Storebror Facebook

Vad vi avslöjar om oss själva, blir information som Facebook äger. Och inte nog med det - bilderna, filmerna och så vidare - rättigheterna byter helt enkelt ägare.

Som om det inte vore nog: informationen om medlemmarna kommer ju förr eller senare att säljas till intresserade företag.

And still, vi är kvar.

Svensk biff?

Så vad blir det för betyg till Ken och Petter? Måste ju säga att jag tycker att den förra har gjort en bättre platta... Kanske vill redaktören ha en beef-rec á la 50 cent och Kanye? (ngt jag sa nej till men ändå fick sätta min byline under - till en ingress jag aldrig fått se innan)

Ken-saker i urval:

"Träffar Fattaru och jag slappar alla fyra"

Från skivans tacklista: "Tack alla som varit inblandade i detta projekt. Jag vet att man ska skriva ut era namn, men då blir det helt fel med tanke på att mina vänner betyder mer än er. Och deras namn står inte"

Mer: "Ni som hatat eller snackat skit osv. Fuck er. Ni är ingenting. Sug min k..........."

Från credits: "Allt GROVT Övervakat av Ken Ring i alla sammanhang!"

Ken är ju definitivt bättre på sin pr, med blogg på Rodeo, utskick till anstalter och ständiga närvaro på nätet. Till och med du kan adda honom på msn. Roliga är det här: Rapparen Ken gör musikal om sitt liv

– Det blir massor av olika beats som ändras när jag går in på en klubb, när jag har sex med en brud och när jag kör bil rattfull och jagas av polisen. Alla säger att idén är genialisk, berättar Ken.



Obs obs there is no beef - jag ville bara dissa

Vad gjorde jag precis?

Säg inte till någon


4/11 om du befinner dig i Göteborg. Själv är jag Pharoahe Monch i KPH.

Shu!

Are you an intellectual?

Med jämna mellanrum kommer manin. Behovet av att intellektualisera och göra teorier. Då kommer också dödsförklaringar eller uttryck som "det nya svart" eller "är så 2007".
Det var inte länge sen jag skrev en reaktionskrönika mot detta "svensk hiphop är död" trots att jag skyr mycket av den. Någonstans måste faktiskt blaha-snacket få sig ett mothugg.

Så, hiphopen har dött igen. Efter Nas senaste album, Hiphop is dead bröt diskussioner ut i USA. Är den? När dog den och varför är den död? Jag vet inte hur många som faktiskt analyserade vad det var han sa. Låten och första singeln med samma titel togs och tas emot med bokstavlighet av många. Men vad Nas säger är "If hiphop should die, we die together".

Men det är inte första gången en rappares symoblism misstolkas som bokstavlighet - många beefs har startat på det sättet. Nu gav det istället upphov till en diskussion, som i sig motsäger dödsförklaringen. Men det finns många roliga bevis att visa upp.

I augusti åkte jag till Tjeckien. Eller närmare bestämt, Hradec Králove. En stad med en halv miljon invånare, ungefär två timmar öster om Prag. Ute på en gammal miltiärflygplats hade 20 000 hiphopare samlats. En fullständigt bisarr syn. Tusen och åter tusen ungdomar; tjecker, tyskar, polacker, greker, tre sjuka mates från Manchester och så ett helt häng från Växjö.
Överallt hiphopheads. Långa, korta, smala, tjocka. Tjejer, killar, par med barn och killar med doo-rags. Hiphopare i alla storlekar och äldrar. Hur lugnt som helst, soft stämning.

Hip Hop Kemp som festivalen heter, har i sitt manifest slagit fast att de bara bokar akter som de själva anser stå för den självständiga och berikande hiphopen. Och det gör Masta Ace, Black Milk, Mystic, Bahamadia, Redman och 50 andra namn jag varken hört om innan eller kommer ihåg. Aldrig för har jag varit på så mäktiga konserter som hiphop utomlands. Det här var en till merit på listan.

Kulturen har spridit sig så långt som från södra Bronx till en flygplats i Tjeckien där man dansar till morgontimmarna i flygplanshangarer. Classics och boom bap samsas med nya södern och grime. 30 år senare. Så om hiphop kan göra det, så är det en kraft som många underskattar. Eller inte bryr sig om eller framförallt inte förstår. Nas förklarar: "Most intellectuals will only half listen".



Min sista nöjeskrönika, publicerad på Smålandspostens nöjessidor 2007-09-28

3x nästan aktuellt

1. The Counters - Down in Mexico
Den är faktiskt från 1956 och var The Coasters allra första singel. Det speciella bandet balanserade ofta mellan komedi och musik på scen. Down in Mexico är en historia om en man i röd bandana och i Tarantinos Death Proof är det just till den här låten Kurt Russell får en lapdance.

2. Pharoahe Monch - Let's go
Årets roligaste outro med female old school rap som är hur snuskigt som helst. Hela nya skivan Desire är något att hänga i julgranen.

3. Redman - Pimp Nutz
Från senaste och efterlängade skivan Red gone wild. Alltid träffsäkra Reggie Noble levererar som vanligt humor med en twist. Och det bästa är att snubben verkligen kan rappa, eller ännu bättre; känna funken i varje beat. Vem väntar inte på Muddy Waters 2 som ska komma i november?

Publicerad på Smp Nöje 2007-09-22

2 2's

(hiphop)
50 cent
Curtis
2 av 5


Det fanns en tid när Curtis Jackson var en snubbe med mycket otur och faktiskt, en del saker på hjärtat. Sen kom berömmelsen. Och med den ett nytt liv, ett liv så fett att det bokstavligen slukade upp mannen. Numera är 50 cent en nidbild av hiphop och har snarare blivit 00-talets LL Cool J. Han rappar inte speciellt bra, vad som hände med den förmågan är det inte många som vet. På så sätt är inte det tredje, självbetitlade albumet värre än sin föregångare. Det känns dock som en upprepning för nog är det samma ämnen som stöts: mycket vapen, en del crack, egocentrism och sex. Med andra ord: vad är nytt? Det är egentligen bara två beats (Straight to the bank och I get money) som förtjänar ens öra. Men det spelar ingen roll för den här skivan kommer hitta dig ändå.
(G-Unit/Aftermath)


(hiphop)
Kanye West
Graduation
2 av 5

Det är lätt att bli stor när man gör sig själv stor. Kanyes ego är nästan lika känt som hans musik, det senare är dock inte lika dåligt. Efter mäktiga Jesus Walks är det dock svårt att leverera något lika slagkraftigt. Det märktes på Late Registration och det märks på den här tredje skivan. Det finns liksom ingenting att haka sig fast vid på samma sätt. Graduation har ett par pärlor rent musikmässigt, speciellt Drunk and hot girls med Mos Def. Kanyes fingerkänsla för instrument och samplingar är det inte fel på. Han lyckas faktiskt förnya sig själv och skapa intressanta ljudbilder med både stråkar och sina trummor. Synd bara att det går förlorat när han öppnar munnen för att rappa. Det har egentligen varit hans problem hela tiden, och trots att han blivit bättre, håller det fortfarande inte måttet för att kontrollera en mick. Speciellt inte när det medryckande saknas.
(Roc-a-fella)




Recensioner publicerade på Smålandspostens nöjessidor, 2007-09-15

Have you heard?

You sit on yo hand til yo hand turned on
then you jerk your penis til you start to whaaaa
all alone in the crib, you know what I did?
I gave myself a finger til I let out some kids

What more can I say

In my...

Ja ja ja

Buy-suckers

Lördag kväll, äntligen. Efter att ha missat honom twice. Thank you hustle for the tickets....
Vidare en snabb sammanfattning av vad som mer är roligt i helgen:

1. Peter Bjorn and John gästar his lateness that would anything for a blonde dyke, så här kommer det låta typ.
2. Blak Twang (inte världens bästa kvalitet)
3. Manu Chao, presentation överflödig
4. Erykah, som kommer vara hur kul live?

Av hundra akter peppar jag inför fyra...


Btw detta var min 200:e post, I hate my blog.

Göteborg going once...

twice:






won: Way out west

Review this!

Bekvämligheten med att vara recensent får oss ofta att glömma självrannsakan. Varför recenserar vi? Skivsvaret brukar vara konsumentupplysning. Å vems vägnar? Det är inte alla skivbolag som har råd att skicka recensionsex.

Ett zine jag skrev för slutade få skivor bara för att vi inte praisade grejerna från ett visst bolag. Klart att gratis innebär någon motprestation. Och ibland inte vilken motprestation som helst.
Den senaste tidens rädsla för att album ska läcka ut innan release har dessutom gjort att promotionskivor inte anländer till redaktionen i förtid. Men recensionernas problem är inte omständigheterna. Det är hela kulturen runt omkring.

Efter ett par års recenserande blir man trött. Med rutinen kommer en förmåga att snabbt plita ner ett par hundra tecken efter ett par gångers genomlyssning. Imponerande, verkligen, men också lite respektlöst. En snabb bedömning av ett verk som någon jobbat med i månader, kanske år. Hur stor chans har man gett skivan egentligen? Eller det som kanske är viktigare: Vad spelar ens åsikt för roll?

Mer än gemene mans i alla fall, eftersom den trycks i x antal exemplar. Med det kommer också ett ansvar som inte alla riktigt tar på allvar. Faktafel smyger sig lätt in, den ena läser den andras och många recensioner blir varandras ekon. Och ibland är texten totalt intetsägande - en sammanfattning av artistens karriär och en försiktig beskrivning av låtarna.

