Ziggi makes it blast

Alla ni som har möjlighet att gå på Make it Blast! i Stockholm den 27 maj, ska nog ta chansen. Det är sånt här interkulturellt år i EU och då har hiphop tagit chansen att skapa en plattform i Europa. Äntligen!

Det kommer hållas seminarier och debatter under dagen, med Timbuktu som moderator och konferencier. Mer om Make it Blast! här (pdf). Självklart blir det konserter och Skandinavien reppas av Lazee, Chords och Tommy Tee för att nämna några. Internationellt inbjudna är dock ett par stycken från Frankrike och reggae från Holland, som är doldis nummer 3. Gå och kolla på...

Ziggi aka Ziggaman

Ricardo Blijden heter han egentligen. Född i Holland men uppvuxen på en karibisk ö där han fick det lite mer gångbara smeknamnet Ziggi. När han kom tillbaka till Nederländerna för att plugga, hookade han upp med Rock’N Vibes Entertainment och där var karriären född. Första albumet kom i februari 2006 (So much reasons), vann priser och stoltserade med Elephant Man och Turbulence på gästlistan.

Förra året släppte han bangern Blaze it, gjord på Last War Riddim och inte Collie Buddz/Come around-riddim. Framgångarna har gett honom en plats som uppvärmare på Gentlemans Europa-turné. I september kommer andra skivan (In Transit) med bland annat Anthony B! Och under tiden kan ni lyssna börja lyssna in...

Ziggi - Blaze it (2007)


Ziggi - Need to tell you this (2008)



Ziggi - All obstacles (2006)

Pass it on!

Yo party people in the place to be. Här är lite aptitretare från den "urbana festivalen Fresh Fest". Löjligaste namnet, jag vet, men festen var fet. Kolla bara hur Busta går loss och såklart med en Courvoisier-flaska! Det finns massa fler foton plus videos på den här länken! Must see iaf! Även om ljudet på videoklippen hackar lite, don't be a hater.

Så hur var det i ord då? Vi kom in till Chords Nighttime comes, som är min favtoritlåt på nya skivan. Vilken produktion! Mr Jens körde ett riktigt fett set - lite kul att han recognizar att Stay hungry (andra favoriten) låter som Bad boy for life. Det var simpelt - an mc, a mic and a dj. När vi ändå är på ämnet så är Things we do for things helt ok men långt ifrån lika bra som The garden around the mansion, right?

Ghostface i sin tur hade massa gorillor med sig och såg ganska avdankad ut. Inte världens roligaste spelning men kul att ha sett.

Busta är ju Busta och alla som sett liveklipp/dvd vet att mannen ställer till med show. Det var galet. Kul. Och Spliff Star måste ju vara världens bästa sidekick typ. Entré till nya Don't touch me som redan placerar sig på årslistan (go Brooklyn!). Sen blev det uppradning av alla hits och till och med the classics som Woo-ha och Holla. Den senare gjorde mig jävligt lycklig.

En kväll som fick en att återigen inse varför man lägger alla sina cash på konserter.
Ikväll blir det ta mig fan Three 6 och ni vet ju att det betyder ett fotoalbum till. PEACE!

It's gettin hot up in here so throw some water on 'em....

Stormvox och löften

Det blir ingen konsekvent uppdateringstakt här, men jag hoppas ni som läser fortsätter läsa. Jag vet att ni är många fler än ni som kommenterar (ingen, ibland två). Så, vilka är ni och varför säger ni ingenting? Holla at yoooo girl!

Har helt enkelt varit för mycket med festande och jobb där man inte får ta med datorn. Denna vecka lovar jag bättring och det med inte mindre än massa fina bilder från Chords/Ghostface/Busta i fredags. Ny Doldis är på G också. Men först och främst den här nyheten om Peter Stormare.

Vet inte om ni läst det men mannen hela dan har ju startat skivbolaget Stormvox där han signat bland annat lite metalband och så... amerikansk rap. Allt detta från DN.

LE Mental heter trion som kommer från Chi-City. Stormare beskriver:
- Det är tre riktiga gettograbbar från Chicago som försöker göra något annorlunda. De är medvetna om vad de vill och har en politisk undertext och är samtidigt jävligt underhållande. Men de är lite jobbiga att ha att göra med, säger Peter Stormare och skrattar.



Vi ska väl inte döma på förhand om bandets skills men efter att ha lyssnat på deras stora sommarhit så finns det väl inte så mkt att säga... Hör själv på In the Summertime

Jag vilar min väska.

Därför bor man i Oslo

Om du missat den lilla rutan Live & Direct i högermenyn så är här en recap:

16 maj: Fresh Fest med Busta Rhymes, Ghostface Killah & Chords
23 maj: Three 6 Mafia
31 maj: Talib Kweli
14 juni: Summerjam 08 med Rick Ross, Saigon & Ken Ring
2 juli: Beres Hammond & Jah Cure
------
21 augusti: The Roots
30 augusti: Dipset

It gets hottz with Nottz

Så då, andra delen i min lilla serie Uncovered. Det blir kanske lite mycket Dre-affiliation av någon anledning men det är bara två än så länge. Wassup då...

Nottz aka Nottz Raw

Från Norfolk, Virginia kommer Dominick Lamb. Hans producentkarriär började egentligen som rappare - då han insåg att han behövde något att spitta sina lånade rhymes över. Instrumentköpen började först då föräldrarna köpte en liten keyboard och historien är en sån här typiskt "min pappa var DJ och jag samplade allt fett jag kunde hitta från hans skivsamling".

Men vilka beats det blev!

Och angående Dre-affiliation; Mr Supaproducah har enligt Wikipedia: "... named Nottz as one of his favourite producers, and has selected him as one of the few guest producers on his much delayed, yet anticipated Detox album."

Ett par länkar för ditt öra:

Notorius B.I.G - Dangerous MCs

G-unit - Footprints

Rah Digga - What's up with that

The Game - One Night

Min favorit
Krumbsnatcha ft. M.O.P - W.O.L.V.E.S



Och vem kan glömma
Busta Rhymes ft. P Diddy & Pharrell- Pass the Courvoisier (2001)

3x Där ser man

1. Rappare anklagas för att ha använt anabola steroider.

Det här hände faktiskt redan i januari men jag har själv inte läst så mycket om det. I en steroidrazzia i delstaten Albany åkte flera idrottsmän fast, men med på listan fanns även en del hiphopnamn. Wyclef Jean, Timbaland och så 50 Cent samt Mary J Blige (sluta åldras-hormon). Jag säger inget om det faktum att de anklagas men lite roligt är det när Fifty får sina paket levererade under namnet "Michael Jordan" och Mary under "Marlo Stanfied" - ni vet, kingen från The Wire.


2. Mavado är generös

Dancehallartisten under Bounty Killas vingar är en riktig filantrop. Enligt Wikipedia har han gjort mycket för "the less fortunate".

"In October of 2007 he donated two computers to the Constant Spring All Age and Charlie Smith High School."

Nu är det inte min mening att förringa någon som gör mer än vad jag någonsin gjort, men det känns bara så komiskt att det står med som en deed på hans wikipedia-sida. Big up Mavado! Så här är jag också lite generös och bjuder på hans New name fi informa

3. Svenska polisen slår till igen

Den här gången var det Busta Rhymes som fick smaka på övervakningen. Enligt vad arrangörerna sagt till DN, stormade de in på hotellrummet mitt i natten.
- Busta lackade ur rejält. Poliserna bara stormade in i deras rum mitt i natten. Och när de gripit Spliff hånade de honom genom att fråga om de skulle ringa till tidningarna direkt för att stärka hans gangsterimage, säger Anna Mourou, presschef hos arrangören O&P Worldwide

Företaget verkar ha skaffat en ganska chill presschef som fortsätter:
- Poliserna har en tydlig taktik att statuera exempel med kända artister. Jag respekterar syftet, men det blir bara större klyftor när polisen flexar sina muskler så här. Ungdomarna röker inte mindre, men polishatet ökar.

Sen är hennes förslag att artisterna istället ska snacka om drogernas baksidor på en presskonferens. Briljant ironiskt - eftersom vi alla vet att en sån sak aldrig kommer hända. Och även om det hände så skulle Spliff inte sluta rulla. Min fråga är bara hur de fixar sitt shit där de är? De smugglar väl knappast med sig på flyg. Vems syssla blir det?

