Var tog den djupa recensenten vägen?

››Vi är så trendkänsliga. Vi är lite grand Europas japaner, vi svenskar. Kultursvampar, som har ganska bra med stålar, som kan hänga med, som läser mycket tidningar. Jag tycker, ibland när jag går ut på klubbar möter jag människor som har läst engelska dj-magazines, istället för att gilla musiken. Ungefär: ”det här är hippt i Paris nu, tror jag själv.‹‹

Daniel "Papa Dee" Wahlgren i Lira nr 4/04

Är det inte jävligt sant, att det är så mycket folk som image-diggar grejer. Jag vet att det kanske börjar bli lite played att hata på namedroppande och posande, men ändå. Var det inte mycket tuffare när man var liten och lyssnade på en och samma skiva flera veckor i sträck och lärde sig allting utantill. Hade idoler. Mitt övriga liv smittar av sig på mitt musiklyssnande i alla fall, stressar jag mycket så stressar jag musikmässigt också. Jag skrev en krönika för skitlänge sen om det här att det blir en sån hets att höra så mycket som möjligt och att man hela tiden vill upptäcka nya grejer. Man får bredd, men inte djup. Och vad är viktigast? Djup för mig, men skriver man om musik måste man ha lite koll på rätt mycket och då är inte djupet alltid det lättaste att hinna med.

Att jag överhuvudtaget sitter och reflekterar över HUR jag lyssnar på musik, får mig att tänka att det kanske inte gått lite för långt. Ska det inte vara en avslappnande grej, en hobby som man har av ett genuint intresse? Något ganska anspråkslöst som kommer inifrån. Det känner man ju verkligen inte att musikskribenterna har, i alla fall inte på de stora tidningarna. Papa Dee:

››När jag åker ut och diskjockar i landet kan jag spela ragga och bhangra och folk står och dansar glatt. Det var jättesvårt att spela reggae på ett dansgolv för 15 år sen. Folk fattade ingenting. På sätt och vis är det ett bättre klimat i dag. Kolla vad som spelas på krogar och caféer och bland studenter. Svenskar reser så jäkla mycket.
Men media hänger inte med i dag. Jag tycker det är helt otroligt att de har rock- och popexperter, men de har ingen som är bra på lite andra genrer på de stora kvällstidningarna. De låter en rock- och popsnubbe sitta och tycka. Det är som om jag skulle sitta och tycka till om Melody Clubs nya platta, helt meningslöst. De här jävla rockjournalisterna borde få sig en spark.‹‹

Inte minst vad de gäller hiphop, där har vi ju haft ganska mycket pajkastning. Och det är ju bättre än att, som de andra genrerna, tiga. Mm, jag filar på någonting om det här... En sak till, de där som läser och re-writar biografi-info om diverse artister - det är också de som skriver i tidningar. Inte alla, såklart, men ni vet vilka jag menar.

Bangin' on whut?

Det var en gång en rappare som andra beundrade. Native Tongue-skolan som höll den östkustska fanan högt. 2007 har det blivit ointressant att snacka om kusterna, 2007 har det blivit dags att gå vidare. Det här är motsägelsefullt. Kweli låter nämligen inte som han brukar, samtidigt känns det som dags för förnyelse. Vad är annorlunda? Tråkiga rader, ett ointressant will.i.am-beat, jobbig hook. Talib har väl aldrig ansetts vara den mest nyskapade rapparen. Snarare är det så att han håller fötterna på jorden, den här gången kanske lite väl mycket med tanke på den otroliga dussin-känsla som nya singeln Hot Thing ger. Albumet väntar. Jag med fasa.

Finest

In the years he's been gone, the hip-hop underground that Red helped cultivate has disappeared or transformed into something else altogether. Where he once appealed to his audience's youthful rebeliousness, he now epitomizes their version of the old school. But don't expect him to make any apologies for his age or his era.
"Yes, I'm from '92," he says, bristling with pride. "I would not trade that time for no time. They were the best years in hip-hop. Ever. We ain't give a fuck. Everything was about cursing and who could look the grittiest, whoase crew was the hardest. It wasn't about who got the most money and who's the bitchiest-looking and shit


Redman i XXL:s juninummer. Plockade upp det av jag vet inte vilken anledning. Den här oldschool vs new shit-grejen kommer vi nog aldrig ifrån. Har personligen inget officiellt ställningstagande, ställer mig på motsatt sida beronde på vem jag diskuterar med. Jag gillar egentligen ingenting som är för mycket en sak. Nej, jag är inte eklektisk. Jag är inte speciellt öppen heller men det här med att vara rent fundamentalistisk på allvar är ju bara löjligt. Har hängt en del med folk som vägrar lyssna på något som är äldre än '97 och det är precis lika trångsynt som en viss Västeråsvän som lever av södernmixtpes och förbannar allt annat "Det är nya tiiiider, saker och ting måste utveeeecklas". Kommer nog inte så mkt längre med det här.

