller sig vid exempelvis Big Puns konvolut, och därmed inte kan se några kvalitéer i hans musik? Nu var ju Roneys recension sådär kvällstidningskort att hon inte direkt hann utveckla någon djupare analys om skivan. Men det var också hennes val att bara skriva om omslaget.

Så här i efterhand kan jag tycka att det hade varit värt att gräva ner sig lite i varför det är alltid är just tjejerna som får "det svenska hiphopcommunityt" mot sig. Det är något jag bara berör i typ en mening, men också något jag tänkt mycket på efteråt. Och som åter aktualiserades i och med Annah Björks krönika. Nu var ju den exceptionellt dåligt och förtjänade kritiken den fick.

Jag tycker att det i svensk hiphop finns en tendens till manlig ryggdunkarkultur där skribenter ofta får komma nära de artister de skriver om. Det blir inte speciellt kritiskt. Istället är det oberoende tjejer som tar upp skiten - och då får de också skit och ett till synes enat hiphop-Sverige emot sig.

Börja bygga någon jävla gång

Ja, Uppdrag Granskning är ett av mina favoritprogram. Kvällens reportage om kids som vaknar av kackerlackor på ögonlocken, får mig sådär 'jag måste göra något'-arg.

Och så får man lyssna på de ansvariga, fastighetsägaren Newsec som äger bostäderna i Rosengård, där familjer bor trångt och med ohyra. Det är bara massa babbel. De hade råd med medieträning för detta med att upprepa samma saker, får man lära sig på sådana kurser. Samma sak gäller bostadsministern Mats Odell, som tycker det är fruktansvärt och blir helt "betagen". Men det är kommunernas fel, anser han.

De konkurrerar ju numera på "samma" villkor som de privata bostadsbolagen. Ändå verkar det ju bara vara de kommunala som har ett moraliskt ansvar. Hur fan kan det vara så svårt att inse att marknaden inte är lösningen på alla problem? Att konkurrens inte alls alltid leder till det som är bäst för konsumenten, eller de som hyr eller äger. Kort sagt: människan. Just bostäder är inte heller något man spela så här med. Alla ska ha rätt att bo någonstans och inte under vilka förhållanden som helst. Och alla verkar veta att lösningen ligger i att bygga fler bostäder och då snackar vi billiga hyresrätter. Inte några jävla lyxvåningar för 15 lax i månaden.

Not so Fierce

Världens bäst betalda kvinnliga popstjärna släppte ju sin skiva i Sverige igår. Ni har väl alla redan hört "If I Were a Boy" på radion, eller så. Tråkig pop, enligt min mening och de andra recensenterna verkar hålla med. Men det blir ändå en trea i både Sydsvenskan och DN. Det blir det från min sida också. Men Sonic har tiogradig skala. No go, Beyoncé.

Ett ord blev utbytt hos mig, och inte av mig. "Safande" blev "trygg". Det är väl en bra översättning, men ska man inte få använda sådana ord i text? Ok, jag kan hålla med om att det blir lite ful stavning, och att "sejfande" inte heller funkar. Men när man säger det - och hör det i huvudet (?) låter det väl inte så skumt. Det hade varit en snygg alitteration i detta fallet, nämligen. No biggie, men är det så himla fel?

Det svenska musikundret lever visst

Nya FRA stavas IPRED. Det handlar om ett förslag där man vill tillåta vissa "rättighetshavare" att få ut information om fildelare. Detta ska man få genom internetleverantörerna. Många, oavsett inställning till fildelning, har reagerat mot denna speciella lag, som ger vissa ännu odefinierade aktörer rätt till rättsskipning. Jag tror att uttrycket "hot mot rättssäkerheten" beskriver oron bäst.

IFPI (skivbolagens intresseorganisation) och Antipiratbyrån hurrar, för de inser att de kommer få en helt egen maktställning i Sverige. Att själva få lov att utreda, och utkräva skadestånd. Är det inte sjukt att ett par privata aktörer får lov att agera polis och domstol? Eller egentligen är det lite luddigt i formuleringarna kring vem det är som ska få göra det då man använder begreppet "rättighetshavare".

På dagens DN Debatt skriver 37 kulturarbetare ett sorts upprop för detta lagförslag. De tappar pengar på fildelning och vädjar till politikerna att agera. Så här låter det bland annat:

För att ta ett exempel från verkligheten: svensk musiksektor har förlorat runt 60 procent av sin omsättning sedan 2000-talets början. I en sådan miljö försvinner snabbt både resurser, kunskap och utrymme att med kvalitet odla fram några nya Kent, Abba eller Roxette. Det så kallade svenska musikundret som fanns på 90-talet och början på 2000-talet är därför tyvärr ett minne blott.

För det första så kan man fråga sig vem som vill ha ett nytt Kent, Abba eller Roxette?

För det andra undrar jag vad man definierar som "svenskt musikunder"? Om det betyder ett eller två band som säljer som smör, ok. Vad menas egentligen? Att det saknas pengar för att producera riktigt kommersiell gångbar musik?

Att det svenska musikundret skulle vara ett minne blott är en skymf mot alla de musiker som, fildelning till trots (eller kanske på grund av!), lyckas slå utomlands.

För ganska exakt ett år sedan var jag i Mexico City och lyssnade på en namedroppande New York-bo som tyckte att svensk pop var det fetaste. Alla hårdrocksband som turnerar i Europa då? Looptroop som säkert är större utomlands än här hemma. De kanske inte är lika stora som Abba och Roxette, men de är i alla fall många små. Tillsammans är de ett under.

Och de gör fan så mycket bättre musik än de stora två.

Exemplet Kanye

Det finns en fråga i den här bloggen som nog aldrig kommer få sitt svar. Var drar man gränsen mellan musikern och musiken?

Kom återigen att tänka på det när jag såg Kanye West på EMA förra veckan. En artist som har gått från att vara en producent i bakgrunden till självutnämnt störst och bäst. Mina sympatier för den här mannen har verkligen ändrats med hans image.

Jag tycker fortfarande att han har ett otroligt musikaliskt öra och att han lyckas skapa många fantastiska beats. The College Dropout var en bra skiva. Late Registration dalade och Graduation kunde jag inte ens komma ihåg namnet på.

Anledningen tror jag ligger i hans framtoning. I och med att han växt som profil och trendsättare, har han tappat som hiphop-artist. Någon vidare rappare har han aldrig varit. Nu släpper han sitt fjärde album snart, som tydligen ska vara pop rent och slätt. Inget fel i det, och det är inte heller hans musikaliska utveckling som jag är kritisk emot.

Det är snarare hur han framstår som person utanför sin musik. Som den där killen som stormar scenen när Justice vinner bästa video-kategorin. Som i intervju efter intervju visar upp en allt annat än ödmjuk attityd. Som enträget strävar efter att ingen ska kunna säga att det han gör är dåligt. Det finns ingen hejd på egocentrismen.

