Skitnödiga och skitbra skribenter

Det blir väldigt mycket klagosånger om diverse skribenter, jag vet. Kanske är jag bara avundsjuk för att vissa får sitta på East 83rd Street i NYC och vara jävligt inne. Det fanns en tid då jag läste denne mans artiklar med vördnad och sådär. Nu blir det mest en misstänksamhet mot ja, jag vet inte riktigt vad. Ja, han skrev kanske om massa coola subgenrer till hiphop först av alla. Tack för trevlig läsning. Det blir väl så när man blir lite nyfiken på en journalist, vars reportage allt som oftast fångar ens intresse. När man tar det ett steg längre, finner man dennes blogg. Ja, av typ alla som inte använder blogg som dagbok (för att det är töntigt) så majoriteten på något sätt inblandat i mediabranschen. Me not being an execption.

Och i den där bloggen finner man en helt annan yta. Mer nördig såklart. Är jag pissed för att jag inte kan relatera till allt namedroppande? Lite kanske. Men mest tänker jag på hur stor del av personen som har blivit hans kulturkonsumtion. (Se min förra krönika, återigen). Läskigt?

Det är väl därför Strage är min absoluta favoritrecensent. Han är ganska mänsklig och vet precis var gränsen går för hur mycket man kan skriva om sig själv. Jag har aldrig varit fan av "jag-recensioner" eller texter som innehåller intervjuaren/skribenten för mycket. Men Strages Darin-text var fan riktigt briljant. Praktexempel på hans stryka. Kanske gillar jag honom för att han (mig veterligen) inte har någon blogg heller.

På ett sätt är hursomhelst bloggarna tacksamma. De visar en sida av skribenterna som man inte får se i tryck. Vissa väljer att gå den personliga vägen (se Kellerman) medan andra går självhävandets väg. Och ärligt talat så är jag glad att jag inte får läsa deras bloggar (med undantag för Japan-dagboken i förra Rocky-numret) i tidningarna.

Nåväl, jag vet att jag skriver mycket om det här med musikskribenter och så vidare. Intressant för mig, kanske inte för dig. Är det det så är ett nice tips krönikorna på Sonics hemsida, med blandat innehåll. Nicola Prykes krönika om musikkritikern är schysst, likaså Anton Gustavssons om offentlig avbön och behovet av revisionism i musikjournalistiken. Äntligen lite populärkulturella krönikor med substans.

Avslutningsvis så känns det ganska bra att jag en gång typ förra året hustlade mannen med de stora referenserna. Han gav mig citat, what did he get back? Nada. Kanske har varit lite anonym i texten men läser man diamantartikeln på Flows hemsida så klarnar nog saker, ganska bra.

Och måste till slut bara skriva lite kort om nya samtalsämnet i kulturvärlden. En snubbe frå HD (Helsingborgs Dagblad) recenserade en bok som inte ens är skriven ännu. Ganska fult men killen är ju skön som helst. Läs hans egen tidnings intervju och hans mail till DN

Jag vill be Mattsson om ursäkt, och hoppas att jag får tillfälle att såga hennes bok när den väl finns ute på marknaden.

Killen är kung!

Videon som gav stormning och stämning

Videon är vulgär och skadar mitt rykte, anser Knievel som vill stoppa videon från vidare distribution, uppger BBC:s nätupplaga. heter det på dn.se. (artikeln i sin helhet finns som länk i rubriken.)

Vadå vulgär? Vadå skadar hans rykte? Fan, det är sjukt tröttsamt med allt patenterande, man måste få göra pastischer och driva/spinoffa/whatever på saker utan att man blir stämd. Men det är ändå ganska kul med tanke på att Kanye stormade scenen för att försvara den numera stämda videon alltså. Lite dubbelt sådär. Kul men töntigt.

