Skitnödiga och skitbra skribenter

Det blir väldigt mycket klagosånger om diverse skribenter, jag vet. Kanske är jag bara avundsjuk för att vissa får sitta på East 83rd Street i NYC och vara jävligt inne. Det fanns en tid då jag läste denne mans artiklar med vördnad och sådär. Nu blir det mest en misstänksamhet mot ja, jag vet inte riktigt vad. Ja, han skrev kanske om massa coola subgenrer till hiphop först av alla. Tack för trevlig läsning. Det blir väl så när man blir lite nyfiken på en journalist, vars reportage allt som oftast fångar ens intresse. När man tar det ett steg längre, finner man dennes blogg. Ja, av typ alla som inte använder blogg som dagbok (för att det är töntigt) så majoriteten på något sätt inblandat i mediabranschen. Me not being an execption.

Och i den där bloggen finner man en helt annan yta. Mer nördig såklart. Är jag pissed för att jag inte kan relatera till allt namedroppande? Lite kanske. Men mest tänker jag på hur stor del av personen som har blivit hans kulturkonsumtion. (Se min förra krönika, återigen). Läskigt?

Det är väl därför Strage är min absoluta favoritrecensent. Han är ganska mänsklig och vet precis var gränsen går för hur mycket man kan skriva om sig själv. Jag har aldrig varit fan av "jag-recensioner" eller texter som innehåller intervjuaren/skribenten för mycket. Men Strages Darin-text var fan riktigt briljant. Praktexempel på hans stryka. Kanske gillar jag honom för att han (mig veterligen) inte har någon blogg heller.

På ett sätt är hursomhelst bloggarna tacksamma. De visar en sida av skribenterna som man inte får se i tryck. Vissa väljer att gå den personliga vägen (se Kellerman) medan andra går självhävandets väg. Och ärligt talat så är jag glad att jag inte får läsa deras bloggar (med undantag för Japan-dagboken i förra Rocky-numret) i tidningarna.

Nåväl, jag vet att jag skriver mycket om det här med musikskribenter och så vidare. Intressant för mig, kanske inte för dig. Är det det så är ett nice tips krönikorna på Sonics hemsida, med blandat innehåll. Nicola Prykes krönika om musikkritikern är schysst, likaså Anton Gustavssons om offentlig avbön och behovet av revisionism i musikjournalistiken. Äntligen lite populärkulturella krönikor med substans.

Avslutningsvis så känns det ganska bra att jag en gång typ förra året hustlade mannen med de stora referenserna. Han gav mig citat, what did he get back? Nada. Kanske har varit lite anonym i texten men läser man diamantartikeln på Flows hemsida så klarnar nog saker, ganska bra.

Och måste till slut bara skriva lite kort om nya samtalsämnet i kulturvärlden. En snubbe frå HD (Helsingborgs Dagblad) recenserade en bok som inte ens är skriven ännu. Ganska fult men killen är ju skön som helst. Läs hans egen tidnings intervju och hans mail till DN

Jag vill be Mattsson om ursäkt, och hoppas att jag får tillfälle att såga hennes bok när den väl finns ute på marknaden.

Killen är kung!

Videon som gav stormning och stämning

Videon är vulgär och skadar mitt rykte, anser Knievel som vill stoppa videon från vidare distribution, uppger BBC:s nätupplaga. heter det på dn.se. (artikeln i sin helhet finns som länk i rubriken.)

Vadå vulgär? Vadå skadar hans rykte? Fan, det är sjukt tröttsamt med allt patenterande, man måste få göra pastischer och driva/spinoffa/whatever på saker utan att man blir stämd. Men det är ändå ganska kul med tanke på att Kanye stormade scenen för att försvara den numera stämda videon alltså. Lite dubbelt sådär. Kul men töntigt.

Tiden är mogen

Dags för alla årsbästalistor. Hatkärlek, precis som jag skrev i min förra krönika. Våndades rätt mycket i torsdags och har ännu inte fått respons av min redaktör. Redaktionen - flera frilansare - ska i år sammangfoga en gemensam lista. Jag förväntar mig ingen hiphop. Och min egenkomponerade postar jag först när grejen publicerats i papperstidningen. Sådan är etiken.

Hursomhelst, jag har inte läst några listor ännu, förutom Nöjesguiden som bara listade Justin, T.I och Ison & Fille som hiphop. Strage praisar The Game, The Knife och Spank Rock. Jag väntar på Musikbyråns och att få lägga vantarna på Sonics. De är ju på något sätt tungviktare.

Men jag vill i alla fall konstatera att det har släppts för många skivor för att man ska ha haft en chans att verkligen fördjupa sig och kära ner sig. Min lista är en uppvisning av affektion, inte så mycket kärlek som jag skulle vilja. För min bästa skiva i år r nämligen från 1996.

"Jag är inte desperat"

Det är lite mycket Linda Rosing nu och jag ska inte hoppa på tåget. Jag hörde bara att hon ska göra musik nu. Hon kallar sig Bionda. Vad fan är det för jävla artistnamn? Jag förstår verkligen inte. Kunde däremot inte motstå att klicka mig in på hennes hemsida. Fantastiskt nog finns det en biografi där.

Biography:
2002 SLITZ (Magazine)
2003 BIG BROTHER (TV)
2005 SLITZ (Magazine)
2006 THE BOOK: “Den Nakna Sanningen” ( The Naked Truth).”
2007 FHM (Magazine)


Ja, och så var det ju den där filmen jag såg. Serendipity*. Det är något speciellt med den där John Cusack som hopplös (desperat? patetisk?) romantiker. Den går något såhär: Pojke och flicka träffas. Det är något alldeles särskilt. Hon vill inte ge honom hennes nummer eftersom hon vill testa ödet. Det gör det på massa skumma sätt. Han skriver bland annat sitt namn och nummer på en sedel som hon handlar för. Om den kommer tillbaka så... Och hon skriver sitt namn och nummer i en bok som hon lämnar in på antikvariat. Om han hittar den så... För att förstärka budskapet så får han också hennes ena handske. Åren går och de ska gifta sig på varsitt håll och ja, ni fattar vad som händer. Otroligt feel-good när man sitter ensam i ett vardagsrum men bara flyttlådor och påsar omkring sig. Det finns någon för alla. Eller som Borat skulle ha sagt: Not!

* Underbara wikipedia lärde mig idag att begreppet, på svenska serendipitet, härstammar från en gammal persisk saga. Det innebär hursomhelst att man, av en tillfällighet upptäcker något som medför stor tur, när man egentligen letade efter någonting helt annat. Antar att alla har upplevt det i större eller mindre skala. Wikipedia hävdar att många upptäcket kan härledas till serendipitet, exempelvis LSD, teflonet, Viagra, penicillinet, Plutos måne, mikrovågsugnen, post-it-lapparna, Sydamerika.

Kan detta, för mig nya begrepp kanske användas i den lite avkylda upphovsrätts- och copyright-debatten?

1st soundtrack of my life

Opening credits: Jay-Z - Public Service Announcement

Waking up: J Dilla - Love Jones

Average day: Little Brother - The Way You Do It

First date: Mos Def - Ms Fat Booty

Falling in love: Zion I - Bird's Eye View

Love scene: Lost Boyz - Renee

Fight scene: Westside Connection - Bow Down

Breaking up: Justin Timberlake - What Goes Around...

Getting back together: The Grouch & Eligh - Without Love

Secret love: The Roots ft. Erykah Badu - You Got Me

Life's okay: Common - Be

Mental breakdown: Jean Grae ft. Can Ox - Swing Blades

Driving: Snoop ft. Dre - Lay Low

Learning a lesson: Jean Grae - God's Gift

Deep thought: Black Star ft. Common - Respiration

Flashback: Reflection Eternal - For Women

Partying: Gang Starr ft. Fat Joe & MOP - Who Got Gunz

Happy dance: Pharoahe Monch ft. Mos Def & Nate Dogg - Oh No

Regreting: Brother Ali - Rain Water

Long night alone: Mos Def - The Begger

Death scene: José Gonzales - Remain

Closing credits: Slum Village ft. Melanie - Keep Holding On

Konsumtion

Dina örhängen, ditt halsband och dina jeans. Det gör dig pop. En snabb analys av en kille jag aldrig förut träffat och den träffar ganska fel. Han är snabb att döma och jag dömer honom inte för det. Klart det är kul att få veta hur man uppfattas. Vi skrattar som man ska göra när man gått igenom isen och kallpratar. Han återkommer i ämnet: Nej, men vad lyssnar du på då?

