fredag, april 27, 2007

Rapp rap - hur gör de?

Nu när jag sitter med värsta akrivet kan jag lägga upp massa pärlor från min karriär hehe, hittade den här idag, ett par år på nacken men men. Fan vad soft det var när jag faktiskt skrev artiklar och inte bara snackade om att göra det.

rapp rap
- hur gör de?

[ORD] Vi pratar varje dag och på många olika sätt. Men hur kan man prata med tolv och en halv stavelse i sekunden? Ung avslöjar hemligheten bakom rapparnas snabbhet.

danina.mahmutovic@smp.se

Bakom något så enkelt som att prata döljer sig ett helt maskineri. För att få fram ett ljud krävs det att flera olika muskler samarbetar och ger upphov till ljud. Hur vi sedan pratar, är olika från person till person, men det finns vissa saker som alla gör. Att prata väldigt snabbt är lite av en konst och i och med att man ökar tempot gör man också vissa ändringar i sitt tal. Det mest extrema exemplet på att prata fort är kanske rappen. Gunilla Thunberg är doktorand vid Stockholms universitet och forskar i fonetik, läran om hur språkljud låter, och berättar att grunden i vårt tal är vår utandningsluft.
- Vårt tal begränsas av muskelkraft och kan därför inte göras hur snabbt som helst. Däremot finns det vissa saker man gör när man pratar snabbare, säger Gunilla.
Forskarna kallar det för reduktion och egentligen betyder det att man artikulerar slarvigare för att spara tid. Spar in på vissa stavelser för att säga en sak snabbare.
- Reduktion kan man hålla på med om lyssnaren förstår det språk man talar väldigt bra. Sådana här genvägar i språket tar vi, utan att det märks, säger Gunilla.
- Ytterligare en sak man gör när man pratar fortare än vanligt är att man krymper utrymmet mellan orden, man hör inte var orden börjar och var de slutar. Det är något som rappare gör väldigt mycket, förklarar Gunilla.
Något till höres omärkbart är också rytmen i vårt tal där två saker är viktiga. Betoningstrycket är när man omedvetet markerar ett speciellt ord som är viktigt i sammanhanget.
Dessutom höjer och sänker vi tonläget för att uttrycka en viss känsla.
- Som rappare går man upp och ner mer i tonhöjd, för att bli mer intressant. Då förstärks också rytmen.
1998 satte amerikanen Rebel XD världsrekord i att prata snabbt. Han rappade hela tolv och en halv stavelser i sekunden. Vanligtvis pratar vi med ungefär fem till sju stavelser per sekund. Gunilla tror att Rebel XD:s fart kan bero på att han använde sig av korta stavelser som lämpar sig för snabbt tal. Hon tror inte heller att det är omöjligt att lära sig att prata snabbare, om man vill det.
- Det beror också lite på hur gammal man är. Ju yngre, desto lättare har man att lära sig. Helst ska det vara före puberteten, säger hon.
- Allt handlar om att kunna koordinera de många musklerna som är inblandade. Det är viktigt att ha en bra kontroll för andningen, och så att förbättra uttalet av orden.


Publicerad på Smålandsposten, Ung, 2004-11-27

söndag, april 22, 2007

En YT-historia om Jigga vs Dipset-beefen

Hittade en fin blogg som samlat en massa you tube-klipp om beefen. Speciellt kul är 1) I'm not a writer, I'm a biter, hur fan tänkte Hova - att det inte skulle användas emot honom?
2) Wtf, Jigga har flippat All I got for hoes is hard dick and bubble gum...
3) Och Cam har också bajtat sin beskärda del... se klipp.
4) Säger Dame Sweden när han snackar om att stå utanför och vara ett fan eller är min krassa högtalare bananas?

VARSÅGOD!

Brother Ali-remix


Ja, okej jag vet att alla bloggar om brodern men snubben har sålt 10 000 ex första veckan av sitt The Undisputed Truth. Mitt ex ligger i ipoden men det är jobbigt med voice-overs. Freedom aint free har jag dock lyssnat och fastnat för så...

Här är iaf remix av Truth is.
Helt aight.

Allt jag läser är...

...typ skrivna ekon. Säger lite samma sak och länkar lite likadant. Okej, paradoxalt nog pallar jag inte med den här hysterin om att man ska vara först med allt och att det blir någon sorts tävling. Kanske är det bättre att faktiskt vara lite personlig även om jag, i princip, föraktar dagboksbloggar. Haha, det är möjligt att det här stycket endast är någon liten legitimering för vad jag kommer att skriva nedan.