Men å andra sidan, det jobbiga med sprida sina tankar är att man oftast måste bestämma sig. Bra eller dåligt? Varför? När något trycks och läses av andra blir det också förevigat på ett annat sätt än en vanlig diskussion. Man sätter det man tycker på pränt och sedan finns det ingen ändring. Min första skivrecension var Chords debut A garden around the mansion, som jag gav en tvåa. Idag skulle betyget vara högre. Eller Commons Be som jag tyckte var en femma 2005 men idag inte förtjänar epitetet "Mästerverk" som den siffran innebär.

Varenda gång man recenserar känns det som man cementerar sina åsikter. Att hela tiden behöva tycka är inte heller det lättaste. Men det går liksom inte att svamla om att man inte vet eller diskutera med sig själv. Det misstaget gör tillräckligt många när de fokuserar på "Jag..." i texten. Att det är jag som tycker framgår av min byline. Det räcker bra så.

Jag är verkligen inget undantag, alla de här misstagen har också burit mitt namn någon gång, säkert flera. Men finns det liksom någon mening att bedöma skivor, när man inte ens får igång en diskussion? Har skivrecensionen spelat ut sin roll när tillgängligheten på musik är stor så att alla kan vara domare? Vem bryr sig om vad jag, eller någon annan som fått turen att få promoskivor tycker? Men ingen klagar ju, så varför säga nej.

Nöjeskrönika publicerad på Smålandspostens nöjessidor 2007-08-03

De flippar jazz med hiphop

Halva Flipside Rebelation. Paul Hinz, Joel "Mad Science" Håkansson, Niklas Bennerholm och Simon Thörn. Foto: Lina Alriksson

Året är 1999 och det är hiphoptider. Urban Skillz och Mad Science är två av alla de som rappar och gör egna beats. Under namnet Flipside spelar de in sina spår i en hemmastudio och gör så sig småningom kända i hemstaden Helsingborg. Så när Looptroop ska spela där får de vara förband.
- Vi ville göra något mer och därför ha ett liveband, berättar Mad Science, som heter Joel Håkansson i det civila.
Urban Skillz och sångerskan Viktoria gick på en folkhögskola i Skåne som också hade en "fin jazzlinje". Där hittade de fem killar i en klass och därmed också sitt kompband. Från början skulle musikerna vara just det.
- Men vi tyckte det lät så fett, så vi fortsatte.

Flipside var taget
Flipside var vid det laget Flipside Rebelation, enligt Mad Science, för att de spelade in många av sina låtar hos en kompis som drev Rebelation Records. Gitarristen Simon Thörn skojar och säger att det var för att de insåg att det redan fanns ett band som hette Flipside. Men nu var de inte längre bara två rappare utan ett band med sångerska, trummis, gitarrist, en på percussion, en på kontrabas och en bakom klaviaturerna. Klassiskt skolade jazzmusiker möter hemmastudio-rappare.
Vad har ni lärt er av varandra?
- Jag har lärt mig att flytta fokus från musik till text. Det är en stor kontrast mot jazzen, säger Simon Thörn.
- En jävla massa musikaliska termer så att vi kan prata med jazzarna, säger Mad Science.
- Ja, det är roligt att rappare säger bars i stället för takter. Eller en sådan sak som att de kan inte säga "Vi är från Drottningshög". Det funkar ju inte i text, så det blir "The Q" i stället, säger Simon.
I replokalen jammas det på alla håll och kanter. Ibland utifrån ett beat som någon tar med, ibland har någon idé eller slinga som de hört och gillat. Det börjar någonstans och slutar i deras egen grej. Det blir mycket "det ska vara mer tsshhhh", viftande med armar och slag i luften för att illustrera hur saker och ting ska göras.
- Vi har en ömsesidig respekt för varandras konstnärliga integritet, säger Simon och de andra skrattar. Men jag tror det har underlättat att vi inte har varit i studion tillsammans, fortsätter han.

Roots i bakhuvudet
De har precis släppt sin sexspårs-EP Rebelution som de har releasefest för i kväll. Musiken beskriver de som "funk, soul rap, genuin hiphop" med The Roots i bakhuvudet. Även om de inte hört något som låter likadant.
- Det är en bra och unik skiva. Vi spelade in den i ett riktigt sunkigt vardagsrum med snus på golvet, säger Mad Science.
Vad är målet då?
- World domination!
- Nej, men att bli hörda och komma ut och spela, det är det roligaste. Alla pengar vi får in lägger vi i en bandkassa för att kunna trycka upp grejer och så, säger Niklas Bennerholm, percussion.
- Ja just det, jag blev fikaansvarig, säger plötsligt Paul Hinz.
- Ja, det är jävligt hiphop, Paul, skrattar de andra.


__________________________________________________________________
Flipside Rebelation
Medlemmar: Joel "Mad Science" Håkansson (MC), John "Urban Skillz" Lindell (MC), Viktoria Tryggvadottir (sång), John Björnberg (trummor), Simon Thörn (gitarr), Paul Hinz (kontrabas), Niklas Bennerholm (percussion), Henrik Magnusson (klaviaturer).
Spelar: funkig, soulig hiphop.
Hemsida: www.rebelation.se
Aktuella med: Sexspårs EP:n Rebelution, som finns för fri nedladdning på hemsidan.
Kuriosa 1: Trummisen ska lägga ned musikpluggandet och bli bonde.
Kuriosa 2: Om man lyssnar väldigt noga finns det ett toalettskrik i slutet av en låt på skivan.
__________________________________________________________________

Intervju publicerad på Smålandspostens nöjessidor 2007-07-27

3x bieffekter

Tre snabb tankedjor, sen som vanligt men ändock.

1. Ingmar Bergman död idag. Sjukt att vara på en nyhetsredaktion och få reda på det. Tidigt, allt går sjukt snabbt och huset pratar om lösningar för morgondagens tidning. Idag kändes det som första gången som vi levde lite. Många ordinarie var också tillbaka... Diskussionerna gick: Ska det gå på Sverige-sidan? Personligt? Kultur? Har vi någon lokal anknytning? TT-material?

Wikipedia för mig jag vet inte hur länge, genomsökte alla namgivnas födelseort, haha kan ni fatta? Hittade en snubbe som samlade på alla Bergmans filmaffischer, kulturredaktören drog iväg ett mail. De hittade en professor i film på universitetet som var väldigt insatt. Han lovade leverera text 16.00. Johannes är världens duktigaste. Egetproducerad material. DN har typ kallat in alla verkligen.


2. Såg äntligen The Way I are på tv, sjukt fint klippt video och wikipedia berättar som vanligt det bästa. Bland annat regissörens tankar. Och att videoversionen har fyllts ut med en vers av Timblands brorsa. Aldrig lyssnat på låten ordentligt. Dessutom, halkade via länkleken in på Danja, protegén.... Spekulation i vem som gjort vad? Killen ligger bakom mycket av Nelly/Justin-hypen och det är väl då hans papa har skinit mest kommersiellt? Dessutom! Han har tydligen gjort Tell em I Said that, som är hook-låten på T.I vs T.I.P.

3. Har aldrig pallat kolla upp Papoose tills jag hittade massa intressant shit. Björn (grattis i efterskott man, jag har inte glömt dig) tjafsa för lääänge sen om att han trissat upp priserna för sitt kontrakt och fick en miljon dollar... Sjuk marknadföring bla bla bla you know the rest. So, här laddar jag hem och ska välja ngt, det blir det jag kan titeln: Alphapetical Slaughter.
Alliteration kom före Funk Doc också... Meaning, att Pap lyckades att pull that off, det är det som är imponerande. Vad fan betyder det att folk claimar att någon annan var först, nowadays?

Murda murda murda

I love the canadians.

6x Hultsfredsbilder

Jag kan vara festivalens sämsta fotograf men 1)mobilkamera 2)ingen annan fotar ju...

Diary dear

Så, biljetterna till Prag bokade. Intervjuförfrågningarna ivägskickade (sanning med modifikation). All work and lots of beer. Skrev om ett blogginlägg till 700 spänn. Selfpleased som fan i lördags när jag spelade T.I, Clipse, Mapei, Dizzee och allt annat som får mig att vilja dansa. Uppenbarligen kände inte dansgolvet likadant. Höll nästan på att spela Brother Ali med voiceover: "Rhymesayers advanced copy" men det är en parentes.

Hannes sa att någon sa att man måste spela musik som är minst tre år gammal för att folk ska fatta. Den andra killen spelade så här House of Pain, Dexy's Midnight Runners och Jackson 5.
Jag vill inte att den tesen ska stämma. Men gissa vem som fick folk att röra på sig.

Träffade massa folk som varit på Splash!, ute i fredags. Mycket bra tydligen. Redman speciellt.

Nästa skrivprojekt: Tusen tecken om ett ord som ligger i tiden, men kommer fan inte på något bra. Kultur-Johannes sa "mediakurd", men jag är inte så inne på mediaklicken som han och hans Cazal-glasögon. (Han är skitcool). Öh....

Nu basket.

Hallo Tschechien!

Hiphop litterature

Anyways, ny bok med den så kallade "hiphop intellectual" som analyserar the state of hiphop. Förord av Jigga, efterord av Nas.

Yes, our rhymes can contain violence and hatred. Yes, our songs can detail the drug business and our choruses can bounce with lustful intent. However, those things did not spring from inferior imaginations or deficient morals; these things came from our lives. They came from America.
Från Jay-Z :s intro

154 spänn, som hittat. Återkommer såklart efter läsning.

3 x Funk 1995

Trash church

Så sjuk grej, var tvungen att sno härifrån. Vadå kontraproduktivt? Vem vill lyssna på kyrkogodkända rappare... 1500-talet strikes back. Inkvistion, nu!

Från hand till hand

Varför har man inte sett det här tidigare? Och var gör Kanye med Rakim, Nas och KRS?

Ottos reggae

Säg reggae och de flesta får en ganska klar bild i huvudet. Jamaica, dreads och
såklart ­ Bob Marley. Hur låter då Tyskland, en snaggad vit prästson vars riktiga namn är Otto? Möt Gentleman.

