Jag har en hemlighet

+


Essay on female rap

+



=

Ett litet projekt jag håller på med som släpps 8 mars.

"We got forty-eight which mean a whole lot of cream"

Vi kan snacka om sjuka 48 timmar eller så kan vi snacka om mina senaste 48 timmar. I lördags åkte jag hem från Växjö efter tre dagar av frenesi, körkortsyra, en himla massa tur och ett boostande dj-set. På tåget till Malmö så har jag för det första samma plats som en kompis kille. Vi sitter på ett sånt ställe med fyra stolar och med oss sitter en 17-åring från Västervik (numera ngt place utanför Landskrona) som har Crazy Frog/Ronny och Ragge/666 på sin mobil utan att skämmas. Och sådana där små högtalare. Mhm.

Den andra killen är elva bast och säger inte mycket. Stiger av i Eslöv. Now you got the cast. Hur somhelst snöade jag in på det här med snusklubbor för ett tag sedan och i fredags fick jag fyra stora av en polare. Dessa delar jag nu ut till oss fyra på tåget och sen har alla en trevlig resa.

I Malmö tar jag en taxi hem och åker med världens coolaste chaufför. Han pluggar till civilingejör men har paus för examsarbete och kör sin pappas taxi. Han lär mig om taximarknaden och stoppar taxametern för "han har också varit fattig student". Det visar sig att han känner min kompis kompis.


Hemma i Malmö sitter jag vid datorn och letar musik. Jag har nördat loss som fan på det här med kvinnliga rappare och ja, jag har en lista. (Håller på med ett mixtape till 8 mars, säg till om du är intresserad...). Klockan tre på natten ringer jag en kompis i Lund och klockan 04.10 står jag på hållplatsen.

Vi är i en busskur men det är inte meningen att man ska snacka här. Stereotypa Sverige, skitsnack som jag älskar att flippa med. Och en snubbe, vi kan kalla honom R, stöter på mig typ:
- Vad står det på din hand? Mitt nummer?
- Haha nej, Cut Chemist, det är en låt.
- Rock, eh?
- Nä fan han är en av Jurassic 5 DJ:s.
- Men... N...
- Ja, Numark också.
- Damn.

Och vi snackar musik i tio minuter tills min buss kommer. Han bokstaverar sin msn för mig och hoppas verkligen att jag kommer ihåg. Yeah, jag ska adda honom nu. Inget sånt, jag sa att jag var på väg till min pojkvän. Classy rejection.

På bussen hamnar jag bredvid en ful kille vid namn M. Två minuter senare kommer Vanda med enkel-V. M tycker att Vanda & Danina är konstiga namn och Vanda flippar med floskler.
- Men det är bara för att vi är invandrare. Är du rasist eller?

M fattar inte men jag hostar för jag är så torr i halsen. Skrattet kväver mig nästan. M mackar Vanda och säger den här cheesy linen:
- Du är ingen fisk.

Det visar sig att den ena är landskapsarkitekt och den andra arkitekt. Eller studerande. Efter jag blottat att jag var 19 var jag inte så intressant länge. Men det är okej, jag skrev den här texten, eller iaf bitar av den och smsade till mig själv. De bytter också mailadresser. Är det det som är det nya? Telefon är för intimt men msn eller mail är sådär lagom bra avstånd? Jag och R dillade om att vi skulle höras på något forum. Han är född 79 och hänger fortarande med Playahead. Där hade han också hookat med en gammal klasskompis lillasyster. Jag har bara lassies!

I Lund blev det som en bubbla. Vi gick runt, lyssnade på musik och pratade med textrader. Nojade tillsammans och åkte buss, bil, tåg. Lundakebab och kopp-kaffe. Inga jävla glas här. Vi strugglade och absade och fingrar i desperation. Rappade och peppade och jag kan hålla på hur länge som helst. Han kickar Big L för mig och ni vet kanske hur det är. Ingenting annat existerar. Förrän nu när jag outar det för världen. Man måste älska bloggar.

___________

Om vi så ska ta lite formalia så är det meningen (MENINGEN) att jag ska blogga varje fredag. Förra veckan skrev jag värsta inlägget om mytomaner som mynnade ut i att jag lapplackade på mina grannar och avslutade med Lasse och Morgan. Makes sense? Haha, du önskar du hade fått läsa det! Men inlägget bara försvann liksom och jag orkade verkligen inte skriva om hela. Jag minns det dock.

