Årets album 2008

Årets bästa skiva ÄR Rockamovyas självbetitlade debut. Detta Groundation-sidoprojekt som gör off the hook reggae. Tack Emil Ä för introduktionen. Detta har varit den skiva jag lyssnat på mest i år och som präglat Oslo-perioden. Jag minns alla låtar i min öron på tunnelbanan och bussen på väg till jobbet.

Jag lovar att detta är en sån skiva som många hade gillat - om de bara hade vetat om dess existens.

Det finns ingen video, däremot kan man lyssna på flera låtar på bandets hemsida. Tre favoriter:

Coolin' I - för att det är få låtar som kan behålla ens intresse i åtta minuter. Harrisons röst är så jävla skön på ett gåshudsgivande sätt. Vissa rader etsar sig fast inte för dess innehåll i första hand utan för hur han sjunger typ "gotta make, gotta make reggae music explode". Allting med den här låten är rätt.

Ya Better Rally - för dess liksom spinnande gitarrintro och för att gitarren låter så jävla bra hela tiden.

Warrior Sound - för att det är så känsligt och fint, och för att det känns inuti kroppen. Bättre går inte att beskriva.

Q-Tip lackar ur

Den tredje posten om samma skiva som bara är sådär. Jag är hooked! Nä, men måste uppmärksamma hur Q-Tip lackat ur på New Yorks Magazines recension av hans skiva. En text som mer handlar om andra artister och då specifikt Kanye West (som kidsen hellre lyssnar på, enligt recensenten Leitch).

Q-Tip svarar helt enkelt i kommentarsfältet:

"damn mr. leitch!! why are u shitting on me and d *ck riding kanye. seems like its an assignment you didnt want to do so why do it? you should have done a DL4 assignment or better yet a "whatever happened to fallout shelters in a Mc Carthy era new york?" piece!!! i'm good... you??? JADED!! yes this is qtip"
By daAmBassador on 12/08/2008 at 7:36pm

En minut senare:

"oh i forgot... ASSHOLE"
By daAmBassador on 12/08/2008 at 7:37pm

Ja, det är bekräftat att det är Q-Tip eftersom han skickade ett mail till tidningen och länkade till sina kommentarer, tillsammans med frågan: "did i bang your ex girl???". Något som Leitch gör sig rolig över, men detta är en kamp som recensenten förlorar. Fjolla. Helt rätt av Tip att reagera på en recension med så tråkigt nedlåtande ton.

Renaissance relistened

Tänkte mig ett litet experiment i och med att jag fick chansen att recensera. Igen. För första gången på säkert ett år och kanske lite till.

Jag vet nu också att kvalitén på en recension beror mycket på omständigheterna. Hur lång tid behöver man för att bestämma sig vad man tycker om en skiva? En lyssning typ. Men i de flesta fallen förändras ju ens åsikt med tiden.
Så lyssnar vi ju alla på olika sätt. Jag tycker det är svårt att hänga med i texter och hitta nyanserna i stora högtalare. Då vill jag hellre stänga allt annat ute och plugga in hörlurarna.

Många gånger blir det sådär att man gillar en låt mer och mer ju fler gånger man hör den. Man kan till och med sluta klökas och konvertera till någon sorts likgiltigt gillande typ "den är väl ok". Mycket musik hamnar för mig i det där ok-facket, men det är ju inte det jag vill lyssna på. Eller det som får mig att bara "oh shit, oh shit" som jag vet att musik kan.

En annan omständighet är ju teckenbegränsningen som många recensenter måste leva efter. Hur mycket kan man egentligen säga om ett album på 450 tecken? Då behöver man kanske inte lyssna på skivan mer än en gång.

Så har vi den älskade hatade betygssättningen. Detta som läsarna i första hand tar fasta på. Hur fan kunde det få en etta/femma/bara trea och så vidare? Denna här delen är också det som jag personligen har mest vånda över. Ibland är det svårt att bestämma sig, men oftast för att man i efterhand ångrar sig. Betyget blir på något sätt slutgiltigt, oföränderligt. Ofta kan jag känna att recensenterna inte direkt motiverar sina betyg med själva recensionen. En text som låter väldigt skeptisk landar helt plötsligt i 6/10.

Det beror väl helt enkelt på att alla tolkar betygsskalorna på olika sätt.

