Slap a white boy och vi älskar det

Folk skakar på huvudet. Folk skakar på huvudet och undrar hur jag kan lyssna på det. Inte nog med att det är melodilöst rabblande, snackar de skit om vita också. De där rapparna alltså. Jag svarar mer rutinmässigt för varje gång att nej, all
hiphop är inte så och ja, du måste förstå att musiken som görs är en produkt av samtid och historia.

Historien känner alla till. Jo, svarar de. Men det legitimerar inte att svart rasism i princip accepteras. Absolut inte, säger jag och i sedvanligt svenskt samförstånd tar diskussionen slut.

I bland händer det dock att man som hiphopätare börjar reflektera över de där frågorna. När Fredrik Strages Mikrofonkåt 2001 skrämde stoltheten ur oss, var en sådan gång. På sidan 153 började självbilden att krackelera.

Strage skrev om wiggers, ett begrepp som för många av oss dittills hade varit okänt. Vi framstod helt plötsligt som töntiga. Vi exotiserade och glorifierade svart kultur. Helst av allt ville vi egentligen vara svarta, bo i ghettot, rappa om det hårda livet och skrika "nigga" dag in, dag ut.

Hade vi ett inbyggt självhat? Hur kunde man annars förklara att vi gungade huvudet till första raderna i Dead Prez låt Fuck the law?

"Slap a white boy Snuff your landlord Smash some windows. Break the
camcord Rob the corner store. Bomb the precinct Take the CO. Stab the GT Pimp the system. Bang for freedom."

Taget ur sitt sammanhang låter det absurt. Wiggertermen stod därför också länge i fokus för att några år senare släckas med en konsensus att "vem som helst ska få lyssna på vad som helst, utan förbehåll."




För sju år sedan publicerades en artikel av frilansjournalisten Oivvio Polite (bilden) på Expressens kultursidor med rubriken Vitmaktmusik gör mig trygg. Till saken hör att Oivvio själv är mörkhyad. Det började med att han började undra lite över recensenthyllningarna till gruppen Public Enemy. Berömmet förklarar han på ett enkelt och ett svårt sätt. Det enkla är att skribenterna "befinner sig på ett betryggande avstånd till den amerikanska verkligheten". Den svårare är mer intressant.


Att den svarte rapparen eller "rasradikalen" som Oivvio kallar honom, skulle sätta sina ord i verket är högst osannolikt. Därför blir han bara en underhållare i mängden. Han frågar sig då hur det skulle se ut om rollerna var ombytta. "Kan ickearier ta vit rasistisk kultur med en klackspark?" undrar han och sätter en plan i verket. Han lyssnar på Pluton Svea och Divion S, bägge kända vitmakt-band. Reflektera nu över din reaktion när du läser dessa ord: han gillade det.

"Kanske gillar jag också vitmaktmusiken just för att den ger mig tillgång till en aggression som jag inte behöver ta ansvar för.
Lyssnar jag till Public Enemy måste jag så att säga vara vaksam mot min egen chauvinism. Lyssnar jag på Pluton Svea, så kan jag hänge mig." skriver Oivvio. Det förklarar delvis varför vit kan gå runt med svart kamp i hörlurarna. Det men kanske framförallt att hiphop skänker en vacker glöd att hämta styrka från.

Vitmaktmusiken gör mig trygg och andra texter av Oivvio Polite finns
på oivvosarkiv.polite.se


Krönika publicerad på Nöjessidorna i Smålandsposten, datum minns jag inte.

Någon som hatar på Bape

Hehe sjukt kul och visst har han så rätt. Tänk om min åsikter är backpacker, omg...

Mac Lethal speaks the truth

Retrosex

Nyvaken (ja) med TRL i bakgrunden slår mig flera tankar. Först var Gwen på med sina nya video (Wind it up, där hon t.o.m sitter framför ngn sy-grej) och en helt retro stil med rött läppstift, grymma håruppsättningar och sådär. Och nu Aguileras Marilyn-copying. Fick mig att tänka på Karolina Ramqvists senaste krönika om just retrosexualiteten

Notera hur Ramqvist själv sätter genus på "den seriösa soulälskaren". Det blir ett "honom" till skillad från, ja vad? Okej, det är knappast omedvetet utan snarare ännu ett exempel på dilemmat beskriva/reproducera. Eller?