Vad heter låten?

Kolla vad jag såg på MTV

Cut Chemist ft. Hymnal - What's with the altitude.


She gave me headphones/Said have you heard this sound/I think I've heard this one/Totally underground



Och direkt har jag en anekdot kopplad till den här låten. Skrev ner den på handen med min bingopenna när videon went mtv on me. På nattbussen klockan 04.20 till Lund, eller snarare i busskuren träffar jag den här snubben ralphie_79. Han mackar och frågar vad som står på min hand - om det inte är hans telefonnummer. Vi börjar snacka om J5 och Red eyes! och sån skit och han tvingar på min hans msn. Har gjort och haft den i huvudet två dygn men saknar mp3:a.... Nå nå, here it is, another state of mind.

Gates of Graffiti

BOK: Gates of Graffiti
Björn Almqvist, Tobias Barenthin Lindblad, Malcolm Jacobson, Torkel Sjöstrand
Dokument förlag.

Klotter, vandalism, skadegörelse. Om kärt barn har många namn så har okärt fler. Tagen, det vill säga målarens personliga signatur, väcker många känslor och är säkert den mest föraktade delen av graffitin. I alla fall för utomstående. För målarna själva är det centralt att kunna ”bomba” som det kallas att lämna sin tag någonstans. På väggar, bänkar, elskåp och så dörrar. Speciellt det senare har uppmärksammats i Dokument förlags senaste bok: Gates of Graffiti.

Det är mest en samling bilder på nerbombade dörrar. Svenska dörrar, amerikanska, belgiska, tyska, franska, danska, dokumentationen täcker dem alla. För ett otränat öga ser det mest ut som nerklottrade portar och det är just den oförståelsen som är det intressanta. Författarna vill nämligen att ”fler ska upptäcka skönheten i en bombad dörr”.

I detta syfte har man också använt fyra kortare texter, skrivna av målare från fyra skilda platser (Köpenhamn, New York, Göteborg och Berlin). Fyra vitt skilda texter av varierande litterär kvalité som skildrar graffarnas inställning till bombing. Det är namedropping och nostalgi men också riktigt intressanta tankegångar. Speciellt den göteborgske målaren Punk som rör vid det som bränns. Varför bombar han? För han älskar det. Och han hatar att snacka om det med folk som inte bombar. Vi kan inte förstå men han tycker att det är sött att vi försöker. Nonchalant inställning, ja visst men också brutalt ärlig. ”Missförstå mig rätt, det är trevligt att dom bryr sig tillräckligt för att fråga. Grejen är bara att det är meningslöst. Jag kan bara tala för mig själv, såklart, men mitt svar är enkelt. Jag gillar att tagga. Jag vill inte åka fast, uppenbarligen, men jag vill inte att det ska vara lagligt heller. Vad vore poängen då?”, skriver han.

Det finns liksom inga raka svar och den där åtråvärda logiken som vi så desperat greppar efter, sliter loss sin huvtröja från vårt grepp eller rentav omfamning. På så sätt bygger också Gates of Graffiti på en självmotsägelse. Den vill förklara, visa, nyansera men gör det på ett så subtilt sätt att de flesta utomstående fortfarande inte kommer fatta. Precis som Punk skriver är det väl trevligt att bry sig men frustrationen ligger nära till hands när inte ens en bok som utger sig för att förklara, kan göra det. Kanske handlar det inte ens om att påvisa skönheten i en taggad dörr utan att försöka klargöra det där som är så svårt att acceptera. Det där att allting inte behöver ha ett yttre syfte, ett budskap.

Jag läser fyra kärleksförklaringar och får inblick i en exklusiv diskurs. På så sätt känner jag mer än jag förstår. Fler texter hade kastat nytt ljus över de många bilderna men för tillfället bygger i alla fall Gates of Graffiti åt rätt håll. Och det är ju faktiskt, paradoxalt nog, en funktion det med.