Nu är ju skrytande och självupphöjande ingen nyhet inom hiphop. Till saken hör dock att Kanye tar det till en helt ny nivå. Det finns något i hans sätt att vara som är direkt störande. Kanske är det hans behov av att alla ska gilla honom och tycka att han är bäst. Kanske är det hans förväntan att alla ska vilja lyssna på vad han har att säga och vad han har att komma med. Han är sitt eget största fan. Förtjänar alla priser och får absolut inte avbrytas.

I och med att den här bilden av honom har växt fram, har också mitt intresse för hans musik svalnat. Jag gillar inte den bilden han gett (jag fått). Sen ligger varken hans rap eller vocoder-trenden mig speciellt varmt om hjärtat.

Varför jag tar upp Kanye är att han är ett exempel på när man börjar ogilla musiken för att man ogillar personen bakom den. Vilka andra artister har det hänt med? R Kelly kanske, men han passerade ju sitt bäst före-datum för länge sedan. Och är det egentligen rätt att göra så här?
Jag tror inte att man kan skilja på musiken och personen, eftersom jag tycker att ärlighet är en kvalité. Men detta är inte helt konsekvent.

Jag älskar reggae music trots att jag vet vilken homofobi den rymmer. Trots att jag vet att Jah Cure dömts för våldtäkt, har jag ändå kunnat lyssna på honom och t.o.m digga ett par av låtarna. Min inställning till Michael Jacksons musik förändrades liksom inte trots att han var åtalad för pedofili.

Kanske beror det på att man redan bildat sig en uppfattning innan man får veta de här grejerna. I Believe I Can Fly kommer ju alltid vara en klassiker, liksom MJ. Men är det ok att gilla musik där man vet att artisten bakom har gjort något man tycker är fel? Kan man bara skita i att bry sig? Och hur kan det vara tvärtom för Kanye?

Obama overdose?

I två år har vi följt denna supermakts väg till ny president. Och vi måste väl enas om att det aldrig förr har varit så mycket rapportering och snack kring det. Inte ens när Bush vann på röstfusk. Anledning är såklart Barack Obama. Denna förnyare och, i mångas ögon, frälsare.

Populärkulturen älskar honom unisont. Förutom de fula sticken (faster illegal immigrant, Arnolds skaffa muskler-diss) verkar nästan alla vara rörande överens om att han kommer bli den bästa presidenten genom tiderna. Innan han har svurits in, eller ens fått visa vad han egentligen går för, utanför kampanjandet och löftena.

Nu har inte Obama sagt så mycket konkreta saker. Han vann nämligen på ord om ett annat USA, om hopp och förändring. Jag ser gratulationer, lyckoutrop på Facebook, msn och alla verkar bara var så glada för att han vunnit. Men hur kommer det förändras?

Det okritiska förhållningssättet är, just det, lite för okritiskt. Alltför många glömmer att det är USA vi snackar om. Det finns inte utrymme att någon 180-gradersvändning. Och ska vi ens jämföra Obamas politik med svensk sådan, ja då hamnar han säkert långt ifrån de åsikter vi har för vårt eget land.

Klart att han var bättre än McCain, missförstå mig rätt. På så sätt var ju valet lätt: en 72-årig gammal gubbe eller en ung svart man som talar om ett nytt USA och jämförs med Martin Luther King(!). Obama har sagt många intressanta saker - numera Timbuk-samplade intervjun där han snackar om hiphop, som en grej. Det är visst sånt man själv kan tycka, och det är fantastiskt att en president tänker på det sättet.

Att han engagerade så många är självklart också positivt. Men trots detta var valdeltagandet bara 64%. Bra för att vara USA, men i allmänhet? Inte så, va.

En sak är i alla fall säker, och det är att de militära och ekonomiska relationerna med Israel inte kommer att brytas.

Jag väntar i alla fall med hyllningarna tills vi får se vad det blir förändringar. Tills dess kan vi kolla på Katy Perrys sjuka klänning från EMA-galan i fredags och ställa oss frågan om inte hysterin börjar anta lite väl stora proportioner?

Född på nytt

Det är inte bara Q-Tip som är det, utan jag också - som recensent. Denna sjukt svåra roll som jag så många gånger problematiserat. Lite läskigt är det allt. Men nu kan jag också börja blogga om att jag skriver på andra ställen. Vad jag tycker om The Renaissance läses på Sonics hemsida.

Reagerande artister

En recensent som jag oftast håller med är Andreas Øverland i norska Natt og Dag. Det sjuka är att han formulerar sig precis som jag hade kunnat göra, och ibland har gjort också...

Nu har han fått massa skit av Stella Mwangi aka STL (debuterande rappande norsk tjej) plus manager efter att skivan Living for Music fick betyget två. De kallar det för personangrepp och rasism:
- Han er overhodet ikke nøytral, og vi stiller spørsmål ved årsaken til dette. Vi er overbeviste om at han har noe personlig mot Stella. Kanskje han ikke liker utenlandske jenter, eller kanskje han ikke liker hennes type musikk. Jeg vet ikke, men grunnen er i hvert fall ikke musikkritisk, sier Modahl, till dagbladet.no.

Det är svårt att tala i termer av netural, när man snackar om subjektivitetens borg recensionerna.

Klart att det inte är lätt när man blir sågad vid första albumförsöket, men som artist gör man sig offentlig och måste kunna tåla kritik. Egentligen går inte Øverland till angrepp på Stella som person även om ord som 'själlös' kan kännas så. Det svåra är ju att veta var gränsen mellan personen och musiken går. Vem ska dra denna?

I Norge har bland annat detta väckt en debatt om recensioner, och huruvida man ska vara lite snällare mot debutanter. Är det för att de bryr sig mest? Eller är det för att de visar att de bryr sig? De som jag vet har reagerat på recensionerna av sina verk - har på något sätt alltid blivit förlorarna i diskussionen.

Ska det vara löjligt att reagera på kritik av något man själv skapat?

Det är lätt att glömma att man som recensent sitter i en bekväm position. Du får tycka vad du vill - och ingen kan kräva att du ska göra det du dissar bättre. Det är faktiskt ingen myt att de flesta musikjournalister har en liten misslyckad musiker i sig. Att de inte kan göra det bättre. Så med vilken rätt tycker man egentligen?

För så fort en kritiker får kritik så gömmer denne sig bakom ord om professionalism, om produkt och inte person.