Hur som helst, kolla hur rätt hon har. Avslutningen kopplar jag direkt till Ebba von Sydow och kritiken som framfördes mot henne när hon släppte sin stilguide. Mormormoralism. Ramqvist lägger hursomhelst skulden för denna tillbakgång till gamla kvinnovärden på marknaden. Sure thing.

En lite relaterad tanke slog mig när jag köpte en Lil Kim-skiva till en kompis. Alltså, kan man tänka sig att female emcees måste förstärka sjukt kvinnliga grejer för att försvara sitt genus, dvs for being invovled i en så mansdominerad genre som hiphop är. Inte bara mansdominerad utan fett chauvinstisk och macho macho man? No doubt att en naken Lil Kim säljer men kan det finnas någon mer anledning?

Kom i samma stund som jag skrev det här på undantaget Missy. Kanske inte ändå. Lösa tankar.

Vem fan plagierar Ken Ring?

Det här blir rörigt. Vi befinner oss på Sourze.se. En sajt där vem som helst kan publicera texten. Då och då lockar de med att diverse b-kändisar får flexa sina skills i det skriftliga hantverket. Blandade resultat. Signaturen Jonathan L hänger tydligen där rätt mycket. På nätet i övrigt också. Hursomhelst, killen har upptäckt att en snubbe har plankat en Ken Ring-krönika (från Sourze, 2001) och fått den publicerad som nätkrönika på (Aftonbladets gratistidning) Punkt Se. Vad ska man säga... Storma slottet.

Och Ken, stäm Punkt Se för helvete. Sen kan du också erkänna att du snodde beatet till "Pappa" från min polare. Går inte jämt ut.

Bästa rap. Grattis!

Justin Timberlake och Cameron Diaz har gjort slut. Efter månader av spekulationen har de gjort ett gemensamt uttalande om sin omskrivna relation: "Vi har gemensamt avslutat vår parrelation, som vänner och med fortsatt kärlek och respekt för varandra."

Timberlake och Diaz träffades 2003 på Kids Choice Awards. Han vann priset för bästa rap, en trofé som hon tagit hem året innan.

Från PM

Haha, man hade ju kunnat tro att det handlar om rap och inte burp...

Alla dessa galor

Och Manifest är roligast.

HIPHOP/ R&B/ SOUL
Up Hygh! "Venus - The Album"
Ison & Fille "Stolthet"
Supersci "Pinetrees on the Pavement"
Lazee "It Is What It Is"
Promoe "The White Mans Burden"

Q:Varför kan inte SVT & SR vara som BBC?

En kalmarit utan liv

Det händer ju rätt ofta att jag gnäller på det här med upphovsrätt och copyright. Här kommer det igen. Ett band i Varberg lirar musik på fritiden. Det är iaf så jag föreställer mig dem, lite gubbar som samlas i någons garage och repar. Rock. Spelar kanske covers på den lokala puben. Hjärtligt liksom. Hursomhelst, gubbarna bestämmer sig för att anmäla sitt bandnamn till Patent- & registrerinsverket (PRV). Sagt och gjort, Tumbling Dice godkännes.

Men någon gillade inte att hobbybandet hade lånat (inte stulit som DN-artikeln skriver) från en Stones-låt. Jag frågar mig hur den här killen fick nys om bandet. Han klagade iaf till PRV, som sedan tog tillbaka registeringén. DN skriver att det finns flera andra band med samma namn samt ett kasino och ett spelföretag. Skribenten raljerar roligt och smart.

Så vad är grejen liksom, om jag patenterar en sammansättning av ord så får ingen annan använda det? Var går gränsen för vad som är allmänt och vad som har "hittats på" av en enskild person. Till skillnad från en liberal individualistisk människosyn så tror jag inte att vi är helt oberoende av andra, det vill säga, vi existerar inte utan relation till andra.

Sen bara big up till podcats, till annan musik än hiphop (rock är så sjukt bra.) och rean på Indiska.
Skit till nitiska idioter, lättja och något som jag inte minns vad jag skulle säga.

Skitnödiga och skitbra skribenter

Det blir väldigt mycket klagosånger om diverse skribenter, jag vet. Kanske är jag bara avundsjuk för att vissa får sitta på East 83rd Street i NYC och vara jävligt inne. Det fanns en tid då jag läste denne mans artiklar med vördnad och sådär. Nu blir det mest en misstänksamhet mot ja, jag vet inte riktigt vad. Ja, han skrev kanske om massa coola subgenrer till hiphop först av alla. Tack för trevlig läsning. Det blir väl så när man blir lite nyfiken på en journalist, vars reportage allt som oftast fångar ens intresse. När man tar det ett steg längre, finner man dennes blogg. Ja, av typ alla som inte använder blogg som dagbok (för att det är töntigt) så majoriteten på något sätt inblandat i mediabranschen. Me not being an execption.

