Tjejer som går hiphop

När jag skrev min krönika (se föregående inlägg) diskuterade jag med en kompis om det överhuvudtaget fanns några kvinnliga hiphopskribenter som inte ifrågasattes. Då kunde jag inte komma på någon, men...

1) DN:s Karolina Ramqvist (klickar man på rubriken till de här posten finner man en krönika om hiphop idag)
2) Musikbyråns Kristin Henriksson.

Jag vet inte riktigt hur stor trovärdighet de har men klart är iaf att de är aktiva (till skillnad från Roney) och att det faktiskt är bra (till skillnad från Sima) och att de skriver/gör mkt om hiphop och relaterade genrer (till skillnad från Leone som har sina intresseområden annanstans?).

Ah vafan det här är mest en uppföljning på min egen text, en nyansering av genuskritiken som jag försöker framföra. Men fan vilken nörd jag är, typ ingen som bryr sig om det här än jag.

Svensk hiphopjournalistik pt II

Skriv en recension och bli hotad med spö. Skriv en recension och få en hel disslåt som replik. Skriv en recension och bli recenserad. Eller skriv flera och bli utdömd, uthängd och förlöjligad. Allt är exempel på hur svenska rappare har reagerat på svenska recensenter. Vänta lite med moralismen, det finns faktiskt en hel del att hämta också i reaktionerna. Är man inte lagd åt humor och schyssta anekdoter så finnes relevant kritik och smart ironi. Senaste exemplet är Snook.

I maj i år släppte de sina andra svåra skiva, Är. Debuten överskuggades totalt av den där singeln Mister Cool som många kritiker hade svårt att se förbi. När så uppföljaren kom, lyssnade vissa lite extra noga och fann duktiga musiker och andra forsatte bara slentrianmässigt att avfärda Snook som töntiga. Aftonbladets Jonna Sima är en av dem. Hon jämförde bandet med Just D och för vem som helst med lite känsla, är det ingen smickrande liknelse. Det vet Sima med, referensen är kass men giftig.



Duon vann för några veckor sedan priset för bästa svenska akt på MTV European Music Awards. I intervjuerna efteråt var de vad folk skulle kalla kaxiga, de brydde ju sig inte speciellt mycket om det där priset men för skivbolagets skull och distributörens och pr-konsultens var det ju soft. Aftonbladet intervjuar bandet och de ser sin chans. Tacken flödar och:
"Allra helst vill de tacka Aftonbladets recensent Jonna Sima.
– Jonna är underbar och vi vill tillägna priset henne. Hon har varit viktig för vår trovärdighet och har bra koll på musik-Sverige, säger Oskar."
Kvällstidningen spricker av stolthet och publicerar till och med en bild på den hyllade recensenten. Lyckan är total.

Vid lansering, är det som bekant vanligt att man saxar recensent-rader. Briljant! Lysande! Årets album! och allt sånt där som skrivs då och då. Det ska vara smickrande och få folk att vilja köpa just den där skivan. Petter använder Jonna Simas sågning av hans senaste släpp P, som marknadsföring.



Mest verkar det som att hon fått ersätta en annan ökänd hiphop-recensent. Hon hette Marimba Roney och blev kanske mest känd för sin recension av Big Puns klassiska album The Capital Punishment. Året var 1998. Hela fyra år senare var den där recensionen inte glömd. Pst Q kom ihåg och tillägnade det ett antal rader i sitt vredesutbrott En dåres försvarstal: debil skribent, ditt skämt, borde vägras jobb
för om du recencerar Big Pun efter omslag gör du inte ditt jävla jobb.



Expressens Annika Leone är en annan som gärna hängs ut som inkompentent hiphop-tyckare. Vad är mönstret? De är flera. Är det en tillfällighet att det är korståg på kvinnliga hiphop-skribenter? Kan man se samma tendenser i annan musikjournalistik? Jag vågar knappt svara på det. Men den invändningen betyder inte att kritiken mot förnedrande hiphopjournalistik försvinner. Då är det inte avklädda omslag som är nedsättande utan inskränkta ögon som inte ser längre än konvolutet. Dissar är välkomna, så länge de kommer från någon som har sin fakta rätt. I förlängningen är det nämligen inte liknelserna eller spydigheterna som är förödmjukande. Det är däremot att personer som inte delar vår kärlek för musiken får sitta och döma den. Kan man se samma tendenser i annan musikjournalistik? Jag vågar säga nej.


(Krönika publicerad i Smålandsposten (Nöje) 24/11 2006)

1899 & 2006

Första rubriken jag kom på var "Strejk då och nu" men jag insåg snabbt flera skrämmande saker. Dels att det skulle skrämma (hence) bort typ alla eventuella läsare (finns ni?). Dels att jag börjar präglas av mina studier, och det är ganska läskigt.

Idag 15 november har Sverige varslats för strejk. Inte många som vet, jag har i alla fall inte läst om det i medierna. De stora fackförbunden undantog såklart sina medlemmar och lilla SAC står idag på flera platser ensamma för att kämpa för a-kassan. Diskussionen är ju sådär skitkomplicerad så man önskar att man fattade och så är det precis så där långt bort för att man ska orka bry sig. Det tillhör ju inte direkt vår närmaste framtid.

Det fick mig sökt att tänka på en liten artikel jag läste igår. 1899 var året och irländska Lurgan staden. Här strejkade man nämligen om rätten att komma för sent. Visst låter det sjukt men man ansåg helt enkelt att det var en ekonomisk förlust för arbetaren att komma för sent och därmed också dennes val. Vidare så handlade det ju inte om pengarna utan att man helt enkelt tyckte att arbetet tog alldeles för lång tid och begränsade ens frihet. Var var fritiden liksom? Ganska revolutionerande, innit? Fast det verkligt skrämmande med posten var ju såklart att inse hur världen har utvecklats det senaste århundrandet.

En liten present

Från Internet till dig.

Tyyyyyngt.

Kweli

Vet inte riktigt vad som händer med honom men här är videon till Listen

Mmmm

Vilken jävla vecka det ser ut att bli.
Måndag: The Congos på KB. Onsdag: Knaan på Jeriko. Fredag: Lazee på Buddha. Lördag: Uffie m. fl på Inkonst. Malmö? Jatack



Lyssnar på The Games nya skiva och AZ:s. Helt jävla underbart. Är dock lite kär i Abstract Rude and Tribe Unique - Coat of Paint. Nu vill roomie kolla post. Hejdå.