Händer lite för mkt just nu. Med risk för att min arbetsgivare läser min blogg så skriver jag inte vad... Med det har något med gråta floder att göra.

Don't make me get oldskool

Hultsfred 2007 var: helt okej. Länkarna till min shit kommer försvinna så jag postar lite här i efterhand. Bäst var så klart det jag inte ens skulle recensera. Tone Deff & Pack FM, jag kan erkänna att det blir lite långtråkigt på hiphopkonserter i längden men de där grabbarna freakade verkligen loss. Ut i publiken och jävligt mkt mer röjiga grejer än det från T:s Archetype.

Nu slutar jag dock recensera. Gratis är gott men jag pallar inte med ångesten.


MAPEI, Stora dans, torsdag 17.00

"Jag har inte så många låtar så jag måste freestyla typ halva tiden. Livet är hårt".
Efter att ha en äntrat scenen i vild eufori, vält en mick och fått publiken att porrdansa som R Kelly droppar hon det. Klart det inte är lätt att leverera en 45 minuter lång show med en tunn diskografi. Mapei lyckas ändå. Speciellt med draghjälp i beatsväg från Souls of Mischief och Public Enemy. Sina egna elektroniska diton kompletterar hon med vass rap. Vardagsliv och hårda verbala slag lite överallt. "You a pimp cus' you get your foodstamps" och sen vill han åka i hennes tjejpolare Benz. Så futuristiskt men ändå så old school. Hela tiden frigörande.
Hon leker med stereotyper. "Alla ni coola hiphopare där bak, kom hit, det här är böghiphop" och hennes dansare i rosa tights och paljetthotpants i guld kunde inte kännas mer queer.
Dansare som hon dessutom aldrig förut har träffat, utan bara hookat på nätet. Självklart påverkar improvisationen detaljerna, men vem vill egentligen ha milimeterkoreografi?
Publiken står lika lite still som Mapei själv. Hon som är över hela scenen, dansar med högtalarstativ, stöter på säkerhetsvakten, juckar på scengolvet och hoppar ner i publiken. Flera gånger om. Klart att den där sprudlande glädjen smittar av sig.
Bäst blir dock sista freestylen där hon konstaterar "Nasty as Lil Kim, nice as Lauryn Hill". Lägg hennes namn på minnet.






DIZZEE RASCAL, Pampas, lördag 02.45




Grime ville vi ha och det var grime vi fick. Regnet öste nämligen ner på lördagsnatten och framför festivalens näst största scen hade till en början 36 personer samlats. De gick att räkna.
Så småningom ökade antalet och när Dizzee springer ut till tonerna av JusÕ A Rascal spelar pölarna och leran på marken ingen roll. Redan första låten får den lyssnande klicken att tappa befattningen. Dizzee tackar skaran för att de har kommit, "We gonna cook a partystew".
Så fortsätter han med sina smattrande trummor. Hela tiden. I Luv U framkallar lika starka publikreaktioner och det märks att många är inlyssnade på debuten.
Men det blir inte sämre respons på materialet från nya skivan Maths + English, som släpptes för bara ett tiotal dagar sedan. Ingen lämnas oberörd av den brittiska accenten och Dizzee rappar på så snabbt att det tidvis blir svårt att urskilja orden.
Med nya låtarna Flex, Bubbles och Paranoid visar han att fortfarande håller fortet. Dizzees grymma energi och kemin med sidekicken håller publiken levande. Det är inte alla som hade klarat av att leverera något så tight och upplyftande, med tanke på omständigheterna.
Publikens frenesi och det faktum att den totalt skiter i det överhängande hotet från lunginflammation måste vara ett gott betyg.
Låtvalen är smart gjorda och han hinner med både lite drum and bass plus nya hiphopdoftande Pussyole (Oldskool).
Den en timme långa spelningen lämnar föga mer att önska. Speciellt inte med den bombastiska avslutningen med Stand up tall där mickarna till och med sträcks mot publiken. Och festgrytan hörs tillbaka.