När man jobbar med tidningsmakeri blir allting potentiella artiklar, interjuver, krönikor. Under min mest engagerade tid tänkte jag i princip i krönikor. Under de åtta senaste månaderna har jag blivit en sjukt förslappad student. Att bara vrida om till heltid som journalist har gått förvånansvärt smärtfritt och idéerna har börjat trilla in så småningom. Det här med sömn har dock varit lite svårare, för att inte snacka om att jag måste planera måltider i förväg.

Kollade på min lägenhet to be idag och fatta, jag har en liten walk in closet, varje fashionistas dröm.

Har blivit rätt mycket Masta Ace för mig på sistone, inte nödvändigtvis lyssnande utan diskuterande. Något stör mig och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. En hel del billiga rim, antar jag och hela den här grejen om att han är så underskattad. Men vad är underskattad? Av hur många måste man förbises för att vara underskattad? Vad räknas uppskattning i överhuvudtaget? Ibland undrar jag inte om hiphop-tyckare i allmänhet är lite snabba att slänga med uttryck och höja till skyarna eller desarmera.

Och en sjuk grej, såg idag på den här talangjakten på Tv4 och helt plöstligt dyker en Växjö-kille upp och beatboxar. Du ser inte så bra här men du hör. Fan, 1 fucking miljon i vinst, hoppas verkligen det går bra för honom.

tisdag, april 17, 2007

Vi har vår egen serie



Måste bara posta senaste strippen min serietecknare hade publicerad. Eller min och min, jag administerar hans lön så jag får säga sånt. Klicka för större, dummy...
Victors andra grejer ser du här.

Två månader för tidig för NYC

Mäktiga Supernatural freestylar med hjälp av Rock the Bells (festival) - publiken, 2004

Läser på Oh word att de inte ens har sett Rock the Bells (dokumentär), de skriver att den låter intressant och länkar hit, där jag helt plöstligt får veta att den hade premiär på Manhattan 11 april, vilket är exakt två månader efter den dagen jag såg den på Panora i Malmö. Nu var det iofs en musikdokumentärfestival men cred är cred. Oh Word-snubbarna har ju rigorös koll på typ allt och menar att alla andra rap nerds måste steppa upp sitt game... Den här gången var jag fan före dem, recognize!

Läser sen att Gbg bara bokar in tusen feta akter (Ghostface 4 juli, varför en onsdag?!) medan jag ägnar timmar åt en lokal talangjakt med noll hiphop. Why god, why? Roskilde har också släppt Clipse men vi väntar fortfarande med spänning på det stora hiphop-namnet. Inte för att jag kan åka egentligen men jag är en sucker för att plåga mig själv med sån här vetskap.

Jag och H skulle förresten på Sugar Hill Gang på torsdag men icke - jag flyttade ju till 352 istället. Jag unnar er fan den kvällen men Little Brother kommer äga den 1 maj och tack gode gud för röda dagar och flextid.

Sist men inte minst, läser om att Terror Squad äntligen har släppt Remy och att hon ska ge ut sitt andra solo-album på eget bolag. Gästar gör för övrigt massa andra femcees, just hoping it won't suck...

måndag, april 16, 2007

Back on square 101

Det betyder helt enkelt att jag har flyttat tillbaka till Växjö och att [offentliggörande] jag på onsdag börjar jobba som ungredaktör på Smålandposten. Det betyder en ganska stor omställning i mitt liv. Det är inte jobbigt ännu men att behöva flytta hem till sina föräldrar är rätt wack. Att lämna sin pojkvän är det också. Å andra sidan är det ett riktigt kul jobb och well, mitt cv är lite suget på lite tillskott.

Så sista helgen i Skåne tillbringades kvalitetsmässigt, lördag natt satt vi hemma hos mig och pulade massa mat - den här nya SVT-grejen "Det känns som fredag" kom på och däribland låg en diskussion om dj-fack plus premiär för dokumentären om Kellerman. Under förväntan, verkligen. Är det Stocktown som fixat? For real? Här är det.