Sex och Tupac räddar den här bloggen

För att komma hit har ett antal människor sökt på:

- "pussy videos"
-"rap text hur gör man"
- "tupac texter inspirerat unga"
- "genus i hiphop"
- "hur man blir en rappare"
- "omskurna kukar"

och ett dussintal andra grejer relaterade till sex och/eller Tupac.
Det är många som vill lära sig rappa som klickar in här. Jag kan bara se framför mig små 15-åringar (som inte är så små längre) som googlar för att börja skriva. Kärlek i hjärtat!
Inte så mycket kärlek i att jag faktiskt matchar alla de här orden med alla könsord det innebär.

Swedish playaz plus music

Det kommer kanske som en nyhet för vissa att jag är fotbollsfan. Sanningen är den att jag är uppväxt med en tippande pappa och en stor käft som gärna ställer frågor. Gårdagens match var ju lite kul nu när de nya förmågorna äntligen fick ta plats. Precis som alla Lagerbäck-kritiker velat. Och jävlar vilka fina tio första minuter! Kände inte igen det svenska landslaget som höll ett grymt tempo. Tyvärr höll det inte inte mycket längre än så.
Jävligt kul att se Zlatan som kapten, mindre kul att han drog på sig en varning. Var kom den ifrån?

Om jag är fotbollsfan i allmänhet så är jag Zlatan-fan i synnerhet.

Idag hittade jag fin kuriosa på svenskfotboll.se. Inte om Ibra, för han har inte svarat alls, men om hans lagkamrater. Som 'porträtt' får landslagsspelarna svara på standardfrågor om musiksmak, största idrottsmännen, favoritmat och så vidare. Inte mycket spektakulärt, många spelar golf och gillar Västindien. Ishockey är andrahandssporten.

Roligast är när de faktiskt svarar på vad de gillar för musik. Det blir mycket "blandat" och "allätare" men fem stycken har faktiskt specificerat lite närmare. Utan att fuska - vem lyssnar på vad? Det är egentligen bara en som är rolig, men ändå. Para ihop siffra med bokstav och facit kommer - om någon svarar haha. Obs svaren är från 2004.

A. Fredrik Ljungberg
B. Micke Nilsson
C. Tobias Linderoth
D. Kim Källström
E. Marcus Allbäck

1. "U2, Red Hot Chili Peppers m m"
2. "Kent"
3. "Svenskt"
4. "Eveanesence, [sic] ODB, Linkin Park."
5. "Svensk pop, country"

Vad gör vi i Sverige?

Det är sjukt hur ens känslor förändras beroende på var man är. Förra året vid samma tid satt jag och väntade på att få flyga till Mexico. Trött på Sverige, jobb, skola, vädret, vad inte. Väl borta blev det en annan inställning. Trygga Sverige. Rena Sverige. God mat Sverige där taco-kopian är fan så mycket godare än det mexicanska originalet. Inte för att hemlängtan på något sätt blev större än lyckan av att slippa vintern.

Så kom vi 'hem', till ett skabbigt studentrum i Lund. Det var samma land som vi hade lämnat tre månader tidigare. Bara kallare, mörkare och jävligare. I romantiserandet hade vi glömt hur jävla svårt det är att som 20-nånting-åring få ett arbete. Som så många andra drog vi till Norge.

Två veckor efter ankomst satt vi båda med ett heltidsarbete och en lön som vi bara hade kunnat drömma om i Sverige. Word tänkte vi, men ville inte stanna här. För långt till Skåne, till familj och vänner. Norskan är löjlig, priserna hutlösa. Sverige så mycket bättre.

Det må så vara. Men inte när det kommer till arbetsmarkanden. Nu har vi bott i Malmö i nästan åtta veckor. Vad har vi lyckats med? Den ena av oss har fått en deltidstjänst på 45% ungefär. Gör nästan samma jobb som i Norge - till nästan halva priset. Den andra har fått nej tack från ett av 50 sökta jobb. Resten har inte ens brytt sig om att svara. En full arbetsför människa som var så eftertraktad i Norge är i Sverige helt ointressant.

Hur fan kan det vara så stor skillnad? Efter ett halvår i grannlandet kan jag ju säga att skillnaderna inte är så stora. Eller jo, i Norge kan man sova gott om nätterna utan att behöva oroa sig för ekonomi. Slippa sitta sysslolös på heltid. Vi flyttade till Sverige för att få ro, för att få bygga bo någonstans. Vilket misstag.

Jag hjärta wiki

Alltid försvarat wiki och kommer nog alltid göra, mitt historiestuderande/källkritiktryckande förflutna till trots. Checka nystartade Reggaepedia och fyll på om du kan!

Inom en snar framtid ser ni mig (läser) istället i ett nytt, fett och än så länge hemligt projekt...

3x det har hänt

Jag vet att jag är en dålig bloggare. Men det har bara blivit lättare att låta bli än att faktiskt försöka skriva ihop något.

Sedan sist har jag:
- omvärderat min inställning till Magnus Betnér. Från att ha varit rolig hunk till burdus gaphals... Blev bjuden på 'Tal till nationen' - och blev sjukt besviken. Ståuppp-shower brukar ju verka så här att allting blir roligare för det är live och andra skrattar. Nu satt jag mest med höjda ögonbryn och fattade inte det roliga. Kanske en gång, eller två. Minns egentligen inte några exempel, bara den här känslan av fan vad jag aldrig skulle betalat för detta själv...



- varit på mitt livs andra allsvenska match. Och inte vilken som helst utan skånederbyt MFF-HIF. Hamnade i Malmöklacken, med en HIF:are till pojkvän och fick ju ett par sura blickar... Kan ju säga att det inte kändes speciellt säkert att stå där även om jag mest var skyldig genom association som man säger. Fick dock, oavsiktligt eller inte, tifopapper i huvudet efter Henkes feta kvitteringsmål. Behöll sedan jublet under kontroll när matchen slutade 1-2 och vi hade Supras i ryggen.

- börjat knega som den knegare jag är nuförtiden. Den svenska arbetsmarknaden är fan en jävla skam. Jag svär jag kommer utvandra på riktigt.

Bitches and hoes betalade ditt arvode

Alla snackar om
Annah Björks krönika i City om kvinnoförnedringen i hiphop. Detta kopplar hon ihop med att två "hiphopartister" är misstänkta i brott som rör kvinnor. Jag tror att ett citat lämpar sig bäst för att bäst förstå logiken:
- Det är ingen slump att både den ene artisten, som var med då en 15-årig flicka våldtogs i hans backstagerum, och den andre artisten, som misstänks för att ha misshandlat sin unga fru medvetslös, båda är stora inom hiphop. Alla vet att genren glorifierar gangsters och hallickar. Det är så djupt insjunket i vårt medvetande att man inte längre reagerar på bara tuttar och skakande rumpor som fläskas ut kring männen i videorna.

Jag tror att de flesta vet vem detta idag handlar om. Sen när är artist 1 hiphop? Den andra artisten Annah Björk tar upp har inte längre några misstankar mot sig.