Mitt lilla experiment var helt enkelt att följa upp hur känslorna inför Q-Tips skiva The Renaissance förändrades genom en månads tid. Jag har låtit skivan snurra lite då och då, nu utan press och vetskap om att jag ska formulera analys och dom. Hur känns det då? Typ likadant faktiskt. Känns som jag lyckats träffa rätt: "»The Renaissance« kommer att försvinna någonstans i skivhögen och som bäst agera som bakgrundsmusik. " för det finns fortfarande ingen låt som jag kan säga "sätt på den, jag vill höra". Däremot kan jag erkänna att "Manwomanboogie" som jag dissade lät mycket bättre på Babels dansgolv igår än hemma i soffan.

Det jag vill revidera är betyget 3/10, för visst är det en godkänd skiva. Den förtjänar i alla fall en fyra - speciellt eftersom jag tre veckor senare fick se en sågad T-Pain få en fyra(!).

Egentligen vet jag att man inte ska jämföra - varje skiva ska placeras på sin egen skala. Men när ens läsare kommer att göra jämförelsen, så får man tänka lite på det ändå. Q-Tip är bättre än T-Pain. Det vet typ alla!

Låtens år - nr 2

eMC - What it Stand For

eMC har snackat länge om sitt kommande album och som vanligt har det varit tusen om och men. Här är äntligen The Show, en skiva sammanhållen av det gamla Masta Ace-konceptet med massa interludes som ska hjälpa berätta en historia. Det lyckas inte lika bra för gruppen som för frontmannen himself men jag är övertygad om att The Show är ett sånt där album som man måste ge tid.

Nicolay-producerade What it Stand For sticker ut mest för att den är bäst. Och det är den banger som behövs för en flippig och rolig grupp som älskar att stå på scenen. En perfekt livelåt och definitivt en av de bästa konsertminnena 2008.

Varje vers börjar med en ordlek på gruppens akronym; "every minute counts", "experts making classics", "excellent mic controllers". Snygg detalj som hjälper bättra på den schysta överlämningen rapparna emellan.

Straight up hiphop, ordentliga trummor och fuck off om det är något fel på det.

Låtens år vi får - nr 1

Jag ber att få återkomma med en reviderad albumlista för 2008, ty den som finns publicerad nu måste ändras. Det var ett val mellan att skita i det eller vara med, och jag valde det senare. I Sonic nr 44 publicerades dessutom en sån här "Året i övrigt"-text på max 750 tecken.

Jag skrev en lista över låtar - som såhär rent redigeringsmässigt bara försvann i ett fullspäckat uppslag. Så, tänkte därför utveckla det hela lite. För enligt mig har 2008 varit låtens år, och inte albumets.

Kanske är jag en bakåtsträvare, men jag kan faktiskt inte se en skiva som har hållit som skiva i år. Däremot har det släppts en hel del riktiga bra bangers. Här: Topp 2008 del 1. Ingen inbördes ordning.

GZA/The Genius - Paper Plate

Bara 2:47 lång och ändå späckad med smarta lines. Den här 50 Cent-dissen är i sitt tema knappast ny, men vi vet alla att ingen skriver som GZA:

"Got a few hooks but no jabs
Took 'em out your corndog books and notepads
I get it, you Got Rich robbin' those in the industry
Bite off this one, steal from your enemy
Never try to play the hottest one out your camp
He might step off and take half the juice from your amp
Enough to make you Vogue on the cover of GQ
Only missin' the sheer blouse. Homie, you see-through"

Det är bara sådär fint avvägd och träffande kritik. Rader som lyckas i den ädla konsten att baka in relaterade titlar. Och det faktum att RZA:s smala fingrar har plinkat fram ett beat som fängslar från första tonen, gör Paper Plate till en av årets bästa låtar.

I skuggan av trenden

Second hand har i min värld gått från att vara något bara "fattiga" handlar i till att vara en världsräddare typ. När jag var liten så var det äckligt med andrahand - "du behöver ju inte säga att den kommer från Kupan, den ser ju helt ny ut". Lite pinsamt liksom, och fortfarande vet jag folk som drar ner mössan över huvudet när de går in i dessa butiker.

