Var tog tryckaren vägen?

Bort med bänkar, fram med läsken och släck lysrören. Fröken i kjol och musiken på en liten skiten bandspelare. Den som hade senaste Aboslute Music fick cred och därmed makten över playknappen. Som barn av 90-talet är jag uppväxt med fredagsdisco i matsalen. Den där föreberedande sociala tillställningen som, inser jag nu, skolade ganska mycket av ens krogvanor.

Vi har tjejgängen som är de första som äntrar dansgolvet och är de sista att lämna. Sådana som önskar diverse topplistehits av dj:n men själva sällan står bakom skivspelarna. Samma tjejer som frågade killarna med skivorna om Pinks You make my fanns med på volym 25 eller 26. Har du Shakira These hips don’t lie?

Vi har alla de där som står och pressar längs väggarna. Förut sysselsatte de sina händer med sura S-märken och små chipspåsar. Idag har det bytts ut mot alkohol och cigaretter. Upptagen är inte töntig.

Charmörerna är desamma. Förut gjorde de kanske masken på golvet och stod antagligen i mitten av den där ringen vi bildade. Nu drar de också uppmärksamheten till sig med sina excentriska rörelser.

Tyvärr är det dock det bästa som gått förlorat. Den där stunden då rummet direkt blev könsseparatistiskt och golvet tömdes på folk. Den heliga tryckaren. Vem skulle dansa först? Vem skulle bjuda upp vem? Strategierna filades och det bästa blev helt enkelt att i förväg ha planerat en dans tillsammans. På samma sätt som man krogvis har sina aningar om vem det är man ska gå hem med.

Tryckaren blev det närmaste intimitet man kom det andra könet som liten och stora frågor kretsade i ens huvud. Är jag för svettig? Ska jag vila huvudet på hans axel? Ingenting var dock större än att få se om killen skulle våga föra ner handen över tjejens rumpa. Det var ju bara de mest vågade som gjorde det.

Men idag verkar tryckaren död och begravd. Jag kan inte minnas senaste gången en tjej och en kille fick höra en ballad och sakta snurra runt. Romantik är ute och vi grindar. Ja, det kallas så när man dansar nära varandra. Det behöver inte ens vara musik under 90 bpm. Tjejer kan gnida sina bakar mot killars skrev i nästan vilken takt som helst. Och det är sällan det far tankar genom ens huvud. Grinding är legio. Svett är sexigt, händer är välkomna överallt.

Jag talar inte nödvändigtvis om de som fortfarande lyssnar på alternativ musik men det vanligaste steget är inte längre two-step, alltså att bara flytta ena foten till andra i sidled. Hur man bäst skakar rumpa och böjer sig längst ner mot golvet är snarare frågorna vi har att hantera. Inte alla, men många.

Vad hände egentligen med den där söta dansformen där man fick kramas och hålla andan i tre minuter? Tacka för dansen och le och hoppas på att kanske ses till nästa låt igen. Varför slutade det vara nog?

I somras hamnade jag på efterfest med en ganska känd hiphop-dj och började helt enkelt snacka om min tryckar-nostalgi. Jag vill bli uppbjuden igen och kramad och vara tyst jättelänge för att bara få vara i stunden. Det finns en poäng i det där lite högtidliga och något sött i att faktiskt få en fråga om man vill dansa. Nuförtiden står man helt plötsligt med en flåsande kille i ryggen och får fly hals över huvud för att inte ge vidare invitationer. Som om en dansade tjej är en invit alls.

Den stora hiphop-djn svarade i alla fall med en fråga: är du tolv år gammal? I wish.

Krönika publicerad på Smålandspostens nöjessidor 2007-04-13