Tiden är mogen

Dags för alla årsbästalistor. Hatkärlek, precis som jag skrev i min förra krönika. Våndades rätt mycket i torsdags och har ännu inte fått respons av min redaktör. Redaktionen - flera frilansare - ska i år sammangfoga en gemensam lista. Jag förväntar mig ingen hiphop. Och min egenkomponerade postar jag först när grejen publicerats i papperstidningen. Sådan är etiken.

Hursomhelst, jag har inte läst några listor ännu, förutom Nöjesguiden som bara listade Justin, T.I och Ison & Fille som hiphop. Strage praisar The Game, The Knife och Spank Rock. Jag väntar på Musikbyråns och att få lägga vantarna på Sonics. De är ju på något sätt tungviktare.

Men jag vill i alla fall konstatera att det har släppts för många skivor för att man ska ha haft en chans att verkligen fördjupa sig och kära ner sig. Min lista är en uppvisning av affektion, inte så mycket kärlek som jag skulle vilja. För min bästa skiva i år r nämligen från 1996.

"Jag är inte desperat"

Det är lite mycket Linda Rosing nu och jag ska inte hoppa på tåget. Jag hörde bara att hon ska göra musik nu. Hon kallar sig Bionda. Vad fan är det för jävla artistnamn? Jag förstår verkligen inte. Kunde däremot inte motstå att klicka mig in på hennes hemsida. Fantastiskt nog finns det en biografi där.

Biography:
2002 SLITZ (Magazine)
2003 BIG BROTHER (TV)
2005 SLITZ (Magazine)
2006 THE BOOK: “Den Nakna Sanningen” ( The Naked Truth).”
2007 FHM (Magazine)


Ja, och så var det ju den där filmen jag såg. Serendipity*. Det är något speciellt med den där John Cusack som hopplös (desperat? patetisk?) romantiker. Den går något såhär: Pojke och flicka träffas. Det är något alldeles särskilt. Hon vill inte ge honom hennes nummer eftersom hon vill testa ödet. Det gör det på massa skumma sätt. Han skriver bland annat sitt namn och nummer på en sedel som hon handlar för. Om den kommer tillbaka så... Och hon skriver sitt namn och nummer i en bok som hon lämnar in på antikvariat. Om han hittar den så... För att förstärka budskapet så får han också hennes ena handske. Åren går och de ska gifta sig på varsitt håll och ja, ni fattar vad som händer. Otroligt feel-good när man sitter ensam i ett vardagsrum men bara flyttlådor och påsar omkring sig. Det finns någon för alla. Eller som Borat skulle ha sagt: Not!

* Underbara wikipedia lärde mig idag att begreppet, på svenska serendipitet, härstammar från en gammal persisk saga. Det innebär hursomhelst att man, av en tillfällighet upptäcker något som medför stor tur, när man egentligen letade efter någonting helt annat. Antar att alla har upplevt det i större eller mindre skala. Wikipedia hävdar att många upptäcket kan härledas till serendipitet, exempelvis LSD, teflonet, Viagra, penicillinet, Plutos måne, mikrovågsugnen, post-it-lapparna, Sydamerika.

Kan detta, för mig nya begrepp kanske användas i den lite avkylda upphovsrätts- och copyright-debatten?

1st soundtrack of my life

Opening credits: Jay-Z - Public Service Announcement

Waking up: J Dilla - Love Jones

Average day: Little Brother - The Way You Do It

First date: Mos Def - Ms Fat Booty

Falling in love: Zion I - Bird's Eye View

Love scene: Lost Boyz - Renee

Fight scene: Westside Connection - Bow Down

Breaking up: Justin Timberlake - What Goes Around...

