Vad gör vi i Sverige?

Det är sjukt hur ens känslor förändras beroende på var man är. Förra året vid samma tid satt jag och väntade på att få flyga till Mexico. Trött på Sverige, jobb, skola, vädret, vad inte. Väl borta blev det en annan inställning. Trygga Sverige. Rena Sverige. God mat Sverige där taco-kopian är fan så mycket godare än det mexicanska originalet. Inte för att hemlängtan på något sätt blev större än lyckan av att slippa vintern.

Så kom vi 'hem', till ett skabbigt studentrum i Lund. Det var samma land som vi hade lämnat tre månader tidigare. Bara kallare, mörkare och jävligare. I romantiserandet hade vi glömt hur jävla svårt det är att som 20-nånting-åring få ett arbete. Som så många andra drog vi till Norge.

Två veckor efter ankomst satt vi båda med ett heltidsarbete och en lön som vi bara hade kunnat drömma om i Sverige. Word tänkte vi, men ville inte stanna här. För långt till Skåne, till familj och vänner. Norskan är löjlig, priserna hutlösa. Sverige så mycket bättre.

Det må så vara. Men inte när det kommer till arbetsmarkanden. Nu har vi bott i Malmö i nästan åtta veckor. Vad har vi lyckats med? Den ena av oss har fått en deltidstjänst på 45% ungefär. Gör nästan samma jobb som i Norge - till nästan halva priset. Den andra har fått nej tack från ett av 50 sökta jobb. Resten har inte ens brytt sig om att svara. En full arbetsför människa som var så eftertraktad i Norge är i Sverige helt ointressant.

Hur fan kan det vara så stor skillnad? Efter ett halvår i grannlandet kan jag ju säga att skillnaderna inte är så stora. Eller jo, i Norge kan man sova gott om nätterna utan att behöva oroa sig för ekonomi. Slippa sitta sysslolös på heltid. Vi flyttade till Sverige för att få ro, för att få bygga bo någonstans. Vilket misstag.