Nu när jag är lite äldre har det blivit sjukt trendigt. Lite har det med miljön att göra, det är hållbart att återanvända och det är lika sant som fett. Men samtidigt som det är skönt att slippa stigmatiseringen, kan jag på något sätt längta tillbaka till tiden så inte varenda unge skulle shoppa second hand och haussa upp priserna.

Igår var jag på Emmaus Björkå och herre min gud vilka höjder det har tagit. En luddig kjol för 100 spänn, en annan för 175. Ja, jag är en snål shoppare men för nästan 200 kan jag hitta en schyst kjol i nyskick. Promise.

Samma sak är det med husgeråden. IKEA-saker som jag vet är billigare helt nya, än de 10, 20, 30 spänn som Erikshjälpen adderar.

Det värsta i den här röran är ändå de små 'boutiqerna' som köper in begagnade kläder och accessoarer och sen säljer det +300% i pris. Sådana som noggrannt väljer ut vilka tantgrejer som funkar denna säsongen och inte bangar ta 500 spänn för ett par halvslitna stövlar.

Second hand ska för mig vara fynd och vrakpriser. Fuck it, hela min shoppingfilosofi är fynd och vrakpriser. I Oslo (världens dyraste stad) hade jag två sådana säkra butiker, i Malmö none. Var är de grymma second hand-butikerna people?

Med denna bekännelse gjord så hittade jag trots allt lite fynd igår. Alltid lika kul att gå igenom den obligatoriska skivbacken. Det är ofta mycket klassiskt, Boney M, Roxette och allehanda svensktopp. Och så igår, ding ding ding:


LL:s andra skiva Bigger And Deffer (BAD) från 1987 i perfekt skick. Ja, man måste äga "I Need Love" aka den första rapballaden. Omslaget är ganska schyst, men inte lika kul som baksidan där LL som vanligt flexar sina muskler.



Grandmaster Flash andra studioalbum, 1986. Kanske inte lika tungt som att äga The Message, men jag kommer dit. Pony-skorna till vänster är ju egentligen så fula, men killen rockar dem stenhårt till sin outfit så man måste älska det. Dock är duschmösse-modet (baksidan) mer av ett frågetecken... Men det blev levde ju vidare med både ODB och Bizarre i D12.

Snyggt med duschmössa under kepsen också...

En äkta samlingsskiva från 1988 med hiphop och house. En hel folk som försöker sig på att rappa, har tyvärr inte kunnat lyssna men ser med spänning fram emot det... Innehåller hur som helst Eric B & Rakims "Eric B For President" och bara den är ju värd tio spänn. Ordet "rapping" är ju helt ok på engelska, men jag ryser fan varje gång jag hör det försvenskas. Brukar vanligtvis hända när lite äldre personer ska närma sig genren...



Så hittade jag denna underbara klenod från 1974. Šaban Šaulic, en av Balkans främsta folksångare, enligt Wikipedia "King of Folkmusic". Nu är jag inte speciellt bevandrad i genren men vet att just folkmusik från Balkan kan vara något av det mest rörande, speciellt om det är gjort back in the days. Hur denna 7" hamnat på Erikshjälpen i Malmö är en bra fråga... Men tack! Och tack du f.d hiphop(snubbe) som tröttnat på din vinyl.

När jobb suger livet ur en

Något jag får svårare att fatta är hur alla heltidsarbetande människor lyckas orka ha ett liv. När jag kommer hem kl 20.30 är jag så slut i huvudet att jag bara däckar i soffan. Därav det sega bloggandet. Passerar 1500 (eller fler) människor en varje dag och iaf 10% vill snacka med en, blir man ganska trött i huvudet. Jag blir det. Jag orkar inte något.

Klagar mycket och ofta över detta jobbande. Och sen kollar jag på min sambo som tvingas cykla med typ 100 kg post i regn och rusk. Fyfan. Då blir man tyst. Alltid ska det vara någon som har det sämre!

Jobbande har fått mig att inse två saker; Dels hur sjukt viktigt det är att ha ett roligt jobbigt med tanke på att man spenderar typ 70% av sin vakna tid på sin arbetsplats. Dels att arbete gör mig gammal.

Ikväll spelar DJ Cut Killer på Babel här i Malmö. Riktigt kul bokning - Frankrikes största hiphopdj, ni såg honom i fönstret med decks i Medan vi faller. Jag vet att han kommer vara grym, men jag såg på Fb att 297 personer har bekräftat att de kommer. Och jag bara: trängsel, svett, jobbigt, dyr kväll, usch.... fuck clubbing. Jag är 21! På toppen av min ungdom, skulle man kunna säga. Jag brukade Älska att gå ut och klubba.

