Theory, theory och luft?

Efter en ganska mind-twisting tenta, eller paper som det så fint heter, satt jag där med mina teoriramar och bara längtade efter något verkligt. Jag vet inte om ni har upplevt det men när sitter man i sin lilla 24-kvadratare och läser om hur världen är uppbyggd och Bourdieu och Foucault och Derrida och marxistisk kritik och poststrukturalism och kulturanalys så känner man sig ganska snabbt overloaded. Ord bara flyter ihop och ja, jag vet egentligen igenting. Det är då jag längtar till bloggen. Inte för att jag får färre idéer eller är mer strukturerad här men det blir iaf en normal ventil. Ett utsläpp. Jag pyser ut här.

Men vad jag längtat att blogga om är det här. En krönika signerad Märta Mystener, kolumnist och bloggare på DN:s Sthlm-sajt. Kopplat till teori-overload snackar hon om hur hon försöker applicera sina cultural studies-insikter på förortsrappare och hur fel det blir med svar som "Öhhh..." och "Ta om frågan, jag fattar inte...". Alltså, det är inte fel på svaren, snarare på frågorna. Om jag lärt mig något riktigt användbart av mina historiestudier så är det att en källas (här intervjupersons) värde avgörs av vilka frågor man ställer till den. Alla som intervjuar har väl upplevt sega artister, medieovana personer som inte vill säga något eller alltför medietränade med inövade svar, och visst har det inverkan på hur texten blir till slut. Men det är ändå intervjuarens (alla som intervjuar är inte journalister!) uppgift att hitta den rätta vinkeln, för att få ut så mycket som möjligt av samtalet.

Nu är det inte det Myrstener primärt skriver om. Hennes text fick mig hursomhelst att tänka på en kompis som skulle intervjua en riktigt ordvrängare - Organism 12 från MBMA. Hon hade värst grymma utgångspunkten om teorier om svordomar och det ena med det tredje och när hon stod där och skulle få svar på sina minutlånga frågor så möttes hon av samma sak typ "Öh, jag fattar verkligen inte vad du menar" och de fick lägga ner hela grejen. Kompisen tyckte det var ganska jobbigt för Herr Ågren är allt annat än trög, det var bara hon som misslyckades med sin överföring av teori.

Och det är sjukt intressant för Myrstener menar att det är lätt att superanalysera "när man själv inte är förtryckt". Hm, om inte t.ex. rapparna i texten uppfattar sig som förtryckta, betyder de att de är det bara för någon avhandling säger så? Å andra sidan kan man ju undra om det bara är de som ingår i "den förtryckta gruppen" som får analysera densamma? Genus om genus, etnicitet om etnicitet, generation om generation?

Nu blir jag sådär navelskådande igen. Kan ingen kommentera och diskutera det här med mig? Det är därför jag bloggar, skriver, allt. Utbyte, people!

Annars tre saker:
1) Var är alla bra krönikörer? Jag älskar denna konstform men ser den inte. Ge mig tips! Myrstener är ju en trevlig överraskning, ibland. Se hennes krönika om nörden + manligt genus. Mucho bien.
2) Vore det inte hur grymt som helst att skapa ett svenskt nätverk med massa svenska brudar kopplade till hiphop? Jag tänker kanske främst på oss kvinnliga hiphopskribenter men gärna alla andra djs, klubbarrangörer, dansare, whatever för att stärka och stötta. Hit me!
3) Ja, jag bloggar kanske lite för sällan eller lite för stört men om du vill ha mer av mig finns jag privat på tupac bor i min källare Ibland är det samma inlägg, ibland postar jag gamla krönikor för att arkivera men för det mesta så är jag lite mer länkig/insnöad här.

Slap a white boy och vi älskar det

Folk skakar på huvudet. Folk skakar på huvudet och undrar hur jag kan lyssna på det. Inte nog med att det är melodilöst rabblande, snackar de skit om vita också. De där rapparna alltså. Jag svarar mer rutinmässigt för varje gång att nej, all
hiphop är inte så och ja, du måste förstå att musiken som görs är en produkt av samtid och historia.