Och i den där bloggen finner man en helt annan yta. Mer nördig såklart. Är jag pissed för att jag inte kan relatera till allt namedroppande? Lite kanske. Men mest tänker jag på hur stor del av personen som har blivit hans kulturkonsumtion. (Se min förra krönika, återigen). Läskigt?

Det är väl därför Strage är min absoluta favoritrecensent. Han är ganska mänsklig och vet precis var gränsen går för hur mycket man kan skriva om sig själv. Jag har aldrig varit fan av "jag-recensioner" eller texter som innehåller intervjuaren/skribenten för mycket. Men Strages Darin-text var fan riktigt briljant. Praktexempel på hans stryka. Kanske gillar jag honom för att han (mig veterligen) inte har någon blogg heller.

På ett sätt är hursomhelst bloggarna tacksamma. De visar en sida av skribenterna som man inte får se i tryck. Vissa väljer att gå den personliga vägen (se Kellerman) medan andra går självhävandets väg. Och ärligt talat så är jag glad att jag inte får läsa deras bloggar (med undantag för Japan-dagboken i förra Rocky-numret) i tidningarna.

Nåväl, jag vet att jag skriver mycket om det här med musikskribenter och så vidare. Intressant för mig, kanske inte för dig. Är det det så är ett nice tips krönikorna på Sonics hemsida, med blandat innehåll. Nicola Prykes krönika om musikkritikern är schysst, likaså Anton Gustavssons om offentlig avbön och behovet av revisionism i musikjournalistiken. Äntligen lite populärkulturella krönikor med substans.

Avslutningsvis så känns det ganska bra att jag en gång typ förra året hustlade mannen med de stora referenserna. Han gav mig citat, what did he get back? Nada. Kanske har varit lite anonym i texten men läser man diamantartikeln på Flows hemsida så klarnar nog saker, ganska bra.

Och måste till slut bara skriva lite kort om nya samtalsämnet i kulturvärlden. En snubbe frå HD (Helsingborgs Dagblad) recenserade en bok som inte ens är skriven ännu. Ganska fult men killen är ju skön som helst. Läs hans egen tidnings intervju och hans mail till DN

Jag vill be Mattsson om ursäkt, och hoppas att jag får tillfälle att såga hennes bok när den väl finns ute på marknaden.

Killen är kung!

Videon som gav stormning och stämning

Videon är vulgär och skadar mitt rykte, anser Knievel som vill stoppa videon från vidare distribution, uppger BBC:s nätupplaga. heter det på dn.se. (artikeln i sin helhet finns som länk i rubriken.)

Vadå vulgär? Vadå skadar hans rykte? Fan, det är sjukt tröttsamt med allt patenterande, man måste få göra pastischer och driva/spinoffa/whatever på saker utan att man blir stämd. Men det är ändå ganska kul med tanke på att Kanye stormade scenen för att försvara den numera stämda videon alltså. Lite dubbelt sådär. Kul men töntigt.

Tiden är mogen

Dags för alla årsbästalistor. Hatkärlek, precis som jag skrev i min förra krönika. Våndades rätt mycket i torsdags och har ännu inte fått respons av min redaktör. Redaktionen - flera frilansare - ska i år sammangfoga en gemensam lista. Jag förväntar mig ingen hiphop. Och min egenkomponerade postar jag först när grejen publicerats i papperstidningen. Sådan är etiken.

Hursomhelst, jag har inte läst några listor ännu, förutom Nöjesguiden som bara listade Justin, T.I och Ison & Fille som hiphop. Strage praisar The Game, The Knife och Spank Rock. Jag väntar på Musikbyråns och att få lägga vantarna på Sonics. De är ju på något sätt tungviktare.

Men jag vill i alla fall konstatera att det har släppts för många skivor för att man ska ha haft en chans att verkligen fördjupa sig och kära ner sig. Min lista är en uppvisning av affektion, inte så mycket kärlek som jag skulle vilja. För min bästa skiva i år r nämligen från 1996.

"Jag är inte desperat"

Det är lite mycket Linda Rosing nu och jag ska inte hoppa på tåget. Jag hörde bara att hon ska göra musik nu. Hon kallar sig Bionda. Vad fan är det för jävla artistnamn? Jag förstår verkligen inte. Kunde däremot inte motstå att klicka mig in på hennes hemsida. Fantastiskt nog finns det en biografi där.