Han presenterar sig som Tilmann, med efternamnet alltså. Intervjuerna har varit många men korta, skrattet lockas ändå fram och ögonen tappar aldrig kontakt. Han är född och uppvuxen i tyska Köln, där reggaen inte direkt har haft något större fotfäste. Som tioåring hörde han genrens giganter. Och fastnade.
- ­ Jag kände en speciell energi i reggaen, som jag aldrig känt förut. Även om jag inte förstod texterna först så kände jag kraften och styrkan i musiken.
Det var ingen tvekan om att det var reggae han skulle göra. Sju år efter introduktionen, eller frälsningen som han kallat det, reste han till Jamaica för första gången.
-­ Det förändrade verkligen hela min världsbild. Där är musik mer än musik, mer än underhållning. Det finns ett annat perspektiv i tredje världen-länder, folket hämtar sin styrka i just musiken, säger han.
-I Tyskland är det mer avbrott mellan allting, på Jamaica är rytmerna ständigt närvarande och ger harmoni.
Han har pratat om det här förut, han åker till den karibiska ön ofta. Det är viktigt, har han sagt. Faktum är att han menar att man inte kan vara äkta om man inte helt och hållet har förstått den jamaicanska kulturen. Men ingen anklagar den tyska prästsonen för att vara oäkta. Han har släppt tre album med goda framgångar. Han har vunnit tunga priser i sitt hemland och singeln Superior har slagit stort, lite överallt. Jamaicanerna gillar honom, det är faktiskt ganska viktigt. På kommande skivan Intensity gästar bland annat Sizzla.
-­ Jag har verkligen försökt fånga intensitet i både text och musik, jag kan tycka att det är så mycket ytlighet runt oss. Den här skivan är ganska mångsidig också, jag har lite r'n'b-vibes och ett hiphopbeat med i stället för bara rootsreggae.

Lyssna en extra gång
Flera gånger under sin spelning på Hultsfred ber han publiken att lyssna på musiken. En extra gång, lyssna på mina ord, ber han.
- ­ Jag brukar sitta själv i studion och spela in grunderna, men fördelen med att spela med Far East är att man kan göra musiken mer levande, säger han på sin jamaicanska engelska. Det är inte bara en musikgrej.
Varför tror du att du är så uppskattad?
-­ Det får du fråga någon annan. Men jag har verkligen, verkligen passion för det jag gör och det når ut.
Det finns någon hörsägen om att reggae har en stor scen i Tyskland. Det har till och med myntats ett begrepp ­ Germaican. Ett uttryck som också är ett populärt skivbolag. Men att genren skulle vara execptionellt stor där, håller Gentleman inte helt med om.
-­ Om man jämför med techno, hiphop eller r'n'b är reggae litet. Det finns många soundsystems, många up and coming-artister och Summerjam är ju Europas största reggaefestival så vi har en bra bas. Den bygger vi på.
-­ But the music are in people's hearts, not on the charts.

Publicerad på Smålandpostens nöjessidor, 16 juni 2007. Foto: Lina Alriksson

Sätt dit dem!

Länkleken tog mig till en vaken medborgare, som till och med hade orken att maila dagstidningen om deras hiphopfelaktigheter. Headnod sätter Poppius på plats om Papoose.

Var tog den djupa recensenten vägen?

››Vi är så trendkänsliga. Vi är lite grand Europas japaner, vi svenskar. Kultursvampar, som har ganska bra med stålar, som kan hänga med, som läser mycket tidningar. Jag tycker, ibland när jag går ut på klubbar möter jag människor som har läst engelska dj-magazines, istället för att gilla musiken. Ungefär: ”det här är hippt i Paris nu, tror jag själv.‹‹

Daniel "Papa Dee" Wahlgren i Lira nr 4/04

Är det inte jävligt sant, att det är så mycket folk som image-diggar grejer. Jag vet att det kanske börjar bli lite played att hata på namedroppande och posande, men ändå. Var det inte mycket tuffare när man var liten och lyssnade på en och samma skiva flera veckor i sträck och lärde sig allting utantill. Hade idoler. Mitt övriga liv smittar av sig på mitt musiklyssnande i alla fall, stressar jag mycket så stressar jag musikmässigt också. Jag skrev en krönika för skitlänge sen om det här att det blir en sån hets att höra så mycket som möjligt och att man hela tiden vill upptäcka nya grejer. Man får bredd, men inte djup. Och vad är viktigast? Djup för mig, men skriver man om musik måste man ha lite koll på rätt mycket och då är inte djupet alltid det lättaste att hinna med.

Att jag överhuvudtaget sitter och reflekterar över HUR jag lyssnar på musik, får mig att tänka att det kanske inte gått lite för långt. Ska det inte vara en avslappnande grej, en hobby som man har av ett genuint intresse? Något ganska anspråkslöst som kommer inifrån. Det känner man ju verkligen inte att musikskribenterna har, i alla fall inte på de stora tidningarna. Papa Dee:

››När jag åker ut och diskjockar i landet kan jag spela ragga och bhangra och folk står och dansar glatt. Det var jättesvårt att spela reggae på ett dansgolv för 15 år sen. Folk fattade ingenting. På sätt och vis är det ett bättre klimat i dag. Kolla vad som spelas på krogar och caféer och bland studenter. Svenskar reser så jäkla mycket.
Men media hänger inte med i dag. Jag tycker det är helt otroligt att de har rock- och popexperter, men de har ingen som är bra på lite andra genrer på de stora kvällstidningarna. De låter en rock- och popsnubbe sitta och tycka. Det är som om jag skulle sitta och tycka till om Melody Clubs nya platta, helt meningslöst. De här jävla rockjournalisterna borde få sig en spark.‹‹

Inte minst vad de gäller hiphop, där har vi ju haft ganska mycket pajkastning. Och det är ju bättre än att, som de andra genrerna, tiga. Mm, jag filar på någonting om det här... En sak till, de där som läser och re-writar biografi-info om diverse artister - det är också de som skriver i tidningar. Inte alla, såklart, men ni vet vilka jag menar.

Bangin' on whut?

Det var en gång en rappare som andra beundrade. Native Tongue-skolan som höll den östkustska fanan högt. 2007 har det blivit ointressant att snacka om kusterna, 2007 har det blivit dags att gå vidare. Det här är motsägelsefullt. Kweli låter nämligen inte som han brukar, samtidigt känns det som dags för förnyelse. Vad är annorlunda? Tråkiga rader, ett ointressant will.i.am-beat, jobbig hook. Talib har väl aldrig ansetts vara den mest nyskapade rapparen. Snarare är det så att han håller fötterna på jorden, den här gången kanske lite väl mycket med tanke på den otroliga dussin-känsla som nya singeln Hot Thing ger. Albumet väntar. Jag med fasa.

Finest

In the years he's been gone, the hip-hop underground that Red helped cultivate has disappeared or transformed into something else altogether. Where he once appealed to his audience's youthful rebeliousness, he now epitomizes their version of the old school. But don't expect him to make any apologies for his age or his era.
"Yes, I'm from '92," he says, bristling with pride. "I would not trade that time for no time. They were the best years in hip-hop. Ever. We ain't give a fuck. Everything was about cursing and who could look the grittiest, whoase crew was the hardest. It wasn't about who got the most money and who's the bitchiest-looking and shit


Redman i XXL:s juninummer. Plockade upp det av jag vet inte vilken anledning. Den här oldschool vs new shit-grejen kommer vi nog aldrig ifrån. Har personligen inget officiellt ställningstagande, ställer mig på motsatt sida beronde på vem jag diskuterar med. Jag gillar egentligen ingenting som är för mycket en sak. Nej, jag är inte eklektisk. Jag är inte speciellt öppen heller men det här med att vara rent fundamentalistisk på allvar är ju bara löjligt. Har hängt en del med folk som vägrar lyssna på något som är äldre än '97 och det är precis lika trångsynt som en viss Västeråsvän som lever av södernmixtpes och förbannar allt annat "Det är nya tiiiider, saker och ting måste utveeeecklas". Kommer nog inte så mkt längre med det här.

Händer lite för mkt just nu. Med risk för att min arbetsgivare läser min blogg så skriver jag inte vad... Med det har något med gråta floder att göra.

Don't make me get oldskool

Hultsfred 2007 var: helt okej. Länkarna till min shit kommer försvinna så jag postar lite här i efterhand. Bäst var så klart det jag inte ens skulle recensera. Tone Deff & Pack FM, jag kan erkänna att det blir lite långtråkigt på hiphopkonserter i längden men de där grabbarna freakade verkligen loss. Ut i publiken och jävligt mkt mer röjiga grejer än det från T:s Archetype.

Nu slutar jag dock recensera. Gratis är gott men jag pallar inte med ångesten.


MAPEI, Stora dans, torsdag 17.00

"Jag har inte så många låtar så jag måste freestyla typ halva tiden. Livet är hårt".
Efter att ha en äntrat scenen i vild eufori, vält en mick och fått publiken att porrdansa som R Kelly droppar hon det. Klart det inte är lätt att leverera en 45 minuter lång show med en tunn diskografi. Mapei lyckas ändå. Speciellt med draghjälp i beatsväg från Souls of Mischief och Public Enemy. Sina egna elektroniska diton kompletterar hon med vass rap. Vardagsliv och hårda verbala slag lite överallt. "You a pimp cus' you get your foodstamps" och sen vill han åka i hennes tjejpolare Benz. Så futuristiskt men ändå så old school. Hela tiden frigörande.
Hon leker med stereotyper. "Alla ni coola hiphopare där bak, kom hit, det här är böghiphop" och hennes dansare i rosa tights och paljetthotpants i guld kunde inte kännas mer queer.
Dansare som hon dessutom aldrig förut har träffat, utan bara hookat på nätet. Självklart påverkar improvisationen detaljerna, men vem vill egentligen ha milimeterkoreografi?
Publiken står lika lite still som Mapei själv. Hon som är över hela scenen, dansar med högtalarstativ, stöter på säkerhetsvakten, juckar på scengolvet och hoppar ner i publiken. Flera gånger om. Klart att den där sprudlande glädjen smittar av sig.
Bäst blir dock sista freestylen där hon konstaterar "Nasty as Lil Kim, nice as Lauryn Hill". Lägg hennes namn på minnet.






