Första årsbästalistan

Pressfoto: Erik Svensson

Redan för tre veckor sedan blev jag ombedd att lista årets bästa skivor. Snabbt skulle det gå också, och jag satt och sträcklyssnade på 2008 års släpp i säkert 15 timmar.
Fem ynka skivor kunde jag säga att ja, de här platsar nog.

Hursomhelst har de individuella listorna räkntas ihop och bildat en gemensam lista. Den läser du i Sonic nr 44, som borde komma ut ganska snart. Jag kan säga så här att jag fick med ett (1) album på den 25 platser långa listan. På 24:e plats kom nämligen Chords med Things we do for things. Det var min tvåa.

Nu har jag inte lyssnat alls på den pop och rock som har kommit, men det faller sig inte naturligt för mig att göra det. Det räcker med att behöva hålla koll på en genre och allt som hör den till. Tyvärr har hiphopåret 2008 varit ett dystert ett. Många har släppt skivor - och det är väl positivt i sig - men det är inte direkt mycket som har varit värt i längden.

Sånt som jag tycker att man satt hopp till har bara blivit en besvikelse typ Nas och Lazee. Sen hör jag nog till en minoritet eftersom jag inte diggar/älskar/avgudar Lil Wayne. Trots detta kapitulerar jag inför A Milli.

Mest av allt har jag fått en känsla av att det blir svårare och svårare att gilla ett helt album. Det blir allt som oftast en eller ett par låtar som verkligen är bra.

Ännu är inte 2008 slut och det finns ju faktiskt ett par släpp kvar: Ludacris, EPMD och D.I.T.C släpper alla plattor. Och jag har en känsla av att jag kanske kommer få revidera den lista jag skrev ihop i början av november. Kanske inte just på grund av de tre nämnda, men för att jag säkert missat en massa feta grejer anno 08. Vad har varit bäst i era öron?

3x fel

1. Precis när femte säsongen av Entourage börjar bli riktigt bra, får jag veta att säsongen är slut vid 12 avsnitt. Som om det inte vore snopet nog - inte förrän nästa sommar (!) kommer nästa säsong. Kan de inte ha lite snabbare produktionstakt alltså, avsnitten är ju typ bara 22 min långa ändå. Episod 11 tyckte jag var riktigt nice, och kanske för att de äntligen har börjat utveckla Turtles karaktär lite.

2. Sydsvenskan vann Stora Journalistpriset för Årets avslöjande. Det om HSB-affärerna där lyxbilar, stora pensioner, hyressubventioner och förtur till släkt var en del av styrelsens och VDns game. Bra grej att uppmärksamma, men i min bok borde Uppdrag Granskning vunnit för sina reportage om de stackars människorna som städade på hamburgarrestaurangerna. Sån grej som fick mig att skrika i soffan.

3. Tämligen tyst röstades Lissabonfördraget igenom i Riksdagen. Och detta med stor majoritet. När det kommer till EU är det lätt att känna sig alienerad, lite på grund av dess storlek men mycket på grund av det känns så långt bort. Det är svårt att nå, och känns svårare att påverka. Hur stor var nu valdeltagande till Europaparlamentet förra gången? Att flytta ännu mer makt till Bryssel eller Strasbourg eller var fan den nu finns, känns sådär kul. Men hej, Europas Förenta Stater kommer ju kunna hävda sig bättre i framtidens stormaktspolitik.

Sv hiphopjournalistik pt III

Två av mina favoritämnen blir ännu mer favorit när de kombineras. Nämligen hiphop och journalistik. För ganska exakt två år sedan skrev jag en krönika om hur hiphop inte riktigt behandlades med samma professionalism som andra genrer, i svenska medier. Som exempel tog jag ett antal skivrecensioner; Marimba Roneys Big Pun-diss och Jonna Simas Snook-recension var två av dem. Igår (engagerar fortfarande) fick jag en rolig anonym kommentar på just detta, som förtjänar mer än ett svar i kommentarfältet och att bara hamna i arkivet. Diskussionen är fortfarande aktuell och absolut intressant.

Men seriöst, det där snubblar bara ned i myten om hiphopens speciella "äkthet", det ni skriver. "förankring i genren.." Jag tror verkligen inte det tillsätts i andra genrer heller. Det är klart att det är trevligt om en skribent kan mycket- men det är såklart fullt möjligt även om vederbörande inte var nere sen dag ett.