Recension ännu ej publiceeas men såld till Smålandspostens kultursidor, 2007-02-XX

Ett bitterljuvt åtal

Sverige är inte skakat och det är egentligen ingen stor omvälvande grej. Det är bara ännu ett uttryck för frustration. Frustration inte bara från textförfattarnas sida utan också från lagens långa arm. Förargelse är ju tydligen väckt. Låter det jättekonstigt? Här är sammanhanget. Året är 2006 och vi befinner oss i Landskrona på den lokala festivalen Rotrock. Kommunalt sponsrad, för er som vill klaga på det också. Två killar rappar och har så gjort ett tag och ja, det blir en del rader om att de hatar polisen. Eller rättare sagt: ”Alla i Landskrona hatar polisen” och ska starta krig mot densamma. Emilush & Caustic som de två rapparna kallar sig anmäls för förargelseväckande beteende och häromveckan kom så beslutet att åtal ska väckas.

Mediesverige skriver sina krönikor och ledare. Exemplen på artister som pekat finger och riktat rader åt polisväsendet är många. Klart det finns i alla musikstilar, hiphop är dock en väldigt explicit genre. Det är inte så konstigt att rappare har dragits inför rätta. Vi behöver inte ens fara över Atlanten och dra upp Public Enemy eller NWA. Det finns en svensk historia också: Sedlighetsroteln inför granskningsnämnden för sin ”Ring Snuten”. Friade. Ken Ring för sin verbala attack på kungahuset. Nedlagt efter offentlig ursäkt.

Trots att dessa båda exempel på många sätt var grövre än duons stycke ”Ingen chans mot oss”. Musikerna själva är förvånande över åtalet men tar det med ro. Medierna sliter i dem och alla vill ha ett uttalande. Så vad säger de? Ingenting revolutionerande, ingenting speciellt rebelliskt. Ingen låda, inget brandtal. Det här är bara ett uttryck för deras state of mind. ”Folk har sagt värre grejer” menar de och ångrar sig faktiskt inte även om ett åtal aldrig är kul. Det som däremot är kul är all PR som den lilla gruppen har fått. Långt mycket större sådan än deras faktiska talang, om du frågar mig. Och i en intervju i Sydsvenskan så säger de sig faktiskt också se positiva sidor av historien – som ”all gratis reklam”.

Med Internet är det klart att de kunnat sprida sin musik men frågan är inte om vice chefsåklagare Göran Olsson har gjort mer för Emilush & Caustics karriär än typ Myspace. En ny snuthatarlåt har släppts på Emilushs hemsida, den här gången med en som är väl bekant med ämnet – Ken Ring. Min 14-åriga lillebror surfar gärna på nätet och samlar på sig amatör-mp3or av alla de slag men det här läste han på text-tv:s förstasida och voíla, SVT hookar med hiphop.

På så sätt kan jag inte tycka att åtalet är annat är lite bitterljuvt. Bittert för att jag som medborgare kan komma att betala för stigmatisering av den konstform jag prisar mest av allt. Ljuvt för att statsapparaten och samhällsöverbyggnaden kissar i byxorna och som bekant så blir det kallt efteråt. Har det varit värt att sprida två kids hemmagjorda pubertala åsikter land och rike runt? Likgiltigt för att jag faktiskt tror att oavsett åt vilket håll domen faller så kvittar det. De tusen andra Emilush & Caustic i Sverige kommer ändå inte tystna. Tvärtom. Vad ska ni göra då?

Krönika publicerad på Smålandspostens nöjessidor, 2007-02-22

Hora/madonna-komplexet i hiphop

Artikel om det som rubriken implicerar. What to say, det blir lätt enkla dikotomier. Klart att man kan hitta motsvarigheter för samhälleliga hypoteser överallt, så även hiphop. Men det är en soft redogörelse även om den inte direkt droppar något nytt under solen. Pallar inte föra någon längre diskussion, feel free att trigga igång mig.

Don't leave us this way

Well, det är en splittringens tid. Cosmic lämnar truppen och Little Brother upplöses. Ja, 9th Wonder och Big Pooh + Phonte går skilda vägar. Jag har diskuterat saken med lite polare och jovisst, 9th behöver kanske mer utmaningar och ja, andra har producerat fina LB-beats men ändå. Paine på AHH skriver så fint om grupper och dynamiken vissa parter kan skapa med varandra. Till skillnad från all destruktivitet och beef hit och dit, är detta pure love.

En drink för oberoende

Jag skulle aldrig tillåta det. Jag skulle aldrig kunna låta en kille betala för mig, sa hon. Det var inget anfallande med hennes ton. Det noggranna fördömandet var ett avståndstagande från min så kallade osjälvständighet. Det skulle kännas så dumt, menade den andra och berättade om den där dejten då killen hade blivit upprörd för att hon hade insisterat på att betala själv. Deras ogillande var förpackat i bomullsord men kunde ändå inte döljas.