Historien känner alla till. Jo, svarar de. Men det legitimerar inte att svart rasism i princip accepteras. Absolut inte, säger jag och i sedvanligt svenskt samförstånd tar diskussionen slut.

I bland händer det dock att man som hiphopätare börjar reflektera över de där frågorna. När Fredrik Strages Mikrofonkåt 2001 skrämde stoltheten ur oss, var en sådan gång. På sidan 153 började självbilden att krackelera.

Strage skrev om wiggers, ett begrepp som för många av oss dittills hade varit okänt. Vi framstod helt plötsligt som töntiga. Vi exotiserade och glorifierade svart kultur. Helst av allt ville vi egentligen vara svarta, bo i ghettot, rappa om det hårda livet och skrika "nigga" dag in, dag ut.

Hade vi ett inbyggt självhat? Hur kunde man annars förklara att vi gungade huvudet till första raderna i Dead Prez låt Fuck the law?

"Slap a white boy Snuff your landlord Smash some windows. Break the
camcord Rob the corner store. Bomb the precinct Take the CO. Stab the GT Pimp the system. Bang for freedom."

Taget ur sitt sammanhang låter det absurt. Wiggertermen stod därför också länge i fokus för att några år senare släckas med en konsensus att "vem som helst ska få lyssna på vad som helst, utan förbehåll."




För sju år sedan publicerades en artikel av frilansjournalisten Oivvio Polite (bilden) på Expressens kultursidor med rubriken Vitmaktmusik gör mig trygg. Till saken hör att Oivvio själv är mörkhyad. Det började med att han började undra lite över recensenthyllningarna till gruppen Public Enemy. Berömmet förklarar han på ett enkelt och ett svårt sätt. Det enkla är att skribenterna "befinner sig på ett betryggande avstånd till den amerikanska verkligheten". Den svårare är mer intressant.


Att den svarte rapparen eller "rasradikalen" som Oivvio kallar honom, skulle sätta sina ord i verket är högst osannolikt. Därför blir han bara en underhållare i mängden. Han frågar sig då hur det skulle se ut om rollerna var ombytta. "Kan ickearier ta vit rasistisk kultur med en klackspark?" undrar han och sätter en plan i verket. Han lyssnar på Pluton Svea och Divion S, bägge kända vitmakt-band. Reflektera nu över din reaktion när du läser dessa ord: han gillade det.

"Kanske gillar jag också vitmaktmusiken just för att den ger mig tillgång till en aggression som jag inte behöver ta ansvar för.
Lyssnar jag till Public Enemy måste jag så att säga vara vaksam mot min egen chauvinism. Lyssnar jag på Pluton Svea, så kan jag hänge mig." skriver Oivvio. Det förklarar delvis varför vit kan gå runt med svart kamp i hörlurarna. Det men kanske framförallt att hiphop skänker en vacker glöd att hämta styrka från.

Vitmaktmusiken gör mig trygg och andra texter av Oivvio Polite finns
på oivvosarkiv.polite.se


Krönika publicerad på Nöjessidorna i Smålandsposten, datum minns jag inte.

Någon som hatar på Bape

Hehe sjukt kul och visst har han så rätt. Tänk om min åsikter är backpacker, omg...

Mac Lethal speaks the truth

Retrosex

Nyvaken (ja) med TRL i bakgrunden slår mig flera tankar. Först var Gwen på med sina nya video (Wind it up, där hon t.o.m sitter framför ngn sy-grej) och en helt retro stil med rött läppstift, grymma håruppsättningar och sådär. Och nu Aguileras Marilyn-copying. Fick mig att tänka på Karolina Ramqvists senaste krönika om just retrosexualiteten

Notera hur Ramqvist själv sätter genus på "den seriösa soulälskaren". Det blir ett "honom" till skillad från, ja vad? Okej, det är knappast omedvetet utan snarare ännu ett exempel på dilemmat beskriva/reproducera. Eller?