Tycker själv inte det har så mycket att göra med "hiphopens äkthet" och kraven på att man ska vara nere sedan dag ett. Det har inte jag varit, jag var inte ens född dag ett.

Vad man däremot kan reagera på är att hiphopen faktiskt inte alls behandlas som vilken annan genre som helst i media. Det är en uttrycksform/ämne som inte alltid tas på lika stort allvar. Eller iaf inte har gjort. Se Aftonbladets recension av Can't Stop Won't Stop där recensenten kopierade vad han skrivit om Mikrofonkåt något år tidigare.

I Sverige verkar man inte tänka så mycket på att hiphop är en av världens största musikgenrer, och definitivt en kultur som dagens unga på något sätt förhåller sig till.

Ändå spännande att du hittat så många keffa kvinnliga skribenter. Du glömde ramqvist, gör hon också ett dåligt jobb? Där har vi en som förmodligen varit nere med hiphop sedan tidigast medeltiden och fortfarande kan skicka giftpilar mot konvolut och absurda texter.

Att det är kvinnliga skribenter som jag tar upp, beror inte på att jag på något sätt tycker att kvinnliga skribenter är sämre än manliga sådana. De exemplen jag tar är med för att det blev en grej av dem. Finns många tjejer som skriver om hiphop som är duktiga på det, Ramqvist är en av dem.

Att mainstream hiphopens kvicksandskultur innehåller skevheter som baseras på myter om (positiv?) sexism och rasism är ingenting en recensent kan ignorera, det vore oansvarigt. Däremot finns det ju verkligen gråskalor, skulle man stanna vid viss kritik kommer man aldrig vidare.

Hoppas ja inte lät som annah björk nu :E

Jag håller helt med om att det vore oansvarigt att inte beröra sexismen och de andra skevheterna som finns i musiken. Det ska är klart att man ska få kritisera det utan att själv bli kritiserad. Men kan man inte förstå att folk blir lacka om man uppehåller sig vid exempelvis Big Puns konvolut, och därmed inte kan se några kvalitéer i hans musik? Nu var ju Roneys recension sådär kvällstidningskort att hon inte direkt hann utveckla någon djupare analys om skivan. Men det var också hennes val att bara skriva om omslaget.

Så här i efterhand kan jag tycka att det hade varit värt att gräva ner sig lite i varför det är alltid är just tjejerna som får "det svenska hiphopcommunityt" mot sig. Det är något jag bara berör i typ en mening, men också något jag tänkt mycket på efteråt. Och som åter aktualiserades i och med Annah Björks krönika. Nu var ju den exceptionellt dåligt och förtjänade kritiken den fick.

Jag tycker att det i svensk hiphop finns en tendens till manlig ryggdunkarkultur där skribenter ofta får komma nära de artister de skriver om. Det blir inte speciellt kritiskt. Istället är det oberoende tjejer som tar upp skiten - och då får de också skit och ett till synes enat hiphop-Sverige emot sig.

Börja bygga någon jävla gång

Ja, Uppdrag Granskning är ett av mina favoritprogram. Kvällens reportage om kids som vaknar av kackerlackor på ögonlocken, får mig sådär 'jag måste göra något'-arg.

Och så får man lyssna på de ansvariga, fastighetsägaren Newsec som äger bostäderna i Rosengård, där familjer bor trångt och med ohyra. Det är bara massa babbel. De hade råd med medieträning för detta med att upprepa samma saker, får man lära sig på sådana kurser. Samma sak gäller bostadsministern Mats Odell, som tycker det är fruktansvärt och blir helt "betagen". Men det är kommunernas fel, anser han.

De konkurrerar ju numera på "samma" villkor som de privata bostadsbolagen. Ändå verkar det ju bara vara de kommunala som har ett moraliskt ansvar. Hur fan kan det vara så svårt att inse att marknaden inte är lösningen på alla problem? Att konkurrens inte alls alltid leder till det som är bäst för konsumenten, eller de som hyr eller äger. Kort sagt: människan. Just bostäder är inte heller något man spela så här med. Alla ska ha rätt att bo någonstans och inte under vilka förhållanden som helst. Och alla verkar veta att lösningen ligger i att bygga fler bostäder och då snackar vi billiga hyresrätter. Inte några jävla lyxvåningar för 15 lax i månaden.