Polisen har iaf en poäng när de säger att de inte kan se emellan fingrarna.
- Vi läser tidningar som alla and­ra. Och det vore grovt tjänstefel att ge amnesti bara för att personen spelar gitarr eller kan hålla en ton. Dessutom är de här artisterna förebilder för många ungdomar, vilket gör det ännu viktigare att vi är på plats och ingriper om de bryter mot lagen, säger Stefan Holmén(...)

På så sätt kan man väl egentligen inte argumentera mot dem. Samtidigt finns det väl fler med mer ohälsosamma vanor. Busta och Spliff Star är för fan hårt arbetande män som sköter ett turnéschema som få hade pallat.

Och hela den här grejen med att busta artister är bara ett led i polisens PR-kampanj för att synas. För något ska de ju visa att de sysslar med när hela Stockholm druknar i koks. Kan det vara därför de ville ringa media direkt, månne?
Enligt Expressen fick Spliff Star hursom pissa och kommer att torska för ringa narkotikabrott sedan polisen bara hittade något "oidentiferbart" i askkoppen på hotellrummet. Med tanke på att de, enligt samma tidning, följde efter entouraget, är ju en fråga till om insatsen verkligen står i proportion till vad de fick ut. Våra skattepengar används väl.

No more doubts

Diggin in Detroit

Tänkte ta chansen att bringa upp lite folk som hamnat i skymundan. Och varför inte göra det här när jag ändå upptäcker. Konstigt nog har de jag spånat fram varit producenter allihop. Nåväl, jag taggar under uncovered och ger här första delen:

Mr Porter aka Kon Artis

Du känner honom kanske bäst från D12 som Kon Artis. Med några undantag är väl D12 inte så mycket att ha, iaf inte i min bok. Men bakom det medlemskapet finns en fin lista med produktioner. Då kallar han sig Mr Porter, efter sitt egentliga namn som är Denaun Porter.
Förutom sina produktioner för många av de stora namnen så har faktiskt Mr Porter credit på sjävlaste lounge-music-guden Mr Burt Bacharachs låt Please Explain (2005). Detta på något sätt genom Dr. Dre men Denaun har haft något finger med i spelet. Från stjärnans (BB) blogg:
I put this over a Dr. Dre drum loop, a very different kind of foundation than I had ever written with, and it felt right. Dre had given me seven drum loops, and four of them are on "At This Time."

Det finns mer att läsa i Porters biografi men kan väl nämna att killen kan sjunga också. Hans rap-skills uttalar jag mig inte så mycket om, men är det inte lite underligt att han alltid delar 16 bars med Kuniva i allt som D12 gör? Visserligen startade de sina karriärer tillsammans i Da Brigade för länge sen, men det förklarar ändå inte mkt när de andra pajaserna får hela. Oavsett allting man kan räkna upp så är det som producent Porter kommer till sin rätta. Ett par exempel för att statuera:

Pharoahe Monch - When the guns draws (2007)


Xzibit - Multiply (2002)




50 cent - P.I.M.P
Låten som antagligen är Mr Porters carrier high. Historien förtäljer att Dre köpte flertalet av Porters amatörsbeats precis när de träffades, däribland det som blev P.I.M.P efter allehanda putsning.


Och så ett par youtube-länkar som bara är audio för lyssnings skull
Meth & Red ft Snoop & Kon Artis - We some dogs Funky shit och ett exempel på att Mr Porter kan sjunga. Hör hooken.

Rakim - R.A.K.I.M

Pharaohe Monch - Trilogy
3 in 1, sånt shit som jag verkligen diggar. Kanske min favorit-produktion, förutom Multiply som X gör så fet.
Sist men inte minst säljer Mr Porter faktiskt fortfarande beats, och det till nästan vem som helst. På hans sida mrporterbeats.com kan kanske till och med du köpa. Med tanke på dollarkursen så är inte 50-150 dollar speciellt mycket.

Reppar 352

Ny nice tune från grabbarna i Side Effectz. Glöm inte tanka ner mixtapet AsfaltAllanz MuskotMadness som har flera bra spår. Tycker Juancan har lyckats riktigt bra med produktionerna och samma med Akopalips på låten Mechanikz.

Side Effectz - Live & Direct (prod. Akopalipse)

12 maj kommer albumet AOTS The Album. Snippets hör du om du klickar på bilden.

Lite Roots-pepp

The Roots ft. Saigon & Truck North - Criminal

Truck North, som iaf jag inte hade ngn koll på - är en dude från Philly, aka Roots crew protegé. Kul grej från hans myspace "ten things you should do other than rap", plockar favoriterna:

"8......Sell Drugs......Really.......i mean....aint that what u talk about anyway...might as well do it forreals son...the metric system and all of the cocaine reference had to teach u something right....?...think about it......

its lucritive.....u make ur own hours.....and if u like drugs like me.....u can do them shits too.....best of both worlds if u ask me..."

"2......Write an "Urban Novel".....shit....everybody else is.....nigga....u dont even need an editor anymore....which makes it even better....now u can just write how u speak...."

Fotnot: på tal om protegé - är inte mentor-avsnittet ett av Seinfelds bästa?

Ljudet av Sverige

Apropå alla feta bokningar till Skandinavien 2008:

Petter säger: (11.18.10)
det är bara att fortsätta ladda ner så kommer artisterna fortsätta turnera

Och angående det här med de svenska hiphop-skivorna. Jag kunde faktiskt inte varit mindre ointresserad. Speciellt Looptroop känns ju lite daterade. Tyckte personligen Fort Europa var en riktigt dålig skiva och hur ska man vara sugen på att lyssna på det nya?

Lite annorlunda med Chords-skivan dock - diggar ju Jens som fan och recensionen av Garden around the mansion käkar jag upp offentligt. Men det jag hört typ Blind to the facts låter helt enkelt för mycket Tingsek/Breakmecanix, något som debuten på något sätt var förskonad ifrån. Har bara sett en intervju med Jens än så länge men ett par citat från City-intervjun:

- Förra skivan var till stor del en fasad med mycket battletexter.

- På första skivan tänkte jag att allt måste vara ren hiphop, men nu lyssnar jag på väldigt olika sorters musik och vill inkorporera allt.

De flesta verkar iaf vara överens om att det låter "vuxet" och "somrigt". Vill verkligen inte vara en sån där keep it real-person men vad är det för fel på "ren hiphop"?

From NYC to Rågsved

Okej, okej. Har inte skrivit något om Saigon-Onyx-giget 4 april i Stockholm. Glömde såklart kameran hemma så kan tyvärr inte erbjuda något visuellt, utom ord.

Var någon stor lokal ute i Alvik och jävligt mycket yo människor. Allting blev försenat och trots att jag kom sent med flit för att faktiskt missa både Henok och Peshi så fick jag se hela kalaset. Ska säga så här: det var över förväntan. Sen kom Saigon.

Var egentligen för full för att minnas konserten och att det var typ 3 veckor sedan gör ju inte saken bättre. Fetaste var iaf att Ken Ring kom ut på scen och fick igång publiken som ingen annan. Och ännu roligare var ju det faktum att de båda rapparna klickade så bra att de nu ska göra en sommarturné ihop... Följ kalaset på Kens blogg, länk till höger.

Och här ett foto snatchat därifrån:

Snackade själv med Saigon men någonstans mellan att han försökte jag vet inte vad och jag försökte förmå honom att rappa Let a nigga know för mig så gick det bet. Det är fan inte lätt att göra sig själv till subjekt.

Obsolete

Har ni hört om Ifpi-historien? Blev själv förvånad när jag läste det här åtalet mot Pirate Bay där de plockat ut lite skivor som tankats ner. Max Peezay var en artisterna på listan - liksom AP. Nu har iaf Discokommittén struktis från listan - för alla vi som faktiskt lyssnat på den vet ju att Tom Piha inte har någonting emot fildelning. Perfekt PR och perfekt grej att rappa om på nästa skiva, som vi hoppas kommer snart. Han har för övrigt hoppat av åtalet och skiter i de 120 tusen som skulle inkammas för spridningen av hans skiva.

