Var tog den djupa recensenten vägen?

››Vi är så trendkänsliga. Vi är lite grand Europas japaner, vi svenskar. Kultursvampar, som har ganska bra med stålar, som kan hänga med, som läser mycket tidningar. Jag tycker, ibland när jag går ut på klubbar möter jag människor som har läst engelska dj-magazines, istället för att gilla musiken. Ungefär: ”det här är hippt i Paris nu, tror jag själv.‹‹

Daniel "Papa Dee" Wahlgren i Lira nr 4/04

Är det inte jävligt sant, att det är så mycket folk som image-diggar grejer. Jag vet att det kanske börjar bli lite played att hata på namedroppande och posande, men ändå. Var det inte mycket tuffare när man var liten och lyssnade på en och samma skiva flera veckor i sträck och lärde sig allting utantill. Hade idoler. Mitt övriga liv smittar av sig på mitt musiklyssnande i alla fall, stressar jag mycket så stressar jag musikmässigt också. Jag skrev en krönika för skitlänge sen om det här att det blir en sån hets att höra så mycket som möjligt och att man hela tiden vill upptäcka nya grejer. Man får bredd, men inte djup. Och vad är viktigast? Djup för mig, men skriver man om musik måste man ha lite koll på rätt mycket och då är inte djupet alltid det lättaste att hinna med.

Att jag överhuvudtaget sitter och reflekterar över HUR jag lyssnar på musik, får mig att tänka att det kanske inte gått lite för långt. Ska det inte vara en avslappnande grej, en hobby som man har av ett genuint intresse? Något ganska anspråkslöst som kommer inifrån. Det känner man ju verkligen inte att musikskribenterna har, i alla fall inte på de stora tidningarna. Papa Dee:

››När jag åker ut och diskjockar i landet kan jag spela ragga och bhangra och folk står och dansar glatt. Det var jättesvårt att spela reggae på ett dansgolv för 15 år sen. Folk fattade ingenting. På sätt och vis är det ett bättre klimat i dag. Kolla vad som spelas på krogar och caféer och bland studenter. Svenskar reser så jäkla mycket.
Men media hänger inte med i dag. Jag tycker det är helt otroligt att de har rock- och popexperter, men de har ingen som är bra på lite andra genrer på de stora kvällstidningarna. De låter en rock- och popsnubbe sitta och tycka. Det är som om jag skulle sitta och tycka till om Melody Clubs nya platta, helt meningslöst. De här jävla rockjournalisterna borde få sig en spark.‹‹

Inte minst vad de gäller hiphop, där har vi ju haft ganska mycket pajkastning. Och det är ju bättre än att, som de andra genrerna, tiga. Mm, jag filar på någonting om det här... En sak till, de där som läser och re-writar biografi-info om diverse artister - det är också de som skriver i tidningar. Inte alla, såklart, men ni vet vilka jag menar.

Bangin' on whut?

Det var en gång en rappare som andra beundrade. Native Tongue-skolan som höll den östkustska fanan högt. 2007 har det blivit ointressant att snacka om kusterna, 2007 har det blivit dags att gå vidare. Det här är motsägelsefullt. Kweli låter nämligen inte som han brukar, samtidigt känns det som dags för förnyelse. Vad är annorlunda? Tråkiga rader, ett ointressant will.i.am-beat, jobbig hook. Talib har väl aldrig ansetts vara den mest nyskapade rapparen. Snarare är det så att han håller fötterna på jorden, den här gången kanske lite väl mycket med tanke på den otroliga dussin-känsla som nya singeln Hot Thing ger. Albumet väntar. Jag med fasa.

Finest

In the years he's been gone, the hip-hop underground that Red helped cultivate has disappeared or transformed into something else altogether. Where he once appealed to his audience's youthful rebeliousness, he now epitomizes their version of the old school. But don't expect him to make any apologies for his age or his era.
"Yes, I'm from '92," he says, bristling with pride. "I would not trade that time for no time. They were the best years in hip-hop. Ever. We ain't give a fuck. Everything was about cursing and who could look the grittiest, whoase crew was the hardest. It wasn't about who got the most money and who's the bitchiest-looking and shit


Redman i XXL:s juninummer. Plockade upp det av jag vet inte vilken anledning. Den här oldschool vs new shit-grejen kommer vi nog aldrig ifrån. Har personligen inget officiellt ställningstagande, ställer mig på motsatt sida beronde på vem jag diskuterar med. Jag gillar egentligen ingenting som är för mycket en sak. Nej, jag är inte eklektisk. Jag är inte speciellt öppen heller men det här med att vara rent fundamentalistisk på allvar är ju bara löjligt. Har hängt en del med folk som vägrar lyssna på något som är äldre än '97 och det är precis lika trångsynt som en viss Västeråsvän som lever av södernmixtpes och förbannar allt annat "Det är nya tiiiider, saker och ting måste utveeeecklas". Kommer nog inte så mkt längre med det här.