Biography:
2002 SLITZ (Magazine)
2003 BIG BROTHER (TV)
2005 SLITZ (Magazine)
2006 THE BOOK: “Den Nakna Sanningen” ( The Naked Truth).”
2007 FHM (Magazine)


Ja, och så var det ju den där filmen jag såg. Serendipity*. Det är något speciellt med den där John Cusack som hopplös (desperat? patetisk?) romantiker. Den går något såhär: Pojke och flicka träffas. Det är något alldeles särskilt. Hon vill inte ge honom hennes nummer eftersom hon vill testa ödet. Det gör det på massa skumma sätt. Han skriver bland annat sitt namn och nummer på en sedel som hon handlar för. Om den kommer tillbaka så... Och hon skriver sitt namn och nummer i en bok som hon lämnar in på antikvariat. Om han hittar den så... För att förstärka budskapet så får han också hennes ena handske. Åren går och de ska gifta sig på varsitt håll och ja, ni fattar vad som händer. Otroligt feel-good när man sitter ensam i ett vardagsrum men bara flyttlådor och påsar omkring sig. Det finns någon för alla. Eller som Borat skulle ha sagt: Not!

* Underbara wikipedia lärde mig idag att begreppet, på svenska serendipitet, härstammar från en gammal persisk saga. Det innebär hursomhelst att man, av en tillfällighet upptäcker något som medför stor tur, när man egentligen letade efter någonting helt annat. Antar att alla har upplevt det i större eller mindre skala. Wikipedia hävdar att många upptäcket kan härledas till serendipitet, exempelvis LSD, teflonet, Viagra, penicillinet, Plutos måne, mikrovågsugnen, post-it-lapparna, Sydamerika.

Kan detta, för mig nya begrepp kanske användas i den lite avkylda upphovsrätts- och copyright-debatten?

1st soundtrack of my life

Opening credits: Jay-Z - Public Service Announcement

Waking up: J Dilla - Love Jones

Average day: Little Brother - The Way You Do It

First date: Mos Def - Ms Fat Booty

Falling in love: Zion I - Bird's Eye View

Love scene: Lost Boyz - Renee

Fight scene: Westside Connection - Bow Down

Breaking up: Justin Timberlake - What Goes Around...

Getting back together: The Grouch & Eligh - Without Love

Secret love: The Roots ft. Erykah Badu - You Got Me

Life's okay: Common - Be

Mental breakdown: Jean Grae ft. Can Ox - Swing Blades

Driving: Snoop ft. Dre - Lay Low

Learning a lesson: Jean Grae - God's Gift

Deep thought: Black Star ft. Common - Respiration

Flashback: Reflection Eternal - For Women

Partying: Gang Starr ft. Fat Joe & MOP - Who Got Gunz

Happy dance: Pharoahe Monch ft. Mos Def & Nate Dogg - Oh No

Regreting: Brother Ali - Rain Water

Long night alone: Mos Def - The Begger

Death scene: José Gonzales - Remain

Closing credits: Slum Village ft. Melanie - Keep Holding On

Konsumtion

Dina örhängen, ditt halsband och dina jeans. Det gör dig pop. En snabb analys av en kille jag aldrig förut träffat och den träffar ganska fel. Han är snabb att döma och jag dömer honom inte för det. Klart det är kul att få veta hur man uppfattas. Vi skrattar som man ska göra när man gått igenom isen och kallpratar. Han återkommer i ämnet: Nej, men vad lyssnar du på då?

Jag tänker inte gnälla om att kategorisering är fel eller att fördomar är hemska. Jag gör det också, jag har dem också och jag delar ut domar av alla de slag. Dag in, dag ut. Det som slog mig var inte killens ihärdiga analyser eller förutsägelser utan hur stor vikt han faktiskt fäste vid allt materiellt. Min jacka, mina skor. Allting skulle säga något om mig som person. Och det kanske det gör. Jag är inte främmande för tanken att våra attribut är en förlängning av våra personligheter. Men var tar attributen slut och var börjar personligheten?

Gränsen mellan vad vi är och vad vi bär tycks alltmer ha suddats ut. I en tid då enkäterna mer handlar om var vi handlar och inte så mycket vad vi tycker, blandas lätt personen ihop med konsumtionen. Vilken tidning man läser, vad man har i sin mp3-spelare, vilka jeans man har, vilken blogg som är bäst, vem som är den bästa regissören. Vi älskar listor och namedropping lika mycket som vi älskar att hata dem. Kärleken går i trender men vid slutet av året kan vi ändå inte leva utan dem.