Det är bara lite sjukt att Björk lyckas koppla ihop dessa två fall - som båda omgärdas av många frågetecken - med någon sorts hiphopmentalitet. Där ingår tydligen misogyni. Och hiphop leder till kvinnomisshandel, våldtäkter med mera med mera. Folk reagerar på det här...

Diskussionerna om tjejerna i hiphop återkommer med jämna mellanrum och argumenten är alltid likadana. Bitches and hoes. Stackars brudar som blir accessoarer. Men de kanske inte alls vill dansa med Pharrell?

För det som är fucked är den här svenska moralismen som skapar offer. Det är väl Annah Björk som förminskar de här tjejerna till "hål", "slagpåsar" och " tuttar och skakande rumpor som fläskas ut kring männen i videorna".

Om Annah Björk på allvar tror att alla hiphopkillar "står där med armarna i kors lite tufft och ser ner på brud-polarna." så känner hon tydligen ingen hiphopsnubbe. Och vet ingenting om hiphopmentalitet. Kritiken går inte att ta på allvar när den dryper av generaliseringar, okunskap och stigmatiserande av en grupp som säkert inte ser sig själva som offer för hiphopkulturen.

Pimpa min vardag

Är det inte alltid lika kul när någon ska förklara något som är lite utanför dennes radie? Lite äldre "experter" som håller sig a'jour men ändå inte riktigt kan sätta fingret på...

Som DN:s språkvårdare som fick frågan vad detta ordet "pimpa" egentligen betyder. Hon svarar helt riktigt att det handlar om att "piffa till" eller "göra vassare". Så långt, så bra.

"Ordet är ett direktlån från engelskans to pimp - vad annat. Huruvida det har något att göra med substantivet pimp 'hallick' och det tillhörande verbet pimp, bedriva 'soutenörsverksamhet', är mer än jag vet, men det verkar inte omedelbart troligt.
Det är det heller inte det skulle ha något ursprung i med det mindre välkomna tillägg som a pimple, en bobba, utgör."

Alltid lika kul när dina, mina ord skrivs om och/eller förklaras av DEN ANDRE.

En bokstav för mycket

Jag har aldrig haft lektyr på toaletten. Läser man där så behöver man inte förvara det där, eller hur. Nu bor jag med folk som inte bara läser på toa utan till och med har detta som kallas "Dassboken". Inte direkt fastnat för något i den, men inte heller motstått att läsa.

Men så kommer H idag och bara
- Du vet att Smålandsposten är med i den här?

"En bokstav fel
I Smålandsposten 29 april [2002] angående dagens namn: 'Omkring 37 000 heter Kent och av dem har omkring 5 000 ett h i ändan."

Ler lite smått men kan inte förklara varför eller hur det egentligen är kul. Så kommer bokens punchline:

"Betyder det att de är tatuerade?"

Va? Ok att det kanske bara var kul för mig för det var Smp, men är det någon som tycker det blev roligare nyss?

En nödvändig bok? En otroligt nödig = krystad = sluta tryckas-bok.

Såsås mix man!

Det här måste vara det blogginlägget jag tänkt skriva flest gånger - och skitit/glömt/ej pallat göra flest gånger också.

I maj (kanske) var vi på nice klubb. New York-duden DJ Gravy lirade plattor. Jag som precis då hade torskat på reggae fick höra en hel del schysta kända och okända tunes.

Finns ett par riktigt trevliga mixtapes att tanka på hans hemsida. I suggest you do that.

Only good for steady pumpin'?

Nya bokningar till Hip Hop Kemp! Och vilka bokningar sen då!

Lundatjejen Yarah Bravo verkar ha något väldigt speciellt förhållande till festivalarrangörerna. Hon verkar helt enkelt spela där varje år. 2008 blir annorlunda - och bättre. I år står nämligen Yarah som arrangör (och säkert konferencier) för femcee-scenen U.N.I.T.Y.

Det är precis som det låter, massa softa kvinnliga rappare som får chansen. Kul på ett sätt - men man kan ju alltid fråga sig varför de inte skulle få spela på den vanliga stora scenen. Om det går som jag vill kommer vi få svar på detta och lite till.

Bokade är hursomhelst Bahamadia och Apani B. Sjukt kul! Och den kanske största överraskningen; Roxanne Shante.

Nu trodde ju jag att de flesta var införstådda om den senare brudens storhet, men när t.o.m min hiphoplyssnande polare P bara sa "va, vem?" så blev jag lite skraj. Kan det verkligen vara så av folk av 08 inte vet vem Shante är?

14 bast hookade hon up med Juice Crew och Marley Marl. 15 år gammal dissade hon KRS One i Roxanne's Revenge. Som 25-åring sa hon tack och hej till musikindustrin för att börja studera psykologi. Eftersom hon var så ung när hon skrev skivkontrakt fanns en klausul - bolaget skulle betala för studier. Shante har nu doktorerat.

Att få se henne är att få se en legend och pionjär.

Who's crying?

Vad ska man egentligen känna för 50 cent? Jag tror jag har gått igenom allting från hat och pity och försvar. Ingen kan väl egentligen dissa x antal bangers, framförallt inte In da club.

Men på senare tid har mr Curtis blivit en parodi på sig själv. En sån där person som de flesta känner igen - och som på egen hand har fått representera hiphop som genre. I alla fall för de som inte direkt lyssnar på hiphop.
För sådana människor blir 50 cent en enkel diss att lägga. Har du New Era? Du ser ut om Fifty. Har du baggys? Du ser ut som Fifty.

För ett tag sen läste jag (och såg bild på) en gråtande 50 cent. Den något ologiska förklaringen var att han grät för Fat Joes dåliga försäljningsiffror. Vilka sympatikänslor som väcktes i mig! Varför ska folk vara så dumma mot honom? Klart han ska få gråta som alla andra!

Ett par månader senare sitter den jäveln och spelar in ett telefonsamtal med sin forne vän Young Buck. Och verkar helt ha glömt att det finns bild på hans egna tårar.

It's bigger than Hillary, it's bigger than Obama

Erykah Badu ft Pharaohe Monch - The Healer/Hip Hop rmx (Madlib prod)

Reppens kris

För första gången kändes det som hela Sverige hade pepp för landslaget. Inklusive jag själv. Vet inte varför men det bara kändes som det kunde gå bra. 2-1-målet som Spanien gjorde var bara fan också.

Men Ryssland spelade verkligen ut svenskarna. Och Sverige spelade verkligen som EM:s äldsta lag. Tack och adjö, den här gången också. Kan inte säga att besvikelsen är så stor, Sverige hade ändå fått whop-ass av Holland.

