Reagerande artister

En recensent som jag oftast håller med är Andreas Øverland i norska Natt og Dag. Det sjuka är att han formulerar sig precis som jag hade kunnat göra, och ibland har gjort också...

Nu har han fått massa skit av Stella Mwangi aka STL (debuterande rappande norsk tjej) plus manager efter att skivan Living for Music fick betyget två. De kallar det för personangrepp och rasism:
- Han er overhodet ikke nøytral, og vi stiller spørsmål ved årsaken til dette. Vi er overbeviste om at han har noe personlig mot Stella. Kanskje han ikke liker utenlandske jenter, eller kanskje han ikke liker hennes type musikk. Jeg vet ikke, men grunnen er i hvert fall ikke musikkritisk, sier Modahl, till dagbladet.no.

Det är svårt att tala i termer av netural, när man snackar om subjektivitetens borg recensionerna.

Klart att det inte är lätt när man blir sågad vid första albumförsöket, men som artist gör man sig offentlig och måste kunna tåla kritik. Egentligen går inte Øverland till angrepp på Stella som person även om ord som 'själlös' kan kännas så. Det svåra är ju att veta var gränsen mellan personen och musiken går. Vem ska dra denna?

I Norge har bland annat detta väckt en debatt om recensioner, och huruvida man ska vara lite snällare mot debutanter. Är det för att de bryr sig mest? Eller är det för att de visar att de bryr sig? De som jag vet har reagerat på recensionerna av sina verk - har på något sätt alltid blivit förlorarna i diskussionen.

Ska det vara löjligt att reagera på kritik av något man själv skapat?

Det är lätt att glömma att man som recensent sitter i en bekväm position. Du får tycka vad du vill - och ingen kan kräva att du ska göra det du dissar bättre. Det är faktiskt ingen myt att de flesta musikjournalister har en liten misslyckad musiker i sig. Att de inte kan göra det bättre. Så med vilken rätt tycker man egentligen?

För så fort en kritiker får kritik så gömmer denne sig bakom ord om professionalism, om produkt och inte person.