– Fildelning för privat bruk utan vinstintresse är helt okej i mina ögon. Det är inte stöld, man tar en kopia och produkten sprids ju bara. Det är som att spela av kassetter eller bränna skivor till kompisar. Däremot är jag kritisk till om någon annan tjänar pengar på det.
Tom Piha till SvD

Ifpi trodde iaf inte att Max Peezay ägde rättigheterna till sin egen musik. Det visar ju bara på hur dålig koll de har på vad de håller på med. Att dessutom en av poliserna som utrett härvan och ska vittna till fördel för åklagare Roswall - nu jobbar på Warner Brothers. Det luktar jävligt unket.

Årets år

Vad händer med världen?

Wu-tang i MALMÖ? 400 kr på KB och utan Meth och antagligen fler... 6 juni för alla som det faller på läppen. Själv såg jag dem 2004 på Roskilde så det är inget måste men man vill ju ändå.

Samma sak med Jigga i Sthlm 19 juni. Också sett och det biljettpriset kommer ju typ vara hutlöst.

Då är väl Splash en bättre idé, dit bägge kommer + ett dussin andra sevärda grejer.

Vill dock slå det största slaget för Hiphopkemp 2008 som för 300 svenska kronor under tre dagar stoltserar med The Roots, Atmosphere + Brother Ali, Pharaohe Monch, eMC, Zion I, Mr Lif & Akrobatik, än så länge! Lägg 22-24 augusti på minnet, man gör ju ändå ingenting den helgen.

En liten recap från HHK 2007 som jag skrev:


I augusti åkte ja till Tjeckien. Eller närmare bestämt, Hradec Králove. En stad med en halv miljon invånare, ungefär två timmar öster om Prag. Ute på en gammal miltiärflygplats hade 20 000 hiphopare samlats. En fullständigt bisarr syn. Tusen och åter tusen ungdomar, tjecker, tyskar, polacker, folk från Grekland, tre sjuka mates från Manchester och så ett helt häng från Växjö.

Men överallt hiphopheads. Långa, korta, smala, tjocka. Tjejer, killar, par med barn och killar med doo-rags. Oroväckande många fall liknade någon never seen before hybrid mellan 50 cent och tyska Dendemann.

Hiphopkemp som festivalen heter, har i sitt manifest slagit fast att de bara bokar akter som de själva anser stå för den självständiga, positiva och "sanna" hiphopen. Sanna är ett svårt ord att använda... Men det ska i alla falla kännas inombords när man hör det. Och det gjorde Masta Ace, Black Milk, Mystic, Bahamadia, Redman och 50 andra namn jag varken hört om innan eller kommer ihåg.

Kulturen har spridit sig så långt som från södra Bronx (som f.ö grundades av svensken Erik Bronk) till en flygplats i Tjeckien där dansar till morgontimmarna i flygplanshangarer.


Och innan jag drar till Tjeckien för andra året, skall Oslo avverkas:
Dipset 25 april (dissar)
Busta Rhymes + Ghostface + Chords 16 maj ja!
Kommer inte på fler.

Ps. Fuck Hultsfred och Roskilde

Still High Still Alive

Läget folk,

Bor man i Oslo måste man gå på konserter. Hela tiden. I lördags var det äntligen dags för Meth & Red att äntra slutsålda Rockefeller. Det blev jävligt röjigt, undrar själv hur många gånger killarna stagedivade. Saknade en hel del låtar men vad ska man göra... Här är lite bilder och ngn gång pallar jag kanske fixa upp filmerna också.

Ey yo jag rimmar på

Vad upp Sverige

Äntligen tillbaka från norrbaggarna och inser att det här landet suger minst lika mycket som Norge. Bara kallare. Media är en horbransch, men det visste vi ju redan. Det mesta jag ser är likadana frågor, samma vinklar och fjollor som vill runka till sin egen byline, utan att ens komma med något nytt. Prove me wrong, snälla.

På den lite roligare sidan av livet finns Busta Rhymes i Göteborg den 15 maj. Meth & Red i Oslo 12 april och veckans citat kan jag nämna redan nu:

- Jag representerar alla som kämpar. Om du lever i den riktiga Världen så vet du redan vad det handlar om. Det är min historia. Om det inte är din historia, gå och lyssna på Bon Jovi.
- Rick Ross

Hemlös - igen

Det sämsta man kan göra med sin blogg är ju att inte skriva, men jag tycker att Centralamerika är ett fullgott skäl till min slummer. Efter hemkomsten har jag helt enkelt skitit i, eftersom min agg mot "bloggosfären" eller det svenska mediaklimatet bara växte. Jag pallar helt enkelt inte med trender och mp3:or ännu då jag är helt avskärmad mentalt.

Hursomhelst verkar det ha hänt mycket i Sverige medan jag varit borta - speciellt med tanke på att jag hör Adam Tensta eller Lazee varje gång jag zappar förbi Mtv. Grattis till det.

Hann aldrig sammanfatta mitt 2007 innan jag drog så rent kulturmässigt:

Pharoahe Monch - Desire antagligen bästa skivan. Helt ok konsert på Loppen i Kph.
Black Milk ft Phat Kat - Lookatusnow, låten som bara låg i min Ipod och väntade på mig.
Sönderjobbad på Hultsfred men belönad och nöjd.
Hip Hop Kemp i Hradec Kralove (Tjeckien) var den enda festivalen jag åkte på privat - men ack så fet! EMC och Redman, och Bahamadia är iaf de tre jag minns bäst. I år antagligen 22-24/8.
Överskattad Kanyeskiva och det mesta andra som har släppts har bara fått mig att krypa in i mitt hål med äääääldre shit.


Och nu far vi till Norge för att jobba. Nya konceptet för bloggen blir Rensa fisk? Finns det på riktigt? Nej - Oslo verkar vara en fet stad och kommer karriären igång igen blir bloggen belönad. Vad jag ser nu är Kool Keith på Quart i sommar,

Storebror Facebook

Vad vi avslöjar om oss själva, blir information som Facebook äger. Och inte nog med det - bilderna, filmerna och så vidare - rättigheterna byter helt enkelt ägare.

Som om det inte vore nog: informationen om medlemmarna kommer ju förr eller senare att säljas till intresserade företag.

And still, vi är kvar.

Svensk biff?

Så vad blir det för betyg till Ken och Petter? Måste ju säga att jag tycker att den förra har gjort en bättre platta... Kanske vill redaktören ha en beef-rec á la 50 cent och Kanye? (ngt jag sa nej till men ändå fick sätta min byline under - till en ingress jag aldrig fått se innan)

Ken-saker i urval:

"Träffar Fattaru och jag slappar alla fyra"

Från skivans tacklista: "Tack alla som varit inblandade i detta projekt. Jag vet att man ska skriva ut era namn, men då blir det helt fel med tanke på att mina vänner betyder mer än er. Och deras namn står inte"

Mer: "Ni som hatat eller snackat skit osv. Fuck er. Ni är ingenting. Sug min k..........."

Från credits: "Allt GROVT Övervakat av Ken Ring i alla sammanhang!"

Ken är ju definitivt bättre på sin pr, med blogg på Rodeo, utskick till anstalter och ständiga närvaro på nätet. Till och med du kan adda honom på msn. Roliga är det här: Rapparen Ken gör musikal om sitt liv

– Det blir massor av olika beats som ändras när jag går in på en klubb, när jag har sex med en brud och när jag kör bil rattfull och jagas av polisen. Alla säger att idén är genialisk, berättar Ken.



Obs obs there is no beef - jag ville bara dissa

Vad gjorde jag precis?

Säg inte till någon


4/11 om du befinner dig i Göteborg. Själv är jag Pharoahe Monch i KPH.

Shu!

Are you an intellectual?

Med jämna mellanrum kommer manin. Behovet av att intellektualisera och göra teorier. Då kommer också dödsförklaringar eller uttryck som "det nya svart" eller "är så 2007".
Det var inte länge sen jag skrev en reaktionskrönika mot detta "svensk hiphop är död" trots att jag skyr mycket av den. Någonstans måste faktiskt blaha-snacket få sig ett mothugg.

