Alexander Bareis var 18 år när muren föll. Han kommer från Pforzheim i sydvästra Tyskland, men har bott i Sverige sedan 1994. Som ung var han ofta i Västberlin.
– Min farbror bodde nära muren och vi cyklade längs den. Berlin är platt och vid muren var det otrafikerat. Det fanns utsiktsplattformer på västsidan och vi brukade göra ett experiment, ställa oss där och se hur lång tid det tog innan vi blev upptäckta av en vakt på östsidan. Det slog aldrig fel men man såg inte så mycket av DDR mer än taggtråd.
Han minns hur det var att åka över gränsen, hur hans föräldrar tyckte det var obehagligt att lämna ifrån sig passen till vakter med k-pister.
– Världens mest och hårdast bevakade gräns, det fanns inget jämförbart på den tiden. Jag kan tänka mig gränsen mellan Nord- och Sydkorea som motsvarighet.
– För mig har muren alltid funnits där. Som en logisk konsekvens av tyskarnas skuld. En historisk och kollektiv skuld. Jag har gått igenom Tredje riket hela min skolgång, från första till sista klass i olika grad. Lite var det ”rätt åt oss” att vi hade en mur i vår huvudstad. Man accepterade den och var van vid den. Mina förfäder dödade sex miljoner människor – en mur var ett litet pris att betala.
Kommer du ihåg när muren föll?
– Det finns inte en tysk som inte minns när muren föll. Först trodde ingen att det skulle hända, vi var ju uppvuxna med den. Det var mest de konservativa politikerna som argumenterade för ett enat Tyskland. Vi såg dem som högervridna och bakåtsträvande. De ville ha Tysklands gamla gränser. Men vilka gränser är det? Det var ingen självklarhet att man skulle ”ta över” DDR.
– Det är lätt att med facit i hand säga ”självklart skulle muren falla”. Men varför skulle DDR försvinna? Hur skulle det gå till? Många sa att låt oss ta det lugnt, men Helmut Kohl körde på. Det var nog mycket tack vare hans nära vänskap med Gorbatjov.
Hur var stämningen i november 1989?
– Fullständigt euforisk. Samtidigt fanns det en ängslighet; vad ska hända nu? Östtyskland såg ut som något från 1950-talet med dålig belysning och roliga bilar. Det var en enorm skillnad. Men ändå en glädje, 30-40 miljoner människor satt fängslade i en diktatur där politiska motståndare tystades och censuren var stenhård.
– Kohl sa att han såg blomstrande landskap men 40 år av planekonomi gjorde DDR bankrutt. Folk hade inte börjat rösta med fötterna annars. DDR var som en tunna utan botten som väst fick hälla pengar i. Man hade en speciell solidaritetsskatt som gick till återuppbyggnaden av öst. Det blev ett stort uppvaknande. Det dröjde inte länge innan tyskar på bägge sidor ville bygga upp muren igen. Västtyskarna tyckte det var surt att betala och östtyskarna längtade tillbaka. Man skapade till och med uttrycket ”ostalgi”. Östtyskarna eller Ossis som de också kallades, blev andra klassens medborgare. De fick lägre löner och får det än idag.
Vad är ditt starkaste minne?
– Jag minns själva natten, jag såg det på tv och skålade. Men mitt starkaste minne var från våren 1990 och vår klassresa till Berlin. Vi var med och hackade sönder muren. Man märkte att man var i en historisk omgivning. Något stort hände. Det låg en spänning i luften; vad kommer hända? Som västtysk var man lite av en förväntansfull åskådare medan östtyskarna såg friheten.
Många menar att det finns en ”mental mur” kvar. Vad tycker du om det?
– Jag upplever det numera på distans från Sverige men jag inbillar mig att jag fortfarande ser skillnader mellan öst och väst. Jag vill inte spä på klyschorna men det är klart att man kan se kulturella skillnader som haft med regimen att göra.
– Det är få människor förunnat att vara med om en så stor förändring. Man vet aldrig vad man får uppleva i framtiden men jag tror inte att jag kommer vara med om något större. Det förändrade världen jag kände till.
– Jag är väldigt glad att jag kan åka till Berlin och förklara för mina barn hur det har varit. Och att jag slipper förklara varför det går en mur genom Tysklands huvudstad.
Danina Mahmutović
Publicerad i Skurupsposten, fredag 6 november 2009
Foto: Scanpix (personen på bilden är inte personen som intervjuas) samt Lunds universitet: bilden på Alexander Bareis.
Inlägg