Jag tänker inte gnälla om att kategorisering är fel eller att fördomar är hemska. Jag gör det också, jag har dem också och jag delar ut domar av alla de slag. Dag in, dag ut. Det som slog mig var inte killens ihärdiga analyser eller förutsägelser utan hur stor vikt han faktiskt fäste vid allt materiellt. Min jacka, mina skor. Allting skulle säga något om mig som person. Och det kanske det gör. Jag är inte främmande för tanken att våra attribut är en förlängning av våra personligheter. Men var tar attributen slut och var börjar personligheten?

Gränsen mellan vad vi är och vad vi bär tycks alltmer ha suddats ut. I en tid då enkäterna mer handlar om var vi handlar och inte så mycket vad vi tycker, blandas lätt personen ihop med konsumtionen. Vilken tidning man läser, vad man har i sin mp3-spelare, vilka jeans man har, vilken blogg som är bäst, vem som är den bästa regissören. Vi älskar listor och namedropping lika mycket som vi älskar att hata dem. Kärleken går i trender men vid slutet av året kan vi ändå inte leva utan dem.

När ens val av varumärken eller kultur blir en lika naturlig del av en människa som dess egenskaper, är det ganska svårt att låta bli att produktplacera. Att helt enkelt droppa namnet säger något om hur man är. Vad man konsumerar berättar tydligen ens historia genvägen. Smidigt, men samtidigt tragiskt. Helt enkelt för att vi cyniskt sett överlåter åt någon annan att definiera oss.

Medan jag skrivit den här texten har jag gått tillbaka och raderat tre stycken namn. Jag reflekterade inte ens när fingrarna valsade över tangentbordet. Det var inte märken jag skrev, det var vanliga ord som inte har några riktiga adekvata synonymer. Hur läskigt är det inte att marknaden har nästlat in sig så pass i våra medvetanden att registered trademark har konkurrerat ut ordboken? Hur sorgligt är det inte att den här krönikan hade varit så mycket mer on-point, detaljerad, konkret om jag hade låtit refererandet dansa fritt?

Förhållandet mellan mig och min konsumtion är inte ömsesidig. Min konsumtion är delvis jag, men inte tvärtom. Det blir dock allt svårare att ta ut skilsmässa. När marknadsföringen blir mer och mer aggressiv är det inte lätt att skilja på vem som är den aktiva och vem som är den passiva parten. Ändå är det viktigt att inte låta sig förminskas till sina preferenser. Förhoppningsvis är vi mer än så. Jag tror det.

(Krönika publicerad i Smålandsposten, Ung, 2 dec 2006)

Fadde & 50 cent

Jag minns tiden då sajten sourze var riktigt tight och kul. Nu skriver vem som helst krönikor där även om det finns en del kändisar (både Fadde och Rosing). Den förre har hursomhelst författat ett litet alster om dagen då han var livvakt åt Fifty. Det roliga är Fadde faktiskt inte skriver helt kass, det är tvärtom läsbart. Att han sen dokumenterar allting ganska anspråkslöst ger en skön känsla. Jag undrar om detta inte är ett av de bästa porträtten som jag läst om mannen med de nio hålen. Länk är lika med rubrik. Märk väl den fina bilden på mannen, är det bara jag som får associationer till Scary Movie 3?

Tjejer som går hiphop

När jag skrev min krönika (se föregående inlägg) diskuterade jag med en kompis om det överhuvudtaget fanns några kvinnliga hiphopskribenter som inte ifrågasattes. Då kunde jag inte komma på någon, men...

1) DN:s Karolina Ramqvist (klickar man på rubriken till de här posten finner man en krönika om hiphop idag)
2) Musikbyråns Kristin Henriksson.

Jag vet inte riktigt hur stor trovärdighet de har men klart är iaf att de är aktiva (till skillnad från Roney) och att det faktiskt är bra (till skillnad från Sima) och att de skriver/gör mkt om hiphop och relaterade genrer (till skillnad från Leone som har sina intresseområden annanstans?).

Ah vafan det här är mest en uppföljning på min egen text, en nyansering av genuskritiken som jag försöker framföra. Men fan vilken nörd jag är, typ ingen som bryr sig om det här än jag.

Svensk hiphopjournalistik pt II

Skriv en recension och bli hotad med spö. Skriv en recension och få en hel disslåt som replik. Skriv en recension och bli recenserad. Eller skriv flera och bli utdömd, uthängd och förlöjligad. Allt är exempel på hur svenska rappare har reagerat på svenska recensenter. Vänta lite med moralismen, det finns faktiskt en hel del att hämta också i reaktionerna. Är man inte lagd åt humor och schyssta anekdoter så finnes relevant kritik och smart ironi. Senaste exemplet är Snook.

I maj i år släppte de sina andra svåra skiva, Är. Debuten överskuggades totalt av den där singeln Mister Cool som många kritiker hade svårt att se förbi. När så uppföljaren kom, lyssnade vissa lite extra noga och fann duktiga musiker och andra forsatte bara slentrianmässigt att avfärda Snook som töntiga. Aftonbladets Jonna Sima är en av dem. Hon jämförde bandet med Just D och för vem som helst med lite känsla, är det ingen smickrande liknelse. Det vet Sima med, referensen är kass men giftig.



Duon vann för några veckor sedan priset för bästa svenska akt på MTV European Music Awards. I intervjuerna efteråt var de vad folk skulle kalla kaxiga, de brydde ju sig inte speciellt mycket om det där priset men för skivbolagets skull och distributörens och pr-konsultens var det ju soft. Aftonbladet intervjuar bandet och de ser sin chans. Tacken flödar och:
"Allra helst vill de tacka Aftonbladets recensent Jonna Sima.
– Jonna är underbar och vi vill tillägna priset henne. Hon har varit viktig för vår trovärdighet och har bra koll på musik-Sverige, säger Oskar."
Kvällstidningen spricker av stolthet och publicerar till och med en bild på den hyllade recensenten. Lyckan är total.

Vid lansering, är det som bekant vanligt att man saxar recensent-rader. Briljant! Lysande! Årets album! och allt sånt där som skrivs då och då. Det ska vara smickrande och få folk att vilja köpa just den där skivan. Petter använder Jonna Simas sågning av hans senaste släpp P, som marknadsföring.



Mest verkar det som att hon fått ersätta en annan ökänd hiphop-recensent. Hon hette Marimba Roney och blev kanske mest känd för sin recension av Big Puns klassiska album The Capital Punishment. Året var 1998. Hela fyra år senare var den där recensionen inte glömd. Pst Q kom ihåg och tillägnade det ett antal rader i sitt vredesutbrott En dåres försvarstal: debil skribent, ditt skämt, borde vägras jobb
för om du recencerar Big Pun efter omslag gör du inte ditt jävla jobb.



Expressens Annika Leone är en annan som gärna hängs ut som inkompentent hiphop-tyckare. Vad är mönstret? De är flera. Är det en tillfällighet att det är korståg på kvinnliga hiphop-skribenter? Kan man se samma tendenser i annan musikjournalistik? Jag vågar knappt svara på det. Men den invändningen betyder inte att kritiken mot förnedrande hiphopjournalistik försvinner. Då är det inte avklädda omslag som är nedsättande utan inskränkta ögon som inte ser längre än konvolutet. Dissar är välkomna, så länge de kommer från någon som har sin fakta rätt. I förlängningen är det nämligen inte liknelserna eller spydigheterna som är förödmjukande. Det är däremot att personer som inte delar vår kärlek för musiken får sitta och döma den. Kan man se samma tendenser i annan musikjournalistik? Jag vågar säga nej.


