Review this!

Bekvämligheten med att vara recensent får oss ofta att glömma självrannsakan. Varför recenserar vi? Skivsvaret brukar vara konsumentupplysning. Å vems vägnar? Det är inte alla skivbolag som har råd att skicka recensionsex.

Ett zine jag skrev för slutade få skivor bara för att vi inte praisade grejerna från ett visst bolag. Klart att gratis innebär någon motprestation. Och ibland inte vilken motprestation som helst.
Den senaste tidens rädsla för att album ska läcka ut innan release har dessutom gjort att promotionskivor inte anländer till redaktionen i förtid. Men recensionernas problem är inte omständigheterna. Det är hela kulturen runt omkring.

Efter ett par års recenserande blir man trött. Med rutinen kommer en förmåga att snabbt plita ner ett par hundra tecken efter ett par gångers genomlyssning. Imponerande, verkligen, men också lite respektlöst. En snabb bedömning av ett verk som någon jobbat med i månader, kanske år. Hur stor chans har man gett skivan egentligen? Eller det som kanske är viktigare: Vad spelar ens åsikt för roll?

Mer än gemene mans i alla fall, eftersom den trycks i x antal exemplar. Med det kommer också ett ansvar som inte alla riktigt tar på allvar. Faktafel smyger sig lätt in, den ena läser den andras och många recensioner blir varandras ekon. Och ibland är texten totalt intetsägande - en sammanfattning av artistens karriär och en försiktig beskrivning av låtarna.

Men å andra sidan, det jobbiga med sprida sina tankar är att man oftast måste bestämma sig. Bra eller dåligt? Varför? När något trycks och läses av andra blir det också förevigat på ett annat sätt än en vanlig diskussion. Man sätter det man tycker på pränt och sedan finns det ingen ändring. Min första skivrecension var Chords debut A garden around the mansion, som jag gav en tvåa. Idag skulle betyget vara högre. Eller Commons Be som jag tyckte var en femma 2005 men idag inte förtjänar epitetet "Mästerverk" som den siffran innebär.

Varenda gång man recenserar känns det som man cementerar sina åsikter. Att hela tiden behöva tycka är inte heller det lättaste. Men det går liksom inte att svamla om att man inte vet eller diskutera med sig själv. Det misstaget gör tillräckligt många när de fokuserar på "Jag..." i texten. Att det är jag som tycker framgår av min byline. Det räcker bra så.

Jag är verkligen inget undantag, alla de här misstagen har också burit mitt namn någon gång, säkert flera. Men finns det liksom någon mening att bedöma skivor, när man inte ens får igång en diskussion? Har skivrecensionen spelat ut sin roll när tillgängligheten på musik är stor så att alla kan vara domare? Vem bryr sig om vad jag, eller någon annan som fått turen att få promoskivor tycker? Men ingen klagar ju, så varför säga nej.

Nöjeskrönika publicerad på Smålandspostens nöjessidor 2007-08-03