När ens val av varumärken eller kultur blir en lika naturlig del av en människa som dess egenskaper, är det ganska svårt att låta bli att produktplacera. Att helt enkelt droppa namnet säger något om hur man är. Vad man konsumerar berättar tydligen ens historia genvägen. Smidigt, men samtidigt tragiskt. Helt enkelt för att vi cyniskt sett överlåter åt någon annan att definiera oss.

Medan jag skrivit den här texten har jag gått tillbaka och raderat tre stycken namn. Jag reflekterade inte ens när fingrarna valsade över tangentbordet. Det var inte märken jag skrev, det var vanliga ord som inte har några riktiga adekvata synonymer. Hur läskigt är det inte att marknaden har nästlat in sig så pass i våra medvetanden att registered trademark har konkurrerat ut ordboken? Hur sorgligt är det inte att den här krönikan hade varit så mycket mer on-point, detaljerad, konkret om jag hade låtit refererandet dansa fritt?

Förhållandet mellan mig och min konsumtion är inte ömsesidig. Min konsumtion är delvis jag, men inte tvärtom. Det blir dock allt svårare att ta ut skilsmässa. När marknadsföringen blir mer och mer aggressiv är det inte lätt att skilja på vem som är den aktiva och vem som är den passiva parten. Ändå är det viktigt att inte låta sig förminskas till sina preferenser. Förhoppningsvis är vi mer än så. Jag tror det.

(Krönika publicerad i Smålandsposten, Ung, 2 dec 2006)

Fadde & 50 cent

Jag minns tiden då sajten sourze var riktigt tight och kul. Nu skriver vem som helst krönikor där även om det finns en del kändisar (både Fadde och Rosing). Den förre har hursomhelst författat ett litet alster om dagen då han var livvakt åt Fifty. Det roliga är Fadde faktiskt inte skriver helt kass, det är tvärtom läsbart. Att han sen dokumenterar allting ganska anspråkslöst ger en skön känsla. Jag undrar om detta inte är ett av de bästa porträtten som jag läst om mannen med de nio hålen. Länk är lika med rubrik. Märk väl den fina bilden på mannen, är det bara jag som får associationer till Scary Movie 3?

Tjejer som går hiphop

När jag skrev min krönika (se föregående inlägg) diskuterade jag med en kompis om det överhuvudtaget fanns några kvinnliga hiphopskribenter som inte ifrågasattes. Då kunde jag inte komma på någon, men...

1) DN:s Karolina Ramqvist (klickar man på rubriken till de här posten finner man en krönika om hiphop idag)
2) Musikbyråns Kristin Henriksson.

Jag vet inte riktigt hur stor trovärdighet de har men klart är iaf att de är aktiva (till skillnad från Roney) och att det faktiskt är bra (till skillnad från Sima) och att de skriver/gör mkt om hiphop och relaterade genrer (till skillnad från Leone som har sina intresseområden annanstans?).

Ah vafan det här är mest en uppföljning på min egen text, en nyansering av genuskritiken som jag försöker framföra. Men fan vilken nörd jag är, typ ingen som bryr sig om det här än jag.

Svensk hiphopjournalistik pt II

Skriv en recension och bli hotad med spö. Skriv en recension och få en hel disslåt som replik. Skriv en recension och bli recenserad. Eller skriv flera och bli utdömd, uthängd och förlöjligad. Allt är exempel på hur svenska rappare har reagerat på svenska recensenter. Vänta lite med moralismen, det finns faktiskt en hel del att hämta också i reaktionerna. Är man inte lagd åt humor och schyssta anekdoter så finnes relevant kritik och smart ironi. Senaste exemplet är Snook.

I maj i år släppte de sina andra svåra skiva, Är. Debuten överskuggades totalt av den där singeln Mister Cool som många kritiker hade svårt att se förbi. När så uppföljaren kom, lyssnade vissa lite extra noga och fann duktiga musiker och andra forsatte bara slentrianmässigt att avfärda Snook som töntiga. Aftonbladets Jonna Sima är en av dem. Hon jämförde bandet med Just D och för vem som helst med lite känsla, är det ingen smickrande liknelse. Det vet Sima med, referensen är kass men giftig.