Så, hiphopen har dött igen. Efter Nas senaste album, Hiphop is dead bröt diskussioner ut i USA. Är den? När dog den och varför är den död? Jag vet inte hur många som faktiskt analyserade vad det var han sa. Låten och första singeln med samma titel togs och tas emot med bokstavlighet av många. Men vad Nas säger är "If hiphop should die, we die together".

Men det är inte första gången en rappares symoblism misstolkas som bokstavlighet - många beefs har startat på det sättet. Nu gav det istället upphov till en diskussion, som i sig motsäger dödsförklaringen. Men det finns många roliga bevis att visa upp.

I augusti åkte jag till Tjeckien. Eller närmare bestämt, Hradec Králove. En stad med en halv miljon invånare, ungefär två timmar öster om Prag. Ute på en gammal miltiärflygplats hade 20 000 hiphopare samlats. En fullständigt bisarr syn. Tusen och åter tusen ungdomar; tjecker, tyskar, polacker, greker, tre sjuka mates från Manchester och så ett helt häng från Växjö.
Överallt hiphopheads. Långa, korta, smala, tjocka. Tjejer, killar, par med barn och killar med doo-rags. Hiphopare i alla storlekar och äldrar. Hur lugnt som helst, soft stämning.

Hip Hop Kemp som festivalen heter, har i sitt manifest slagit fast att de bara bokar akter som de själva anser stå för den självständiga och berikande hiphopen. Och det gör Masta Ace, Black Milk, Mystic, Bahamadia, Redman och 50 andra namn jag varken hört om innan eller kommer ihåg. Aldrig för har jag varit på så mäktiga konserter som hiphop utomlands. Det här var en till merit på listan.

Kulturen har spridit sig så långt som från södra Bronx till en flygplats i Tjeckien där man dansar till morgontimmarna i flygplanshangarer. Classics och boom bap samsas med nya södern och grime. 30 år senare. Så om hiphop kan göra det, så är det en kraft som många underskattar. Eller inte bryr sig om eller framförallt inte förstår. Nas förklarar: "Most intellectuals will only half listen".



Min sista nöjeskrönika, publicerad på Smålandspostens nöjessidor 2007-09-28

3x nästan aktuellt

1. The Counters - Down in Mexico
Den är faktiskt från 1956 och var The Coasters allra första singel. Det speciella bandet balanserade ofta mellan komedi och musik på scen. Down in Mexico är en historia om en man i röd bandana och i Tarantinos Death Proof är det just till den här låten Kurt Russell får en lapdance.

2. Pharoahe Monch - Let's go
Årets roligaste outro med female old school rap som är hur snuskigt som helst. Hela nya skivan Desire är något att hänga i julgranen.

3. Redman - Pimp Nutz
Från senaste och efterlängade skivan Red gone wild. Alltid träffsäkra Reggie Noble levererar som vanligt humor med en twist. Och det bästa är att snubben verkligen kan rappa, eller ännu bättre; känna funken i varje beat. Vem väntar inte på Muddy Waters 2 som ska komma i november?

Publicerad på Smp Nöje 2007-09-22

2 2's

(hiphop)
50 cent
Curtis
2 av 5


Det fanns en tid när Curtis Jackson var en snubbe med mycket otur och faktiskt, en del saker på hjärtat. Sen kom berömmelsen. Och med den ett nytt liv, ett liv så fett att det bokstavligen slukade upp mannen. Numera är 50 cent en nidbild av hiphop och har snarare blivit 00-talets LL Cool J. Han rappar inte speciellt bra, vad som hände med den förmågan är det inte många som vet. På så sätt är inte det tredje, självbetitlade albumet värre än sin föregångare. Det känns dock som en upprepning för nog är det samma ämnen som stöts: mycket vapen, en del crack, egocentrism och sex. Med andra ord: vad är nytt? Det är egentligen bara två beats (Straight to the bank och I get money) som förtjänar ens öra. Men det spelar ingen roll för den här skivan kommer hitta dig ändå.
(G-Unit/Aftermath)


(hiphop)
Kanye West
Graduation
2 av 5

Det är lätt att bli stor när man gör sig själv stor. Kanyes ego är nästan lika känt som hans musik, det senare är dock inte lika dåligt. Efter mäktiga Jesus Walks är det dock svårt att leverera något lika slagkraftigt. Det märktes på Late Registration och det märks på den här tredje skivan. Det finns liksom ingenting att haka sig fast vid på samma sätt. Graduation har ett par pärlor rent musikmässigt, speciellt Drunk and hot girls med Mos Def. Kanyes fingerkänsla för instrument och samplingar är det inte fel på. Han lyckas faktiskt förnya sig själv och skapa intressanta ljudbilder med både stråkar och sina trummor. Synd bara att det går förlorat när han öppnar munnen för att rappa. Det har egentligen varit hans problem hela tiden, och trots att han blivit bättre, håller det fortfarande inte måttet för att kontrollera en mick. Speciellt inte när det medryckande saknas.
(Roc-a-fella)




Recensioner publicerade på Smålandspostens nöjessidor, 2007-09-15

Have you heard?

You sit on yo hand til yo hand turned on
then you jerk your penis til you start to whaaaa
all alone in the crib, you know what I did?
I gave myself a finger til I let out some kids

What more can I say

In my...

Ja ja ja

Buy-suckers

Lördag kväll, äntligen. Efter att ha missat honom twice. Thank you hustle for the tickets....
Vidare en snabb sammanfattning av vad som mer är roligt i helgen:

1. Peter Bjorn and John gästar his lateness that would anything for a blonde dyke, så här kommer det låta typ.
2. Blak Twang (inte världens bästa kvalitet)
3. Manu Chao, presentation överflödig
4. Erykah, som kommer vara hur kul live?

Av hundra akter peppar jag inför fyra...


Btw detta var min 200:e post, I hate my blog.

Göteborg going once...

twice:






won: Way out west

Review this!

Bekvämligheten med att vara recensent får oss ofta att glömma självrannsakan. Varför recenserar vi? Skivsvaret brukar vara konsumentupplysning. Å vems vägnar? Det är inte alla skivbolag som har råd att skicka recensionsex.

Ett zine jag skrev för slutade få skivor bara för att vi inte praisade grejerna från ett visst bolag. Klart att gratis innebär någon motprestation. Och ibland inte vilken motprestation som helst.
Den senaste tidens rädsla för att album ska läcka ut innan release har dessutom gjort att promotionskivor inte anländer till redaktionen i förtid. Men recensionernas problem är inte omständigheterna. Det är hela kulturen runt omkring.

Efter ett par års recenserande blir man trött. Med rutinen kommer en förmåga att snabbt plita ner ett par hundra tecken efter ett par gångers genomlyssning. Imponerande, verkligen, men också lite respektlöst. En snabb bedömning av ett verk som någon jobbat med i månader, kanske år. Hur stor chans har man gett skivan egentligen? Eller det som kanske är viktigare: Vad spelar ens åsikt för roll?

Mer än gemene mans i alla fall, eftersom den trycks i x antal exemplar. Med det kommer också ett ansvar som inte alla riktigt tar på allvar. Faktafel smyger sig lätt in, den ena läser den andras och många recensioner blir varandras ekon. Och ibland är texten totalt intetsägande - en sammanfattning av artistens karriär och en försiktig beskrivning av låtarna.

Men å andra sidan, det jobbiga med sprida sina tankar är att man oftast måste bestämma sig. Bra eller dåligt? Varför? När något trycks och läses av andra blir det också förevigat på ett annat sätt än en vanlig diskussion. Man sätter det man tycker på pränt och sedan finns det ingen ändring. Min första skivrecension var Chords debut A garden around the mansion, som jag gav en tvåa. Idag skulle betyget vara högre. Eller Commons Be som jag tyckte var en femma 2005 men idag inte förtjänar epitetet "Mästerverk" som den siffran innebär.

Varenda gång man recenserar känns det som man cementerar sina åsikter. Att hela tiden behöva tycka är inte heller det lättaste. Men det går liksom inte att svamla om att man inte vet eller diskutera med sig själv. Det misstaget gör tillräckligt många när de fokuserar på "Jag..." i texten. Att det är jag som tycker framgår av min byline. Det räcker bra så.

