Det är inte Röda bönor. Lev med det.

Det här är för alla tjejer runtom i världen, som har träffat en man som inte respekterar deras värde.
Som tänker att alla kvinnor ska bli sedda och inte hörda. Så vad gör vi tjejer? Skriker högre. Låter dem veta att vi står fast vid vår sak. Lyft era händer och vifta stolt. Ta ett djupt andetag och säg högt: Ni kan aldrig, kommer aldrig, kan inte hålla oss nere.

Är det ett 8 mars-tal à la Gudrun Schyman? Är det en feministisk kampsång? Nej, inte riktigt. Tänk lite mer globalt, inte så
förutsägbart. Tänk en blond kvinnlig popstjärna. För faktum är att det är en ungefärligt översatt Christina Aguilera. Förvånande? Det kan man tycka. För att komma från en storsäljande mainstream-artist
är det radikalt. Politik och samhällsproblem är sådant som på senare år har rört sig bort från hitlistorna. Festlåtar och kärleksballader säljer. Men det finns såklart undantag och Aguileras låt Can't hold us down är en.

Den fick ingen politisk uppmärksamhet i media som när Dixie Chicks dissade Bush eller Britney Spears stödde densamme. Aguileras lilla brandtal försvann någonstans i mängden när den släpptes 2002. Istället landade all fokus på hennes avklädda video till singeln Dirrty. Och kritiken var inte nådig i moralistlandet USA och feministlandet Sverige. "Vad är det budskap hon skickar ut till unga tjejer?" undrade man. "Hon har faktiskt ett ansvar!" skanderades det. "Ännu en stackars tjej som fallit offer för sexismen och måste utnyttja sitt utseende för att komma någonstans" sade de cyniska. Men
vad missade alla?

Att Aguilera faktiskt gjorde en feministisk anthem med samma budskap som rörelsen haft i många år. Skillnaden mellan henne och alla jämställdhetsföreläsningar, flygblad och demonstrationer var bara att hon fick långt mycket större genomslagskraft. Hon sjöng nämligen inte för döva öron. Folk letade självmant upp hennes låt för att lyssna. Viktigast av allt, hon nådde ut till en grupp som vanligtvis inte intresserar sig för feminism av något slag. Alla de där brudarna som
lever med föreställningen att feminister är rabiata flator med hårunder armarna. Den där uttjatade klyschan alltså. Och tråkigt nog är den missuppfattningen utbredd.

Även Destiny's Child har gjort sitt i det man skulle kunna kalla för r'n'b-feminismen. Hiten Independent women Pt 1 sa också den något om kvinnorollen på 2000-talet. Betala för dig själv, var din egen boss, löd dess effektiva slagord. Säga vad man vill om de kvinnliga artisternas nakenhet eller genusanalys. De gör någon som även den mest pålästa professorn misslyckas med. Nämligen att på ett enkelt sätt förmedla styrka till tjejer på en gräsrotsnivå. Är det egentligen så konstigt att Beyoncé är roligare lyssna på än det är att läsa Simone de Beauvoir?

Det är ingen tvekan om att musiken är en betydelsefull uttrycksform. Inte heller är det konstigt att feminister kritiserar sina gelikar som r'n'b-artisterna ändå är. De som förenklar för mycket, är populistiska och missar väsentligheter. Visst, det finns mycket man kan förbättra och rätta till. Samtidigt kan man inte förneka att artisternas kamp är välbehövlig. Jag vet inte, men det känns onekligen som att starka feministiska budskap i musiken har stärkt tjejer mer än vad, säg ... Linda Skugge har gjort.

Krönika publicerad på Nöje, Smålandsposten 2006-04-21