(Krönika publicerad i Smålandsposten (Nöje) 24/11 2006)

1899 & 2006

Första rubriken jag kom på var "Strejk då och nu" men jag insåg snabbt flera skrämmande saker. Dels att det skulle skrämma (hence) bort typ alla eventuella läsare (finns ni?). Dels att jag börjar präglas av mina studier, och det är ganska läskigt.

Idag 15 november har Sverige varslats för strejk. Inte många som vet, jag har i alla fall inte läst om det i medierna. De stora fackförbunden undantog såklart sina medlemmar och lilla SAC står idag på flera platser ensamma för att kämpa för a-kassan. Diskussionen är ju sådär skitkomplicerad så man önskar att man fattade och så är det precis så där långt bort för att man ska orka bry sig. Det tillhör ju inte direkt vår närmaste framtid.

Det fick mig sökt att tänka på en liten artikel jag läste igår. 1899 var året och irländska Lurgan staden. Här strejkade man nämligen om rätten att komma för sent. Visst låter det sjukt men man ansåg helt enkelt att det var en ekonomisk förlust för arbetaren att komma för sent och därmed också dennes val. Vidare så handlade det ju inte om pengarna utan att man helt enkelt tyckte att arbetet tog alldeles för lång tid och begränsade ens frihet. Var var fritiden liksom? Ganska revolutionerande, innit? Fast det verkligt skrämmande med posten var ju såklart att inse hur världen har utvecklats det senaste århundrandet.

En liten present

Från Internet till dig.

Tyyyyyngt.

Kweli

Vet inte riktigt vad som händer med honom men här är videon till Listen

Mmmm

Vilken jävla vecka det ser ut att bli.
Måndag: The Congos på KB. Onsdag: Knaan på Jeriko. Fredag: Lazee på Buddha. Lördag: Uffie m. fl på Inkonst. Malmö? Jatack



Lyssnar på The Games nya skiva och AZ:s. Helt jävla underbart. Är dock lite kär i Abstract Rude and Tribe Unique - Coat of Paint. Nu vill roomie kolla post. Hejdå.

Söndag fast lördag

Fan vi kom på en skitbra grej igår. Det är bättre att festa på fredagar - då känns lördagen som söndag och sen har man helt plöstligt en extra dag att slappa alternativt göra söndagssaker på. Så gjorde vi den här helgen. Igår ägnade vi typ hela jävla dagen åt tv-tittande och med Hennings underbara Xbox, fanns liksom allting man kunde önska sig. Framförallt blev det en hel del av serien Masters of Horror. Här följer subjektivt tyckande om var och en av de avsnitt vi såg, mest för att jag vill leka med bilder och sånt på bloggen idag (och inte läsa boken jag ska ha seminarium på).

Incident On and Off a Mountain road


Regisserad av Don Coscarelli. En skitsnygg tjej kör ensam på en jäligt öde väg och BAM!, hon krockar eller så. Mobilen funkar så klart inte och hon jagas av ett monster som vill borra ut ögonen på henne och korsfästa henne. Dock är den retrospektiva historien den intresssanta. I den dejtar Ellen, som hon heter, blivande maken Bruce - som är övertygad om någon sorts stundande apokalyps. Deras relation går ganska mycket upp och ner och historien får en skön twist. Hittills det bästa bidraget till serien. Snyggaste sexscenen därtill men fantastiskt ljus.

Dreams in the Witch-House


Regisserad av Stuart Gordon. Walter är fysikstudent och behöver lugn och ro. Han flyttar ut till ett ruckel för detta. Men huset är kontrollerat av en 300 år gammal kvinna. Det handlar mycket om paralllella universum och det är ju soft men en så tung sak som strängteori och det Walter sysslar med, blir bara fånigt när det är massa lila ljus och sånt inblandat. Därtill är råttan bara skrattretande och så faller historien lite på det. Men ska den rangordnas så hamnar den ändå tvåa.

Dance of the Dead


Regisserad av Tobe Hooper. Inleds lovande med idylliskt barnkalas som vänds upp och ner i och med "The Blitz" eller liknanade där många dör och födelsedagsmamman räddar sina barn men offrar två andra. Sen direkt över till något sorts framtidsscenario post tredje världskriget. Tråkigt där. Historien fortsätter med mamman men framförallt hennes tonårsdotter som hon stängt in, "för att skydda henne". Det blir mycket hård musik, lack, läder, barbröstade tjejer och futuristiska droger och ganska lite handling.


Jenifer

Regisserad av Dario Argento. Polis ser en man som ska kötta hjälplös tjej. Polis skjuter, tar hand om tjejen. Hon är missbildad i asniktet men har en killer body, placeras på mentalsjukhus. Polis gillar det inte om tar hem henne till sig. Hans sambo drar. Jenifer, som flickan heter, äter upp saker och han blir arg men hon sätter på honom och allting blir okej. Tråkig och förutsägbar story med mer sex än skräck. Men sminket var väl ganska bra.

Chocolate


Regisserad av Mike Garris. Nyskild man med ätstörningar börjar se syner. Han tas upp i en kvinnas liv - ser, luktar, känner & upplever hennes perceptioner, samtidigt som hon. Han vet inte om hon existerar först men letar sedan upp henne och de bråkar. Sjukt bra idé utan inslag av massa krimskrams men faller tyvärr på grund av formatet. Vändpunkten kommer alldeles för sent även om historien berättas retrospektivt.

Och även om det bara var ett avsnitt egentligen som var bra, så ger jag inte upp hoppet. Nej, det finns trots allt åtta avsnitt kvar och jag har lite förhoppningar om en kommande.

Pez, Pez, Pez

Gud, vad hände egentligen med detta underbara godis? Och ännu mer relevant, vad hände med behållarna? Well, jag ska ta reda på det. Jag har alltid velat samla på någonting och gissa vad, jag har verkligen hittat något jag brinner för. Pez.
Har hittills bara samlat två stycken men det är inte vilka som helst: Det är Ninja Turtles: Raphael & Michelangelo.

En helt ny värld har öppnat sig för mig.

It's the return

Ett litet urval så länge:
1. Justin Timberlake - What goes around (5:59 hittar du kulmen)
2. Big L ft. Jay-Z- 7 min freestyle
3. Big L - Flamboyant
4. Bone Thugs n Harmony - Notorius Thugz
5. AZ - The Format
6. Slum Village ft Melanie - Keep Holdin On
7. Christina Aguilera - Save Me From Myself (Det är som vilken singer-songwriter som helst, basta)
8. J Dilla - Love Jones

Ickekreativt skitsnack

En snabb post om svenska skribenter. Vi är så kassa. Vissa värre än andra. Kom att tänka på det idag när jag läste fula tidningen Superstar (Anders Tengners nya dito, hemsk hemsida). Sonja Meksa från Ung skriver krönikor där, det är däremot kul. Hursomhelst har de en 20-årig tjej som redaktör och Ellen Fjaestad som hon heter har egentligen bara ett fel. Hon skriver kasst.

Som min vän Tuva uttryckte det: "hon kan ju för fan inte recensera bandet i slutet med en intervju med dem." (Se Cat 5-artikeln). Tyvärr är det så här det ser ut i svenska tidningar - kassa skribenter får utrymme. Jag behöver inte ens nämna de större kolumnisterna för att ni ska fatta att jag har rätt.

Ett annat exempel är vedervärdiga Elin Sundh. I början av juni ngn gång läste jag en av hennes krönikor i Metro. Numera hänger den på redaktionen med titeln "Hur man inte skriver en bra krönika". Jag snackar om "26 år med Kalle Anka-plåster". Det bästa med den här kolumnen är att samma Elin Sundh skrev en krönika i senaste Vecko-Revyn. Om vadå? Att det är så svårt att hitta make up för mörkhyade. Jag vilar min väska så jävla hårt och anser härmed att inga argument biter på det här.

Kort upplysning

Semester från bloggen har jag haft fast det var inte så länge som jag trodde. Vad har hänt då? Öland Roots, vilket var första gången någonsin jag var på festival utan att åka dit för musiken.
Sitter i skiten nu med en krönika flåsandes i nacken. Vad fan ska man skriva om? Alltid samma jävla ångest.