Mapei foto: Lina Alriksson. Dizzee foto: Lena Gunnarsson
Recensioner publicerade på SMP Nöje fredag 15 juni respektive måndag 18 juni

Off to the dust

Jag är på Hultsfred och kommer blogga ganska intensivt just här. Håller landsortspressen ruff rugged and raw.

Innan jag åker undrar jag varför...
...det bara är fyra låtar på nya Dizzee-skivan som (spontant) är bra. De som fortfarande är grime. Ge mig smuts, inte socker.
...jag ändå ser emot hans spelning lördag 02.45.
...första jävla skivan oftast är bäst.
...skivbolagsmänniskor tror att man hinner göra en bra intervju på en kvart
...jag inte får snacka med Amy Winehouse om bra viktminskningmetoder.
...de andra tu jag bevakar festivalen tillsammans med, prompt vill åka hem på lördag natt, fyra på morgonen. För att vakna upp i sina sängar. Please...

Bakåtsträvare eller inte, det här ska bli kul. Rawkusssssssssss

Vasaru Aro

Man kan tycka vad man vill om Gringo och dess tentakler. På fredag lanserar de tydligen ännu en tidning. FÖRORT it's called och är en nöjestidning för just förorten. Dock har man rådfrågat på Playahead hur och vad man ska skriva om. 18 000, arton tusen alltså, användare vill läsa en intervju med Hasse Aro. Och så här skrivs det i pressmeddelandet:

I intervjun förklarar Hasse bland annat varför det bara är blattar i Efterlyst och säger att förortare får skylla sig själva.

Det ska bli sjukligt intressant att se vad fan de menar med det där. Kan vi vänta oss kvällstidningsmanér - lösryckta citat som inte har något med saken att göra? Wait and see.
Jag förväntar mig mindre än så från Latifeh AB och allt som har med dem att göra.

På tal om saker som slutar på O. DN STHLM har en poddradio med blandad konfekt och veckans avsnitt handlar om Melo, som ju uppmärksammas med jämna mellanrum. Organics är fortfarande skitbra. Tre år senare.

Real socialrealism

Tack Hannes.

Papi pull in the jeep

Psyke me! Ayesha släpper sitt andra album The Lobby idag och jag lovar att vi har en nästan-M.I.A på våra händer. Sjukt ball spretighet, tänker inte hustla en liten artist som henne (som dessutom har eget bolag) så bara kolla hennes myspace. Och hur kan man inte digga en brud som lägger raden "Hugo Chavez, we all on your team"?

Kasta pärlor för svin...

...sa en jobbarkompis på semi-skämt i onsdags apropå det här att jag inte fått in så många bidrag till en tävling jag utannonserat i tidningen. Och det blev ett uttryck som verkligen fastande på min hjärnhinna igår. Med jämna mellanrum spelar jag skivor ute. Jag vet egentligen inte varför men det blev bara så en dag och det ena har lett till det andra.

Bokaren var ganska specifik i vad vi (jag och polare R) skulle spela och reggaeton förbjöds uttryckligen. Fine by me. Men sen blev lite väl mycket ordrar och när jag ifrågasätter den här styrningen står ngn ful nationskille och bara "amen om du bara ska spela grejer du gillar så kan du ju lika gärna spela hemma". Jag vet inte vem som har missuppfattat meningen med en dj. I brist på bättre ord så får jag väl kalla oss för det...

Killen har väl rätt till en del - man är där för att få folk att dansa och då krävs det att man spelar saker folk gillar. Men vad fan gör man om deras preferenser är schlager och ens case är fullproppat med hiphop?

Vad är det för mening att anlita djs om man vet precis vad som ska spelas? Finns det inte folk längre som går ut för att faktiskt få höra något nytt?

För ett tag sedan, minns inte den exakta tiden, intervjuade jag DJ Confuze om det här fenomenet, han hade startat någon liten kampanj med anledning av problemet. "A DJ is not a jukebox" sade han, kanske lite felaktigt ordval, insåg jag snabbt efter. (Han menade nämligen att önska inte men ska du ändå göra det så casha mig för att höra låten, är inte det en jukebox?)

