Don't make me get oldskool

Hultsfred 2007 var: helt okej. Länkarna till min shit kommer försvinna så jag postar lite här i efterhand. Bäst var så klart det jag inte ens skulle recensera. Tone Deff & Pack FM, jag kan erkänna att det blir lite långtråkigt på hiphopkonserter i längden men de där grabbarna freakade verkligen loss. Ut i publiken och jävligt mkt mer röjiga grejer än det från T:s Archetype.

Nu slutar jag dock recensera. Gratis är gott men jag pallar inte med ångesten.


MAPEI, Stora dans, torsdag 17.00

"Jag har inte så många låtar så jag måste freestyla typ halva tiden. Livet är hårt".
Efter att ha en äntrat scenen i vild eufori, vält en mick och fått publiken att porrdansa som R Kelly droppar hon det. Klart det inte är lätt att leverera en 45 minuter lång show med en tunn diskografi. Mapei lyckas ändå. Speciellt med draghjälp i beatsväg från Souls of Mischief och Public Enemy. Sina egna elektroniska diton kompletterar hon med vass rap. Vardagsliv och hårda verbala slag lite överallt. "You a pimp cus' you get your foodstamps" och sen vill han åka i hennes tjejpolare Benz. Så futuristiskt men ändå så old school. Hela tiden frigörande.
Hon leker med stereotyper. "Alla ni coola hiphopare där bak, kom hit, det här är böghiphop" och hennes dansare i rosa tights och paljetthotpants i guld kunde inte kännas mer queer.
Dansare som hon dessutom aldrig förut har träffat, utan bara hookat på nätet. Självklart påverkar improvisationen detaljerna, men vem vill egentligen ha milimeterkoreografi?
Publiken står lika lite still som Mapei själv. Hon som är över hela scenen, dansar med högtalarstativ, stöter på säkerhetsvakten, juckar på scengolvet och hoppar ner i publiken. Flera gånger om. Klart att den där sprudlande glädjen smittar av sig.
Bäst blir dock sista freestylen där hon konstaterar "Nasty as Lil Kim, nice as Lauryn Hill". Lägg hennes namn på minnet.






DIZZEE RASCAL, Pampas, lördag 02.45




Grime ville vi ha och det var grime vi fick. Regnet öste nämligen ner på lördagsnatten och framför festivalens näst största scen hade till en början 36 personer samlats. De gick att räkna.
Så småningom ökade antalet och när Dizzee springer ut till tonerna av JusÕ A Rascal spelar pölarna och leran på marken ingen roll. Redan första låten får den lyssnande klicken att tappa befattningen. Dizzee tackar skaran för att de har kommit, "We gonna cook a partystew".
Så fortsätter han med sina smattrande trummor. Hela tiden. I Luv U framkallar lika starka publikreaktioner och det märks att många är inlyssnade på debuten.
Men det blir inte sämre respons på materialet från nya skivan Maths + English, som släpptes för bara ett tiotal dagar sedan. Ingen lämnas oberörd av den brittiska accenten och Dizzee rappar på så snabbt att det tidvis blir svårt att urskilja orden.
Med nya låtarna Flex, Bubbles och Paranoid visar han att fortfarande håller fortet. Dizzees grymma energi och kemin med sidekicken håller publiken levande. Det är inte alla som hade klarat av att leverera något så tight och upplyftande, med tanke på omständigheterna.
Publikens frenesi och det faktum att den totalt skiter i det överhängande hotet från lunginflammation måste vara ett gott betyg.
Låtvalen är smart gjorda och han hinner med både lite drum and bass plus nya hiphopdoftande Pussyole (Oldskool).
Den en timme långa spelningen lämnar föga mer att önska. Speciellt inte med den bombastiska avslutningen med Stand up tall där mickarna till och med sträcks mot publiken. Och festgrytan hörs tillbaka.

Mapei foto: Lina Alriksson. Dizzee foto: Lena Gunnarsson
Recensioner publicerade på SMP Nöje fredag 15 juni respektive måndag 18 juni