Hur som helst, kolla hur rätt hon har. Avslutningen kopplar jag direkt till Ebba von Sydow och kritiken som framfördes mot henne när hon släppte sin stilguide. Mormormoralism. Ramqvist lägger hursomhelst skulden för denna tillbakgång till gamla kvinnovärden på marknaden. Sure thing.

En lite relaterad tanke slog mig när jag köpte en Lil Kim-skiva till en kompis. Alltså, kan man tänka sig att female emcees måste förstärka sjukt kvinnliga grejer för att försvara sitt genus, dvs for being invovled i en så mansdominerad genre som hiphop är. Inte bara mansdominerad utan fett chauvinstisk och macho macho man? No doubt att en naken Lil Kim säljer men kan det finnas någon mer anledning?

Kom i samma stund som jag skrev det här på undantaget Missy. Kanske inte ändå. Lösa tankar.

Vem fan plagierar Ken Ring?

Det här blir rörigt. Vi befinner oss på Sourze.se. En sajt där vem som helst kan publicera texten. Då och då lockar de med att diverse b-kändisar får flexa sina skills i det skriftliga hantverket. Blandade resultat. Signaturen Jonathan L hänger tydligen där rätt mycket. På nätet i övrigt också. Hursomhelst, killen har upptäckt att en snubbe har plankat en Ken Ring-krönika (från Sourze, 2001) och fått den publicerad som nätkrönika på (Aftonbladets gratistidning) Punkt Se. Vad ska man säga... Storma slottet.

Och Ken, stäm Punkt Se för helvete. Sen kan du också erkänna att du snodde beatet till "Pappa" från min polare. Går inte jämt ut.

Bästa rap. Grattis!

Justin Timberlake och Cameron Diaz har gjort slut. Efter månader av spekulationen har de gjort ett gemensamt uttalande om sin omskrivna relation: "Vi har gemensamt avslutat vår parrelation, som vänner och med fortsatt kärlek och respekt för varandra."

Timberlake och Diaz träffades 2003 på Kids Choice Awards. Han vann priset för bästa rap, en trofé som hon tagit hem året innan.

Från PM

Haha, man hade ju kunnat tro att det handlar om rap och inte burp...

Alla dessa galor

Och Manifest är roligast.

HIPHOP/ R&B/ SOUL
Up Hygh! "Venus - The Album"
Ison & Fille "Stolthet"
Supersci "Pinetrees on the Pavement"
Lazee "It Is What It Is"
Promoe "The White Mans Burden"

Q:Varför kan inte SVT & SR vara som BBC?

En kalmarit utan liv

Det händer ju rätt ofta att jag gnäller på det här med upphovsrätt och copyright. Här kommer det igen. Ett band i Varberg lirar musik på fritiden. Det är iaf så jag föreställer mig dem, lite gubbar som samlas i någons garage och repar. Rock. Spelar kanske covers på den lokala puben. Hjärtligt liksom. Hursomhelst, gubbarna bestämmer sig för att anmäla sitt bandnamn till Patent- & registrerinsverket (PRV). Sagt och gjort, Tumbling Dice godkännes.

Men någon gillade inte att hobbybandet hade lånat (inte stulit som DN-artikeln skriver) från en Stones-låt. Jag frågar mig hur den här killen fick nys om bandet. Han klagade iaf till PRV, som sedan tog tillbaka registeringén. DN skriver att det finns flera andra band med samma namn samt ett kasino och ett spelföretag. Skribenten raljerar roligt och smart.

Så vad är grejen liksom, om jag patenterar en sammansättning av ord så får ingen annan använda det? Var går gränsen för vad som är allmänt och vad som har "hittats på" av en enskild person. Till skillnad från en liberal individualistisk människosyn så tror jag inte att vi är helt oberoende av andra, det vill säga, vi existerar inte utan relation till andra.

Sen bara big up till podcats, till annan musik än hiphop (rock är så sjukt bra.) och rean på Indiska.
Skit till nitiska idioter, lättja och något som jag inte minns vad jag skulle säga.