Själv höll jag på att flippa eftersom vi satt på ett jävla alkishak där speciellt en lodis var störigoch skulle lyssna på Elton John samtidigt som matchen var på.
- Ingen vill titta på den där skiten, sa han.
- Varför visas det på storbildskärm då? undrade jag.
- Öh, vad säger du....

Ville egentligen bara slänga mitt ölglas i golvet och välta bordet, skrika fula grejer och tåga ut därifrån, men då var matchen bara i 12e minuten.

FRA däremot, där har vi alla anledning att vara besvikna. Själv känner jag mig mest uppgiven. Kan det verkligen vara så att en majoritet av svenska folket är för? Knappast va. Alla borgerliga väljare, fyfan vad ni måste vara lacka på den representation ni får.

Det sjukaste är ju hela den mediala tystnaden kring lagförslaget. Jag själv läste inte om det på någon stor tidning, utan genom en Facebook-grupp. Hur kan man misslyckas med att uppmärksamma något så viktigt, som faktiskt berör de flesta? Att vakna och skriva om det en vecka innan det ska röstas om, duger inte.

Mörk dag men nu är iaf flygbiljetterna till Prag och Amsterdam bokade. Snälla augusti, kom till mig.

Inte på plats

För första gången på fyra år är jag inte på Hultsfred. Det har inte känts skumt, förrän ikväll faktiskt. Hängde med ett helt gäng festivaloskulder och fick beskriva vad fan man egentligen gör ute på en åker i tre dagar. Sammanfattningen lät något i stil med "vaknar, öppnar en öl, dricker, går på konserter, lägger sig, vaknar, öppnar en öl..."
- Och vaknar upp bredvid någon? undrar O
- Ja, det händer ju också.
Det lockade.

Det gjorde dock inte de allmänna fördomarna som var 1) gyttja bara! 2) inga duschar? Den enda kopplingen de här grabbarna hade var att någons kusin skulle åka upp "till en fest i skogen" och köra taxi. Betongdjungelboken.

Mitt brandtal om fristad och allmän upphävelse av sociala regler gick nog fram för grabbarna blev sugna. Inte på Hultsfred dock. Och speciellt inte när biljettpriset kom fram.

Det fick mig att tänka också på att jag inte sitter i presstältet i år och fixar 22.30-deadline så jag kan supa. Läste DN:s och Smp:s bloggar och nej, jag får inte alls stämningen förmedlad. Blaha.

Festivaljournalistiken får ju alltid kämpa med att berättiga sig själv. Det blir lätt samma gamla grejer som ska appliceras på den nya festivalupplagan. Återkommer med en kallare analys av det där.

Jag har ju egentligen "semester" och ska inte blogga men peppen från hooden fick mig att vilja. Tillbaka på måndag.

3x jag glömde nämna

1. Statlig present

Läste för länge sen och kom inte ihåg förrän jag idag snackade med en kompis som bor i Osaka. Nämligen om den fina tabben japanska tullen gjorde i slutet av maj när de gav bort drygt 142 gram marijuana till en passagerare.

En hundförare ville bara testa sin hunds förmåga att spåra - och planterade 142g i någons svarta väska. En väska som han sedan inte kunde känna igen, och hunden inte kunde sniffa sig till. Det är såklart mot reglerna att lägga knark i folks väskor - men vem bryr sig när det kan gå så här fel?

De gick ut med sån här "kom tillbaka med vårt gräs" men vad jag vet så har ingen kommit tillbaka.

2. Ill Knowledge, Ruztel & Baby Mike - Real like that

Video av Malmökillarna som är helt ok, men hursom förtjänar att uppas. Googla lite så hittar du ett par riktigt feta beats relaterade. KG Boom och min vän S.Raw gör det tungt!

3. Sverige-semester
Låter kanske som tråkigaste semestern ever men jag längtar som fan till Sverige. Oh, all the homies! Med andra ord så tar jag paus från bloggandet från och med NU. Tro inte att jag har dött, kommer tillbaka 15 juni om inte förr. Chilla och grilla ni också.

PEACE

Pls stop bangin' on my eardrums

Blir konsertupplevelsen påverkad om man inte är mentalt förberedd? När man går på något som man inte fattar att man skulle på?

Talib Kweli var en av mina stora favoriter för ett par år sedan. Med tiden har han mest hamnat i skymundan och för att var ärlig så kollade jag inte ens upp senaste albumet. Kom hem från jobbet och hittade två biljetter på bordet - vi skulle gå trots allt. Kan ju inte missa även om 400 spänn för en man är lite väl tilltaget alltså.

De enda förväntingarna jag hade var att det skulle vara ganska tråkigt och att jag skulle bli besviken. Förbandet blev dock en rolig överraskning i form av Poetic Pilgrimage - två brittiska muslimska brudar som kommer ut och rappar helt ok. Men palla acapella...

Kweli har ju en hel del låtar som är jävligt bra men av någon anledning blir det såhär att jag vill byta mitt i låten, nuförtiden. Samma sak med konserten. Han körde allt som skulle köras och hade sin energi. Något man kan slå fast är att det nästan alltid är fetare med en sidekick.

Sen, det så viktiga ljudet. Har länge varit utan öronproppar och fått betala mitt pris för det... Igår tog jag med och glömde sätta in dem, vilket var kvällens största misstag för ljudnivån var inte nådig. Någon som kände någon har sagt samma sak till mig - att Kweli brukar ha det ganska högt dvs. I like that too egentligen, men i början av varenda låt var det inte så lätt att urskilja vad det var för låt. Också en stämningssänkare.

Visst var det kul att höra det som man lyssnat på så länge, men gårdagens konsert fick mig mest att inse att Kweli är bättre i stereon än live. Trots att han fick upp både en b-boy och gjorde någon låt med ett norskt band. Låten sög men intiativet är ju ball plus att de spelade in videon till den igår. Kul.

Drog hem innan extranumret var slut för att hinna med tunnelbanan, det säger väl en del.

Alla foton av HW.

40% hasj

Bara snabbt innan jag drar till jobbet. Ny undersökning visar att 4 av 10 unga norrmän provar hasj innan de blir 30. Det är så kul att forskningen alltid sackar efter verkligheten så jävla mycket.

"Unga, vuxna haschbrukare är ofta lågavlönade, ensamstående och lågutbildade." Från DN.
Fel, fel, fel.

Hasjbruken til tenåringene er dessuten avhengig av musikksmaken. Mer enn halvparten av tenåringer som liker den siste og mest trendy musikken, prøver hasj. Sjansen for at de bruker cannabis, er seks ganger høyere enn for dem som liker mer tradisjonell musikk. Dansebandentusiaster og countryelskere røyker svært sjelden hasj. Från norska Dagbladet.

För er som inte fattar norska: haschbruk hänger ihop med musiksmak. Mer än hälften som gillar "trendy" musik (vad är det?) provar. Dansbandsfolk och countryälskare röker väldigt sällan hasch.