Gjorde vårt sneakersreportage för ett tag sedan, det blir nog grymt. Speciellt skolan med massa nyttiga tips, grejer som jag knappt tänker på själv. Just nu roterar jag mellan mina blingade adidas superstars, Nike Swosh plus härliga vita Converse. Gjorde en lite shoppingrunda idag och bara impulsshoppade. Hur fan ska jag klara knapra studentlivet?

Jobbar f.ö på äldreboende nu och tro mig när jag säger att jag är trött. Sju på morgonen är tidigt. För tidigt. Men kvällen är kul - speciellt min nya MacBook som jag ska fixa med. Och nu när det där fina telefonsamtalet trillade in så känns allting lite roligare.

Bara två tips:
1. På onsdag spelar jag skivor på Kafé Deluxe. Ny kompanjon och det känns verkligen som det kommer gå åt helvete, kan jag berätta lite såhär förtroligt.
2. En grym utställning hittar man i Horror Vacui. Vernissage lördag i ett litet galleri ngnstans i Skåne, fråga mig inte. Jag vet bara att jag åker tåg-buss-taxi dit. Väl värt ett besök dock!

24 september, Wembley Arena.

Han var försvunnen

Yup, alla var skraja för att det skulle hända. Och det hände. Två dar innan han ska spela i Malmö försvinner Wiley. Is nowhere to be found. Men, grymma Club Sweetness flyger in Skepta istället och det funkar så jävla bra. Om inte bättre.
Alltid lika jävla stört med artister utan någon som helst känsla för andra människors arbete. Enda man kan glädjas åt nu är att ingen kommer vilja boka den tjockskallige fan igen.

Som sagt, JME och Skept med DJ Maximum gjorde en otroligt bra spelning. "De rev stället" sa Björn och fyfan vad det gungade i golvet. Inte en jävel stod still, ingen undgick att vara blöt. En jävligt fet kväll överhuvudtaget med skönt folk och bra musik.

Återigen diskussion om Strage och vad säger man. De som fattar, fattar. Grym intervju med Spank Rock, har själv bara hört Sweet Talk men gillar skarpt. Varför är han inte bokad till ngn festival? Årets bokare har verkligen varit kassa. Hultsfred ger Mitchell Brothers (som spelade på Roskilde förra året, där låg man i framkant!), Kano (som släppte skiva förra året och som även han spelade på Rosk). Det enda som typ ligger rätt i tiden är Pharrell, Gnarls Barkley, Cunninlynguists och Smif N Wssun.
Vad gäller den svenska sidan... Timbuktu är så jävla tråkig bokning och så jävla fegt. Det bästa är så klart alla jams på Stora Dans, där var det verkligen hett förra året och 2006 är artisterna mkt mkt bättre: SLS, Up Hygh, Supersci, Nileskär plus DJ Large med Organismen. Däremot är det helt okej dansbokningar.

Roskilde har i sin tur alltid den där "world music"-grejen och här finns det massa fin skit. Dessutom har de alltid ngt legendband. Förra året var det Michael Franti och Spearhead. I år är det George Clintons Parliament. Däremot borde Damian Marley ha bokats förra året...
Ändock, det blir jobb på Hultsfred och antagligen privatåkning till Roskilde. Vi får väl se vad ekonomin tillåter.

Karlskronas kulturchef tankar!

Kulturchef medger olaglig nedladdning
KARLSKRONA Karlskronas kulturchef Ivan Wenster medgav i dag öppet att han olagligen brukar ladda ned musik från nätet. Utspelet ledde omedelbart till en polisanmälan.

Karlskronas kulturchef Ivan Wenster medgav på måndagen öppet att han hör till de hundratusentals personer som olagligen brukar ladda ned musik från nätet.Utspelet ledde omedelbart till en polisanmälan.Wenster berättar för Blekinge Läns Tidning att han så gott som dagligen laddar ner musik - inte på arbetet men privat.Sedan 1 juli förra året är det olagligt att ladda ned eller tillhandahålla upphovsrättsskyddat material för nedladdning. Brottet kan ge böter eller fängelse upp till två år.Ivan Wenster säger till TT:-Det kan bli intressant med en dom som säger att Wenster har laddat ned musik som han en gång köpte på 70-talet i formen av en LP, men att han nu saknar skivspelare och i stället använder ny digital teknik.Ivan Wenster medger att han inte enbart laddat ned musik som han en gång i tiden har betalat för.-Nej, jag har upptäckt väldigt mycket på nätet, säger han.En polisanmälan kom redan på måndagsförmiddagen, rapporterar Sveriges Radio Blekinge.Karlskronas kulturchef anser att lagstiftningen inte har hängt med teknikutvecklingen.-Möjligheten att ladda ned musik och film är en stor kulturpolitisk fråga, kanske den största, och för min del också en demokratifråga, säger han.Han började med sin kriminella nedladdning i protest just då det blev förbjudet.-Jag blev så irriterad på den nya lagen. Den går helt i fel riktning.Själv vill Wenster att musik och filmer ska tillhandahållas på internet och att tillhandahållaren ser till att upphovsmännen ersätts.-För betalt ska de ha, säger han.Alla är inte så förtjusta över utspelet.Kommunstyrelsens ordförande Mats Johansson (s) hade på måndagen ett allvarligt samtal med sin kulturchef.-Jag respekterar hans åsikt men att begå brott är inte acceptabelt. Wenster ska ju dessutom i jobbet umgås med en del av de kulturpersoner som berörs, säger Johansson.Lars Gustafsson, vd i skivbranschens upphovsrättsorganisation IFPI, är förvånad över att en kulturchef med god inblick i sambandet mellan kultur och upphovsrättsskydd själv ägnar sig åt olaglig nedladdning av musik.-Och som kulturchef kan han inte gå ut i medierna och påstå att han agerar privat, säger Gustafsson.
TT

Haha Ivan Wenster kommer bli en sån jävla hjälte i Piratkretsar.

Fit sliq

Haha, H&M har verkligen klantat sig. Nya jeansmodellen heter Fit sliq. Jävligt passande i Sverige.

Min hjärna har tömts. Precis skrivit en krönika om razzian och borde egentligen fila på projektrapporten, men vem fan orkar?

Mina myggbett är som bölder, jag fattar inte riktigt varför men de blir inflammerade. Kan man egentligen vara allergisk?

Är det krig?

Vad har hänt?
1) 50 poliser slog till mot flera ställen i Sverige igår 31 maj för att stänga ner bittorrent-trackern The Pirate Bay.
2) Tre personer togs in för förhör, bland annat The Pirate Bays (TPB) juridiska ombud, som dessutom fick lämna DNA-prov. DNA-prov för vadå?
3) Enligt SVT har USA:s regering och framförallt filmbranschens intreseorganisation MPAA. Bodström sa såklart okej.
4) Många servrar beslagtogs och då inte bara TPB:s. Piratbyrån, planka.nu och flera andra organisationer, företag, föreningar, privatpersoner har drabbats. Piratbyrån har nu en blogg temporärt där pressmeddelanden och dylikt publiceras.
5) Media skrev till en början att Antipiratbyråns så kallade jurist Henrik Pontén gjorde polisanmälan, huruvida detta stämmer nu när uppgifterna om den amerikanska påtryckningen framkommit, vet man ännu inte. Pontén säger till DI.se att han var ute efter Piratbyrån, han största och grymma fiender, och inte TPB. Jaha okej, det har blivit okej att polisiärt jaga sina meningsmotståndare.
6) Piratpartiet har fått sin största medlemsökning någonsin. Den sidan ligger också nere nu, varför vet jag inte. Den har funkat under dagen... Återkommer med info om det.

Så vad?
Jag har följt bloggar, media och allt möjligt hela dagen. För det första är det grymt att se hur snabbt och effektivt piratvärlden reagerar. Informationen flödar, Internet är vår hemvist och vi är bäst på att sprida precis vad vi vill. Många kommenterar smart för det här är en hel soppa.

Överhuvudtaget har razzian mot TPB varit sjuk. Sidan förmedlar kontakten till torrents och publicerar absolut inte något upphovsrättsligt material olovligen. Någon snubbe jämförde det med "Om jag berättar för ngn att det finns fina Gucci-kopior i den och den affären, ska jag då åtalas för medhjälp till brott mot upphovsrättslagen?" Det är på samma nivå anklagelserna mot TPB är.