Not so Fierce

Världens bäst betalda kvinnliga popstjärna släppte ju sin skiva i Sverige igår. Ni har väl alla redan hört "If I Were a Boy" på radion, eller så. Tråkig pop, enligt min mening och de andra recensenterna verkar hålla med. Men det blir ändå en trea i både Sydsvenskan och DN. Det blir det från min sida också. Men Sonic har tiogradig skala. No go, Beyoncé.

Ett ord blev utbytt hos mig, och inte av mig. "Safande" blev "trygg". Det är väl en bra översättning, men ska man inte få använda sådana ord i text? Ok, jag kan hålla med om att det blir lite ful stavning, och att "sejfande" inte heller funkar. Men när man säger det - och hör det i huvudet (?) låter det väl inte så skumt. Det hade varit en snygg alitteration i detta fallet, nämligen. No biggie, men är det så himla fel?

Det svenska musikundret lever visst

Nya FRA stavas IPRED. Det handlar om ett förslag där man vill tillåta vissa "rättighetshavare" att få ut information om fildelare. Detta ska man få genom internetleverantörerna. Många, oavsett inställning till fildelning, har reagerat mot denna speciella lag, som ger vissa ännu odefinierade aktörer rätt till rättsskipning. Jag tror att uttrycket "hot mot rättssäkerheten" beskriver oron bäst.

IFPI (skivbolagens intresseorganisation) och Antipiratbyrån hurrar, för de inser att de kommer få en helt egen maktställning i Sverige. Att själva få lov att utreda, och utkräva skadestånd. Är det inte sjukt att ett par privata aktörer får lov att agera polis och domstol? Eller egentligen är det lite luddigt i formuleringarna kring vem det är som ska få göra det då man använder begreppet "rättighetshavare".

På dagens DN Debatt skriver 37 kulturarbetare ett sorts upprop för detta lagförslag. De tappar pengar på fildelning och vädjar till politikerna att agera. Så här låter det bland annat:

För att ta ett exempel från verkligheten: svensk musiksektor har förlorat runt 60 procent av sin omsättning sedan 2000-talets början. I en sådan miljö försvinner snabbt både resurser, kunskap och utrymme att med kvalitet odla fram några nya Kent, Abba eller Roxette. Det så kallade svenska musikundret som fanns på 90-talet och början på 2000-talet är därför tyvärr ett minne blott.

För det första så kan man fråga sig vem som vill ha ett nytt Kent, Abba eller Roxette?

För det andra undrar jag vad man definierar som "svenskt musikunder"? Om det betyder ett eller två band som säljer som smör, ok. Vad menas egentligen? Att det saknas pengar för att producera riktigt kommersiell gångbar musik?

Att det svenska musikundret skulle vara ett minne blott är en skymf mot alla de musiker som, fildelning till trots (eller kanske på grund av!), lyckas slå utomlands.

För ganska exakt ett år sedan var jag i Mexico City och lyssnade på en namedroppande New York-bo som tyckte att svensk pop var det fetaste. Alla hårdrocksband som turnerar i Europa då? Looptroop som säkert är större utomlands än här hemma. De kanske inte är lika stora som Abba och Roxette, men de är i alla fall många små. Tillsammans är de ett under.

Och de gör fan så mycket bättre musik än de stora två.

Exemplet Kanye

Det finns en fråga i den här bloggen som nog aldrig kommer få sitt svar. Var drar man gränsen mellan musikern och musiken?

Kom återigen att tänka på det när jag såg Kanye West på EMA förra veckan. En artist som har gått från att vara en producent i bakgrunden till självutnämnt störst och bäst. Mina sympatier för den här mannen har verkligen ändrats med hans image.

Jag tycker fortfarande att han har ett otroligt musikaliskt öra och att han lyckas skapa många fantastiska beats. The College Dropout var en bra skiva. Late Registration dalade och Graduation kunde jag inte ens komma ihåg namnet på.

Anledningen tror jag ligger i hans framtoning. I och med att han växt som profil och trendsättare, har han tappat som hiphop-artist. Någon vidare rappare har han aldrig varit. Nu släpper han sitt fjärde album snart, som tydligen ska vara pop rent och slätt. Inget fel i det, och det är inte heller hans musikaliska utveckling som jag är kritisk emot.

Det är snarare hur han framstår som person utanför sin musik. Som den där killen som stormar scenen när Justice vinner bästa video-kategorin. Som i intervju efter intervju visar upp en allt annat än ödmjuk attityd. Som enträget strävar efter att ingen ska kunna säga att det han gör är dåligt. Det finns ingen hejd på egocentrismen.