Jag är verkligen inget undantag, alla de här misstagen har också burit mitt namn någon gång, säkert flera. Men finns det liksom någon mening att bedöma skivor, när man inte ens får igång en diskussion? Har skivrecensionen spelat ut sin roll när tillgängligheten på musik är stor så att alla kan vara domare? Vem bryr sig om vad jag, eller någon annan som fått turen att få promoskivor tycker? Men ingen klagar ju, så varför säga nej.

Nöjeskrönika publicerad på Smålandspostens nöjessidor 2007-08-03

De flippar jazz med hiphop

Halva Flipside Rebelation. Paul Hinz, Joel "Mad Science" Håkansson, Niklas Bennerholm och Simon Thörn. Foto: Lina Alriksson

Året är 1999 och det är hiphoptider. Urban Skillz och Mad Science är två av alla de som rappar och gör egna beats. Under namnet Flipside spelar de in sina spår i en hemmastudio och gör så sig småningom kända i hemstaden Helsingborg. Så när Looptroop ska spela där får de vara förband.
- Vi ville göra något mer och därför ha ett liveband, berättar Mad Science, som heter Joel Håkansson i det civila.
Urban Skillz och sångerskan Viktoria gick på en folkhögskola i Skåne som också hade en "fin jazzlinje". Där hittade de fem killar i en klass och därmed också sitt kompband. Från början skulle musikerna vara just det.
- Men vi tyckte det lät så fett, så vi fortsatte.

Flipside var taget
Flipside var vid det laget Flipside Rebelation, enligt Mad Science, för att de spelade in många av sina låtar hos en kompis som drev Rebelation Records. Gitarristen Simon Thörn skojar och säger att det var för att de insåg att det redan fanns ett band som hette Flipside. Men nu var de inte längre bara två rappare utan ett band med sångerska, trummis, gitarrist, en på percussion, en på kontrabas och en bakom klaviaturerna. Klassiskt skolade jazzmusiker möter hemmastudio-rappare.
Vad har ni lärt er av varandra?
- Jag har lärt mig att flytta fokus från musik till text. Det är en stor kontrast mot jazzen, säger Simon Thörn.
- En jävla massa musikaliska termer så att vi kan prata med jazzarna, säger Mad Science.
- Ja, det är roligt att rappare säger bars i stället för takter. Eller en sådan sak som att de kan inte säga "Vi är från Drottningshög". Det funkar ju inte i text, så det blir "The Q" i stället, säger Simon.
I replokalen jammas det på alla håll och kanter. Ibland utifrån ett beat som någon tar med, ibland har någon idé eller slinga som de hört och gillat. Det börjar någonstans och slutar i deras egen grej. Det blir mycket "det ska vara mer tsshhhh", viftande med armar och slag i luften för att illustrera hur saker och ting ska göras.
- Vi har en ömsesidig respekt för varandras konstnärliga integritet, säger Simon och de andra skrattar. Men jag tror det har underlättat att vi inte har varit i studion tillsammans, fortsätter han.

Roots i bakhuvudet
De har precis släppt sin sexspårs-EP Rebelution som de har releasefest för i kväll. Musiken beskriver de som "funk, soul rap, genuin hiphop" med The Roots i bakhuvudet. Även om de inte hört något som låter likadant.
- Det är en bra och unik skiva. Vi spelade in den i ett riktigt sunkigt vardagsrum med snus på golvet, säger Mad Science.
Vad är målet då?
- World domination!
- Nej, men att bli hörda och komma ut och spela, det är det roligaste. Alla pengar vi får in lägger vi i en bandkassa för att kunna trycka upp grejer och så, säger Niklas Bennerholm, percussion.
- Ja just det, jag blev fikaansvarig, säger plötsligt Paul Hinz.
- Ja, det är jävligt hiphop, Paul, skrattar de andra.


__________________________________________________________________
Flipside Rebelation
Medlemmar: Joel "Mad Science" Håkansson (MC), John "Urban Skillz" Lindell (MC), Viktoria Tryggvadottir (sång), John Björnberg (trummor), Simon Thörn (gitarr), Paul Hinz (kontrabas), Niklas Bennerholm (percussion), Henrik Magnusson (klaviaturer).
Spelar: funkig, soulig hiphop.
Hemsida: www.rebelation.se
Aktuella med: Sexspårs EP:n Rebelution, som finns för fri nedladdning på hemsidan.
Kuriosa 1: Trummisen ska lägga ned musikpluggandet och bli bonde.
Kuriosa 2: Om man lyssnar väldigt noga finns det ett toalettskrik i slutet av en låt på skivan.
__________________________________________________________________

Intervju publicerad på Smålandspostens nöjessidor 2007-07-27

3x bieffekter

Tre snabb tankedjor, sen som vanligt men ändock.

1. Ingmar Bergman död idag. Sjukt att vara på en nyhetsredaktion och få reda på det. Tidigt, allt går sjukt snabbt och huset pratar om lösningar för morgondagens tidning. Idag kändes det som första gången som vi levde lite. Många ordinarie var också tillbaka... Diskussionerna gick: Ska det gå på Sverige-sidan? Personligt? Kultur? Har vi någon lokal anknytning? TT-material?

Wikipedia för mig jag vet inte hur länge, genomsökte alla namgivnas födelseort, haha kan ni fatta? Hittade en snubbe som samlade på alla Bergmans filmaffischer, kulturredaktören drog iväg ett mail. De hittade en professor i film på universitetet som var väldigt insatt. Han lovade leverera text 16.00. Johannes är världens duktigaste. Egetproducerad material. DN har typ kallat in alla verkligen.


2. Såg äntligen The Way I are på tv, sjukt fint klippt video och wikipedia berättar som vanligt det bästa. Bland annat regissörens tankar. Och att videoversionen har fyllts ut med en vers av Timblands brorsa. Aldrig lyssnat på låten ordentligt. Dessutom, halkade via länkleken in på Danja, protegén.... Spekulation i vem som gjort vad? Killen ligger bakom mycket av Nelly/Justin-hypen och det är väl då hans papa har skinit mest kommersiellt? Dessutom! Han har tydligen gjort Tell em I Said that, som är hook-låten på T.I vs T.I.P.

3. Har aldrig pallat kolla upp Papoose tills jag hittade massa intressant shit. Björn (grattis i efterskott man, jag har inte glömt dig) tjafsa för lääänge sen om att han trissat upp priserna för sitt kontrakt och fick en miljon dollar... Sjuk marknadföring bla bla bla you know the rest. So, här laddar jag hem och ska välja ngt, det blir det jag kan titeln: Alphapetical Slaughter.
Alliteration kom före Funk Doc också... Meaning, att Pap lyckades att pull that off, det är det som är imponerande. Vad fan betyder det att folk claimar att någon annan var först, nowadays?

Murda murda murda

I love the canadians.

6x Hultsfredsbilder

Jag kan vara festivalens sämsta fotograf men 1)mobilkamera 2)ingen annan fotar ju...

Diary dear

Så, biljetterna till Prag bokade. Intervjuförfrågningarna ivägskickade (sanning med modifikation). All work and lots of beer. Skrev om ett blogginlägg till 700 spänn. Selfpleased som fan i lördags när jag spelade T.I, Clipse, Mapei, Dizzee och allt annat som får mig att vilja dansa. Uppenbarligen kände inte dansgolvet likadant. Höll nästan på att spela Brother Ali med voiceover: "Rhymesayers advanced copy" men det är en parentes.

Hannes sa att någon sa att man måste spela musik som är minst tre år gammal för att folk ska fatta. Den andra killen spelade så här House of Pain, Dexy's Midnight Runners och Jackson 5.
Jag vill inte att den tesen ska stämma. Men gissa vem som fick folk att röra på sig.

Träffade massa folk som varit på Splash!, ute i fredags. Mycket bra tydligen. Redman speciellt.

Nästa skrivprojekt: Tusen tecken om ett ord som ligger i tiden, men kommer fan inte på något bra. Kultur-Johannes sa "mediakurd", men jag är inte så inne på mediaklicken som han och hans Cazal-glasögon. (Han är skitcool). Öh....

Nu basket.

Hallo Tschechien!

Hiphop litterature

Anyways, ny bok med den så kallade "hiphop intellectual" som analyserar the state of hiphop. Förord av Jigga, efterord av Nas.