Frågorna är många men centralt är: var fan är vi på väg? Ska lobbyister få härja hur som helst? Hur stort inflytande har USA och MPAA haft? Och Ponténs uttlande om Piratbyrån visar på den vidrighet som APB står för. Är det numera okej att med statliga medel släcka ner meningsmotståndarna?

Finns många bra bloggar i ämnet. Här är en (och de har i sin tur massor andra bra länkar)
http://copyriot.blogspot.com/

Fin skit

Lupe Fiasco. Ni hörde honom på Kanyes Touch the Sky, överskön röst och egna skivan Lupe Fiasco's Food & Liquor kommer 28 juni. Singeln Kick, Push roterar och låter bra som fan. Han ser inte så jävla thug ut men kan ändå vara nya hunnien. Smarta texter, annorlunda uppbyggnad av låtarna, låter jävligt fresh på ngt sätt. Myspace.

Razzia och 5 juni

Fan, det börjar bli tröttsamt att blogga om razzior mot fildelare och polisanmälningar hit. Tre personer med "kopplingar till The Pirate Bay" har tagits in för förhör. 50 snutar slog till mot servrarna och tog dem i beslag. 50 poliser alltså. Samtidigt händer det massa skit runt om i hela Sverige hela tiden. 50 poliser slår till mot datorer som de ändå inte kan sätta dit för något. Antipiratbyrån kan det här med lobbying.

Fick en kommentar om Wiley-grejen och sanningen är att han spelar på Buddha Lounge i Malmö 5 juni och inget annat. Vem ska vara där? Yessssss.

Nezavisnost ge oss!

Get out of my house!

Andreas hookade med fetaste The Streets-remixen.

Hooooot

Mhm, så det är typ sommar i Växjö.

Petter i fredags och jag skrev recensionen. Kommer imorgon så vi får väl se... Kanske lite för sågigt men sanningen är en såg. Lördag var premiär för grillsäsongen och idag för skoskaven. Vad gör man inte för solen?

Dagens tips, såhär när det är hela tre dagar kvar att checka... Anna Ternheim och Max Peezay hälsar på Musikjournalen. Max spelar ett medley, inte mkt nytt men bra som vanligt. Roligaste är Ternheims och Peezays duett. De har gjort en grimemix av hennes poplåt. Riktigt nice.

P3 gör kanske Sveriges bästa musikjournalistik. Fett intressant när retorikexperten Göran Hägg får göra textanalys av Tukholma. (okej det är inget nytt men alltid lika kul att blanda "högt med lågt" Hägg kallar det för Homeros-liknande och det är ju intressant för min litteraturlärare snackar alltid om att rap är som hexameter.

När jag åkte tåg från Stockholm till Västerås förra helgen fick jag rysningar i hela kroppen när jag lyssnade på Discokommittén. Fan, det är eufori. Det var längesen musik gjorde mig så lycklig.

Can I get a...

Hell yeah we can. Album sampler.

Eskiii boy

Uhuh, det är fan sant. "The Godfather of Grime" som RWD kallar honom, släpper ny skit. Andra albumet heter 2nd Phaze. Tydligen är det så pass mkt gäster så man kan undra om det inte är ett mixtape. Eski boy himself hävdar dock att det är en uppföljare till Treddin' on thin ice. En skiva som för övrigt var sämre än om man skulle samla massa sjuka Wiley-mp3or och clashes.

Smakprov finns på hans myspace. Såhär spontant är Eski Boy och U ain't real fin skit. Samtidigt är det ganska mkt recycling från gamla grejer.

Såg också att Vice bjöd på en mp3:a plus en clash, jävligt nice att checka in. Videoklippets kvalité är inget att hänga i granen men det är kul att se hur Wiley fullständigt manglar Lethal B. Why even try?

Ryktet säger också att W och Roll Deep spelar på Buddha i Malmö 26 maj.

Hufvud

Fredag imorgon och det betyder Stockholm för min del. Jag har varit där typ aldrig så det ska bli riktigt kul att shoppa. Vi flyger upp också vilket är extra skönt.
Är precis klar med min hermeneutiska analys av Cecilia Davidssons novell Vänta på vind. Det är lite tyngre litteratur än Danielle Steel alltså... Jag säger inte att novellen var bra, den var bara inte så enkel.

Annars har jag skrivit outfitslistor och lyckats med konstverket att packa lite. Är speciellt nöjd med en (antagligen lördag kväll). Mina nya kicks ingår naturligtvis.

Så, nu är det bara lite packning, lite projektarbete, lite jobblogg och en hel del filosofihemtenta kvar att göra. När tar det slut?

Avslutar med den lite sjuka nyheten att Chuck D ska bli mobiloperatör. Tanken är att han ska leverera musik och musikvideos till mobilerna och erbjuda såväl ringsingaler som hela låtar. Vad säger man? Entrepenörskapet har inga gränser. När jag var hos Björn i februari konstaterade han att han fått ett tydligt tecken på att musikbranschen är åt helvete. De hade ett nytt pris på Grammisgalan. Nämligen "Årets ringsignal". Det här är andra tecknet, min vän. Eller kanske smäller Chuck D Mobile hur högt som helst...

Roliga saker om mitt namn

1. Det finns enligt SCB två stycken i Sverige som har Danina som tilltalsnamn. Ngra har det som andranamn. När jag researchade lite fann jag att en av dessa är en tjej i Växjö.... Sick?
2. Det finns flera hästar som heter Danina. Sådana som tävlar i trav alltså.
3. Det finns en belgisk restaurang som heter Danina.
4. Om man har ett spanskt n, med såndär grejer över första N:et i Danina, betyder det "den ondskefulla" eller "den som tycker om att skada". På spanska alltså.
5. Fetaste av allt: 2002 kom ytterliggare en av Danielle Steels romaner ut. Granny Dan hette denna och handlar om ryska ballerinan som tvingas välja mellan kärleken och baletten. Gissa vad hon heter? Precis. Jag tror jag måste köpa den.

Thank you, Google.

Sunday, sunny Sunday

Jag har aldrig fattat det allmäna hatet mot söndagar. Det ÄR veckans bästa dag, så är det bara.
Trots det är det här en ganska tråkig dag, jag har bara tvättat och spanat in ett och samma par skor typ tusen gånger. Ska man eller ska man inte beställa över nätet? Jag som inte brukar köpa adidaskicks är lite osäker men gurun säger go så....

Looptroop-konserten: vad säger man? Kärlek rakt av. Ganska improviserat och jäkligt soft. Publiken var off the hook och för en gångs skull slapp man skämmas. Detvar kul att spela skivor av flera anledningar: 1) folk typ dansade. 2) ett gig leder till ett annat... 3) jag fick en enda önskning och det var inte pop, rock, Shakira eller Fronda utan Gnarls Barkley.
Hade fått skivan bara för ngn dag sedan och hade inte den med mig, tyvärr.
Torsdagsnatten blev hursomhelst lång och dagen efter sådär semi-deppig av bakfylla och vetskapen att gårdagen är ett minne blott. Otroligt förbannad att jag glömde kameran.

Nu är det dags att pumpa ut ytterliggare en krönika och recensera Daniel Månssons fotobok om skate-kulturen. Ge mig lite ämnen. Fildelning? Buggning-Storebror? Segregation? Jag tror det blir det sistnämnda.

Max, Max, Max Peezay!

I decmeber 2005 släppte han Discokommittén. Och nu gör jag ngt som jag inte brukar göra: Här är min recension av skivan, publicerad i Smålandsposten typ 21 januari.