DIZZEE RASCAL, Pampas, lördag 02.45




Grime ville vi ha och det var grime vi fick. Regnet öste nämligen ner på lördagsnatten och framför festivalens näst största scen hade till en början 36 personer samlats. De gick att räkna.
Så småningom ökade antalet och när Dizzee springer ut till tonerna av JusÕ A Rascal spelar pölarna och leran på marken ingen roll. Redan första låten får den lyssnande klicken att tappa befattningen. Dizzee tackar skaran för att de har kommit, "We gonna cook a partystew".
Så fortsätter han med sina smattrande trummor. Hela tiden. I Luv U framkallar lika starka publikreaktioner och det märks att många är inlyssnade på debuten.
Men det blir inte sämre respons på materialet från nya skivan Maths + English, som släpptes för bara ett tiotal dagar sedan. Ingen lämnas oberörd av den brittiska accenten och Dizzee rappar på så snabbt att det tidvis blir svårt att urskilja orden.
Med nya låtarna Flex, Bubbles och Paranoid visar han att fortfarande håller fortet. Dizzees grymma energi och kemin med sidekicken håller publiken levande. Det är inte alla som hade klarat av att leverera något så tight och upplyftande, med tanke på omständigheterna.
Publikens frenesi och det faktum att den totalt skiter i det överhängande hotet från lunginflammation måste vara ett gott betyg.
Låtvalen är smart gjorda och han hinner med både lite drum and bass plus nya hiphopdoftande Pussyole (Oldskool).
Den en timme långa spelningen lämnar föga mer att önska. Speciellt inte med den bombastiska avslutningen med Stand up tall där mickarna till och med sträcks mot publiken. Och festgrytan hörs tillbaka.

Mapei foto: Lina Alriksson. Dizzee foto: Lena Gunnarsson
Recensioner publicerade på SMP Nöje fredag 15 juni respektive måndag 18 juni

Off to the dust

Jag är på Hultsfred och kommer blogga ganska intensivt just här. Håller landsortspressen ruff rugged and raw.

Innan jag åker undrar jag varför...
...det bara är fyra låtar på nya Dizzee-skivan som (spontant) är bra. De som fortfarande är grime. Ge mig smuts, inte socker.
...jag ändå ser emot hans spelning lördag 02.45.
...första jävla skivan oftast är bäst.
...skivbolagsmänniskor tror att man hinner göra en bra intervju på en kvart
...jag inte får snacka med Amy Winehouse om bra viktminskningmetoder.
...de andra tu jag bevakar festivalen tillsammans med, prompt vill åka hem på lördag natt, fyra på morgonen. För att vakna upp i sina sängar. Please...

Bakåtsträvare eller inte, det här ska bli kul. Rawkusssssssssss

Vasaru Aro

Man kan tycka vad man vill om Gringo och dess tentakler. På fredag lanserar de tydligen ännu en tidning. FÖRORT it's called och är en nöjestidning för just förorten. Dock har man rådfrågat på Playahead hur och vad man ska skriva om. 18 000, arton tusen alltså, användare vill läsa en intervju med Hasse Aro. Och så här skrivs det i pressmeddelandet:

I intervjun förklarar Hasse bland annat varför det bara är blattar i Efterlyst och säger att förortare får skylla sig själva.

Det ska bli sjukligt intressant att se vad fan de menar med det där. Kan vi vänta oss kvällstidningsmanér - lösryckta citat som inte har något med saken att göra? Wait and see.
Jag förväntar mig mindre än så från Latifeh AB och allt som har med dem att göra.

På tal om saker som slutar på O. DN STHLM har en poddradio med blandad konfekt och veckans avsnitt handlar om Melo, som ju uppmärksammas med jämna mellanrum. Organics är fortfarande skitbra. Tre år senare.

Real socialrealism

Tack Hannes.

Papi pull in the jeep

Psyke me! Ayesha släpper sitt andra album The Lobby idag och jag lovar att vi har en nästan-M.I.A på våra händer. Sjukt ball spretighet, tänker inte hustla en liten artist som henne (som dessutom har eget bolag) så bara kolla hennes myspace. Och hur kan man inte digga en brud som lägger raden "Hugo Chavez, we all on your team"?

Kasta pärlor för svin...

...sa en jobbarkompis på semi-skämt i onsdags apropå det här att jag inte fått in så många bidrag till en tävling jag utannonserat i tidningen. Och det blev ett uttryck som verkligen fastande på min hjärnhinna igår. Med jämna mellanrum spelar jag skivor ute. Jag vet egentligen inte varför men det blev bara så en dag och det ena har lett till det andra.

Bokaren var ganska specifik i vad vi (jag och polare R) skulle spela och reggaeton förbjöds uttryckligen. Fine by me. Men sen blev lite väl mycket ordrar och när jag ifrågasätter den här styrningen står ngn ful nationskille och bara "amen om du bara ska spela grejer du gillar så kan du ju lika gärna spela hemma". Jag vet inte vem som har missuppfattat meningen med en dj. I brist på bättre ord så får jag väl kalla oss för det...

Killen har väl rätt till en del - man är där för att få folk att dansa och då krävs det att man spelar saker folk gillar. Men vad fan gör man om deras preferenser är schlager och ens case är fullproppat med hiphop?

Vad är det för mening att anlita djs om man vet precis vad som ska spelas? Finns det inte folk längre som går ut för att faktiskt få höra något nytt?

För ett tag sedan, minns inte den exakta tiden, intervjuade jag DJ Confuze om det här fenomenet, han hade startat någon liten kampanj med anledning av problemet. "A DJ is not a jukebox" sade han, kanske lite felaktigt ordval, insåg jag snabbt efter. (Han menade nämligen att önska inte men ska du ändå göra det så casha mig för att höra låten, är inte det en jukebox?)

Vad är djns roll liksom? Att visa upp en obskyr skivsamling? Att få massan att röra sig med publikfriare? Är DJ:n en underhållare eller artist? Eller både och? Och när blir man vilket? När man är tekniskt duktig? Eller ska man anpassa sig efter stället? Jag vetifan.

Förhoppningsvis kan man spela sina egna favoriter och folk diggar det ändå. I det bästa av världar. Lite neggiga människor får man väl stå ut med men igår var verkligen kaos. Ett urval av kommentarer av alla de crikus trättio som kom upp och petade på oss:

1. - Kan du spela Måns?
- Nej.
- Nej?
- Nej.
- Varför inte?
- Jag har inte Måns.
- Jaha, jag vill fråga killen (R)

- SNUBBEN! Kan du spela Måns?
- Nej.
- Någon schlager då?
- Nej.
- Ingen schlager?
- Ingen schlager.
Tjejen gapar och slänger sig mot sin kompis för att snacka allehanda skit.

2. - Kan du spela Preussen?
- Vad är det?
- VET DU INTE VAD PREUSSEN ÄR?!?!?!?
- Nej...
- Men spela den då.
- Öh...
- Jag kan sjunga den för dig.
- Öh....
(Sry men det gör inte att jag har låten...)

3. - Kan ni inte spela lite blandat?
(Jo vi spelar hiphop, rnb, reggae OCH dancehall.)

4. - Eurodisco?
5. - The Creep?
6. - Miss Fatty!!!!!!
7. - Miss Fatty!!!!!!
8. - Techno?
9. - Ska ni bara spela hiphop?
- Nej, men mest.
- Det är inte ok.
- Aight, vi har blivit anlitade för att spela hiphop och då gör vi det.
- Men det är inte okej att spela bara hiphop.
- Men det är vad vi har blivit ombedda att göra och dessutom spelar vi mycket annat.
- Det är okej att ni blivit anlitade att spela hiphop men det är inte okej att ni bara spelar hiphop.
(??????????????????)

10. - Summer of 69?
11. - YMCA?
12. - Alltså jag lyssnar på sån här musik hemma (Lady Saw snurrar) och det är skitschyst men kan ni inte spela något man känner igen?
(Haha jag tror jag döööööööör.)

Me like me like

TLK is no more

Damp idag ner ett mail som offentliggör bandets splittring. Tråkigt men man vill ju faktiskt inte höra dem mer. Det är en artikel i göteborgska Djungeltrumman och introduktionen av Dogge är kul också:

På senare tid har han fokuserat på att jobba inom reklam- och filmbranschen.

Jaha, grattis till att du får skrika "Cykel på köpet" istället nuförtiden. Skämt åsido, TLK (The Latin Kings) är legender och props ska de ha för det, men det här var verkligen på tiden. Värt att notera är att Dogge återigen droppar det här:

– Jag är född i Sverige och mamma heter Birgitta. Samma familjesituation som kungabarnen men jag tror att folk anser dem vara mer svenska än mig. Det är farligt för Sverige att inte ta vara på erfarenheterna i skuggan av betongen. Barnen i förorten ska vara lika stolta som andra barn när svenska flaggan hissas.

Jaja blatte, hör av dig när du inte behöver ha blå cykelbyxor på dig i tv.

Fotnot: Är jag för grov? Är jag oanständig? Hör av dig! Men bara om du kan skälla ut mig på "nysvenska". Jag talar inget annat.