Men ska vi vara helt i tiden är det väl mer på plats att undersöka och kartlägga kokainvågen?

Three 6 violatin'

Juicy J utan LV-glasögon och hans polare med Memphis-hatt

Här i Oslo handlar det inte om att man inte har något att göra - utan hur fan man ska lyckas välja vad man ska göra. Three 6 Mafia var givet ett bra tag men när de ställdes mot min gamla favorit Talib Kweli, blev valet inte så enkelt.

Men jag kunde inte svika när Memphis var i huset. Köpte biljetter i sista sekund och kom dit jävligt taggad efter att ha bondat med Grönlands slangare.

Fabrikken är, precis som det låter, en gammal fabrik. Baren sålde bara 33cl flasköl för 45 norska men inget kunde paja humöret. Lokalen i sig var jävligt rugged och till slut låg det krossat glas överallt som vi fick gå loss på. That's crunk.

Så kom DJ Paul och Juicy J - och stannade dryga 40 minuter. Yeah sure de såg softa ut, men det var inte så mycket mer än en mashup av låtar á 2 minuter. Efter rapporterna från Malmö-spelningen kvällen innan (22 maj) var förväntningarna ganska höga. Och infriades fan i mig inte.

De verkade bara trötta och sega. Inget utöver det vanliga. När tonerna av min favorit Don't violate kommer igång - gör publiken detsamma och det blir lite vilt. Då stängs musiken av och rapparna lackar för ölen sprutar. Where's the crunk?

Besvikelsen steg en aning där, för Don't violate fick man inte höra igen. Och vad fan är upp med den här grejen att ta upp massa brudar på scenen som ska stå och gnida sig mot varandra. Detta var också det mest oenagagerade jag sett då varken Paul eller Juicy brydde sig ett shit om de stackars flickorna. De var mest rekvisita i kulissen - av vilken jävla anledning? Fuck that.

Stort jävla fuck off till bandets entourage, och speciellt den gamla mannen i vitt som gick runt och försökte få ner humöret på allt och alla genom sina tillsägelser.

Allt var inte skit, som det kanske låter men alla de här smågrejerna blir en missnöjd summa till slut. Speciellt när man har en veckogammal Busta Rhymes-konsert färskt i minnet. Verkar hursomhelst som Malmö drog det längre strået. Märker nu att jag låter ganska arg men mina reflektioner taggade upp mig, blev dock en del feta bilder!

Våra foton från konserten

Man I Got Dat White And I Got Dat Purp And I Got Dat Brown And I Got Dat Green

Vet inte om ni, som jag, hade tappat hoppet för Lupe. Tyckte allting började låta tråkigt och likadant och kan han egentligen rappa så bra? Sen kommer H (1L) med fetaste låten från Bun B's nya platta Ill Trill (som i sig inte är så kul). Men vem är den här Enigma som proddat? Me wanna hear more!

Bun B ft. Lupe Fiasco - Swang on 'em

"I'm Rick James of this game
Need some white leather couch for me to plant my feet on
Da Murphy's didn't jump me
Told me to get comfy even brought da lil seat for me to spill my drink on"

Ziggi makes it blast

Alla ni som har möjlighet att gå på Make it Blast! i Stockholm den 27 maj, ska nog ta chansen. Det är sånt här interkulturellt år i EU och då har hiphop tagit chansen att skapa en plattform i Europa. Äntligen!

Det kommer hållas seminarier och debatter under dagen, med Timbuktu som moderator och konferencier. Mer om Make it Blast! här (pdf). Självklart blir det konserter och Skandinavien reppas av Lazee, Chords och Tommy Tee för att nämna några. Internationellt inbjudna är dock ett par stycken från Frankrike och reggae från Holland, som är doldis nummer 3. Gå och kolla på...

Ziggi aka Ziggaman

Ricardo Blijden heter han egentligen. Född i Holland men uppvuxen på en karibisk ö där han fick det lite mer gångbara smeknamnet Ziggi. När han kom tillbaka till Nederländerna för att plugga, hookade han upp med Rock’N Vibes Entertainment och där var karriären född. Första albumet kom i februari 2006 (So much reasons), vann priser och stoltserade med Elephant Man och Turbulence på gästlistan.

Förra året släppte han bangern Blaze it, gjord på Last War Riddim och inte Collie Buddz/Come around-riddim. Framgångarna har gett honom en plats som uppvärmare på Gentlemans Europa-turné. I september kommer andra skivan (In Transit) med bland annat Anthony B! Och under tiden kan ni lyssna börja lyssna in...

Ziggi - Blaze it (2007)


Ziggi - Need to tell you this (2008)



Ziggi - All obstacles (2006)

Pass it on!

Yo party people in the place to be. Här är lite aptitretare från den "urbana festivalen Fresh Fest". Löjligaste namnet, jag vet, men festen var fet. Kolla bara hur Busta går loss och såklart med en Courvoisier-flaska! Det finns massa fler foton plus videos på den här länken! Must see iaf! Även om ljudet på videoklippen hackar lite, don't be a hater.

Så hur var det i ord då? Vi kom in till Chords Nighttime comes, som är min favtoritlåt på nya skivan. Vilken produktion! Mr Jens körde ett riktigt fett set - lite kul att han recognizar att Stay hungry (andra favoriten) låter som Bad boy for life. Det var simpelt - an mc, a mic and a dj. När vi ändå är på ämnet så är Things we do for things helt ok men långt ifrån lika bra som The garden around the mansion, right?

Ghostface i sin tur hade massa gorillor med sig och såg ganska avdankad ut. Inte världens roligaste spelning men kul att ha sett.

Busta är ju Busta och alla som sett liveklipp/dvd vet att mannen ställer till med show. Det var galet. Kul. Och Spliff Star måste ju vara världens bästa sidekick typ. Entré till nya Don't touch me som redan placerar sig på årslistan (go Brooklyn!). Sen blev det uppradning av alla hits och till och med the classics som Woo-ha och Holla. Den senare gjorde mig jävligt lycklig.

En kväll som fick en att återigen inse varför man lägger alla sina cash på konserter.
Ikväll blir det ta mig fan Three 6 och ni vet ju att det betyder ett fotoalbum till. PEACE!

It's gettin hot up in here so throw some water on 'em....

Stormvox och löften

Det blir ingen konsekvent uppdateringstakt här, men jag hoppas ni som läser fortsätter läsa. Jag vet att ni är många fler än ni som kommenterar (ingen, ibland två). Så, vilka är ni och varför säger ni ingenting? Holla at yoooo girl!

Har helt enkelt varit för mycket med festande och jobb där man inte får ta med datorn. Denna vecka lovar jag bättring och det med inte mindre än massa fina bilder från Chords/Ghostface/Busta i fredags. Ny Doldis är på G också. Men först och främst den här nyheten om Peter Stormare.