(hiphop/grime)
Max Peezay
Discokommittén
3 av 5

Hans alias är en ordlek på tv-spelsprofilen Max Payne. Hans musik en svensk version av den hypade brittiska stilen som mest kallas för grime. Tänk takter uppemot 140 beats per minut, hårda trummor och elektroniska fastetsande slingor. Rappen går lika snabbt som beatet och leker inte sällan med en och samma ändelse eller rentav ett och samma ord. Max Peezay rappar på svenska och om så vitt skilda ämnen som paradoxer i den kristna monoteismen som svensk kollektivtrafik. Flowet är tight och missar aldrig en rim rent tekniskt även om vissa rader kan kännas mer eller mindre nödvändiga. Att det har gått lång tid mellan att låtarna har gjorts ser man inte minst på producentens Juusos utveckling. Låten Oavsett släpptes för flera månader sedan som gratis mp3:a på nätet och talade sitt tydliga språk att grime inte var Juusos hemvist. Från det har nivån till exempelvis Lemmeltåget höjts avsevärt. Den dvd som medföljer är ett stort plus. Avsaknaden av den råa brittiska accenten känns ovan och men också ny och välkommen i ett halvdött hiphopsverige. (Devrim/V2)


Så igår spelade han på Deluxe i Växjö och hade med sig två sidekicks (Fattarus Mackan och en snubbe jag tror kallas Nimo) plus brittiska gäster från Ruff Sqwad. Det var så jävla hett, jag sitter och lyssnar på skivan nu. Gee Riddim, Kvasifilosof, Lemmeltåget (speciellt vid 02.57), Emergency. Fan vad lycklig man blir... Det tar väl lite tid innan allt sätter sig men ändock. Jag ångrar lite att jag gav upp min frenesi kring grime-scenen... Det blev helt enkelt lite för mycket.
Men ärligt, köp skivan. Videos till de släppta singlarna finns här.

April april

Iom att det är årets fjärde månad trotsar jag fan allting och lägger av mig vinterjackan. Var i Malmö 22 timmar lördag-söndag. Åkte ner direkt efter att ha 1. sovit fem timmar fre-lör 2. skrivit högskoleprov i typ 6 timmar och 3. ätit en pastasallad på hela dagen.
Resultatet kunde inte bli annat än katastrof. Det började egentligen bra med baaaara ett glas vin för att sluta i tömt konto och att jag står på scen och shakar ass med Uffie.
Jag som alltid spyr galla på alla brudar som går upp på scen. Se vad alkohol gör med mina principer!

Så, nu ganska redig (men fett trött) sitter jag på jobbet. Fick i förra veckan veta att det är här jag ska vikariera i sommar (stort!). Min recension av Bankys bok har dragit ut en och en halv timme på tiden. Tyckte att jag kunde blogga istället. Nu väntar egentligen en kort intervjua med Max Peezay som spelar på Deluxe i Växjö tisdag. Ska bli kul att se igen. Lilla spelningen på Roskilde 2005 var inte mkt att hänga i granen. Hoppas på Lemmeltåget, som fortfarande är den bästa låten på skivan.

Annars snurrar Bubba Sparxx senaste i spelaren och det låter tråkigt. Enstaka låt är soft men jag saknar fan Timbaland. Han har bara proddat en låt och det låter som Jiggas Dirt off your shoulder. That man på Bubbas nya låter som Gangstas Paradise tycker pop-Tuva och haha, visst är det så. Denna jävla återanvänding.

Så lite stil att avsluta med. Som den Nike-fantast jag är, trodde jag aldrig att Adidas skulle vara såj ävla mkt bättre på sneakers. Någonsin. Men så är det nu och nya kollektionen Adicolor. Enda i tjejstorlekar är såklart rosa men vafan spelar det för roll när de är assnygga. Fafi har designat och jag ska ha. 21 april blir detta.

Fan, jag är ett namedroppande pretto va? Mm, jag misstänkte det.

Lazee

Okej, var börjar man historien. I ngt nummer av Pause tipsade en Malmö-dj om Lazees Squad Up, kallade den för lokal banger. Och nu har det börjat surra lite kring Lazee som har egna bolaget Skrilla Music. Faktum är att han i flera månader spelats på P3 Lab och Dans.
Med brittisk påbrå är han såklart influerad av grime. Mörka beats och tunga trummor. Flowet är i världsklass.
Jag vågar nog säga att Max P är lite hotad på tronen.
Tre låtar kan man ladda på bolagets hemsida. (Squad Up, They Don't Know och Pounds to Kronor)

Andra snippets: Watchu Lookin' At (Garage flip)
Sunny Introduction (Unofficial Remix)
Summertime/All Night Long Medley

Hårkatastrof

Om man ska sammanfatta de senaste två dagarna:

• Hårmakeover med redaktionen
• Katastrof 1: Mitt hår (ganska fint) blev chokladbrunt (fint) med blonda slingor (helt okej) och två nyanser av röda slingor, som bägge drar åt mörkrosa (groteskt)
• Panik. Jag vill göra om.
• Andra omgörningen resulterar i Katastrof 2: jag får inte göra vad jag vill för att det tar för lång tid (det de sedan valde att göra tog nästan fem timmar) och kräver för mkt material (vilka snåla jävlar!) så då ville de antingen färga mig svart eller violett. Jag hatar bägge men jag hatar rosa mer. Jag går med på ngn sorts blandning.
• 10-15 har jag suttit i en frisörstol. För detta fick jag 1. Svart hår som reflekteras lila 2. Skitmkt lockar. 3. Hemsk frisyr så jag får kommentarerna att jag ser ut som en mörk Marilyn Monroe, 60-tals-pingla och själv tycker jag mest att det ser ut som Betty i The Flintstones. 4. En sminkning som är ganska schysst 5. Denna hemsk bild i tidningen.
• Lärdom vi lärt oss: Låt ingen ngnsin röra ditt hår. Låt ingen ta kort på dig i hemska frisyrer. Låt inte dessa bilder publiceras i tidningen.
• Nu får jag gå runt med den här skiten i flera veckor innan jag kan färga tillbaka till min vanliga bruna färg.

Prettohelg

Och så kom fredagen som jag så länge väntat på. Ganska bra, får man väl sammanfatta kvällen för er som har en susning om vad jag dillar om.

Lördagen bjöd på blandad konfekt; bland annat körde jag bil och tjafsade med farsan om huruvida jag hade lagt i treans växel eller ej. Jag klarade fas B på övningstesterna i teori. Vi hade gäster från Eksjö och diskuterade folkomröstningen 21 maj. Alltså den där montenegrinerna (och kanske serber också av ngn dum jävla anledning) ska rösta om landets självständighet. Ryktet säger att det ska betalas för exil-montenegrinerna att åka ner och rösta. Vore hur jävla fett som helst. Otroligt soft att ha två medborgarskap.

Sen nåddes vi av nyheten att Milosevic dött. Jag visste inte först riktigt hur jag skulle ställa mig till det. Efter flera diskussioner kom vi så fram till att det var synd, men inte för att han förtjänar att leva utan för att han aldrig fick ngn dom. Sen är jag helt övertygad om att han har planerat sin egen död - att rättegången drog ut flera år på tiden är ju i princip för att han inte ville sitta av ngt straff. Han malde på om att Haag-tribunalen är olaglig och det ena med det tredje och rättsväsendet bara lät honom hållas. Nu ska hela bortgången göras mystisk med snack om förgiftning. Yeah yeah... Allah ce ti najbolju kaznu dati.

Lördag betydde att jag stod kluven framför garderoben och försökte hitta ngt passande. På agendan stod ju releasefest för ett litet indiemärka. Jag grävde fan fram mina tajtaste jeans som jag fick igen med säkerhetsnål (!) och sen en enorm vit t-shirt (fynd på H&M's graviditetsavdelning, otroligt egensinnigt va) och skärp. Såg ut som en nerdrogad, trashig popbrud och gillade det...

Pretto blev det för vi fick champagne och sushi. Otroligt soft och rätt i tiden. Monkeybutler, som märket hette hade premiär för sin 7-plaggskollektion. Artikel om Mattias Jacobsson som har Monkeybutler i Smp 24 mars typ.

Hamnade sedan på en förfest med mestadels koreaner. Soft kan man ju tycka, men de spelade väldigt mkt asiatisk pop. Allt var såklart ripoffs på västerländska låtar men så är det ju typ alltid. Roligaste var att Martin hatade mig och Chris som noddade med huvudet och lite till. Han tyckte vi var ironiska och taskiga. Sånt måste man älska.