________________________________________________

Måste bara tillägga att den här posten, fram till det här är med på min jobb-blogg. Var tvungen att ha med det där sista since allt bara är gnäll gnäll gnäll från (äldre) läsare. Vet att det är bull att cross-posta men... Där får jag dessutom skit när jag inte hinner blogga och sånt, mycket mer stress och hets.

Fick idag veta att jag blir en av två reportrar som bevakar Hultsfred för Smp, och antagligen för de andra tidningarna i koncernen, yes! Ska bli sjukligt kul att skriva lite igen. And on that notice så pallar jag inte mer personligt men lovar en post om LB-spelningen i tisdags + föreläsningen jag var på idag med Jonas Hassen Khemiri (impuls). Vilken kille!

Rapp rap - hur gör de?

Nu när jag sitter med värsta akrivet kan jag lägga upp massa pärlor från min karriär hehe, hittade den här idag, ett par år på nacken men men. Fan vad soft det var när jag faktiskt skrev artiklar och inte bara snackade om att göra det.

rapp rap
- hur gör de?

[ORD] Vi pratar varje dag och på många olika sätt. Men hur kan man prata med tolv och en halv stavelse i sekunden? Ung avslöjar hemligheten bakom rapparnas snabbhet.

danina.mahmutovic@smp.se

Bakom något så enkelt som att prata döljer sig ett helt maskineri. För att få fram ett ljud krävs det att flera olika muskler samarbetar och ger upphov till ljud. Hur vi sedan pratar, är olika från person till person, men det finns vissa saker som alla gör. Att prata väldigt snabbt är lite av en konst och i och med att man ökar tempot gör man också vissa ändringar i sitt tal. Det mest extrema exemplet på att prata fort är kanske rappen. Gunilla Thunberg är doktorand vid Stockholms universitet och forskar i fonetik, läran om hur språkljud låter, och berättar att grunden i vårt tal är vår utandningsluft.
- Vårt tal begränsas av muskelkraft och kan därför inte göras hur snabbt som helst. Däremot finns det vissa saker man gör när man pratar snabbare, säger Gunilla.
Forskarna kallar det för reduktion och egentligen betyder det att man artikulerar slarvigare för att spara tid. Spar in på vissa stavelser för att säga en sak snabbare.
- Reduktion kan man hålla på med om lyssnaren förstår det språk man talar väldigt bra. Sådana här genvägar i språket tar vi, utan att det märks, säger Gunilla.
- Ytterligare en sak man gör när man pratar fortare än vanligt är att man krymper utrymmet mellan orden, man hör inte var orden börjar och var de slutar. Det är något som rappare gör väldigt mycket, förklarar Gunilla.
Något till höres omärkbart är också rytmen i vårt tal där två saker är viktiga. Betoningstrycket är när man omedvetet markerar ett speciellt ord som är viktigt i sammanhanget.
Dessutom höjer och sänker vi tonläget för att uttrycka en viss känsla.
- Som rappare går man upp och ner mer i tonhöjd, för att bli mer intressant. Då förstärks också rytmen.
1998 satte amerikanen Rebel XD världsrekord i att prata snabbt. Han rappade hela tolv och en halv stavelser i sekunden. Vanligtvis pratar vi med ungefär fem till sju stavelser per sekund. Gunilla tror att Rebel XD:s fart kan bero på att han använde sig av korta stavelser som lämpar sig för snabbt tal. Hon tror inte heller att det är omöjligt att lära sig att prata snabbare, om man vill det.
- Det beror också lite på hur gammal man är. Ju yngre, desto lättare har man att lära sig. Helst ska det vara före puberteten, säger hon.
- Allt handlar om att kunna koordinera de många musklerna som är inblandade. Det är viktigt att ha en bra kontroll för andningen, och så att förbättra uttalet av orden.

Publicerad på Smålandsposten, Ung, 2004-11-27

En YT-historia om Jigga vs Dipset-beefen

Hittade en fin blogg som samlat en massa you tube-klipp om beefen. Speciellt kul är 1) I'm not a writer, I'm a biter, hur fan tänkte Hova - att det inte skulle användas emot honom?
2) Wtf, Jigga har flippat All I got for hoes is hard dick and bubble gum...
3) Och Cam har också bajtat sin beskärda del... se klipp.
4) Säger Dame Sweden när han snackar om att stå utanför och vara ett fan eller är min krassa högtalare bananas?

VARSÅGOD!

Brother Ali-remix

Ja, okej jag vet att alla bloggar om brodern men snubben har sålt 10 000 ex första veckan av sitt The Undisputed Truth. Mitt ex ligger i ipoden men det är jobbigt med voice-overs. Freedom aint free har jag dock lyssnat och fastnat för så...

Här är iaf remix av Truth is.
Helt aight.

Allt jag läser är...

...typ skrivna ekon. Säger lite samma sak och länkar lite likadant. Okej, paradoxalt nog pallar jag inte med den här hysterin om att man ska vara först med allt och att det blir någon sorts tävling. Kanske är det bättre att faktiskt vara lite personlig även om jag, i princip, föraktar dagboksbloggar. Haha, det är möjligt att det här stycket endast är någon liten legitimering för vad jag kommer att skriva nedan.

När man jobbar med tidningsmakeri blir allting potentiella artiklar, interjuver, krönikor. Under min mest engagerade tid tänkte jag i princip i krönikor. Under de åtta senaste månaderna har jag blivit en sjukt förslappad student. Att bara vrida om till heltid som journalist har gått förvånansvärt smärtfritt och idéerna har börjat trilla in så småningom. Det här med sömn har dock varit lite svårare, för att inte snacka om att jag måste planera måltider i förväg.

Kollade på min lägenhet to be idag och fatta, jag har en liten walk in closet, varje fashionistas dröm.

Har blivit rätt mycket Masta Ace för mig på sistone, inte nödvändigtvis lyssnande utan diskuterande. Något stör mig och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. En hel del billiga rim, antar jag och hela den här grejen om att han är så underskattad. Men vad är underskattad? Av hur många måste man förbises för att vara underskattad? Vad räknas uppskattning i överhuvudtaget? Ibland undrar jag inte om hiphop-tyckare i allmänhet är lite snabba att slänga med uttryck och höja till skyarna eller desarmera.

Och en sjuk grej, såg idag på den här talangjakten på Tv4 och helt plöstligt dyker en Växjö-kille upp och beatboxar. Du ser inte så bra här men du hör. Fan, 1 fucking miljon i vinst, hoppas verkligen det går bra för honom.

Vi har vår egen serie

Måste bara posta senaste strippen min serietecknare hade publicerad. Eller min och min, jag administerar hans lön så jag får säga sånt. Klicka för större, dummy...
Victors andra grejer ser du här.

Två månader för tidig för NYC

Mäktiga Supernatural freestylar med hjälp av Rock the Bells (festival) - publiken, 2004

Läser på Oh word att de inte ens har sett Rock the Bells (dokumentär), de skriver att den låter intressant och länkar hit, där jag helt plöstligt får veta att den hade premiär på Manhattan 11 april, vilket är exakt två månader efter den dagen jag såg den på Panora i Malmö. Nu var det iofs en musikdokumentärfestival men cred är cred. Oh Word-snubbarna har ju rigorös koll på typ allt och menar att alla andra rap nerds måste steppa upp sitt game... Den här gången var jag fan före dem, recognize!

Läser sen att Gbg bara bokar in tusen feta akter (Ghostface 4 juli, varför en onsdag?!) medan jag ägnar timmar åt en lokal talangjakt med noll hiphop. Why god, why? Roskilde har också släppt Clipse men vi väntar fortfarande med spänning på det stora hiphop-namnet. Inte för att jag kan åka egentligen men jag är en sucker för att plåga mig själv med sån här vetskap.

Jag och H skulle förresten på Sugar Hill Gang på torsdag men icke - jag flyttade ju till 352 istället. Jag unnar er fan den kvällen men Little Brother kommer äga den 1 maj och tack gode gud för röda dagar och flextid.

Sist men inte minst, läser om att Terror Squad äntligen har släppt Remy och att hon ska ge ut sitt andra solo-album på eget bolag. Gästar gör för övrigt massa andra femcees, just hoping it won't suck...

Back on square 101

Det betyder helt enkelt att jag har flyttat tillbaka till Växjö och att [offentliggörande] jag på onsdag börjar jobba som ungredaktör på Smålandposten. Det betyder en ganska stor omställning i mitt liv. Det är inte jobbigt ännu men att behöva flytta hem till sina föräldrar är rätt wack. Att lämna sin pojkvän är det också. Å andra sidan är det ett riktigt kul jobb och well, mitt cv är lite suget på lite tillskott.

Så sista helgen i Skåne tillbringades kvalitetsmässigt, lördag natt satt vi hemma hos mig och pulade massa mat - den här nya SVT-grejen "Det känns som fredag" kom på och däribland låg en diskussion om dj-fack plus premiär för dokumentären om Kellerman. Under förväntan, verkligen. Är det Stocktown som fixat? For real? Här är det.

Följdes hursomhelst av Musikbyrån som hade köpt in ett rep om human beatbox från Norge. Aight research av baggarna men Mb missar ju helt att följa upp programmet på sin blogg. Okej, det är inte svårt att googla själv eller söka på Myspace, hade bara varit så nice med en liten länksamling, sånt har jag alltid uppskattat och försökt göra när jag själv gjort rep.
SÅ:
Se programmet.
Shlomo
Kid Beyond at wiki
Scratch at Myspace
Scratch med Black Thought, freestyle sessions.

Not featured:
Killa Kela

En liten parentes bara att jag såg att de bantat ner Mb-redaktionen till tre män. Waddup Henriksson och vem har ansvar/koll på hiphop?
TBC

Var tog tryckaren vägen?