Vad är djns roll liksom? Att visa upp en obskyr skivsamling? Att få massan att röra sig med publikfriare? Är DJ:n en underhållare eller artist? Eller både och? Och när blir man vilket? När man är tekniskt duktig? Eller ska man anpassa sig efter stället? Jag vetifan.

Förhoppningsvis kan man spela sina egna favoriter och folk diggar det ändå. I det bästa av världar. Lite neggiga människor får man väl stå ut med men igår var verkligen kaos. Ett urval av kommentarer av alla de crikus trättio som kom upp och petade på oss:

1. - Kan du spela Måns?
- Nej.
- Nej?
- Nej.
- Varför inte?
- Jag har inte Måns.
- Jaha, jag vill fråga killen (R)

- SNUBBEN! Kan du spela Måns?
- Nej.
- Någon schlager då?
- Nej.
- Ingen schlager?
- Ingen schlager.
Tjejen gapar och slänger sig mot sin kompis för att snacka allehanda skit.

2. - Kan du spela Preussen?
- Vad är det?
- VET DU INTE VAD PREUSSEN ÄR?!?!?!?
- Nej...
- Men spela den då.
- Öh...
- Jag kan sjunga den för dig.
- Öh....
(Sry men det gör inte att jag har låten...)

3. - Kan ni inte spela lite blandat?
(Jo vi spelar hiphop, rnb, reggae OCH dancehall.)

4. - Eurodisco?
5. - The Creep?
6. - Miss Fatty!!!!!!
7. - Miss Fatty!!!!!!
8. - Techno?
9. - Ska ni bara spela hiphop?
- Nej, men mest.
- Det är inte ok.
- Aight, vi har blivit anlitade för att spela hiphop och då gör vi det.
- Men det är inte okej att spela bara hiphop.
- Men det är vad vi har blivit ombedda att göra och dessutom spelar vi mycket annat.
- Det är okej att ni blivit anlitade att spela hiphop men det är inte okej att ni bara spelar hiphop.
(??????????????????)

10. - Summer of 69?
11. - YMCA?
12. - Alltså jag lyssnar på sån här musik hemma (Lady Saw snurrar) och det är skitschyst men kan ni inte spela något man känner igen?
(Haha jag tror jag döööööööör.)

Me like me like

TLK is no more

Damp idag ner ett mail som offentliggör bandets splittring. Tråkigt men man vill ju faktiskt inte höra dem mer. Det är en artikel i göteborgska Djungeltrumman och introduktionen av Dogge är kul också:

På senare tid har han fokuserat på att jobba inom reklam- och filmbranschen.

Jaha, grattis till att du får skrika "Cykel på köpet" istället nuförtiden. Skämt åsido, TLK (The Latin Kings) är legender och props ska de ha för det, men det här var verkligen på tiden. Värt att notera är att Dogge återigen droppar det här:

– Jag är född i Sverige och mamma heter Birgitta. Samma familjesituation som kungabarnen men jag tror att folk anser dem vara mer svenska än mig. Det är farligt för Sverige att inte ta vara på erfarenheterna i skuggan av betongen. Barnen i förorten ska vara lika stolta som andra barn när svenska flaggan hissas.

Jaja blatte, hör av dig när du inte behöver ha blå cykelbyxor på dig i tv.

Fotnot: Är jag för grov? Är jag oanständig? Hör av dig! Men bara om du kan skälla ut mig på "nysvenska". Jag talar inget annat.

________________________________________________

Måste bara tillägga att den här posten, fram till det här är med på min jobb-blogg. Var tvungen att ha med det där sista since allt bara är gnäll gnäll gnäll från (äldre) läsare. Vet att det är bull att cross-posta men... Där får jag dessutom skit när jag inte hinner blogga och sånt, mycket mer stress och hets.

Fick idag veta att jag blir en av två reportrar som bevakar Hultsfred för Smp, och antagligen för de andra tidningarna i koncernen, yes! Ska bli sjukligt kul att skriva lite igen. And on that notice så pallar jag inte mer personligt men lovar en post om LB-spelningen i tisdags + föreläsningen jag var på idag med Jonas Hassen Khemiri (impuls). Vilken kille!

Rapp rap - hur gör de?