8 mars igen

Internationella kvinnodagen och samma jävla gnäll om behövs/behövs inte. Jag orkar faktiskt inte lyssna på den diskussionen eller läsa trötta argument som "Ja, männen har ju ingen dag, varför ska kvinnorna ha det?" och kontringen "364 dagar är mansdagar, en dag kan väl vara en kvinnodag". Varför kan vi bara inte låta det vara som det är?
I balkanska kulturer firas 8 mars rätt rejält. Männen uppvaktar kvinnorna. Jag undrar faktiskt hur den svenska feministiska rörelsen skulle ställa sig till det. Pappa missade iaf att uppvakta hushållets kvinnor och försvarade sig med att vi bodde i Sverige och att man i Sverige traditionellt inte firar 8 mars. Jag svarade med att vi skulle bevara våra traditioner. Då skrattade bägge föräldrar och diskussionen var slut. Det är inte alltid det funkar att välja när man vill vara assimilerad och när man inte vill det.

Ett urval av dagens msn-konversationer:
1. Petter ska vara med i P3 Morgonpasset och snackar om kläder och stil. Han gillar inte sina svar och menar att han borde varit mer medietränad eftersom han till vardags är journalist. (Den 4e maj börjar han dessutom på Aftonbladet, kom ihåg var ni läste det först).
2. Matilda upprörs av att Mick Jagger, 62 har skaffat en 18-årig flickvän.
3. Kotte tycker att inte vilja ha sex med ngn direkt är, och jag citerar: "?????????????????"
4. Johanna tycker att Sabina från Växjö i nya Top Model är jättevacker.

Vardagsskitsnack när det är som bäst.
Cunninlynguists och Kano till Hultsfred. Jag är fortf. inte övertygad.
Tonedeff - Gathered finast idag.
Dock har dagen mest handlat om att berätta eller inte berätta. Självrannsakan och röda kinder. Nåväl, dags för uppgörelse...

Smörtisdag

8e mars är ett sådant där datum då väldigt många tycker är en bra dag för albumrelease. Petter bland annat. Har haft skivan i min ägo i ett visst antal dagar men är inte så entusiastisk att jag ens pallat lyssna igenom den ngn gång. Vad jag dock erfarit redan är att:
- Petter goes bling, säger folk
- Petter är en tönt dömt av fildelaruttlandet och v-power-grejen.
- Kellerman (& Johan Thorselius) har gjort det annars så tråkiga pressmaterialet till skivan. Alltså den lapp som följer med recensionsexemplaren. Tror det kan vara första gången jag sparar den.
- Folk menar på allvar att detta kan vara svensk hiphops resurrection.


Har en massa tankar kring flytten i höst och funderar seriöst nu på Malmö. Igen. Jag är den mest ombytliga person jag vet. Nej, nu ska jag ägna kvällen om Hitler och Petter tror jag bestämt. Tills dess tänker jag bara säga top 4 smörlåtar som passar i marsäckelvädret.


1. T-pain ft. Stat Quo - I'm Sprung
Stat Quo gör ett ganska schysst inhopp med sin ömsom jobbiga röst. Gillar speciellt... "The moment I cut her, I knew she had me, the way she scratched my back and called me daddy" Haha, vilken lyrik. Hursomhelst är det ngt med hur han lägger raderna som jag fastnade för.

2. Pretty Ricky - Can't Live Without You
Namnet gör honom faktiskt inte rättvisa. Otroligt lättsmält.

3. Neyo - Get Down Like That
För att jag så jävla länge nynnat på samplingen typ "I don't want no one but you..." Fett original (The O'Jays - I Swear I Love No One But You). Neyo behandlar den väl, iaf i refrängen.

4. Amr Diab - Nour El Ain (Habibi)
Arabvärldens mest framgångsrika sångare (tror jag iaf...) och låten heter i översättning "Mina ögons ljus (Älskling)". Varför är det på något sätt finare på arabiska?

Smått

En snabbblogg innan jag går för att recensera Mikael Wiehe (just det...). Måns Block från damn! är med, ska bli kul att se. Mindre kul med fetingtajt deadline.
Sitter på jobbet halvsjuk och trött som fan. Metro säger att våren kommer till Växjö 24 mars, vilket känns alldeles för jävla långt bort. Idag föll snö så det var sjukt. Anledningen till att jag bloggar så tråkigt personligt och icke-givande är den enkla anledningen att folk ber mig. Folk blir typ "Jag läste på din blogg att du varit i Egypten, var det kul?". Var fan tog verkligheten vägen, människor?

Det är synd om Rytel

Ja, hann inte skriva det förut men ögnade genom senaste numret av Bon på redaktionen och läste 1. flow skrev om Tillbaka till framtiden-dojorna först. Sen Ung och nu kommer Bon... 2. Hann inte läsa texten om den nya moderna bruden men den lät som de hade en del med min krönika att göra... och 3. Joanna Rytel.

Unfucked pussy och gubbslemskuppen är hennes verk. Tuva berättade också att hon sagt att hon aldrig skulle kunna föda en vit mans barn - skulle hon bli gravid skulle hon göra abort direkt. Därtill har hon startat Abortkyrkogården - en site där folk kan ta farväl av sina aborterade foster.

I Bon skriver Joanna om hur hon älskar muslimska män. Hur hon älskar Ramadan och att inte få ha sex en hel månad. Hur hon älskar att vara hemlig. I grövsta ordalag. Fan, jag ser verkligen inte mig själv som pryd men den där bruden är fan grotesk. Det är så jävla tydligt att hon är trött på att vara en vit medelklasstjej som pluggat på Konstfack att hon måste vara så obscen som möjligt för att kompensera för sitt egentliga, ointressanta jag. Hon snackar om hur omskurna kukar är fräschare och knulla hit och knulla dit. Vem fan bryr sig om vad hon tycker? Vem fan bryr sig vem hon knullar? Jag bryr mig mer om vem fan som överhuvudtaget vill knulla henne.

Och Bon? Att publicera ngt så osmakligt och respektlöst... Det känns så wannabe-Vice som det kan göra. Sluta provocera för provocerandets skull. Jag blir fan stum av västerländsk kultur ibland. Är vi så jävla tråkiga och utpumpade på allt mänskligt och varmt att vi måste ta till fullständigt nonens bara för att ha ngt att säga?

Nu är inte jag den första som ställer sig i den skrikande kön av hat mot just Rytel. Men till skillnad från typ antifeminister och pk-människor så pissar jag inte på henne av hat. Det är snarare av pity, av medkänsla för den arma människan. Vad gör hon när hennes vulgokonst inte är revolutionär och ve och fasa längre?

Hon är fan allt jag föraktar med "den nya tidens tjejer/feminism/radikalitet". Men varsågod, var vulgär och verkligt blek. Det klär dig. Snart är din tid förbi. Gå och lägg dig...

Avstånd och sånt

Hur stor distans artister har till media och sin publik är ngt man kan diskutera mkt. Jag får en känsla av att glappet har minskat den senaste tiden och att det faktiskt fortsätter att göra det. En anledning är att jag mer eller mindre har tvingat mig igenom Strages bok om fans. Alla älskade den. Det gjorde faktiskt inte jag.

Hursomhelst är min anledning till bloggen att artister själva kommenterar recensioner av sina böcker/spelningar/whatever. Jag kan tycka att det är lite patetiskt men samtidigt ger det ju en känsla av närvaro och mänsklighet. Kanye är ju den stora internationellt sett som gjort sig känd för att gnälla över betyg och uteblivna nonenspriser. På Big Bois mixtape har han ngra rader om att Outkasts skiva (kommer inte ihåg om det var ATliens eller den allra första) BARA fick 4,5 mics av The Source. Den var ju en classic. But then again, alla tycker deras skit är klassisk.

När Smp recenserade Darin-konserten fick artikeln massa läsarkommentarer. Bl. a en undertecknad Darin som tackade publiken etc. Samma sak hände nu när jag recenserade AP och Juan skrev ett tack-inlägg. När min arbetspolare Hans recenserade Marcus Birros samlade krönikor fick han ett mail som löd: "Vad är det för fel på er i Småland?"
Jag vet inte, Marcus. Den ngt mer relevanta frågan är väl vad det är för fel på dig?