Följdes hursomhelst av Musikbyrån som hade köpt in ett rep om human beatbox från Norge. Aight research av baggarna men Mb missar ju helt att följa upp programmet på sin blogg. Okej, det är inte svårt att googla själv eller söka på Myspace, hade bara varit så nice med en liten länksamling, sånt har jag alltid uppskattat och försökt göra när jag själv gjort rep.
SÅ:
Se programmet.
Shlomo
Kid Beyond at wiki
Scratch at Myspace
Scratch med Black Thought, freestyle sessions.

Not featured:
Killa Kela

En liten parentes bara att jag såg att de bantat ner Mb-redaktionen till tre män. Waddup Henriksson och vem har ansvar/koll på hiphop?
TBC

söndag, april 15, 2007

Var tog tryckaren vägen?

Bort med bänkar, fram med läsken och släck lysrören. Fröken i kjol och musiken på en liten skiten bandspelare. Den som hade senaste Aboslute Music fick cred och därmed makten över playknappen. Som barn av 90-talet är jag uppväxt med fredagsdisco i matsalen. Den där föreberedande sociala tillställningen som, inser jag nu, skolade ganska mycket av ens krogvanor.

Vi har tjejgängen som är de första som äntrar dansgolvet och är de sista att lämna. Sådana som önskar diverse topplistehits av dj:n men själva sällan står bakom skivspelarna. Samma tjejer som frågade killarna med skivorna om Pinks You make my fanns med på volym 25 eller 26. Har du Shakira These hips don’t lie?

Vi har alla de där som står och pressar längs väggarna. Förut sysselsatte de sina händer med sura S-märken och små chipspåsar. Idag har det bytts ut mot alkohol och cigaretter. Upptagen är inte töntig.

Charmörerna är desamma. Förut gjorde de kanske masken på golvet och stod antagligen i mitten av den där ringen vi bildade. Nu drar de också uppmärksamheten till sig med sina excentriska rörelser.

Tyvärr är det dock det bästa som gått förlorat. Den där stunden då rummet direkt blev könsseparatistiskt och golvet tömdes på folk. Den heliga tryckaren. Vem skulle dansa först? Vem skulle bjuda upp vem? Strategierna filades och det bästa blev helt enkelt att i förväg ha planerat en dans tillsammans. På samma sätt som man krogvis har sina aningar om vem det är man ska gå hem med.

Tryckaren blev det närmaste intimitet man kom det andra könet som liten och stora frågor kretsade i ens huvud. Är jag för svettig? Ska jag vila huvudet på hans axel? Ingenting var dock större än att få se om killen skulle våga föra ner handen över tjejens rumpa. Det var ju bara de mest vågade som gjorde det.

Men idag verkar tryckaren död och begravd. Jag kan inte minnas senaste gången en tjej och en kille fick höra en ballad och sakta snurra runt. Romantik är ute och vi grindar. Ja, det kallas så när man dansar nära varandra. Det behöver inte ens vara musik under 90 bpm. Tjejer kan gnida sina bakar mot killars skrev i nästan vilken takt som helst. Och det är sällan det far tankar genom ens huvud. Grinding är legio. Svett är sexigt, händer är välkomna överallt.

Jag talar inte nödvändigtvis om de som fortfarande lyssnar på alternativ musik men det vanligaste steget är inte längre two-step, alltså att bara flytta ena foten till andra i sidled. Hur man bäst skakar rumpa och böjer sig längst ner mot golvet är snarare frågorna vi har att hantera. Inte alla, men många.

Vad hände egentligen med den där söta dansformen där man fick kramas och hålla andan i tre minuter? Tacka för dansen och le och hoppas på att kanske ses till nästa låt igen. Varför slutade det vara nog?

I somras hamnade jag på efterfest med en ganska känd hiphop-dj och började helt enkelt snacka om min tryckar-nostalgi. Jag vill bli uppbjuden igen och kramad och vara tyst jättelänge för att bara få vara i stunden. Det finns en poäng i det där lite högtidliga och något sött i att faktiskt få en fråga om man vill dansa. Nuförtiden står man helt plötsligt med en flåsande kille i ryggen och får fly hals över huvud för att inte ge vidare invitationer. Som om en dansade tjej är en invit alls.

Den stora hiphop-djn svarade i alla fall med en fråga: är du tolv år gammal? I wish.

Krönika publicerad på Smålandspostens nöjessidor 2007-04-13

tisdag, april 03, 2007

En smal Jigga

SNAP!

Nå, det har varit mkt frånvaro men blame anything. Om tre veckor har jag ett nytt jobb och jag lovar att det blir skitmkt nörderier då. Holla!