Istället stannar jag hemma för jag pallar inte. Det blir På Spåret, precis som den ungdomspanchis jag har blivit. Skamligt.

En annan sorts betraktelse av Lund 30 nov

Det har varit stora rubriker kring gårdagens demonstrationer i Lund. Tyvärr har det också varit tråkiga rubriker.

Personligen är jag förvånad över medias rapportering där man framställt nazisterna som "nationalister". När blev före detta NSF (Nationalsocialistisk Front) nationalister? Jag är sjukt besviken över att nästan alla medier har valt att använda detta missvisande epitet. Faktiskt är det bara Expressen som har valt det något mer passande "högerextrema".

Detta faktum är dessutom något som nazisterna själva hurrar över. Bara det borde ju sända någon sorts signal till våra journalister.

Jag kom till Lunds station tjugo i tre igår. Redan då var det kaos. Polisen tryckte undan motdemonstranterna. En snubbe bröt upp gatsten på Bangatan och omhändertogs ganska snabbt av tre poliser. Helt rätt. Vi som lugnt och stilla stod och såg på, fick snabbt höjda batonger mot oss.

Speciellt en polis var otroligt provocerande. Det är svårt att beskriva hans blick men den var allt annat än fredlig, mer i stilen "kom då din jävel". Uppspärrade ögon och med ett beteende som verkligen hetsade upp hunden i hans koppel hytte han med batongen mot en kille som stod bredvid mig - och verkligen inte gjorde ett skit.

Det var inte det första gången vi skulle förvånas över polisens beteende. H blev vittne till hur en kille, som inte riktigt hann springa så snabbt som polisen ville, tog skydd vid en husvägg och fick någon sorts piskbatong över ryggen, händerna och sin kamera. Det var för övrigt en hästpolis som vi sedan fick tillfälle att konfrontera och som bara typ "jaja, spring snabbare nästa gång." Det var väl hedervärt att han i alla fall inte förnekade det.

Nazisterna fick hålla sig i en klunga på en parkeringsplats vid Spolegatan. Staten ställde upp med 100 poliser, varav säkert ett 20-tal skyddade de ca 50 nassarna. Helt ärligt, vilken annan grupp får så här mycket polisbeskydd? Hur mycket ska vi behöva betala för att de 50 ska få utöva sin yttrandefrihet?

Tro inte annat än att jag tycker det är skitbull att folk kastar sten mot polisen. Som så många andra tycker jag att detta bara tar fokus från det som är viktigt, och skrämmer bort folk som också hade velat visa sitt missnöje. Tyvärr är det sant även om jag tycker att det är dåligt argument för att stanna hemma. Kom och visa ert missnöje och hjälp till att visa att vi är fler som inte kastar sten - än att stanna hemma och köpa mediebilden om motdemonstranterna som våldsverkare.

Att nazisterna började kasta sina facklor mot motdemonstranterna är något som inte riktigt har framgått. Att polisen inte beslagtog dessa facklor är inget som någon sagt något om. När jag frågade flertalet poliser fick jag svaret "det har ju kommit ganska mycket stenar och glas från er i vänstern också" - som om det på något sätt skulle legitimera handfallenheten. Och vadå "vi i vänstern"? Måste man vara vänster för att vara antifascist?

Nazisterna är allt annat än de fredsverkande poliskramare de har fått framstå som. Expressen skriver till och med att de tilläts ha batonger, men jag kom aldrig så nära för att kunna se detta.

Något jag inte kan fatta är hur media i princip alltid misslyckas med att ge rättvis bild av vad som händer vid stora demonstrationer. Polisens provaktioner har de helt missat, bara Sydsvenskan har i två meningar skrivit om övervåld. Detta att 145 personer omhändertagits och nio gripits låter ju direkt som att alla är motdemonstranter. Sanningen är att det finns nazister bland dessa också - men vilken Svensson i söndagssoffan fattar det?

Nej, det är klart att man ska få fira en gammal konungs dödsdag. Det är ju tradition och det är väl inget fel med att vara "nationalist"! Och alla som är där och säger annat är ju stenkastade huliganer. Fy fan.