Bort med bänkar, fram med läsken och släck lysrören. Fröken i kjol och musiken på en liten skiten bandspelare. Den som hade senaste Aboslute Music fick cred och därmed makten över playknappen. Som barn av 90-talet är jag uppväxt med fredagsdisco i matsalen. Den där föreberedande sociala tillställningen som, inser jag nu, skolade ganska mycket av ens krogvanor.

Vi har tjejgängen som är de första som äntrar dansgolvet och är de sista att lämna. Sådana som önskar diverse topplistehits av dj:n men själva sällan står bakom skivspelarna. Samma tjejer som frågade killarna med skivorna om Pinks You make my fanns med på volym 25 eller 26. Har du Shakira These hips don’t lie?

Vi har alla de där som står och pressar längs väggarna. Förut sysselsatte de sina händer med sura S-märken och små chipspåsar. Idag har det bytts ut mot alkohol och cigaretter. Upptagen är inte töntig.

Charmörerna är desamma. Förut gjorde de kanske masken på golvet och stod antagligen i mitten av den där ringen vi bildade. Nu drar de också uppmärksamheten till sig med sina excentriska rörelser.

Tyvärr är det dock det bästa som gått förlorat. Den där stunden då rummet direkt blev könsseparatistiskt och golvet tömdes på folk. Den heliga tryckaren. Vem skulle dansa först? Vem skulle bjuda upp vem? Strategierna filades och det bästa blev helt enkelt att i förväg ha planerat en dans tillsammans. På samma sätt som man krogvis har sina aningar om vem det är man ska gå hem med.

Tryckaren blev det närmaste intimitet man kom det andra könet som liten och stora frågor kretsade i ens huvud. Är jag för svettig? Ska jag vila huvudet på hans axel? Ingenting var dock större än att få se om killen skulle våga föra ner handen över tjejens rumpa. Det var ju bara de mest vågade som gjorde det.

Men idag verkar tryckaren död och begravd. Jag kan inte minnas senaste gången en tjej och en kille fick höra en ballad och sakta snurra runt. Romantik är ute och vi grindar. Ja, det kallas så när man dansar nära varandra. Det behöver inte ens vara musik under 90 bpm. Tjejer kan gnida sina bakar mot killars skrev i nästan vilken takt som helst. Och det är sällan det far tankar genom ens huvud. Grinding är legio. Svett är sexigt, händer är välkomna överallt.

Jag talar inte nödvändigtvis om de som fortfarande lyssnar på alternativ musik men det vanligaste steget är inte längre two-step, alltså att bara flytta ena foten till andra i sidled. Hur man bäst skakar rumpa och böjer sig längst ner mot golvet är snarare frågorna vi har att hantera. Inte alla, men många.

Vad hände egentligen med den där söta dansformen där man fick kramas och hålla andan i tre minuter? Tacka för dansen och le och hoppas på att kanske ses till nästa låt igen. Varför slutade det vara nog?

I somras hamnade jag på efterfest med en ganska känd hiphop-dj och började helt enkelt snacka om min tryckar-nostalgi. Jag vill bli uppbjuden igen och kramad och vara tyst jättelänge för att bara få vara i stunden. Det finns en poäng i det där lite högtidliga och något sött i att faktiskt få en fråga om man vill dansa. Nuförtiden står man helt plötsligt med en flåsande kille i ryggen och får fly hals över huvud för att inte ge vidare invitationer. Som om en dansade tjej är en invit alls.

Den stora hiphop-djn svarade i alla fall med en fråga: är du tolv år gammal? I wish.

Krönika publicerad på Smålandspostens nöjessidor 2007-04-13

En smal Jigga

SNAP!

Nå, det har varit mkt frånvaro men blame anything. Om tre veckor har jag ett nytt jobb och jag lovar att det blir skitmkt nörderier då. Holla!

Hultsfred, hiphop och horbokningar

Redan på måndagkvällen hade det läckt. Hultsfredsfestivalens tredje bandsläpp skulle egentligen äntligen offentliggöras på tisdagsmorgonen. Men så går det när man skickar ut affischer med de nya namnen för tidigt.

För en hiphop-älskare som mig själv var Clipse och Tone deff ett positivt besked. Tyska reggaestjärnan Gentleman likaså och de coola brudarna Uffie och Mapei tackar jag inte nej till. Men det var speciellt ett namn som överskuggade släppet. Mannen och myten - 50 cent.

Som ett av de absolut största dragplåstren för årets festival, låter inte reaktionerna vänta på sig för den anmärkningsvärda bokningen. Rockpartys forum fylls av inlägg hela tiden, frågan alla ställer sig är hur bokningsgruppen tänkte. Marknadföraren Håkan Durmér svarar att de ville ha en "riktigt maffig hiphopakt" och avslöjar att de lagt direkta bud på Jay-Z, Kanye West, Missy Elliott, Nas och 50 Cent. Den senare "funkade bäst utifrån datum, tillgänglighet och pengar." skriver Durmér.

Forumanvändarna är upprörda, speciellt efter det faktum att Fiddy valdes över så många andra stora namn. Rockparty slår ifrån sig kritiken med att förklara en Hawaii-akt måste gå över genrerna. Inte bara hiphopare ska vilja se 50. "Vi som festival har inter underlag till att ta en riktigt cool hiphopakt och ställa upp på Hawaii. Det skulle bli alldeles för folktomt." menar Durmér.

Men andra källor menar att Rockparty och högsta ansvarig för bokningen - Janne Kleman, länge har velat ha Curtis Jackson till Hultsfred. Så länge som i fem år. Sedan floppen 2004 har Rockparty ändrat strategi. Biljetter ska säljas och bokningen är ett medel för att sälja biljetter. 2007 ska också få stämpeln "Slutsålt". Men många ifrågasätter 50 cents dragningskraft, en bokning som dessutom måste ha kostat miljoner kronor. Viktigare är dock hur bra show det egentligen kommer att bli, med tanke på den ökända spelningen på Hovet i Stockholm i höstas där det var alla andra utom stjärnan själv på micken. Det verkar som 50 är mer promotion än motion.

Hultsfred har alltid haft lite problem med hiphop. 2004 var som sagt året som floppade hårdast med avskedad personal som resultat. Det var också året där repertoaren präglades av urbana artister som Alicia Keys, Mary J Blige, The Roots, Jean Grae, Dizzee Rascal och Dilated Peoples, för att nämna några internationella. Ekvaktionen blev enkel att lösa. Mycket urbant är lika med dålig försäljning är lika med förminska det urbana utbudet. Go safe! Kolla bara på 2005 års stora headliner - Snoop Doggg och 2006: Pharrell.

Det finns ingen sting längre, och kanske beror det på att Rockparty tappade sin bästa bokare i och med misslyckandet för tre år sedan. Ett tips är att snegla på storebror Roskilde som har vanan att ligga i framkant. Ett annat är låta bli de där svulstiga namnen som förargar såväl hiphopare som hatare. För 1700 spänn förtjänar alla bättre. Och det inser Rockparty också snart med tanke på hur trögt biljettförsäljningen går.

Pussy Power - The Videos

ICE - 4 languages no video
QUEEN LATIFAH – U.N.I.T.Y


DA BRAT ft. Jermaine Dupri – Funkadafied


STACY EPPS – Dayze no video

The High & Mighty ft. WHAT? WHAT? & Kool Keith –
Hands on Experience pt II no video

EVE – Satisfaction


LAURYN HILL – Lost Ones


DJ Premier ft. SONJA BLADE – Look 4 Tha Name no video

YO-YO – IBWin’ Wit My Crewin’ no video

LIN QUE ft. MC LYTE – Let It Fall


ICE ft. ANNA – Dreamz no video

TRINA ft. Ludacris – B R Right


Three 6 Mafia ft. REMY MA – Pussy Got Ya Hooked no video
HEATHER B - Da Heartbreaka no video
MYSTIC – Ghetto Birds no video
APANI B FLY EMCEE – Say Whut no video
RAH DIGGA – Tight no video
BAHAMADIA ft. Chops, Rasco & Planet Asia – Special Forces no video
MASIA ONE – New Love no video
DJ Vadim ft. SARAH JONES – Your Revolution no video

Pussy Power

Så, lite mer än en vecka senare är det här. Mitt lilla mixtape. Nog snackat, här är grejerna.

TRACKLIST:
ICE – 4 Languages
QUEEN LATIFAH – U.N.I.T.Y
DA BRAT ft. Jermaine Dupri – Funkadafied
STACY EPPS – Dayze
The High & Mighty ft. WHAT? WHAT? & Kool Keith –
Hands on Experience pt II
EVE – Satisfaction
LAURYN HILL – Lost Ones
DJ Premier ft. SONJA BLADE – Look 4 Tha Name
YO-YO – IBWin’ Wit My Crewin’
LIN QUE ft. MC LYTE – Let It Fall
ICE ft. ANNA – Dreamz
TRINA ft. Ludacris – B R Right
Three 6 Mafia ft. REMY MA – Pussy Got Ya Hooked
HEATHER B - Da Heartbreaka
MYSTIC – Ghetto Birds
APANI B FLY EMCEE – Say Whut
RAH DIGGA – Tight
BAHAMADIA ft. Chops, Rasco & Planet Asia – Special Forces
MASIA ONE – New Love
DJ Vadim ft. SARAH JONES – Your Revolution

Granny Dan presents: 8th of March/Pussy Power - We In Control (Zshare, .zip = mp3+konvolut)

Vill du ha tapet i fysisk form (cd-r), maila mig här daninamahmutovic@hotmail.com. 20 spänn plus porto.

Women and tips

Det är lite sjukt hur allting ska hända samtidigt. Samtidigt som jag gör mitt Pussy Power-mixtape så förs diskussionen om samma makt på exempelvis Digfi. Jag postade en gammal artikel och här kommer svaret. Jag blev aldrig lika frustrerad av det här med hora/madonna-komplexet i hiphop men jag håller med Felicia Alexandersson i hennes replik... Den här hittar du här.