Nu är ju skrytande och självupphöjande ingen nyhet inom hiphop. Till saken hör dock att Kanye tar det till en helt ny nivå. Det finns något i hans sätt att vara som är direkt störande. Kanske är det hans behov av att alla ska gilla honom och tycka att han är bäst. Kanske är det hans förväntan att alla ska vilja lyssna på vad han har att säga och vad han har att komma med. Han är sitt eget största fan. Förtjänar alla priser och får absolut inte avbrytas.

I och med att den här bilden av honom har växt fram, har också mitt intresse för hans musik svalnat. Jag gillar inte den bilden han gett (jag fått). Sen ligger varken hans rap eller vocoder-trenden mig speciellt varmt om hjärtat.

Varför jag tar upp Kanye är att han är ett exempel på när man börjar ogilla musiken för att man ogillar personen bakom den. Vilka andra artister har det hänt med? R Kelly kanske, men han passerade ju sitt bäst före-datum för länge sedan. Och är det egentligen rätt att göra så här?
Jag tror inte att man kan skilja på musiken och personen, eftersom jag tycker att ärlighet är en kvalité. Men detta är inte helt konsekvent.

Jag älskar reggae music trots att jag vet vilken homofobi den rymmer. Trots att jag vet att Jah Cure dömts för våldtäkt, har jag ändå kunnat lyssna på honom och t.o.m digga ett par av låtarna. Min inställning till Michael Jacksons musik förändrades liksom inte trots att han var åtalad för pedofili.

Kanske beror det på att man redan bildat sig en uppfattning innan man får veta de här grejerna. I Believe I Can Fly kommer ju alltid vara en klassiker, liksom MJ. Men är det ok att gilla musik där man vet att artisten bakom har gjort något man tycker är fel? Kan man bara skita i att bry sig? Och hur kan det vara tvärtom för Kanye?

Obama overdose?

I två år har vi följt denna supermakts väg till ny president. Och vi måste väl enas om att det aldrig förr har varit så mycket rapportering och snack kring det. Inte ens när Bush vann på röstfusk. Anledning är såklart Barack Obama. Denna förnyare och, i mångas ögon, frälsare.

Populärkulturen älskar honom unisont. Förutom de fula sticken (faster illegal immigrant, Arnolds skaffa muskler-diss) verkar nästan alla vara rörande överens om att han kommer bli den bästa presidenten genom tiderna. Innan han har svurits in, eller ens fått visa vad han egentligen går för, utanför kampanjandet och löftena.

Nu har inte Obama sagt så mycket konkreta saker. Han vann nämligen på ord om ett annat USA, om hopp och förändring. Jag ser gratulationer, lyckoutrop på Facebook, msn och alla verkar bara var så glada för att han vunnit. Men hur kommer det förändras?

Det okritiska förhållningssättet är, just det, lite för okritiskt. Alltför många glömmer att det är USA vi snackar om. Det finns inte utrymme att någon 180-gradersvändning. Och ska vi ens jämföra Obamas politik med svensk sådan, ja då hamnar han säkert långt ifrån de åsikter vi har för vårt eget land.

Klart att han var bättre än McCain, missförstå mig rätt. På så sätt var ju valet lätt: en 72-årig gammal gubbe eller en ung svart man som talar om ett nytt USA och jämförs med Martin Luther King(!). Obama har sagt många intressanta saker - numera Timbuk-samplade intervjun där han snackar om hiphop, som en grej. Det är visst sånt man själv kan tycka, och det är fantastiskt att en president tänker på det sättet.

Att han engagerade så många är självklart också positivt. Men trots detta var valdeltagandet bara 64%. Bra för att vara USA, men i allmänhet? Inte så, va.

En sak är i alla fall säker, och det är att de militära och ekonomiska relationerna med Israel inte kommer att brytas.

Jag väntar i alla fall med hyllningarna tills vi får se vad det blir förändringar. Tills dess kan vi kolla på Katy Perrys sjuka klänning från EMA-galan i fredags och ställa oss frågan om inte hysterin börjar anta lite väl stora proportioner?

Född på nytt

Det är inte bara Q-Tip som är det, utan jag också - som recensent. Denna sjukt svåra roll som jag så många gånger problematiserat. Lite läskigt är det allt. Men nu kan jag också börja blogga om att jag skriver på andra ställen. Vad jag tycker om The Renaissance läses på Sonics hemsida.