Nu när jag sitter med värsta akrivet kan jag lägga upp massa pärlor från min karriär hehe, hittade den här idag, ett par år på nacken men men. Fan vad soft det var när jag faktiskt skrev artiklar och inte bara snackade om att göra det.

rapp rap
- hur gör de?

[ORD] Vi pratar varje dag och på många olika sätt. Men hur kan man prata med tolv och en halv stavelse i sekunden? Ung avslöjar hemligheten bakom rapparnas snabbhet.

danina.mahmutovic@smp.se

Bakom något så enkelt som att prata döljer sig ett helt maskineri. För att få fram ett ljud krävs det att flera olika muskler samarbetar och ger upphov till ljud. Hur vi sedan pratar, är olika från person till person, men det finns vissa saker som alla gör. Att prata väldigt snabbt är lite av en konst och i och med att man ökar tempot gör man också vissa ändringar i sitt tal. Det mest extrema exemplet på att prata fort är kanske rappen. Gunilla Thunberg är doktorand vid Stockholms universitet och forskar i fonetik, läran om hur språkljud låter, och berättar att grunden i vårt tal är vår utandningsluft.
- Vårt tal begränsas av muskelkraft och kan därför inte göras hur snabbt som helst. Däremot finns det vissa saker man gör när man pratar snabbare, säger Gunilla.
Forskarna kallar det för reduktion och egentligen betyder det att man artikulerar slarvigare för att spara tid. Spar in på vissa stavelser för att säga en sak snabbare.
- Reduktion kan man hålla på med om lyssnaren förstår det språk man talar väldigt bra. Sådana här genvägar i språket tar vi, utan att det märks, säger Gunilla.
- Ytterligare en sak man gör när man pratar fortare än vanligt är att man krymper utrymmet mellan orden, man hör inte var orden börjar och var de slutar. Det är något som rappare gör väldigt mycket, förklarar Gunilla.
Något till höres omärkbart är också rytmen i vårt tal där två saker är viktiga. Betoningstrycket är när man omedvetet markerar ett speciellt ord som är viktigt i sammanhanget.
Dessutom höjer och sänker vi tonläget för att uttrycka en viss känsla.
- Som rappare går man upp och ner mer i tonhöjd, för att bli mer intressant. Då förstärks också rytmen.
1998 satte amerikanen Rebel XD världsrekord i att prata snabbt. Han rappade hela tolv och en halv stavelser i sekunden. Vanligtvis pratar vi med ungefär fem till sju stavelser per sekund. Gunilla tror att Rebel XD:s fart kan bero på att han använde sig av korta stavelser som lämpar sig för snabbt tal. Hon tror inte heller att det är omöjligt att lära sig att prata snabbare, om man vill det.
- Det beror också lite på hur gammal man är. Ju yngre, desto lättare har man att lära sig. Helst ska det vara före puberteten, säger hon.
- Allt handlar om att kunna koordinera de många musklerna som är inblandade. Det är viktigt att ha en bra kontroll för andningen, och så att förbättra uttalet av orden.

Publicerad på Smålandsposten, Ung, 2004-11-27

En YT-historia om Jigga vs Dipset-beefen

Hittade en fin blogg som samlat en massa you tube-klipp om beefen. Speciellt kul är 1) I'm not a writer, I'm a biter, hur fan tänkte Hova - att det inte skulle användas emot honom?
2) Wtf, Jigga har flippat All I got for hoes is hard dick and bubble gum...
3) Och Cam har också bajtat sin beskärda del... se klipp.
4) Säger Dame Sweden när han snackar om att stå utanför och vara ett fan eller är min krassa högtalare bananas?

VARSÅGOD!

Brother Ali-remix

Ja, okej jag vet att alla bloggar om brodern men snubben har sålt 10 000 ex första veckan av sitt The Undisputed Truth. Mitt ex ligger i ipoden men det är jobbigt med voice-overs. Freedom aint free har jag dock lyssnat och fastnat för så...

Här är iaf remix av Truth is.
Helt aight.

Allt jag läser är...

...typ skrivna ekon. Säger lite samma sak och länkar lite likadant. Okej, paradoxalt nog pallar jag inte med den här hysterin om att man ska vara först med allt och att det blir någon sorts tävling. Kanske är det bättre att faktiskt vara lite personlig även om jag, i princip, föraktar dagboksbloggar. Haha, det är möjligt att det här stycket endast är någon liten legitimering för vad jag kommer att skriva nedan.