Getting back together: The Grouch & Eligh - Without Love

Secret love: The Roots ft. Erykah Badu - You Got Me

Life's okay: Common - Be

Mental breakdown: Jean Grae ft. Can Ox - Swing Blades

Driving: Snoop ft. Dre - Lay Low

Learning a lesson: Jean Grae - God's Gift

Deep thought: Black Star ft. Common - Respiration

Flashback: Reflection Eternal - For Women

Partying: Gang Starr ft. Fat Joe & MOP - Who Got Gunz

Happy dance: Pharoahe Monch ft. Mos Def & Nate Dogg - Oh No

Regreting: Brother Ali - Rain Water

Long night alone: Mos Def - The Begger

Death scene: José Gonzales - Remain

Closing credits: Slum Village ft. Melanie - Keep Holding On

Konsumtion

Dina örhängen, ditt halsband och dina jeans. Det gör dig pop. En snabb analys av en kille jag aldrig förut träffat och den träffar ganska fel. Han är snabb att döma och jag dömer honom inte för det. Klart det är kul att få veta hur man uppfattas. Vi skrattar som man ska göra när man gått igenom isen och kallpratar. Han återkommer i ämnet: Nej, men vad lyssnar du på då?

Jag tänker inte gnälla om att kategorisering är fel eller att fördomar är hemska. Jag gör det också, jag har dem också och jag delar ut domar av alla de slag. Dag in, dag ut. Det som slog mig var inte killens ihärdiga analyser eller förutsägelser utan hur stor vikt han faktiskt fäste vid allt materiellt. Min jacka, mina skor. Allting skulle säga något om mig som person. Och det kanske det gör. Jag är inte främmande för tanken att våra attribut är en förlängning av våra personligheter. Men var tar attributen slut och var börjar personligheten?

Gränsen mellan vad vi är och vad vi bär tycks alltmer ha suddats ut. I en tid då enkäterna mer handlar om var vi handlar och inte så mycket vad vi tycker, blandas lätt personen ihop med konsumtionen. Vilken tidning man läser, vad man har i sin mp3-spelare, vilka jeans man har, vilken blogg som är bäst, vem som är den bästa regissören. Vi älskar listor och namedropping lika mycket som vi älskar att hata dem. Kärleken går i trender men vid slutet av året kan vi ändå inte leva utan dem.

När ens val av varumärken eller kultur blir en lika naturlig del av en människa som dess egenskaper, är det ganska svårt att låta bli att produktplacera. Att helt enkelt droppa namnet säger något om hur man är. Vad man konsumerar berättar tydligen ens historia genvägen. Smidigt, men samtidigt tragiskt. Helt enkelt för att vi cyniskt sett överlåter åt någon annan att definiera oss.

Medan jag skrivit den här texten har jag gått tillbaka och raderat tre stycken namn. Jag reflekterade inte ens när fingrarna valsade över tangentbordet. Det var inte märken jag skrev, det var vanliga ord som inte har några riktiga adekvata synonymer. Hur läskigt är det inte att marknaden har nästlat in sig så pass i våra medvetanden att registered trademark har konkurrerat ut ordboken? Hur sorgligt är det inte att den här krönikan hade varit så mycket mer on-point, detaljerad, konkret om jag hade låtit refererandet dansa fritt?

Förhållandet mellan mig och min konsumtion är inte ömsesidig. Min konsumtion är delvis jag, men inte tvärtom. Det blir dock allt svårare att ta ut skilsmässa. När marknadsföringen blir mer och mer aggressiv är det inte lätt att skilja på vem som är den aktiva och vem som är den passiva parten. Ändå är det viktigt att inte låta sig förminskas till sina preferenser. Förhoppningsvis är vi mer än så. Jag tror det.

(Krönika publicerad i Smålandsposten, Ung, 2 dec 2006)

Fadde & 50 cent

Jag minns tiden då sajten sourze var riktigt tight och kul. Nu skriver vem som helst krönikor där även om det finns en del kändisar (både Fadde och Rosing). Den förre har hursomhelst författat ett litet alster om dagen då han var livvakt åt Fifty. Det roliga är Fadde faktiskt inte skriver helt kass, det är tvärtom läsbart. Att han sen dokumenterar allting ganska anspråkslöst ger en skön känsla. Jag undrar om detta inte är ett av de bästa porträtten som jag läst om mannen med de nio hålen. Länk är lika med rubrik. Märk väl den fina bilden på mannen, är det bara jag som får associationer till Scary Movie 3?