Andra bra grejer jag snappat upp på senaste:
1. Method Man & Support (=Redman) spelar i Amsterdam 21 mars...
2. MYSTIC, fet rappare, spelar på Rust i KPH 14/3
3. Rocky blir SVT-serie!


Det var allt så länge. RIP Biggie, huh?

Jag har en hemlighet

+


Essay on female rap

+



=

Ett litet projekt jag håller på med som släpps 8 mars.

"We got forty-eight which mean a whole lot of cream"

Vi kan snacka om sjuka 48 timmar eller så kan vi snacka om mina senaste 48 timmar. I lördags åkte jag hem från Växjö efter tre dagar av frenesi, körkortsyra, en himla massa tur och ett boostande dj-set. På tåget till Malmö så har jag för det första samma plats som en kompis kille. Vi sitter på ett sånt ställe med fyra stolar och med oss sitter en 17-åring från Västervik (numera ngt place utanför Landskrona) som har Crazy Frog/Ronny och Ragge/666 på sin mobil utan att skämmas. Och sådana där små högtalare. Mhm.

Den andra killen är elva bast och säger inte mycket. Stiger av i Eslöv. Now you got the cast. Hur somhelst snöade jag in på det här med snusklubbor för ett tag sedan och i fredags fick jag fyra stora av en polare. Dessa delar jag nu ut till oss fyra på tåget och sen har alla en trevlig resa.

I Malmö tar jag en taxi hem och åker med världens coolaste chaufför. Han pluggar till civilingejör men har paus för examsarbete och kör sin pappas taxi. Han lär mig om taximarknaden och stoppar taxametern för "han har också varit fattig student". Det visar sig att han känner min kompis kompis.


Hemma i Malmö sitter jag vid datorn och letar musik. Jag har nördat loss som fan på det här med kvinnliga rappare och ja, jag har en lista. (Håller på med ett mixtape till 8 mars, säg till om du är intresserad...). Klockan tre på natten ringer jag en kompis i Lund och klockan 04.10 står jag på hållplatsen.

Vi är i en busskur men det är inte meningen att man ska snacka här. Stereotypa Sverige, skitsnack som jag älskar att flippa med. Och en snubbe, vi kan kalla honom R, stöter på mig typ:
- Vad står det på din hand? Mitt nummer?
- Haha nej, Cut Chemist, det är en låt.
- Rock, eh?
- Nä fan han är en av Jurassic 5 DJ:s.
- Men... N...
- Ja, Numark också.
- Damn.

Och vi snackar musik i tio minuter tills min buss kommer. Han bokstaverar sin msn för mig och hoppas verkligen att jag kommer ihåg. Yeah, jag ska adda honom nu. Inget sånt, jag sa att jag var på väg till min pojkvän. Classy rejection.

På bussen hamnar jag bredvid en ful kille vid namn M. Två minuter senare kommer Vanda med enkel-V. M tycker att Vanda & Danina är konstiga namn och Vanda flippar med floskler.
- Men det är bara för att vi är invandrare. Är du rasist eller?

M fattar inte men jag hostar för jag är så torr i halsen. Skrattet kväver mig nästan. M mackar Vanda och säger den här cheesy linen:
- Du är ingen fisk.

Det visar sig att den ena är landskapsarkitekt och den andra arkitekt. Eller studerande. Efter jag blottat att jag var 19 var jag inte så intressant länge. Men det är okej, jag skrev den här texten, eller iaf bitar av den och smsade till mig själv. De bytter också mailadresser. Är det det som är det nya? Telefon är för intimt men msn eller mail är sådär lagom bra avstånd? Jag och R dillade om att vi skulle höras på något forum. Han är född 79 och hänger fortarande med Playahead. Där hade han också hookat med en gammal klasskompis lillasyster. Jag har bara lassies!

I Lund blev det som en bubbla. Vi gick runt, lyssnade på musik och pratade med textrader. Nojade tillsammans och åkte buss, bil, tåg. Lundakebab och kopp-kaffe. Inga jävla glas här. Vi strugglade och absade och fingrar i desperation. Rappade och peppade och jag kan hålla på hur länge som helst. Han kickar Big L för mig och ni vet kanske hur det är. Ingenting annat existerar. Förrän nu när jag outar det för världen. Man måste älska bloggar.

___________

Om vi så ska ta lite formalia så är det meningen (MENINGEN) att jag ska blogga varje fredag. Förra veckan skrev jag värsta inlägget om mytomaner som mynnade ut i att jag lapplackade på mina grannar och avslutade med Lasse och Morgan. Makes sense? Haha, du önskar du hade fått läsa det! Men inlägget bara försvann liksom och jag orkade verkligen inte skriva om hela. Jag minns det dock.

Vad heter låten?

Kolla vad jag såg på MTV

Cut Chemist ft. Hymnal - What's with the altitude.


She gave me headphones/Said have you heard this sound/I think I've heard this one/Totally underground



Och direkt har jag en anekdot kopplad till den här låten. Skrev ner den på handen med min bingopenna när videon went mtv on me. På nattbussen klockan 04.20 till Lund, eller snarare i busskuren träffar jag den här snubben ralphie_79. Han mackar och frågar vad som står på min hand - om det inte är hans telefonnummer. Vi börjar snacka om J5 och Red eyes! och sån skit och han tvingar på min hans msn. Har gjort och haft den i huvudet två dygn men saknar mp3:a.... Nå nå, here it is, another state of mind.

Gates of Graffiti

BOK: Gates of Graffiti
Björn Almqvist, Tobias Barenthin Lindblad, Malcolm Jacobson, Torkel Sjöstrand
Dokument förlag.

Klotter, vandalism, skadegörelse. Om kärt barn har många namn så har okärt fler. Tagen, det vill säga målarens personliga signatur, väcker många känslor och är säkert den mest föraktade delen av graffitin. I alla fall för utomstående. För målarna själva är det centralt att kunna ”bomba” som det kallas att lämna sin tag någonstans. På väggar, bänkar, elskåp och så dörrar. Speciellt det senare har uppmärksammats i Dokument förlags senaste bok: Gates of Graffiti.

Det är mest en samling bilder på nerbombade dörrar. Svenska dörrar, amerikanska, belgiska, tyska, franska, danska, dokumentationen täcker dem alla. För ett otränat öga ser det mest ut som nerklottrade portar och det är just den oförståelsen som är det intressanta. Författarna vill nämligen att ”fler ska upptäcka skönheten i en bombad dörr”.

I detta syfte har man också använt fyra kortare texter, skrivna av målare från fyra skilda platser (Köpenhamn, New York, Göteborg och Berlin). Fyra vitt skilda texter av varierande litterär kvalité som skildrar graffarnas inställning till bombing. Det är namedropping och nostalgi men också riktigt intressanta tankegångar. Speciellt den göteborgske målaren Punk som rör vid det som bränns. Varför bombar han? För han älskar det. Och han hatar att snacka om det med folk som inte bombar. Vi kan inte förstå men han tycker att det är sött att vi försöker. Nonchalant inställning, ja visst men också brutalt ärlig. ”Missförstå mig rätt, det är trevligt att dom bryr sig tillräckligt för att fråga. Grejen är bara att det är meningslöst. Jag kan bara tala för mig själv, såklart, men mitt svar är enkelt. Jag gillar att tagga. Jag vill inte åka fast, uppenbarligen, men jag vill inte att det ska vara lagligt heller. Vad vore poängen då?”, skriver han.

Det finns liksom inga raka svar och den där åtråvärda logiken som vi så desperat greppar efter, sliter loss sin huvtröja från vårt grepp eller rentav omfamning. På så sätt bygger också Gates of Graffiti på en självmotsägelse. Den vill förklara, visa, nyansera men gör det på ett så subtilt sätt att de flesta utomstående fortfarande inte kommer fatta. Precis som Punk skriver är det väl trevligt att bry sig men frustrationen ligger nära till hands när inte ens en bok som utger sig för att förklara, kan göra det. Kanske handlar det inte ens om att påvisa skönheten i en taggad dörr utan att försöka klargöra det där som är så svårt att acceptera. Det där att allting inte behöver ha ett yttre syfte, ett budskap.

Jag läser fyra kärleksförklaringar och får inblick i en exklusiv diskurs. På så sätt känner jag mer än jag förstår. Fler texter hade kastat nytt ljus över de många bilderna men för tillfället bygger i alla fall Gates of Graffiti åt rätt håll. Och det är ju faktiskt, paradoxalt nog, en funktion det med.


Recension ännu ej publiceeas men såld till Smålandspostens kultursidor, 2007-02-XX

Ett bitterljuvt åtal

Sverige är inte skakat och det är egentligen ingen stor omvälvande grej. Det är bara ännu ett uttryck för frustration. Frustration inte bara från textförfattarnas sida utan också från lagens långa arm. Förargelse är ju tydligen väckt. Låter det jättekonstigt? Här är sammanhanget. Året är 2006 och vi befinner oss i Landskrona på den lokala festivalen Rotrock. Kommunalt sponsrad, för er som vill klaga på det också. Två killar rappar och har så gjort ett tag och ja, det blir en del rader om att de hatar polisen. Eller rättare sagt: ”Alla i Landskrona hatar polisen” och ska starta krig mot densamma. Emilush & Caustic som de två rapparna kallar sig anmäls för förargelseväckande beteende och häromveckan kom så beslutet att åtal ska väckas.

Mediesverige skriver sina krönikor och ledare. Exemplen på artister som pekat finger och riktat rader åt polisväsendet är många. Klart det finns i alla musikstilar, hiphop är dock en väldigt explicit genre. Det är inte så konstigt att rappare har dragits inför rätta. Vi behöver inte ens fara över Atlanten och dra upp Public Enemy eller NWA. Det finns en svensk historia också: Sedlighetsroteln inför granskningsnämnden för sin ”Ring Snuten”. Friade. Ken Ring för sin verbala attack på kungahuset. Nedlagt efter offentlig ursäkt.