När man jobbar med tidningsmakeri blir allting potentiella artiklar, interjuver, krönikor. Under min mest engagerade tid tänkte jag i princip i krönikor. Under de åtta senaste månaderna har jag blivit en sjukt förslappad student. Att bara vrida om till heltid som journalist har gått förvånansvärt smärtfritt och idéerna har börjat trilla in så småningom. Det här med sömn har dock varit lite svårare, för att inte snacka om att jag måste planera måltider i förväg.

Kollade på min lägenhet to be idag och fatta, jag har en liten walk in closet, varje fashionistas dröm.

Har blivit rätt mycket Masta Ace för mig på sistone, inte nödvändigtvis lyssnande utan diskuterande. Något stör mig och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. En hel del billiga rim, antar jag och hela den här grejen om att han är så underskattad. Men vad är underskattad? Av hur många måste man förbises för att vara underskattad? Vad räknas uppskattning i överhuvudtaget? Ibland undrar jag inte om hiphop-tyckare i allmänhet är lite snabba att slänga med uttryck och höja till skyarna eller desarmera.

Och en sjuk grej, såg idag på den här talangjakten på Tv4 och helt plöstligt dyker en Växjö-kille upp och beatboxar. Du ser inte så bra här men du hör. Fan, 1 fucking miljon i vinst, hoppas verkligen det går bra för honom.

Vi har vår egen serie

Måste bara posta senaste strippen min serietecknare hade publicerad. Eller min och min, jag administerar hans lön så jag får säga sånt. Klicka för större, dummy...
Victors andra grejer ser du här.

Två månader för tidig för NYC

Mäktiga Supernatural freestylar med hjälp av Rock the Bells (festival) - publiken, 2004

Läser på Oh word att de inte ens har sett Rock the Bells (dokumentär), de skriver att den låter intressant och länkar hit, där jag helt plöstligt får veta att den hade premiär på Manhattan 11 april, vilket är exakt två månader efter den dagen jag såg den på Panora i Malmö. Nu var det iofs en musikdokumentärfestival men cred är cred. Oh Word-snubbarna har ju rigorös koll på typ allt och menar att alla andra rap nerds måste steppa upp sitt game... Den här gången var jag fan före dem, recognize!

Läser sen att Gbg bara bokar in tusen feta akter (Ghostface 4 juli, varför en onsdag?!) medan jag ägnar timmar åt en lokal talangjakt med noll hiphop. Why god, why? Roskilde har också släppt Clipse men vi väntar fortfarande med spänning på det stora hiphop-namnet. Inte för att jag kan åka egentligen men jag är en sucker för att plåga mig själv med sån här vetskap.

Jag och H skulle förresten på Sugar Hill Gang på torsdag men icke - jag flyttade ju till 352 istället. Jag unnar er fan den kvällen men Little Brother kommer äga den 1 maj och tack gode gud för röda dagar och flextid.

Sist men inte minst, läser om att Terror Squad äntligen har släppt Remy och att hon ska ge ut sitt andra solo-album på eget bolag. Gästar gör för övrigt massa andra femcees, just hoping it won't suck...

Back on square 101

Det betyder helt enkelt att jag har flyttat tillbaka till Växjö och att [offentliggörande] jag på onsdag börjar jobba som ungredaktör på Smålandposten. Det betyder en ganska stor omställning i mitt liv. Det är inte jobbigt ännu men att behöva flytta hem till sina föräldrar är rätt wack. Att lämna sin pojkvän är det också. Å andra sidan är det ett riktigt kul jobb och well, mitt cv är lite suget på lite tillskott.

Så sista helgen i Skåne tillbringades kvalitetsmässigt, lördag natt satt vi hemma hos mig och pulade massa mat - den här nya SVT-grejen "Det känns som fredag" kom på och däribland låg en diskussion om dj-fack plus premiär för dokumentären om Kellerman. Under förväntan, verkligen. Är det Stocktown som fixat? For real? Här är det.