Upprymd efter en utlandsresa och inspirerad av en annan kultur trodde jag i min enfald att en drink var en komplimang och inte en muta. Att ta emot den betydde inte att återbetalning i natura förväntades. Jag blev inte förminskad till ett offer utan styrka att säga nej.

I ett led att bli fritänkande kvinnor fick vi lära oss att samhället hade färdiga roller åt var och en. De var ingenstans smickrande för kvinnornas del. Att därför vägra ställa upp på dem blev snabbt det viktigaste målet. Tvärtom blev den nya normen. Efter det förbjude Gud att våra döttrar någonsin skulle ha ett rosa täcke. Fotboll, lego och stake åt alla. Stå upp för sig själv, låta ingen trampa på en, göra vad en vill och sitta brett med benen. Dricka bärs med grabbarna, rapa och spela poker. Den manliga huvudrollen blev den åtråvärda.

Så brudar började ragga som fan på krogen. Ligga med var tredje och föra svarta böcker. Så stor och så bred. Så många minuter och så mycket skratt blev det med kompisgänget. Så mycket fejkande ingick och så avancerad var fingermotoriken. Allt skulle beskådas, hånas. Ju grövre desto bättre. Ju fler recensionsexemplar desto roligare. Ju taskigare desto mer oberoende. Det var väl så snubbarna gjorde.

Tjejer tog över allt det där som vi själva hade definierat som makt. Bröl och fyfan klart jag bjuder på pilsner. Loska på gatan och visa att det inte är mjukt ludd vi skiter. Vi skulle klättra lika högt på stegen, konkurrera om överordningen. Förtrycket blir mindre om vi gör som de styrande. Vi lurade oss själva att tro att vi gått framåt i jämställdhetens namn när vi egentligen hade dumförklarat oss.

Paranoidfeminismen har lärt oss att den som betalar hamnar i en bekväm position. Att tacksamhetsskulden är oundviklig och att det ekonomiska beroendet återigen tågar in. Domen kommer innan intentionen. Avsikten får aldrig en chans att vara god. Allt är mycket lättare att tackla när innebörden är förutspådd. Aggressiviteten utombords täcker oroligheten inombords. Kom igen, den moderna kvinnan tjänar sina egna cash, betalar för sig och vägrar tro på förutbestämda roller.

Sanningen är att självständigheten inte kommer med automatiskt avvisande. Den följer med den skicklighet som krävs för att styra uppvaktningen åt det håll som passar en själv. Jag betalar också gärna för mig. Men inte av något principskäl, inte för att bevisa något. Tar emot på egna villkor och skräddarsyr efter mina behov. Jag är som mest fri när jag vågar se mig själv som en jämställd part och inte som ett byte.

Krönika publicerad på Ung, Smålandsposten, 2006-02-25

Ett sms från magkänslan

00.37 skickar jag upp min sista krona. Telia tar fortfarande 89 öre för ett sms och jag hatar dem för det. Eller älskar, i alla fall dagen efter. Jag vet att jag inte borde, jag vet att det är det sista man ska göra. Speciellt efter en eller två eller tre öl och absolut efter den där drinken. Men det finns inget tillfälle än just då som det verkar mer rätt. Inget tillfälle då orden flyter och fingrarna valsar över mobilknapparna. Kom jag på det här? Shit, det här skulle få mig att springa hit. Snabbt som fan.

Så jag ger honom femton minuter en kvart. Så han kan hämta andan. Komma på en bra replik, jag vet att det inte är lätt. En halvtimme är väl också en okej tid även om telefonen sitter klistrad i handen. Vibrera, vibrera. Fördriv tiden, snacka med vem som helst. Ingenting är lika intressant. Låt honom annan ragga på dig. Tack för bekräftelsen men det är inte detta jag vill ha. Var är hans svar?

Inte där. Inte i morgon heller. Psyka, psyka, inte ringa, inte messa. Inte ens ett hej eller ett lamt försök att initiera diskussion om Lupe Fiascos Kick, Push som är så mycket han att jag måste berätta det. Snacka med polare, avreagera. Irriterande. Jag lovar att radera hans nummer på söndagen. Sneglar mot luren resten av helgen. Fuck it. Tänker att jag är helt jävla dum i huvudet. Chilla, lugna ner, släpp taget. Softa, Danina, softa. Han kanske är upptagen, han kanske inte har några pengar. Han kanske inte ens fått det, tänker jag men vet att det är en skitdålig lögn. Jag fick leveransrapport direkt. Hade han känt som jag hade han svarat direkt.