Yes, our rhymes can contain violence and hatred. Yes, our songs can detail the drug business and our choruses can bounce with lustful intent. However, those things did not spring from inferior imaginations or deficient morals; these things came from our lives. They came from America.
Från Jay-Z :s intro

154 spänn, som hittat. Återkommer såklart efter läsning.

3 x Funk 1995

Trash church

Så sjuk grej, var tvungen att sno härifrån. Vadå kontraproduktivt? Vem vill lyssna på kyrkogodkända rappare... 1500-talet strikes back. Inkvistion, nu!

Från hand till hand

Varför har man inte sett det här tidigare? Och var gör Kanye med Rakim, Nas och KRS?

Ottos reggae

Säg reggae och de flesta får en ganska klar bild i huvudet. Jamaica, dreads och
såklart ­ Bob Marley. Hur låter då Tyskland, en snaggad vit prästson vars riktiga namn är Otto? Möt Gentleman.

Han presenterar sig som Tilmann, med efternamnet alltså. Intervjuerna har varit många men korta, skrattet lockas ändå fram och ögonen tappar aldrig kontakt. Han är född och uppvuxen i tyska Köln, där reggaen inte direkt har haft något större fotfäste. Som tioåring hörde han genrens giganter. Och fastnade.
- ­ Jag kände en speciell energi i reggaen, som jag aldrig känt förut. Även om jag inte förstod texterna först så kände jag kraften och styrkan i musiken.
Det var ingen tvekan om att det var reggae han skulle göra. Sju år efter introduktionen, eller frälsningen som han kallat det, reste han till Jamaica för första gången.
-­ Det förändrade verkligen hela min världsbild. Där är musik mer än musik, mer än underhållning. Det finns ett annat perspektiv i tredje världen-länder, folket hämtar sin styrka i just musiken, säger han.
-I Tyskland är det mer avbrott mellan allting, på Jamaica är rytmerna ständigt närvarande och ger harmoni.
Han har pratat om det här förut, han åker till den karibiska ön ofta. Det är viktigt, har han sagt. Faktum är att han menar att man inte kan vara äkta om man inte helt och hållet har förstått den jamaicanska kulturen. Men ingen anklagar den tyska prästsonen för att vara oäkta. Han har släppt tre album med goda framgångar. Han har vunnit tunga priser i sitt hemland och singeln Superior har slagit stort, lite överallt. Jamaicanerna gillar honom, det är faktiskt ganska viktigt. På kommande skivan Intensity gästar bland annat Sizzla.
-­ Jag har verkligen försökt fånga intensitet i både text och musik, jag kan tycka att det är så mycket ytlighet runt oss. Den här skivan är ganska mångsidig också, jag har lite r'n'b-vibes och ett hiphopbeat med i stället för bara rootsreggae.

Lyssna en extra gång
Flera gånger under sin spelning på Hultsfred ber han publiken att lyssna på musiken. En extra gång, lyssna på mina ord, ber han.
- ­ Jag brukar sitta själv i studion och spela in grunderna, men fördelen med att spela med Far East är att man kan göra musiken mer levande, säger han på sin jamaicanska engelska. Det är inte bara en musikgrej.
Varför tror du att du är så uppskattad?
-­ Det får du fråga någon annan. Men jag har verkligen, verkligen passion för det jag gör och det når ut.
Det finns någon hörsägen om att reggae har en stor scen i Tyskland. Det har till och med myntats ett begrepp ­ Germaican. Ett uttryck som också är ett populärt skivbolag. Men att genren skulle vara execptionellt stor där, håller Gentleman inte helt med om.
-­ Om man jämför med techno, hiphop eller r'n'b är reggae litet. Det finns många soundsystems, många up and coming-artister och Summerjam är ju Europas största reggaefestival så vi har en bra bas. Den bygger vi på.
-­ But the music are in people's hearts, not on the charts.

Publicerad på Smålandpostens nöjessidor, 16 juni 2007. Foto: Lina Alriksson

Sätt dit dem!

Länkleken tog mig till en vaken medborgare, som till och med hade orken att maila dagstidningen om deras hiphopfelaktigheter. Headnod sätter Poppius på plats om Papoose.

Var tog den djupa recensenten vägen?

››Vi är så trendkänsliga. Vi är lite grand Europas japaner, vi svenskar. Kultursvampar, som har ganska bra med stålar, som kan hänga med, som läser mycket tidningar. Jag tycker, ibland när jag går ut på klubbar möter jag människor som har läst engelska dj-magazines, istället för att gilla musiken. Ungefär: ”det här är hippt i Paris nu, tror jag själv.‹‹

Daniel "Papa Dee" Wahlgren i Lira nr 4/04

Är det inte jävligt sant, att det är så mycket folk som image-diggar grejer. Jag vet att det kanske börjar bli lite played att hata på namedroppande och posande, men ändå. Var det inte mycket tuffare när man var liten och lyssnade på en och samma skiva flera veckor i sträck och lärde sig allting utantill. Hade idoler. Mitt övriga liv smittar av sig på mitt musiklyssnande i alla fall, stressar jag mycket så stressar jag musikmässigt också. Jag skrev en krönika för skitlänge sen om det här att det blir en sån hets att höra så mycket som möjligt och att man hela tiden vill upptäcka nya grejer. Man får bredd, men inte djup. Och vad är viktigast? Djup för mig, men skriver man om musik måste man ha lite koll på rätt mycket och då är inte djupet alltid det lättaste att hinna med.

Att jag överhuvudtaget sitter och reflekterar över HUR jag lyssnar på musik, får mig att tänka att det kanske inte gått lite för långt. Ska det inte vara en avslappnande grej, en hobby som man har av ett genuint intresse? Något ganska anspråkslöst som kommer inifrån. Det känner man ju verkligen inte att musikskribenterna har, i alla fall inte på de stora tidningarna. Papa Dee:

››När jag åker ut och diskjockar i landet kan jag spela ragga och bhangra och folk står och dansar glatt. Det var jättesvårt att spela reggae på ett dansgolv för 15 år sen. Folk fattade ingenting. På sätt och vis är det ett bättre klimat i dag. Kolla vad som spelas på krogar och caféer och bland studenter. Svenskar reser så jäkla mycket.
Men media hänger inte med i dag. Jag tycker det är helt otroligt att de har rock- och popexperter, men de har ingen som är bra på lite andra genrer på de stora kvällstidningarna. De låter en rock- och popsnubbe sitta och tycka. Det är som om jag skulle sitta och tycka till om Melody Clubs nya platta, helt meningslöst. De här jävla rockjournalisterna borde få sig en spark.‹‹

Inte minst vad de gäller hiphop, där har vi ju haft ganska mycket pajkastning. Och det är ju bättre än att, som de andra genrerna, tiga. Mm, jag filar på någonting om det här... En sak till, de där som läser och re-writar biografi-info om diverse artister - det är också de som skriver i tidningar. Inte alla, såklart, men ni vet vilka jag menar.

Bangin' on whut?

Det var en gång en rappare som andra beundrade. Native Tongue-skolan som höll den östkustska fanan högt. 2007 har det blivit ointressant att snacka om kusterna, 2007 har det blivit dags att gå vidare. Det här är motsägelsefullt. Kweli låter nämligen inte som han brukar, samtidigt känns det som dags för förnyelse. Vad är annorlunda? Tråkiga rader, ett ointressant will.i.am-beat, jobbig hook. Talib har väl aldrig ansetts vara den mest nyskapade rapparen. Snarare är det så att han håller fötterna på jorden, den här gången kanske lite väl mycket med tanke på den otroliga dussin-känsla som nya singeln Hot Thing ger. Albumet väntar. Jag med fasa.