Följdes hursomhelst av Musikbyrån som hade köpt in ett rep om human beatbox från Norge. Aight research av baggarna men Mb missar ju helt att följa upp programmet på sin blogg. Okej, det är inte svårt att googla själv eller söka på Myspace, hade bara varit så nice med en liten länksamling, sånt har jag alltid uppskattat och försökt göra när jag själv gjort rep.
SÅ:
Se programmet.
Shlomo
Kid Beyond at wiki
Scratch at Myspace
Scratch med Black Thought, freestyle sessions.

Not featured:
Killa Kela

En liten parentes bara att jag såg att de bantat ner Mb-redaktionen till tre män. Waddup Henriksson och vem har ansvar/koll på hiphop?
TBC

Var tog tryckaren vägen?

Bort med bänkar, fram med läsken och släck lysrören. Fröken i kjol och musiken på en liten skiten bandspelare. Den som hade senaste Aboslute Music fick cred och därmed makten över playknappen. Som barn av 90-talet är jag uppväxt med fredagsdisco i matsalen. Den där föreberedande sociala tillställningen som, inser jag nu, skolade ganska mycket av ens krogvanor.

Vi har tjejgängen som är de första som äntrar dansgolvet och är de sista att lämna. Sådana som önskar diverse topplistehits av dj:n men själva sällan står bakom skivspelarna. Samma tjejer som frågade killarna med skivorna om Pinks You make my fanns med på volym 25 eller 26. Har du Shakira These hips don’t lie?

Vi har alla de där som står och pressar längs väggarna. Förut sysselsatte de sina händer med sura S-märken och små chipspåsar. Idag har det bytts ut mot alkohol och cigaretter. Upptagen är inte töntig.

Charmörerna är desamma. Förut gjorde de kanske masken på golvet och stod antagligen i mitten av den där ringen vi bildade. Nu drar de också uppmärksamheten till sig med sina excentriska rörelser.

Tyvärr är det dock det bästa som gått förlorat. Den där stunden då rummet direkt blev könsseparatistiskt och golvet tömdes på folk. Den heliga tryckaren. Vem skulle dansa först? Vem skulle bjuda upp vem? Strategierna filades och det bästa blev helt enkelt att i förväg ha planerat en dans tillsammans. På samma sätt som man krogvis har sina aningar om vem det är man ska gå hem med.

Tryckaren blev det närmaste intimitet man kom det andra könet som liten och stora frågor kretsade i ens huvud. Är jag för svettig? Ska jag vila huvudet på hans axel? Ingenting var dock större än att få se om killen skulle våga föra ner handen över tjejens rumpa. Det var ju bara de mest vågade som gjorde det.

Men idag verkar tryckaren död och begravd. Jag kan inte minnas senaste gången en tjej och en kille fick höra en ballad och sakta snurra runt. Romantik är ute och vi grindar. Ja, det kallas så när man dansar nära varandra. Det behöver inte ens vara musik under 90 bpm. Tjejer kan gnida sina bakar mot killars skrev i nästan vilken takt som helst. Och det är sällan det far tankar genom ens huvud. Grinding är legio. Svett är sexigt, händer är välkomna överallt.

Jag talar inte nödvändigtvis om de som fortfarande lyssnar på alternativ musik men det vanligaste steget är inte längre two-step, alltså att bara flytta ena foten till andra i sidled. Hur man bäst skakar rumpa och böjer sig längst ner mot golvet är snarare frågorna vi har att hantera. Inte alla, men många.

Vad hände egentligen med den där söta dansformen där man fick kramas och hålla andan i tre minuter? Tacka för dansen och le och hoppas på att kanske ses till nästa låt igen. Varför slutade det vara nog?

I somras hamnade jag på efterfest med en ganska känd hiphop-dj och började helt enkelt snacka om min tryckar-nostalgi. Jag vill bli uppbjuden igen och kramad och vara tyst jättelänge för att bara få vara i stunden. Det finns en poäng i det där lite högtidliga och något sött i att faktiskt få en fråga om man vill dansa. Nuförtiden står man helt plötsligt med en flåsande kille i ryggen och får fly hals över huvud för att inte ge vidare invitationer. Som om en dansade tjej är en invit alls.

Den stora hiphop-djn svarade i alla fall med en fråga: är du tolv år gammal? I wish.

Krönika publicerad på Smålandspostens nöjessidor 2007-04-13

En smal Jigga

SNAP!

Nå, det har varit mkt frånvaro men blame anything. Om tre veckor har jag ett nytt jobb och jag lovar att det blir skitmkt nörderier då. Holla!