Vet inte om ni läst det men mannen hela dan har ju startat skivbolaget Stormvox där han signat bland annat lite metalband och så... amerikansk rap. Allt detta från DN.

LE Mental heter trion som kommer från Chi-City. Stormare beskriver:
- Det är tre riktiga gettograbbar från Chicago som försöker göra något annorlunda. De är medvetna om vad de vill och har en politisk undertext och är samtidigt jävligt underhållande. Men de är lite jobbiga att ha att göra med, säger Peter Stormare och skrattar.



Vi ska väl inte döma på förhand om bandets skills men efter att ha lyssnat på deras stora sommarhit så finns det väl inte så mkt att säga... Hör själv på In the Summertime

Jag vilar min väska.

Därför bor man i Oslo

Om du missat den lilla rutan Live & Direct i högermenyn så är här en recap:

16 maj: Fresh Fest med Busta Rhymes, Ghostface Killah & Chords
23 maj: Three 6 Mafia
31 maj: Talib Kweli
14 juni: Summerjam 08 med Rick Ross, Saigon & Ken Ring
2 juli: Beres Hammond & Jah Cure
------
21 augusti: The Roots
30 augusti: Dipset

It gets hottz with Nottz

Så då, andra delen i min lilla serie Uncovered. Det blir kanske lite mycket Dre-affiliation av någon anledning men det är bara två än så länge. Wassup då...

Nottz aka Nottz Raw

Från Norfolk, Virginia kommer Dominick Lamb. Hans producentkarriär började egentligen som rappare - då han insåg att han behövde något att spitta sina lånade rhymes över. Instrumentköpen började först då föräldrarna köpte en liten keyboard och historien är en sån här typiskt "min pappa var DJ och jag samplade allt fett jag kunde hitta från hans skivsamling".

Men vilka beats det blev!

Och angående Dre-affiliation; Mr Supaproducah har enligt Wikipedia: "... named Nottz as one of his favourite producers, and has selected him as one of the few guest producers on his much delayed, yet anticipated Detox album."

Ett par länkar för ditt öra:

Notorius B.I.G - Dangerous MCs

G-unit - Footprints

Rah Digga - What's up with that

The Game - One Night

Min favorit
Krumbsnatcha ft. M.O.P - W.O.L.V.E.S



Och vem kan glömma
Busta Rhymes ft. P Diddy & Pharrell- Pass the Courvoisier (2001)

3x Där ser man

1. Rappare anklagas för att ha använt anabola steroider.

Det här hände faktiskt redan i januari men jag har själv inte läst så mycket om det. I en steroidrazzia i delstaten Albany åkte flera idrottsmän fast, men med på listan fanns även en del hiphopnamn. Wyclef Jean, Timbaland och så 50 Cent samt Mary J Blige (sluta åldras-hormon). Jag säger inget om det faktum att de anklagas men lite roligt är det när Fifty får sina paket levererade under namnet "Michael Jordan" och Mary under "Marlo Stanfied" - ni vet, kingen från The Wire.


2. Mavado är generös

Dancehallartisten under Bounty Killas vingar är en riktig filantrop. Enligt Wikipedia har han gjort mycket för "the less fortunate".

"In October of 2007 he donated two computers to the Constant Spring All Age and Charlie Smith High School."

Nu är det inte min mening att förringa någon som gör mer än vad jag någonsin gjort, men det känns bara så komiskt att det står med som en deed på hans wikipedia-sida. Big up Mavado! Så här är jag också lite generös och bjuder på hans New name fi informa

3. Svenska polisen slår till igen

Den här gången var det Busta Rhymes som fick smaka på övervakningen. Enligt vad arrangörerna sagt till DN, stormade de in på hotellrummet mitt i natten.
- Busta lackade ur rejält. Poliserna bara stormade in i deras rum mitt i natten. Och när de gripit Spliff hånade de honom genom att fråga om de skulle ringa till tidningarna direkt för att stärka hans gangsterimage, säger Anna Mourou, presschef hos arrangören O&P Worldwide

Företaget verkar ha skaffat en ganska chill presschef som fortsätter:
- Poliserna har en tydlig taktik att statuera exempel med kända artister. Jag respekterar syftet, men det blir bara större klyftor när polisen flexar sina muskler så här. Ungdomarna röker inte mindre, men polishatet ökar.

Sen är hennes förslag att artisterna istället ska snacka om drogernas baksidor på en presskonferens. Briljant ironiskt - eftersom vi alla vet att en sån sak aldrig kommer hända. Och även om det hände så skulle Spliff inte sluta rulla. Min fråga är bara hur de fixar sitt shit där de är? De smugglar väl knappast med sig på flyg. Vems syssla blir det?

Polisen har iaf en poäng när de säger att de inte kan se emellan fingrarna.
- Vi läser tidningar som alla and­ra. Och det vore grovt tjänstefel att ge amnesti bara för att personen spelar gitarr eller kan hålla en ton. Dessutom är de här artisterna förebilder för många ungdomar, vilket gör det ännu viktigare att vi är på plats och ingriper om de bryter mot lagen, säger Stefan Holmén(...)

På så sätt kan man väl egentligen inte argumentera mot dem. Samtidigt finns det väl fler med mer ohälsosamma vanor. Busta och Spliff Star är för fan hårt arbetande män som sköter ett turnéschema som få hade pallat.

Och hela den här grejen med att busta artister är bara ett led i polisens PR-kampanj för att synas. För något ska de ju visa att de sysslar med när hela Stockholm druknar i koks. Kan det vara därför de ville ringa media direkt, månne?
Enligt Expressen fick Spliff Star hursom pissa och kommer att torska för ringa narkotikabrott sedan polisen bara hittade något "oidentiferbart" i askkoppen på hotellrummet. Med tanke på att de, enligt samma tidning, följde efter entouraget, är ju en fråga till om insatsen verkligen står i proportion till vad de fick ut. Våra skattepengar används väl.

No more doubts

Diggin in Detroit

Tänkte ta chansen att bringa upp lite folk som hamnat i skymundan. Och varför inte göra det här när jag ändå upptäcker. Konstigt nog har de jag spånat fram varit producenter allihop. Nåväl, jag taggar under uncovered och ger här första delen:

Mr Porter aka Kon Artis

Du känner honom kanske bäst från D12 som Kon Artis. Med några undantag är väl D12 inte så mycket att ha, iaf inte i min bok. Men bakom det medlemskapet finns en fin lista med produktioner. Då kallar han sig Mr Porter, efter sitt egentliga namn som är Denaun Porter.
Förutom sina produktioner för många av de stora namnen så har faktiskt Mr Porter credit på sjävlaste lounge-music-guden Mr Burt Bacharachs låt Please Explain (2005). Detta på något sätt genom Dr. Dre men Denaun har haft något finger med i spelet. Från stjärnans (BB) blogg:
I put this over a Dr. Dre drum loop, a very different kind of foundation than I had ever written with, and it felt right. Dre had given me seven drum loops, and four of them are on "At This Time."