Finest

In the years he's been gone, the hip-hop underground that Red helped cultivate has disappeared or transformed into something else altogether. Where he once appealed to his audience's youthful rebeliousness, he now epitomizes their version of the old school. But don't expect him to make any apologies for his age or his era.
"Yes, I'm from '92," he says, bristling with pride. "I would not trade that time for no time. They were the best years in hip-hop. Ever. We ain't give a fuck. Everything was about cursing and who could look the grittiest, whoase crew was the hardest. It wasn't about who got the most money and who's the bitchiest-looking and shit


Redman i XXL:s juninummer. Plockade upp det av jag vet inte vilken anledning. Den här oldschool vs new shit-grejen kommer vi nog aldrig ifrån. Har personligen inget officiellt ställningstagande, ställer mig på motsatt sida beronde på vem jag diskuterar med. Jag gillar egentligen ingenting som är för mycket en sak. Nej, jag är inte eklektisk. Jag är inte speciellt öppen heller men det här med att vara rent fundamentalistisk på allvar är ju bara löjligt. Har hängt en del med folk som vägrar lyssna på något som är äldre än '97 och det är precis lika trångsynt som en viss Västeråsvän som lever av södernmixtpes och förbannar allt annat "Det är nya tiiiider, saker och ting måste utveeeecklas". Kommer nog inte så mkt längre med det här.

Händer lite för mkt just nu. Med risk för att min arbetsgivare läser min blogg så skriver jag inte vad... Med det har något med gråta floder att göra.

Don't make me get oldskool

Hultsfred 2007 var: helt okej. Länkarna till min shit kommer försvinna så jag postar lite här i efterhand. Bäst var så klart det jag inte ens skulle recensera. Tone Deff & Pack FM, jag kan erkänna att det blir lite långtråkigt på hiphopkonserter i längden men de där grabbarna freakade verkligen loss. Ut i publiken och jävligt mkt mer röjiga grejer än det från T:s Archetype.

Nu slutar jag dock recensera. Gratis är gott men jag pallar inte med ångesten.


MAPEI, Stora dans, torsdag 17.00

"Jag har inte så många låtar så jag måste freestyla typ halva tiden. Livet är hårt".
Efter att ha en äntrat scenen i vild eufori, vält en mick och fått publiken att porrdansa som R Kelly droppar hon det. Klart det inte är lätt att leverera en 45 minuter lång show med en tunn diskografi. Mapei lyckas ändå. Speciellt med draghjälp i beatsväg från Souls of Mischief och Public Enemy. Sina egna elektroniska diton kompletterar hon med vass rap. Vardagsliv och hårda verbala slag lite överallt. "You a pimp cus' you get your foodstamps" och sen vill han åka i hennes tjejpolare Benz. Så futuristiskt men ändå så old school. Hela tiden frigörande.
Hon leker med stereotyper. "Alla ni coola hiphopare där bak, kom hit, det här är böghiphop" och hennes dansare i rosa tights och paljetthotpants i guld kunde inte kännas mer queer.
Dansare som hon dessutom aldrig förut har träffat, utan bara hookat på nätet. Självklart påverkar improvisationen detaljerna, men vem vill egentligen ha milimeterkoreografi?
Publiken står lika lite still som Mapei själv. Hon som är över hela scenen, dansar med högtalarstativ, stöter på säkerhetsvakten, juckar på scengolvet och hoppar ner i publiken. Flera gånger om. Klart att den där sprudlande glädjen smittar av sig.
Bäst blir dock sista freestylen där hon konstaterar "Nasty as Lil Kim, nice as Lauryn Hill". Lägg hennes namn på minnet.






DIZZEE RASCAL, Pampas, lördag 02.45




Grime ville vi ha och det var grime vi fick. Regnet öste nämligen ner på lördagsnatten och framför festivalens näst största scen hade till en början 36 personer samlats. De gick att räkna.
Så småningom ökade antalet och när Dizzee springer ut till tonerna av JusÕ A Rascal spelar pölarna och leran på marken ingen roll. Redan första låten får den lyssnande klicken att tappa befattningen. Dizzee tackar skaran för att de har kommit, "We gonna cook a partystew".
Så fortsätter han med sina smattrande trummor. Hela tiden. I Luv U framkallar lika starka publikreaktioner och det märks att många är inlyssnade på debuten.
Men det blir inte sämre respons på materialet från nya skivan Maths + English, som släpptes för bara ett tiotal dagar sedan. Ingen lämnas oberörd av den brittiska accenten och Dizzee rappar på så snabbt att det tidvis blir svårt att urskilja orden.
Med nya låtarna Flex, Bubbles och Paranoid visar han att fortfarande håller fortet. Dizzees grymma energi och kemin med sidekicken håller publiken levande. Det är inte alla som hade klarat av att leverera något så tight och upplyftande, med tanke på omständigheterna.
Publikens frenesi och det faktum att den totalt skiter i det överhängande hotet från lunginflammation måste vara ett gott betyg.
Låtvalen är smart gjorda och han hinner med både lite drum and bass plus nya hiphopdoftande Pussyole (Oldskool).
Den en timme långa spelningen lämnar föga mer att önska. Speciellt inte med den bombastiska avslutningen med Stand up tall där mickarna till och med sträcks mot publiken. Och festgrytan hörs tillbaka.

Mapei foto: Lina Alriksson. Dizzee foto: Lena Gunnarsson
Recensioner publicerade på SMP Nöje fredag 15 juni respektive måndag 18 juni

Off to the dust

Jag är på Hultsfred och kommer blogga ganska intensivt just här. Håller landsortspressen ruff rugged and raw.

Innan jag åker undrar jag varför...
...det bara är fyra låtar på nya Dizzee-skivan som (spontant) är bra. De som fortfarande är grime. Ge mig smuts, inte socker.
...jag ändå ser emot hans spelning lördag 02.45.
...första jävla skivan oftast är bäst.
...skivbolagsmänniskor tror att man hinner göra en bra intervju på en kvart
...jag inte får snacka med Amy Winehouse om bra viktminskningmetoder.
...de andra tu jag bevakar festivalen tillsammans med, prompt vill åka hem på lördag natt, fyra på morgonen. För att vakna upp i sina sängar. Please...

Bakåtsträvare eller inte, det här ska bli kul. Rawkusssssssssss

Vasaru Aro

Man kan tycka vad man vill om Gringo och dess tentakler. På fredag lanserar de tydligen ännu en tidning. FÖRORT it's called och är en nöjestidning för just förorten. Dock har man rådfrågat på Playahead hur och vad man ska skriva om. 18 000, arton tusen alltså, användare vill läsa en intervju med Hasse Aro. Och så här skrivs det i pressmeddelandet:

I intervjun förklarar Hasse bland annat varför det bara är blattar i Efterlyst och säger att förortare får skylla sig själva.

Det ska bli sjukligt intressant att se vad fan de menar med det där. Kan vi vänta oss kvällstidningsmanér - lösryckta citat som inte har något med saken att göra? Wait and see.
Jag förväntar mig mindre än så från Latifeh AB och allt som har med dem att göra.

På tal om saker som slutar på O. DN STHLM har en poddradio med blandad konfekt och veckans avsnitt handlar om Melo, som ju uppmärksammas med jämna mellanrum. Organics är fortfarande skitbra. Tre år senare.

Real socialrealism

Tack Hannes.

Papi pull in the jeep

Psyke me! Ayesha släpper sitt andra album The Lobby idag och jag lovar att vi har en nästan-M.I.A på våra händer. Sjukt ball spretighet, tänker inte hustla en liten artist som henne (som dessutom har eget bolag) så bara kolla hennes myspace. Och hur kan man inte digga en brud som lägger raden "Hugo Chavez, we all on your team"?

Kasta pärlor för svin...

...sa en jobbarkompis på semi-skämt i onsdags apropå det här att jag inte fått in så många bidrag till en tävling jag utannonserat i tidningen. Och det blev ett uttryck som verkligen fastande på min hjärnhinna igår. Med jämna mellanrum spelar jag skivor ute. Jag vet egentligen inte varför men det blev bara så en dag och det ena har lett till det andra.

Bokaren var ganska specifik i vad vi (jag och polare R) skulle spela och reggaeton förbjöds uttryckligen. Fine by me. Men sen blev lite väl mycket ordrar och när jag ifrågasätter den här styrningen står ngn ful nationskille och bara "amen om du bara ska spela grejer du gillar så kan du ju lika gärna spela hemma". Jag vet inte vem som har missuppfattat meningen med en dj. I brist på bättre ord så får jag väl kalla oss för det...

Killen har väl rätt till en del - man är där för att få folk att dansa och då krävs det att man spelar saker folk gillar. Men vad fan gör man om deras preferenser är schlager och ens case är fullproppat med hiphop?