Trots att dessa båda exempel på många sätt var grövre än duons stycke ”Ingen chans mot oss”. Musikerna själva är förvånande över åtalet men tar det med ro. Medierna sliter i dem och alla vill ha ett uttalande. Så vad säger de? Ingenting revolutionerande, ingenting speciellt rebelliskt. Ingen låda, inget brandtal. Det här är bara ett uttryck för deras state of mind. ”Folk har sagt värre grejer” menar de och ångrar sig faktiskt inte även om ett åtal aldrig är kul. Det som däremot är kul är all PR som den lilla gruppen har fått. Långt mycket större sådan än deras faktiska talang, om du frågar mig. Och i en intervju i Sydsvenskan så säger de sig faktiskt också se positiva sidor av historien – som ”all gratis reklam”.

Med Internet är det klart att de kunnat sprida sin musik men frågan är inte om vice chefsåklagare Göran Olsson har gjort mer för Emilush & Caustics karriär än typ Myspace. En ny snuthatarlåt har släppts på Emilushs hemsida, den här gången med en som är väl bekant med ämnet – Ken Ring. Min 14-åriga lillebror surfar gärna på nätet och samlar på sig amatör-mp3or av alla de slag men det här läste han på text-tv:s förstasida och voíla, SVT hookar med hiphop.

På så sätt kan jag inte tycka att åtalet är annat är lite bitterljuvt. Bittert för att jag som medborgare kan komma att betala för stigmatisering av den konstform jag prisar mest av allt. Ljuvt för att statsapparaten och samhällsöverbyggnaden kissar i byxorna och som bekant så blir det kallt efteråt. Har det varit värt att sprida två kids hemmagjorda pubertala åsikter land och rike runt? Likgiltigt för att jag faktiskt tror att oavsett åt vilket håll domen faller så kvittar det. De tusen andra Emilush & Caustic i Sverige kommer ändå inte tystna. Tvärtom. Vad ska ni göra då?

Krönika publicerad på Smålandspostens nöjessidor, 2007-02-22

Hora/madonna-komplexet i hiphop

Artikel om det som rubriken implicerar. What to say, det blir lätt enkla dikotomier. Klart att man kan hitta motsvarigheter för samhälleliga hypoteser överallt, så även hiphop. Men det är en soft redogörelse även om den inte direkt droppar något nytt under solen. Pallar inte föra någon längre diskussion, feel free att trigga igång mig.

Don't leave us this way

Well, det är en splittringens tid. Cosmic lämnar truppen och Little Brother upplöses. Ja, 9th Wonder och Big Pooh + Phonte går skilda vägar. Jag har diskuterat saken med lite polare och jovisst, 9th behöver kanske mer utmaningar och ja, andra har producerat fina LB-beats men ändå. Paine på AHH skriver så fint om grupper och dynamiken vissa parter kan skapa med varandra. Till skillnad från all destruktivitet och beef hit och dit, är detta pure love.

En drink för oberoende

Jag skulle aldrig tillåta det. Jag skulle aldrig kunna låta en kille betala för mig, sa hon. Det var inget anfallande med hennes ton. Det noggranna fördömandet var ett avståndstagande från min så kallade osjälvständighet. Det skulle kännas så dumt, menade den andra och berättade om den där dejten då killen hade blivit upprörd för att hon hade insisterat på att betala själv. Deras ogillande var förpackat i bomullsord men kunde ändå inte döljas.

Upprymd efter en utlandsresa och inspirerad av en annan kultur trodde jag i min enfald att en drink var en komplimang och inte en muta. Att ta emot den betydde inte att återbetalning i natura förväntades. Jag blev inte förminskad till ett offer utan styrka att säga nej.

I ett led att bli fritänkande kvinnor fick vi lära oss att samhället hade färdiga roller åt var och en. De var ingenstans smickrande för kvinnornas del. Att därför vägra ställa upp på dem blev snabbt det viktigaste målet. Tvärtom blev den nya normen. Efter det förbjude Gud att våra döttrar någonsin skulle ha ett rosa täcke. Fotboll, lego och stake åt alla. Stå upp för sig själv, låta ingen trampa på en, göra vad en vill och sitta brett med benen. Dricka bärs med grabbarna, rapa och spela poker. Den manliga huvudrollen blev den åtråvärda.

Så brudar började ragga som fan på krogen. Ligga med var tredje och föra svarta böcker. Så stor och så bred. Så många minuter och så mycket skratt blev det med kompisgänget. Så mycket fejkande ingick och så avancerad var fingermotoriken. Allt skulle beskådas, hånas. Ju grövre desto bättre. Ju fler recensionsexemplar desto roligare. Ju taskigare desto mer oberoende. Det var väl så snubbarna gjorde.

Tjejer tog över allt det där som vi själva hade definierat som makt. Bröl och fyfan klart jag bjuder på pilsner. Loska på gatan och visa att det inte är mjukt ludd vi skiter. Vi skulle klättra lika högt på stegen, konkurrera om överordningen. Förtrycket blir mindre om vi gör som de styrande. Vi lurade oss själva att tro att vi gått framåt i jämställdhetens namn när vi egentligen hade dumförklarat oss.

Paranoidfeminismen har lärt oss att den som betalar hamnar i en bekväm position. Att tacksamhetsskulden är oundviklig och att det ekonomiska beroendet återigen tågar in. Domen kommer innan intentionen. Avsikten får aldrig en chans att vara god. Allt är mycket lättare att tackla när innebörden är förutspådd. Aggressiviteten utombords täcker oroligheten inombords. Kom igen, den moderna kvinnan tjänar sina egna cash, betalar för sig och vägrar tro på förutbestämda roller.

Sanningen är att självständigheten inte kommer med automatiskt avvisande. Den följer med den skicklighet som krävs för att styra uppvaktningen åt det håll som passar en själv. Jag betalar också gärna för mig. Men inte av något principskäl, inte för att bevisa något. Tar emot på egna villkor och skräddarsyr efter mina behov. Jag är som mest fri när jag vågar se mig själv som en jämställd part och inte som ett byte.

Krönika publicerad på Ung, Smålandsposten, 2006-02-25

Ett sms från magkänslan

00.37 skickar jag upp min sista krona. Telia tar fortfarande 89 öre för ett sms och jag hatar dem för det. Eller älskar, i alla fall dagen efter. Jag vet att jag inte borde, jag vet att det är det sista man ska göra. Speciellt efter en eller två eller tre öl och absolut efter den där drinken. Men det finns inget tillfälle än just då som det verkar mer rätt. Inget tillfälle då orden flyter och fingrarna valsar över mobilknapparna. Kom jag på det här? Shit, det här skulle få mig att springa hit. Snabbt som fan.

Så jag ger honom femton minuter en kvart. Så han kan hämta andan. Komma på en bra replik, jag vet att det inte är lätt. En halvtimme är väl också en okej tid även om telefonen sitter klistrad i handen. Vibrera, vibrera. Fördriv tiden, snacka med vem som helst. Ingenting är lika intressant. Låt honom annan ragga på dig. Tack för bekräftelsen men det är inte detta jag vill ha. Var är hans svar?

Inte där. Inte i morgon heller. Psyka, psyka, inte ringa, inte messa. Inte ens ett hej eller ett lamt försök att initiera diskussion om Lupe Fiascos Kick, Push som är så mycket han att jag måste berätta det. Snacka med polare, avreagera. Irriterande. Jag lovar att radera hans nummer på söndagen. Sneglar mot luren resten av helgen. Fuck it. Tänker att jag är helt jävla dum i huvudet. Chilla, lugna ner, släpp taget. Softa, Danina, softa. Han kanske är upptagen, han kanske inte har några pengar. Han kanske inte ens fått det, tänker jag men vet att det är en skitdålig lögn. Jag fick leveransrapport direkt. Hade han känt som jag hade han svarat direkt.

Få saker är så smärtsamma som att sträcka ut en hand och mötas av luft. Att ge en bit av sig själv som ingen vill ta emot. Du vet vad jag menar. Kände jag mig dum, fast med ett obesvarat sms som inte gick att ta tillbaka? Som fan. Känner jag mig ännu dummare nu när han läser det här? Till en början, ja. Allt handlar liksom om spelet. Det där obligatoriska inslaget innan det är okej att säga vad man känner. Ingen vill verka för desperat, två telefonsamtal i rad är lite fel. Var det en fråga i senaste meddelandet? Håll koll på vem som ringde sist. Tolka, tolka, tolka. Hör inte av dig förrän det är din tur. Nej, han kan få för sig något. Ett eventuellt vi kan släckas. Inte gå för snabbt fram. Det är
verkligen inte fel att tänka så.

Men ibland är frågan hur mycket som är hjärna och hur mycket som är hjärta. Den bästa av relationer flyter faktiskt naturligt. En polare ringer jag när jag behöver, utan att oroa mig för vad hon ska tro. Så när jag är intresserad vill jag kunna vara det utan att begränsas av osynliga regler för vad som anses normalt och inte. Slappnar man av mer när man studerar samtalslistor och räknar dagar än bara gör det som känns rätt? Inuti. För jag menar, tycker han det är jobbigt att du ringer för att berätta om den där låten eller för att du vill se hur han mår, kanske det inte riktigt stämmer ändå. En nära vän lärde mig att våra känslor är det enda äkta vi har. Normer och spel förändras, regler bryts och existerar därför. Allting, allting är ombytligt och relativt. En magkänsla är sann.

Krönika publicerad på Ung, Smålandsposten, 2006-08-12