Få saker är så smärtsamma som att sträcka ut en hand och mötas av luft. Att ge en bit av sig själv som ingen vill ta emot. Du vet vad jag menar. Kände jag mig dum, fast med ett obesvarat sms som inte gick att ta tillbaka? Som fan. Känner jag mig ännu dummare nu när han läser det här? Till en början, ja. Allt handlar liksom om spelet. Det där obligatoriska inslaget innan det är okej att säga vad man känner. Ingen vill verka för desperat, två telefonsamtal i rad är lite fel. Var det en fråga i senaste meddelandet? Håll koll på vem som ringde sist. Tolka, tolka, tolka. Hör inte av dig förrän det är din tur. Nej, han kan få för sig något. Ett eventuellt vi kan släckas. Inte gå för snabbt fram. Det är
verkligen inte fel att tänka så.

Men ibland är frågan hur mycket som är hjärna och hur mycket som är hjärta. Den bästa av relationer flyter faktiskt naturligt. En polare ringer jag när jag behöver, utan att oroa mig för vad hon ska tro. Så när jag är intresserad vill jag kunna vara det utan att begränsas av osynliga regler för vad som anses normalt och inte. Slappnar man av mer när man studerar samtalslistor och räknar dagar än bara gör det som känns rätt? Inuti. För jag menar, tycker han det är jobbigt att du ringer för att berätta om den där låten eller för att du vill se hur han mår, kanske det inte riktigt stämmer ändå. En nära vän lärde mig att våra känslor är det enda äkta vi har. Normer och spel förändras, regler bryts och existerar därför. Allting, allting är ombytligt och relativt. En magkänsla är sann.

Krönika publicerad på Ung, Smålandsposten, 2006-08-12

Det är inte Röda bönor. Lev med det.

Det här är för alla tjejer runtom i världen, som har träffat en man som inte respekterar deras värde.
Som tänker att alla kvinnor ska bli sedda och inte hörda. Så vad gör vi tjejer? Skriker högre. Låter dem veta att vi står fast vid vår sak. Lyft era händer och vifta stolt. Ta ett djupt andetag och säg högt: Ni kan aldrig, kommer aldrig, kan inte hålla oss nere.

Är det ett 8 mars-tal à la Gudrun Schyman? Är det en feministisk kampsång? Nej, inte riktigt. Tänk lite mer globalt, inte så
förutsägbart. Tänk en blond kvinnlig popstjärna. För faktum är att det är en ungefärligt översatt Christina Aguilera. Förvånande? Det kan man tycka. För att komma från en storsäljande mainstream-artist
är det radikalt. Politik och samhällsproblem är sådant som på senare år har rört sig bort från hitlistorna. Festlåtar och kärleksballader säljer. Men det finns såklart undantag och Aguileras låt Can't hold us down är en.

Den fick ingen politisk uppmärksamhet i media som när Dixie Chicks dissade Bush eller Britney Spears stödde densamme. Aguileras lilla brandtal försvann någonstans i mängden när den släpptes 2002. Istället landade all fokus på hennes avklädda video till singeln Dirrty. Och kritiken var inte nådig i moralistlandet USA och feministlandet Sverige. "Vad är det budskap hon skickar ut till unga tjejer?" undrade man. "Hon har faktiskt ett ansvar!" skanderades det. "Ännu en stackars tjej som fallit offer för sexismen och måste utnyttja sitt utseende för att komma någonstans" sade de cyniska. Men
vad missade alla?

Att Aguilera faktiskt gjorde en feministisk anthem med samma budskap som rörelsen haft i många år. Skillnaden mellan henne och alla jämställdhetsföreläsningar, flygblad och demonstrationer var bara att hon fick långt mycket större genomslagskraft. Hon sjöng nämligen inte för döva öron. Folk letade självmant upp hennes låt för att lyssna. Viktigast av allt, hon nådde ut till en grupp som vanligtvis inte intresserar sig för feminism av något slag. Alla de där brudarna som
lever med föreställningen att feminister är rabiata flator med hårunder armarna. Den där uttjatade klyschan alltså. Och tråkigt nog är den missuppfattningen utbredd.