De tre grejerna är på sätt och vis lika men skiljer sig ändå. Darin-grejen känns bara fake. Ngn nisse måste ju ha tvingat snubben att skriva. AP-grejen var mest soft. Birro bara patetisk.

Så, nu ska jag ta tag i mitt alltför hektiska liv med mkt studier. Läser för tillfället en Nora Roberts-bok som jag ska recensera. Mitt stora hat mot att börja alltför många meningar med "Och" har resulterat i att jag sitter och räknar alla dessa. Är snart på sidan 300 och uppe i en... ja, iaf 250 st meningar med detta begynnelseord. Frågan är vem det är mest fel på. Mig eller Nora Roberts? För alla som är helt obekanta med NR, kan jag avslöja att hon har skrivit dryga 30-talet böcker och kallas för underhållningsförfattare. Dvs, väldigt banalt och förutsägbart innehåll.


F.ö ska vi göra ett skitbra rep om hur unga muslimer känner för det här med karikatyrerna. Lite bortglömt men ack så intressant. Jag sparar därför mina egna åsikter till efteråt så ingen kan säga att jag är vänd åt ena eller andra hållet.
Utöver det ska jag se den här filmen Paradise Now imorgon med Sven och plugga lite körkortsteori. Shit, jag är antingen väldigt ambitiös eller väldigt sorglig.

Well well

Tusen år har gått sedan jag sist skrev. Och tusen saker därtill har hänt. Bland annat har jag varit i Egpten (bilden, ja) och så har den faktiskt tragiska bortgången av Jay Dee inträffat.

Anyways, rakt på sak:
Festivalerna i år verkar arta sig. Lady Sov och Kanye (även The Streets men jag tycker det är rätt ointressant 1. live och 2. i princip allt som släppts efter Original Pirate Material) på Roskilde. Pharrell och Cunninlynuists på Hultsfred. Det senare är ännu inte officiellt. Även Mitchell Brothers men det också ganska ointressant. Speciellt med tanke på deras spelning på Roskilde 05 som var så jävla ful... Amatörmässig videoanimation och tråkig musik. Fattar inte hypen.

Läste förresten ett jäkligt kul rep om Chic (70-tals-bandet som gjorde Le Freak bl. a) i senaste Sonic. Där upptäckte jag också att Patrik Svensson är en väldigt duktig recensent. Jäkligt känsloladdad recension av AP:s senaste Aposteln. Har lite att leva upp till nu eftersom jag sitter och klämmer på en konsertrecension med ovan nämnda band, från i natt då. Jobbet kallar.

Nas signar med Def Jam!

Inte nog med att han slutit fred med Jay, han signar också med hans skivbolag, skriver NY Times. Gamla skivbolaget Sony kommer att äga rättigheterna till ett eventuellt Greatest Hits-samling men de kommande två albumens vinster eller förluster, kommer de två skivbolagen dela på. Nas får tre mille. Soft, tycker jag...

Och så var det där...

...med musikjournalistik. Länge har jag funderat på att skriva ngt om den svenska scenen men tada, P3's Musikjournalen hann före. Eller inte så mkt hann före utan gjorde en väldigt bra grej om det. Det diskuteras skivbolagsstyrningen, hur man ställer frågor som inte ställts förut, bland annat. Andra delen är framåtblickande och handlar om bloggar, fildelning och annat modernt.

I skrivande stund håller jag lite på min månatliga hiphopkolumn som jag faktiskt här tänkt (kolla här, nu avslöjar jag det) ägna åt musikjournalistik i Sverige och då specifikt hiphop sådan. Ja, jag vet att vi är små men det finns två (2) tidningar och inte så jättemycket procent av andra medium som täcker hiphop. Här är Internet skitviktigt men mer om det annanstans än på bloggen. Observera att länkarna är temporära, den som vill lyssna får skynda sig.

Avslutar med en liten uppdatering på Cam'ron-fronten och det faktum att en domstol dömt LA (eg. LAPD då) att betala 1,1 miljon dollar i skadestånd till Biggies familj.

the shit will hit the fan

Yeah, long time no see men här är det igen. Inga förklaringar, ingenting.

Cam'ron dissar Jay-Z. Igen, Cam'ron dissar Jay-Z och det är väl det största just nu. Jag antar att det har att göra med det faktum att hans skiva skäpps snart men också handlar muckandet om ngt större, ngn sorts utmaning om NYC-tronen. Dip set växer ju som fan och kidsen i förorterna pumpar deras grejer 247. Så, vad ska man tro? Nej, som Allhiphop.com's Illseed spår så tror jag inte att Jay svarar på dissen personligen, kanske gör han bara ngt move och sätter dem på plats alternativt löser beefen fredlig väg och framstår som Big Beefsolving Poppa.
Anyway, dissen är här. Gissa vem jag håller bakom ryggen.

Moving on...50 cent säger att han ska lägga av och på sätt och vis är det connected med Jay. Här spår jag att han kommer börja producera skitspår och sälja dem dyrt. Hur han är gör, kan han bada i dollarsedlar resten av livet. Två skivor till lovar han. Tack...

Har också...

...börjat blogga för Smp. Det är visserligen hela ungredaktionens blogg. Den finns här.

Nordisk elektronica

Det skulle man kanske inte tro om mig. Fick ett mail om en liten samling av elektronisk musik som skall tipsas om. Mycket är bra men allt är inte min kopp te. Tanka hem här. (zip-fil)

"Kollektionen innehåller musik från danska förmågor som Pellarin och Printer
mest kända i Sverige för sina framträdanden påNordbergsfestivalen. De norska
bidragen kommer från Ponas, Flux Rotator,Monthy och Thomas Danger. Island
representeras av Sveimar och från Sverige ser vi Sophie Rimheden, Jens Kallback
och Fujasaki. Utöver detta innehållersamlingen remixer från riksbekanta musiker
som Andreas Tilliander och MontVentoux."

Jag vill höra...

...mer av dessa grabbar. Jag snackar Self Scientific. De har släppt en hel del grejer redan och intervjuer hittas 1 & 2.
De jämförs lite med Kweli & Hi-Tek och producenten av de bägge; Khalil, kickar med Aftermath.
Det är västkust och signat på SOL Music, liten indie label. Det mesta går att läsa i intervjuerna men för att göra en lång historia kort så träfades de när det spelade basket, gillade varandra, började göra musik, skrev kontrakt, var inte nöjda och rev det. Sålde efter det massa mixtapes (låten Return blev känd den vägen) och blev namn den vägen - signade så med SOL och gav ut ett album. Since that har de gett ut två skivor plus en samling med b-sidor och 12:or. Skivan Change kom 2005, har inte uppmärksammats ngnting här. Värt att kolla upp.

Nytt år ny skit

Och mkt bra att se fram emot. Personligen blir 2006 ett av de viktigaste åren ever. Musikmässigt har det mkt att leva upp till eftersom 2005 faktiskt varit väldigt bra. Som vanligt har massa årbästalistor publicerats. Hiphopsite brukar vara väldigt ambitiösa i den uppgiften och deras lista har rätt många likheter med min egen. Tyckte själv Common gjorde årets bästa platta. Roligt är också att se de 60 skälen till varför man ska bry sig om 2006. Värt att märka är:
-Outkast
- collaben Aceyalone och RJD2
- nya Murs + 9 th wonder: 3:16 var grym och bortglömd
- The Roots som har skippat Geffen och numera ligger på Jay-Z's Def Jam
- The Game, vars skiva 50 inte kan hävda att han skrev
- Nas, fastän Nasdaq Dow Jones är ett väldigt, väldigt sjukt albumnamn
- Planet Asias tre skivor
- Mobb Deep, mest för att se hur de blir efter 50's remake. Hörde nya låten Infamous ft. 50 cent på P3 Hiphop och det lät bad. Riktigt bad.
- Dr Dre såklart. Men den kommer inte, I tell you.
- Pharells shit - han var tydligen sjukt kaxig under intervjudagen i London. Bägge rapporter jag läst därifrån (Bons och Kingsizes) sög riktigt hårt.

Och sist men inte minst alla DJ Premier collabs som det snackas om: dels en med Nas, dels en med Big L.