Duon vann för några veckor sedan priset för bästa svenska akt på MTV European Music Awards. I intervjuerna efteråt var de vad folk skulle kalla kaxiga, de brydde ju sig inte speciellt mycket om det där priset men för skivbolagets skull och distributörens och pr-konsultens var det ju soft. Aftonbladet intervjuar bandet och de ser sin chans. Tacken flödar och:
"Allra helst vill de tacka Aftonbladets recensent Jonna Sima.
– Jonna är underbar och vi vill tillägna priset henne. Hon har varit viktig för vår trovärdighet och har bra koll på musik-Sverige, säger Oskar."
Kvällstidningen spricker av stolthet och publicerar till och med en bild på den hyllade recensenten. Lyckan är total.

Vid lansering, är det som bekant vanligt att man saxar recensent-rader. Briljant! Lysande! Årets album! och allt sånt där som skrivs då och då. Det ska vara smickrande och få folk att vilja köpa just den där skivan. Petter använder Jonna Simas sågning av hans senaste släpp P, som marknadsföring.



Mest verkar det som att hon fått ersätta en annan ökänd hiphop-recensent. Hon hette Marimba Roney och blev kanske mest känd för sin recension av Big Puns klassiska album The Capital Punishment. Året var 1998. Hela fyra år senare var den där recensionen inte glömd. Pst Q kom ihåg och tillägnade det ett antal rader i sitt vredesutbrott En dåres försvarstal: debil skribent, ditt skämt, borde vägras jobb
för om du recencerar Big Pun efter omslag gör du inte ditt jävla jobb.



Expressens Annika Leone är en annan som gärna hängs ut som inkompentent hiphop-tyckare. Vad är mönstret? De är flera. Är det en tillfällighet att det är korståg på kvinnliga hiphop-skribenter? Kan man se samma tendenser i annan musikjournalistik? Jag vågar knappt svara på det. Men den invändningen betyder inte att kritiken mot förnedrande hiphopjournalistik försvinner. Då är det inte avklädda omslag som är nedsättande utan inskränkta ögon som inte ser längre än konvolutet. Dissar är välkomna, så länge de kommer från någon som har sin fakta rätt. I förlängningen är det nämligen inte liknelserna eller spydigheterna som är förödmjukande. Det är däremot att personer som inte delar vår kärlek för musiken får sitta och döma den. Kan man se samma tendenser i annan musikjournalistik? Jag vågar säga nej.


(Krönika publicerad i Smålandsposten (Nöje) 24/11 2006)

1899 & 2006

Första rubriken jag kom på var "Strejk då och nu" men jag insåg snabbt flera skrämmande saker. Dels att det skulle skrämma (hence) bort typ alla eventuella läsare (finns ni?). Dels att jag börjar präglas av mina studier, och det är ganska läskigt.

Idag 15 november har Sverige varslats för strejk. Inte många som vet, jag har i alla fall inte läst om det i medierna. De stora fackförbunden undantog såklart sina medlemmar och lilla SAC står idag på flera platser ensamma för att kämpa för a-kassan. Diskussionen är ju sådär skitkomplicerad så man önskar att man fattade och så är det precis så där långt bort för att man ska orka bry sig. Det tillhör ju inte direkt vår närmaste framtid.

Det fick mig sökt att tänka på en liten artikel jag läste igår. 1899 var året och irländska Lurgan staden. Här strejkade man nämligen om rätten att komma för sent. Visst låter det sjukt men man ansåg helt enkelt att det var en ekonomisk förlust för arbetaren att komma för sent och därmed också dennes val. Vidare så handlade det ju inte om pengarna utan att man helt enkelt tyckte att arbetet tog alldeles för lång tid och begränsade ens frihet. Var var fritiden liksom? Ganska revolutionerande, innit? Fast det verkligt skrämmande med posten var ju såklart att inse hur världen har utvecklats det senaste århundrandet.

En liten present

Från Internet till dig.

Tyyyyyngt.

Kweli

Vet inte riktigt vad som händer med honom men här är videon till Listen

Mmmm

Vilken jävla vecka det ser ut att bli.
Måndag: The Congos på KB. Onsdag: Knaan på Jeriko. Fredag: Lazee på Buddha. Lördag: Uffie m. fl på Inkonst. Malmö? Jatack



Lyssnar på The Games nya skiva och AZ:s. Helt jävla underbart. Är dock lite kär i Abstract Rude and Tribe Unique - Coat of Paint. Nu vill roomie kolla post. Hejdå.