Det finns mer att läsa i Porters biografi men kan väl nämna att killen kan sjunga också. Hans rap-skills uttalar jag mig inte så mycket om, men är det inte lite underligt att han alltid delar 16 bars med Kuniva i allt som D12 gör? Visserligen startade de sina karriärer tillsammans i Da Brigade för länge sen, men det förklarar ändå inte mkt när de andra pajaserna får hela. Oavsett allting man kan räkna upp så är det som producent Porter kommer till sin rätta. Ett par exempel för att statuera:

Pharoahe Monch - When the guns draws (2007)


Xzibit - Multiply (2002)




50 cent - P.I.M.P
Låten som antagligen är Mr Porters carrier high. Historien förtäljer att Dre köpte flertalet av Porters amatörsbeats precis när de träffades, däribland det som blev P.I.M.P efter allehanda putsning.


Och så ett par youtube-länkar som bara är audio för lyssnings skull
Meth & Red ft Snoop & Kon Artis - We some dogs Funky shit och ett exempel på att Mr Porter kan sjunga. Hör hooken.

Rakim - R.A.K.I.M

Pharaohe Monch - Trilogy
3 in 1, sånt shit som jag verkligen diggar. Kanske min favorit-produktion, förutom Multiply som X gör så fet.
Sist men inte minst säljer Mr Porter faktiskt fortfarande beats, och det till nästan vem som helst. På hans sida mrporterbeats.com kan kanske till och med du köpa. Med tanke på dollarkursen så är inte 50-150 dollar speciellt mycket.

Reppar 352

Ny nice tune från grabbarna i Side Effectz. Glöm inte tanka ner mixtapet AsfaltAllanz MuskotMadness som har flera bra spår. Tycker Juancan har lyckats riktigt bra med produktionerna och samma med Akopalips på låten Mechanikz.

Side Effectz - Live & Direct (prod. Akopalipse)

12 maj kommer albumet AOTS The Album. Snippets hör du om du klickar på bilden.

Lite Roots-pepp

The Roots ft. Saigon & Truck North - Criminal

Truck North, som iaf jag inte hade ngn koll på - är en dude från Philly, aka Roots crew protegé. Kul grej från hans myspace "ten things you should do other than rap", plockar favoriterna:

"8......Sell Drugs......Really.......i mean....aint that what u talk about anyway...might as well do it forreals son...the metric system and all of the cocaine reference had to teach u something right....?...think about it......

its lucritive.....u make ur own hours.....and if u like drugs like me.....u can do them shits too.....best of both worlds if u ask me..."

"2......Write an "Urban Novel".....shit....everybody else is.....nigga....u dont even need an editor anymore....which makes it even better....now u can just write how u speak...."

Fotnot: på tal om protegé - är inte mentor-avsnittet ett av Seinfelds bästa?

Ljudet av Sverige

Apropå alla feta bokningar till Skandinavien 2008:

Petter säger: (11.18.10)
det är bara att fortsätta ladda ner så kommer artisterna fortsätta turnera

Och angående det här med de svenska hiphop-skivorna. Jag kunde faktiskt inte varit mindre ointresserad. Speciellt Looptroop känns ju lite daterade. Tyckte personligen Fort Europa var en riktigt dålig skiva och hur ska man vara sugen på att lyssna på det nya?

Lite annorlunda med Chords-skivan dock - diggar ju Jens som fan och recensionen av Garden around the mansion käkar jag upp offentligt. Men det jag hört typ Blind to the facts låter helt enkelt för mycket Tingsek/Breakmecanix, något som debuten på något sätt var förskonad ifrån. Har bara sett en intervju med Jens än så länge men ett par citat från City-intervjun:

- Förra skivan var till stor del en fasad med mycket battletexter.

- På första skivan tänkte jag att allt måste vara ren hiphop, men nu lyssnar jag på väldigt olika sorters musik och vill inkorporera allt.

De flesta verkar iaf vara överens om att det låter "vuxet" och "somrigt". Vill verkligen inte vara en sån där keep it real-person men vad är det för fel på "ren hiphop"?

From NYC to Rågsved

Okej, okej. Har inte skrivit något om Saigon-Onyx-giget 4 april i Stockholm. Glömde såklart kameran hemma så kan tyvärr inte erbjuda något visuellt, utom ord.

Var någon stor lokal ute i Alvik och jävligt mycket yo människor. Allting blev försenat och trots att jag kom sent med flit för att faktiskt missa både Henok och Peshi så fick jag se hela kalaset. Ska säga så här: det var över förväntan. Sen kom Saigon.

Var egentligen för full för att minnas konserten och att det var typ 3 veckor sedan gör ju inte saken bättre. Fetaste var iaf att Ken Ring kom ut på scen och fick igång publiken som ingen annan. Och ännu roligare var ju det faktum att de båda rapparna klickade så bra att de nu ska göra en sommarturné ihop... Följ kalaset på Kens blogg, länk till höger.

Och här ett foto snatchat därifrån:

Snackade själv med Saigon men någonstans mellan att han försökte jag vet inte vad och jag försökte förmå honom att rappa Let a nigga know för mig så gick det bet. Det är fan inte lätt att göra sig själv till subjekt.

Obsolete

Har ni hört om Ifpi-historien? Blev själv förvånad när jag läste det här åtalet mot Pirate Bay där de plockat ut lite skivor som tankats ner. Max Peezay var en artisterna på listan - liksom AP. Nu har iaf Discokommittén struktis från listan - för alla vi som faktiskt lyssnat på den vet ju att Tom Piha inte har någonting emot fildelning. Perfekt PR och perfekt grej att rappa om på nästa skiva, som vi hoppas kommer snart. Han har för övrigt hoppat av åtalet och skiter i de 120 tusen som skulle inkammas för spridningen av hans skiva.

– Fildelning för privat bruk utan vinstintresse är helt okej i mina ögon. Det är inte stöld, man tar en kopia och produkten sprids ju bara. Det är som att spela av kassetter eller bränna skivor till kompisar. Däremot är jag kritisk till om någon annan tjänar pengar på det.
Tom Piha till SvD

Ifpi trodde iaf inte att Max Peezay ägde rättigheterna till sin egen musik. Det visar ju bara på hur dålig koll de har på vad de håller på med. Att dessutom en av poliserna som utrett härvan och ska vittna till fördel för åklagare Roswall - nu jobbar på Warner Brothers. Det luktar jävligt unket.