En drink för oberoende

Jag skulle aldrig tillåta det. Jag skulle aldrig kunna låta en kille betala för mig, sa hon. Det var inget anfallande med hennes ton. Det noggranna fördömandet var ett avståndstagande från min så kallade osjälvständighet. Det skulle kännas så dumt, menade den andra och berättade om den där dejten då killen hade blivit upprörd för att hon hade insisterat på att betala själv. Deras ogillande var förpackat i bomullsord men kunde ändå inte döljas.

Upprymd efter en utlandsresa och inspirerad av en annan kultur trodde jag i min enfald att en drink var en komplimang och inte en muta. Att ta emot den betydde inte att återbetalning i natura förväntades. Jag blev inte förminskad till ett offer utan styrka att säga nej.

I ett led att bli fritänkande kvinnor fick vi lära oss att samhället hade färdiga roller åt var och en. De var ingenstans smickrande för kvinnornas del. Att därför vägra ställa upp på dem blev snabbt det viktigaste målet. Tvärtom blev den nya normen. Efter det förbjude Gud att våra döttrar någonsin skulle ha ett rosa täcke. Fotboll, lego och stake åt alla. Stå upp för sig själv, låta ingen trampa på en, göra vad en vill och sitta brett med benen. Dricka bärs med grabbarna, rapa och spela poker. Den manliga huvudrollen blev den åtråvärda.

Så brudar började ragga som fan på krogen. Ligga med var tredje och föra svarta böcker. Så stor och så bred. Så många minuter och så mycket skratt blev det med kompisgänget. Så mycket fejkande ingick och så avancerad var fingermotoriken. Allt skulle beskådas, hånas. Ju grövre desto bättre. Ju fler recensionsexemplar desto roligare. Ju taskigare desto mer oberoende. Det var väl så snubbarna gjorde.

Tjejer tog över allt det där som vi själva hade definierat som makt. Bröl och fyfan klart jag bjuder på pilsner. Loska på gatan och visa att det inte är mjukt ludd vi skiter. Vi skulle klättra lika högt på stegen, konkurrera om överordningen. Förtrycket blir mindre om vi gör som de styrande. Vi lurade oss själva att tro att vi gått framåt i jämställdhetens namn när vi egentligen hade dumförklarat oss.

Paranoidfeminismen har lärt oss att den som betalar hamnar i en bekväm position. Att tacksamhetsskulden är oundviklig och att det ekonomiska beroendet återigen tågar in. Domen kommer innan intentionen. Avsikten får aldrig en chans att vara god. Allt är mycket lättare att tackla när innebörden är förutspådd. Aggressiviteten utombords täcker oroligheten inombords. Kom igen, den moderna kvinnan tjänar sina egna cash, betalar för sig och vägrar tro på förutbestämda roller.

Sanningen är att självständigheten inte kommer med automatiskt avvisande. Den följer med den skicklighet som krävs för att styra uppvaktningen åt det håll som passar en själv. Jag betalar också gärna för mig. Men inte av något principskäl, inte för att bevisa något. Tar emot på egna villkor och skräddarsyr efter mina behov. Jag är som mest fri när jag vågar se mig själv som en jämställd part och inte som ett byte.

Krönika publicerad på Ung, Smålandsposten, 2006-02-25