En kavalkad av vad

Efter nästan två år: här var min comeback i Smp:

Ken har en speciell pondus. Men tyvärr blir hans näst sista spelning i Sverige – på Oléo i Växjö – mer kvantitet på kort tid än kvalitet.

Ett ord i två bemärkelser ska komma och genomsyra hela kvällen. Effektivisering.
Innan det ens händer något annat på scen, gör DJ 2 Much skäl för sitt namn. Han som bara inte kan låta bli att använda effekterna som finns till hands. Låta en låt gå. Det ska visa sig att Ken Ring också är inne på det senare spåret.

Men innan dess är det dags för uppvärmning. Det är Pato Pooh som fått chansen att hänga med ut på Kens turné. Tyvärr är mickljudet alldeles för lågt för att man ska kunna höra vad han rappar om. Han får luta sig emot sina egna och sina lånade beats. Det är ok. Hans kvart på scen beskrivs dock bäst som en axelryckning.

På ett-slaget kommer den välbekanta rösten från någonstans. Wharrup! Och så på med denna låt som är nya skivans banger. Men inte för att Ken ska rappa den här och nu. Den inspelade versionen verkar duga bättre.
Ken framträder med uppdragen svart huva och går snabbt vidare till Ta det lugnt. Han säger att micken är kopplad till mixerbordet och att det är därför ljudet är så lågt. Det är en förklaring. Men definitivt ingen ursäkt. Inte för att just det ligger på Kens ansvar, men upplevelsen störs ändå.

Det som däremot ligger på Kens ansvar är upplägget. I princip är det bara två låtar som spelas i sin helhet. I övrigt är det en vers per låt och inte ens då har det känts som en hel vers. Snarare som ett blurr av en rappare som vill göra som amerikanska veteraner och visa upp sin breda katalog. Effektivisera. Ken är inte på den nivån där kvantitet håller som kvalitet. Han hinner med mycket på de dryga 25 minuter han står på scen, men det är på bekostnad av sitt eget material.
Speciellt jobbigt blir det när han inleder sin nostalgitripp med Eld och djupa vatten. Det var inte igår man hörde den. Och vi fick inte höra den igår heller.

Om en vecka flyttar Ken till Kenya. Det här var tydligen hans näst sista spelning i Sverige. Det känns som en grej som borde få en artist riktigt peppad på att göra ett bra framträdande live. Ken fick svårt att bära upp sin egen show, trots sin speciella pondus och person.
Man kan kanske inte förvänta sig så mycket av en klubbspelning – men klubbspelningar är väl det enda Växjö får i hiphopväg.

Publicerad i Smålandsposten, 5 oktober 2009

From NYC to Rågsved

Okej, okej. Har inte skrivit något om Saigon-Onyx-giget 4 april i Stockholm. Glömde såklart kameran hemma så kan tyvärr inte erbjuda något visuellt, utom ord.

Var någon stor lokal ute i Alvik och jävligt mycket yo människor. Allting blev försenat och trots att jag kom sent med flit för att faktiskt missa både Henok och Peshi så fick jag se hela kalaset. Ska säga så här: det var över förväntan. Sen kom Saigon.

Var egentligen för full för att minnas konserten och att det var typ 3 veckor sedan gör ju inte saken bättre. Fetaste var iaf att Ken Ring kom ut på scen och fick igång publiken som ingen annan. Och ännu roligare var ju det faktum att de båda rapparna klickade så bra att de nu ska göra en sommarturné ihop... Följ kalaset på Kens blogg, länk till höger.

Och här ett foto snatchat därifrån:

Snackade själv med Saigon men någonstans mellan att han försökte jag vet inte vad och jag försökte förmå honom att rappa Let a nigga know för mig så gick det bet. Det är fan inte lätt att göra sig själv till subjekt.