Vad är det för mening att anlita djs om man vet precis vad som ska spelas? Finns det inte folk längre som går ut för att faktiskt få höra något nytt?

För ett tag sedan, minns inte den exakta tiden, intervjuade jag DJ Confuze om det här fenomenet, han hade startat någon liten kampanj med anledning av problemet. "A DJ is not a jukebox" sade han, kanske lite felaktigt ordval, insåg jag snabbt efter. (Han menade nämligen att önska inte men ska du ändå göra det så casha mig för att höra låten, är inte det en jukebox?)

Vad är djns roll liksom? Att visa upp en obskyr skivsamling? Att få massan att röra sig med publikfriare? Är DJ:n en underhållare eller artist? Eller både och? Och när blir man vilket? När man är tekniskt duktig? Eller ska man anpassa sig efter stället? Jag vetifan.

Förhoppningsvis kan man spela sina egna favoriter och folk diggar det ändå. I det bästa av världar. Lite neggiga människor får man väl stå ut med men igår var verkligen kaos. Ett urval av kommentarer av alla de crikus trättio som kom upp och petade på oss:

1. - Kan du spela Måns?
- Nej.
- Nej?
- Nej.
- Varför inte?
- Jag har inte Måns.
- Jaha, jag vill fråga killen (R)

- SNUBBEN! Kan du spela Måns?
- Nej.
- Någon schlager då?
- Nej.
- Ingen schlager?
- Ingen schlager.
Tjejen gapar och slänger sig mot sin kompis för att snacka allehanda skit.

2. - Kan du spela Preussen?
- Vad är det?
- VET DU INTE VAD PREUSSEN ÄR?!?!?!?
- Nej...
- Men spela den då.
- Öh...
- Jag kan sjunga den för dig.
- Öh....
(Sry men det gör inte att jag har låten...)

3. - Kan ni inte spela lite blandat?
(Jo vi spelar hiphop, rnb, reggae OCH dancehall.)

4. - Eurodisco?
5. - The Creep?
6. - Miss Fatty!!!!!!
7. - Miss Fatty!!!!!!
8. - Techno?
9. - Ska ni bara spela hiphop?
- Nej, men mest.
- Det är inte ok.
- Aight, vi har blivit anlitade för att spela hiphop och då gör vi det.
- Men det är inte okej att spela bara hiphop.
- Men det är vad vi har blivit ombedda att göra och dessutom spelar vi mycket annat.
- Det är okej att ni blivit anlitade att spela hiphop men det är inte okej att ni bara spelar hiphop.
(??????????????????)

10. - Summer of 69?
11. - YMCA?
12. - Alltså jag lyssnar på sån här musik hemma (Lady Saw snurrar) och det är skitschyst men kan ni inte spela något man känner igen?
(Haha jag tror jag döööööööör.)

Me like me like

TLK is no more

Damp idag ner ett mail som offentliggör bandets splittring. Tråkigt men man vill ju faktiskt inte höra dem mer. Det är en artikel i göteborgska Djungeltrumman och introduktionen av Dogge är kul också:

På senare tid har han fokuserat på att jobba inom reklam- och filmbranschen.

Jaha, grattis till att du får skrika "Cykel på köpet" istället nuförtiden. Skämt åsido, TLK (The Latin Kings) är legender och props ska de ha för det, men det här var verkligen på tiden. Värt att notera är att Dogge återigen droppar det här:

– Jag är född i Sverige och mamma heter Birgitta. Samma familjesituation som kungabarnen men jag tror att folk anser dem vara mer svenska än mig. Det är farligt för Sverige att inte ta vara på erfarenheterna i skuggan av betongen. Barnen i förorten ska vara lika stolta som andra barn när svenska flaggan hissas.

Jaja blatte, hör av dig när du inte behöver ha blå cykelbyxor på dig i tv.

Fotnot: Är jag för grov? Är jag oanständig? Hör av dig! Men bara om du kan skälla ut mig på "nysvenska". Jag talar inget annat.

________________________________________________

Måste bara tillägga att den här posten, fram till det här är med på min jobb-blogg. Var tvungen att ha med det där sista since allt bara är gnäll gnäll gnäll från (äldre) läsare. Vet att det är bull att cross-posta men... Där får jag dessutom skit när jag inte hinner blogga och sånt, mycket mer stress och hets.

Fick idag veta att jag blir en av två reportrar som bevakar Hultsfred för Smp, och antagligen för de andra tidningarna i koncernen, yes! Ska bli sjukligt kul att skriva lite igen. And on that notice så pallar jag inte mer personligt men lovar en post om LB-spelningen i tisdags + föreläsningen jag var på idag med Jonas Hassen Khemiri (impuls). Vilken kille!

Rapp rap - hur gör de?

Nu när jag sitter med värsta akrivet kan jag lägga upp massa pärlor från min karriär hehe, hittade den här idag, ett par år på nacken men men. Fan vad soft det var när jag faktiskt skrev artiklar och inte bara snackade om att göra det.

rapp rap
- hur gör de?

[ORD] Vi pratar varje dag och på många olika sätt. Men hur kan man prata med tolv och en halv stavelse i sekunden? Ung avslöjar hemligheten bakom rapparnas snabbhet.

danina.mahmutovic@smp.se

Bakom något så enkelt som att prata döljer sig ett helt maskineri. För att få fram ett ljud krävs det att flera olika muskler samarbetar och ger upphov till ljud. Hur vi sedan pratar, är olika från person till person, men det finns vissa saker som alla gör. Att prata väldigt snabbt är lite av en konst och i och med att man ökar tempot gör man också vissa ändringar i sitt tal. Det mest extrema exemplet på att prata fort är kanske rappen. Gunilla Thunberg är doktorand vid Stockholms universitet och forskar i fonetik, läran om hur språkljud låter, och berättar att grunden i vårt tal är vår utandningsluft.
- Vårt tal begränsas av muskelkraft och kan därför inte göras hur snabbt som helst. Däremot finns det vissa saker man gör när man pratar snabbare, säger Gunilla.
Forskarna kallar det för reduktion och egentligen betyder det att man artikulerar slarvigare för att spara tid. Spar in på vissa stavelser för att säga en sak snabbare.
- Reduktion kan man hålla på med om lyssnaren förstår det språk man talar väldigt bra. Sådana här genvägar i språket tar vi, utan att det märks, säger Gunilla.
- Ytterligare en sak man gör när man pratar fortare än vanligt är att man krymper utrymmet mellan orden, man hör inte var orden börjar och var de slutar. Det är något som rappare gör väldigt mycket, förklarar Gunilla.
Något till höres omärkbart är också rytmen i vårt tal där två saker är viktiga. Betoningstrycket är när man omedvetet markerar ett speciellt ord som är viktigt i sammanhanget.
Dessutom höjer och sänker vi tonläget för att uttrycka en viss känsla.
- Som rappare går man upp och ner mer i tonhöjd, för att bli mer intressant. Då förstärks också rytmen.
1998 satte amerikanen Rebel XD världsrekord i att prata snabbt. Han rappade hela tolv och en halv stavelser i sekunden. Vanligtvis pratar vi med ungefär fem till sju stavelser per sekund. Gunilla tror att Rebel XD:s fart kan bero på att han använde sig av korta stavelser som lämpar sig för snabbt tal. Hon tror inte heller att det är omöjligt att lära sig att prata snabbare, om man vill det.
- Det beror också lite på hur gammal man är. Ju yngre, desto lättare har man att lära sig. Helst ska det vara före puberteten, säger hon.
- Allt handlar om att kunna koordinera de många musklerna som är inblandade. Det är viktigt att ha en bra kontroll för andningen, och så att förbättra uttalet av orden.

Publicerad på Smålandsposten, Ung, 2004-11-27

En YT-historia om Jigga vs Dipset-beefen

Hittade en fin blogg som samlat en massa you tube-klipp om beefen. Speciellt kul är 1) I'm not a writer, I'm a biter, hur fan tänkte Hova - att det inte skulle användas emot honom?
2) Wtf, Jigga har flippat All I got for hoes is hard dick and bubble gum...
3) Och Cam har också bajtat sin beskärda del... se klipp.
4) Säger Dame Sweden när han snackar om att stå utanför och vara ett fan eller är min krassa högtalare bananas?

VARSÅGOD!