Även Destiny's Child har gjort sitt i det man skulle kunna kalla för r'n'b-feminismen. Hiten Independent women Pt 1 sa också den något om kvinnorollen på 2000-talet. Betala för dig själv, var din egen boss, löd dess effektiva slagord. Säga vad man vill om de kvinnliga artisternas nakenhet eller genusanalys. De gör någon som även den mest pålästa professorn misslyckas med. Nämligen att på ett enkelt sätt förmedla styrka till tjejer på en gräsrotsnivå. Är det egentligen så konstigt att Beyoncé är roligare lyssna på än det är att läsa Simone de Beauvoir?

Det är ingen tvekan om att musiken är en betydelsefull uttrycksform. Inte heller är det konstigt att feminister kritiserar sina gelikar som r'n'b-artisterna ändå är. De som förenklar för mycket, är populistiska och missar väsentligheter. Visst, det finns mycket man kan förbättra och rätta till. Samtidigt kan man inte förneka att artisternas kamp är välbehövlig. Jag vet inte, men det känns onekligen som att starka feministiska budskap i musiken har stärkt tjejer mer än vad, säg ... Linda Skugge har gjort.

Krönika publicerad på Nöje, Smålandsposten 2006-04-21

Feminism med problem

Man föds inte till kvinna, man blir kvinna. Man föds inte till man, man blir man. Språket är patriarkaliskt. Mannen är norm. Könen hålls isär av genussystemet och könsrollerna förtrycker varje individs rätt att skapa sin egen identitet. Eller hur? Jag vet att du har hört det förr och jag vet att du vet. 2005 och de flesta vet vad könsroller är. 2005 och väldigt få skulle säga att en människa får vissa egenskaper på grund av sitt kön. Vi är med än så länge. Feminismen är en bra grej.

Sen då. Tjejer är underordnade. Tjejer fostras till att inte ta plats. Tjejer får inte lika mycket i lön för samma arbete. Tjejer
blir påverkade varje dag av media. Tjejer får ätstörningar, bulimi, anorexi av Frida, av Veckorevyn, av Cosmopolitan. Vi är fortfarande med. Lika lön för lika arbete såklart. Sjuka ideal är inte bra för någon. Ekonomiskt, politiskt och socialt är brudar underordnade, visst. Fel nummer ett: Hur ska det hjälpa tjejer att hela tiden få höra att de är underlägsna killarna? Hur blir det mer jämställt om jag hela tiden av feminismen görs till ett offer i det rådande systemet?

Det snackas ofta och gärna om hur tjejer förväntas ta hand om barn, ta hand om hushåll, vårda, vara ömma. Hur den kvinnliga könsrollen binder tjejer till sånt och hur dessa sysslor ses som mindre värda. Feminismen i dag kan inte ställa sig utanför samhället, utan präglas också av könsroller. Det fattar vem som helst. Fel nummer två: Hur förändras "samhällets" syn på tjejrollen som svag om feminismen själv ser på tjejrollen som den svaga?

Som tanke är feminismen god. Den är viktig, bra och behövs. Men den har, liksom alla andra rörelser, sina problem. Människor som lever i sitt engagemang och gör det till en livsstil har ibland svårt att se sin kamp utifrån, att sätta den i ett sammanhang. Verkligheten fördöms bara för att den inte passar den världen man vill leva i. Den egna läran blir dogmatisk. Det finns bara ett rätt sätt: att raka benen är först och främst att styras av normer än att kanske känna sig snygg. Fel nummer tre: Hur blir samhället bättre av att man förkastar människors spontana känslor och uppfattningar?

Kampmetoderna i en rörelse blir ibland mer centrala än själva målet. Det är viktigare att kunna säga att alla män är potentiella våldtäktsmän för att det är så, än att reflektera över vilken genomslagskraft ett sådant påstående ger feminismen. Att killar är gubbslem för att de gillar kvinnokroppar. Fel nummer fyra: Hur ska vi få folk att fatta att feminism är en bra grej när vi hela tiden motarbetar oss själva? Om man överhuvudtaget kan ta avstånd från feminismen, har feminismen blivit framställd på ett dåligt sätt. Den ska vara självklar för alla.

Krönika publiceras på Ung, Smålandsposten, 2005-04-09