Händer lite för mkt just nu. Med risk för att min arbetsgivare läser min blogg så skriver jag inte vad... Med det har något med gråta floder att göra.

Don't make me get oldskool

Hultsfred 2007 var: helt okej. Länkarna till min shit kommer försvinna så jag postar lite här i efterhand. Bäst var så klart det jag inte ens skulle recensera. Tone Deff & Pack FM, jag kan erkänna att det blir lite långtråkigt på hiphopkonserter i längden men de där grabbarna freakade verkligen loss. Ut i publiken och jävligt mkt mer röjiga grejer än det från T:s Archetype.

Nu slutar jag dock recensera. Gratis är gott men jag pallar inte med ångesten.


MAPEI, Stora dans, torsdag 17.00

"Jag har inte så många låtar så jag måste freestyla typ halva tiden. Livet är hårt".
Efter att ha en äntrat scenen i vild eufori, vält en mick och fått publiken att porrdansa som R Kelly droppar hon det. Klart det inte är lätt att leverera en 45 minuter lång show med en tunn diskografi. Mapei lyckas ändå. Speciellt med draghjälp i beatsväg från Souls of Mischief och Public Enemy. Sina egna elektroniska diton kompletterar hon med vass rap. Vardagsliv och hårda verbala slag lite överallt. "You a pimp cus' you get your foodstamps" och sen vill han åka i hennes tjejpolare Benz. Så futuristiskt men ändå så old school. Hela tiden frigörande.
Hon leker med stereotyper. "Alla ni coola hiphopare där bak, kom hit, det här är böghiphop" och hennes dansare i rosa tights och paljetthotpants i guld kunde inte kännas mer queer.
Dansare som hon dessutom aldrig förut har träffat, utan bara hookat på nätet. Självklart påverkar improvisationen detaljerna, men vem vill egentligen ha milimeterkoreografi?
Publiken står lika lite still som Mapei själv. Hon som är över hela scenen, dansar med högtalarstativ, stöter på säkerhetsvakten, juckar på scengolvet och hoppar ner i publiken. Flera gånger om. Klart att den där sprudlande glädjen smittar av sig.
Bäst blir dock sista freestylen där hon konstaterar "Nasty as Lil Kim, nice as Lauryn Hill". Lägg hennes namn på minnet.






DIZZEE RASCAL, Pampas, lördag 02.45




Grime ville vi ha och det var grime vi fick. Regnet öste nämligen ner på lördagsnatten och framför festivalens näst största scen hade till en början 36 personer samlats. De gick att räkna.
Så småningom ökade antalet och när Dizzee springer ut till tonerna av JusÕ A Rascal spelar pölarna och leran på marken ingen roll. Redan första låten får den lyssnande klicken att tappa befattningen. Dizzee tackar skaran för att de har kommit, "We gonna cook a partystew".
Så fortsätter han med sina smattrande trummor. Hela tiden. I Luv U framkallar lika starka publikreaktioner och det märks att många är inlyssnade på debuten.
Men det blir inte sämre respons på materialet från nya skivan Maths + English, som släpptes för bara ett tiotal dagar sedan. Ingen lämnas oberörd av den brittiska accenten och Dizzee rappar på så snabbt att det tidvis blir svårt att urskilja orden.
Med nya låtarna Flex, Bubbles och Paranoid visar han att fortfarande håller fortet. Dizzees grymma energi och kemin med sidekicken håller publiken levande. Det är inte alla som hade klarat av att leverera något så tight och upplyftande, med tanke på omständigheterna.
Publikens frenesi och det faktum att den totalt skiter i det överhängande hotet från lunginflammation måste vara ett gott betyg.
Låtvalen är smart gjorda och han hinner med både lite drum and bass plus nya hiphopdoftande Pussyole (Oldskool).
Den en timme långa spelningen lämnar föga mer att önska. Speciellt inte med den bombastiska avslutningen med Stand up tall där mickarna till och med sträcks mot publiken. Och festgrytan hörs tillbaka.

Mapei foto: Lina Alriksson. Dizzee foto: Lena Gunnarsson
Recensioner publicerade på SMP Nöje fredag 15 juni respektive måndag 18 juni

Off to the dust

Jag är på Hultsfred och kommer blogga ganska intensivt just här. Håller landsortspressen ruff rugged and raw.

Innan jag åker undrar jag varför...
...det bara är fyra låtar på nya Dizzee-skivan som (spontant) är bra. De som fortfarande är grime. Ge mig smuts, inte socker.
...jag ändå ser emot hans spelning lördag 02.45.
...första jävla skivan oftast är bäst.
...skivbolagsmänniskor tror att man hinner göra en bra intervju på en kvart
...jag inte får snacka med Amy Winehouse om bra viktminskningmetoder.
...de andra tu jag bevakar festivalen tillsammans med, prompt vill åka hem på lördag natt, fyra på morgonen. För att vakna upp i sina sängar. Please...

Bakåtsträvare eller inte, det här ska bli kul. Rawkusssssssssss