Reagerande artister

En recensent som jag oftast håller med är Andreas Øverland i norska Natt og Dag. Det sjuka är att han formulerar sig precis som jag hade kunnat göra, och ibland har gjort också...

Nu har han fått massa skit av Stella Mwangi aka STL (debuterande rappande norsk tjej) plus manager efter att skivan Living for Music fick betyget två. De kallar det för personangrepp och rasism:
- Han er overhodet ikke nøytral, og vi stiller spørsmål ved årsaken til dette. Vi er overbeviste om at han har noe personlig mot Stella. Kanskje han ikke liker utenlandske jenter, eller kanskje han ikke liker hennes type musikk. Jeg vet ikke, men grunnen er i hvert fall ikke musikkritisk, sier Modahl, till dagbladet.no.

Det är svårt att tala i termer av netural, när man snackar om subjektivitetens borg recensionerna.

Klart att det inte är lätt när man blir sågad vid första albumförsöket, men som artist gör man sig offentlig och måste kunna tåla kritik. Egentligen går inte Øverland till angrepp på Stella som person även om ord som 'själlös' kan kännas så. Det svåra är ju att veta var gränsen mellan personen och musiken går. Vem ska dra denna?

I Norge har bland annat detta väckt en debatt om recensioner, och huruvida man ska vara lite snällare mot debutanter. Är det för att de bryr sig mest? Eller är det för att de visar att de bryr sig? De som jag vet har reagerat på recensionerna av sina verk - har på något sätt alltid blivit förlorarna i diskussionen.

Ska det vara löjligt att reagera på kritik av något man själv skapat?

Det är lätt att glömma att man som recensent sitter i en bekväm position. Du får tycka vad du vill - och ingen kan kräva att du ska göra det du dissar bättre. Det är faktiskt ingen myt att de flesta musikjournalister har en liten misslyckad musiker i sig. Att de inte kan göra det bättre. Så med vilken rätt tycker man egentligen?

För så fort en kritiker får kritik så gömmer denne sig bakom ord om professionalism, om produkt och inte person.

Sex och Tupac räddar den här bloggen

För att komma hit har ett antal människor sökt på:

- "pussy videos"
-"rap text hur gör man"
- "tupac texter inspirerat unga"
- "genus i hiphop"
- "hur man blir en rappare"
- "omskurna kukar"

och ett dussintal andra grejer relaterade till sex och/eller Tupac.
Det är många som vill lära sig rappa som klickar in här. Jag kan bara se framför mig små 15-åringar (som inte är så små längre) som googlar för att börja skriva. Kärlek i hjärtat!
Inte så mycket kärlek i att jag faktiskt matchar alla de här orden med alla könsord det innebär.

Swedish playaz plus music

Det kommer kanske som en nyhet för vissa att jag är fotbollsfan. Sanningen är den att jag är uppväxt med en tippande pappa och en stor käft som gärna ställer frågor. Gårdagens match var ju lite kul nu när de nya förmågorna äntligen fick ta plats. Precis som alla Lagerbäck-kritiker velat. Och jävlar vilka fina tio första minuter! Kände inte igen det svenska landslaget som höll ett grymt tempo. Tyvärr höll det inte inte mycket längre än så.
Jävligt kul att se Zlatan som kapten, mindre kul att han drog på sig en varning. Var kom den ifrån?

Om jag är fotbollsfan i allmänhet så är jag Zlatan-fan i synnerhet.

Idag hittade jag fin kuriosa på svenskfotboll.se. Inte om Ibra, för han har inte svarat alls, men om hans lagkamrater. Som 'porträtt' får landslagsspelarna svara på standardfrågor om musiksmak, största idrottsmännen, favoritmat och så vidare. Inte mycket spektakulärt, många spelar golf och gillar Västindien. Ishockey är andrahandssporten.

Roligast är när de faktiskt svarar på vad de gillar för musik. Det blir mycket "blandat" och "allätare" men fem stycken har faktiskt specificerat lite närmare. Utan att fuska - vem lyssnar på vad? Det är egentligen bara en som är rolig, men ändå. Para ihop siffra med bokstav och facit kommer - om någon svarar haha. Obs svaren är från 2004.

A. Fredrik Ljungberg
B. Micke Nilsson
C. Tobias Linderoth
D. Kim Källström
E. Marcus Allbäck

1. "U2, Red Hot Chili Peppers m m"
2. "Kent"
3. "Svenskt"
4. "Eveanesence, [sic] ODB, Linkin Park."
5. "Svensk pop, country"

Vad gör vi i Sverige?

Det är sjukt hur ens känslor förändras beroende på var man är. Förra året vid samma tid satt jag och väntade på att få flyga till Mexico. Trött på Sverige, jobb, skola, vädret, vad inte. Väl borta blev det en annan inställning. Trygga Sverige. Rena Sverige. God mat Sverige där taco-kopian är fan så mycket godare än det mexicanska originalet. Inte för att hemlängtan på något sätt blev större än lyckan av att slippa vintern.

Så kom vi 'hem', till ett skabbigt studentrum i Lund. Det var samma land som vi hade lämnat tre månader tidigare. Bara kallare, mörkare och jävligare. I romantiserandet hade vi glömt hur jävla svårt det är att som 20-nånting-åring få ett arbete. Som så många andra drog vi till Norge.

Två veckor efter ankomst satt vi båda med ett heltidsarbete och en lön som vi bara hade kunnat drömma om i Sverige. Word tänkte vi, men ville inte stanna här. För långt till Skåne, till familj och vänner. Norskan är löjlig, priserna hutlösa. Sverige så mycket bättre.

Det må så vara. Men inte när det kommer till arbetsmarkanden. Nu har vi bott i Malmö i nästan åtta veckor. Vad har vi lyckats med? Den ena av oss har fått en deltidstjänst på 45% ungefär. Gör nästan samma jobb som i Norge - till nästan halva priset. Den andra har fått nej tack från ett av 50 sökta jobb. Resten har inte ens brytt sig om att svara. En full arbetsför människa som var så eftertraktad i Norge är i Sverige helt ointressant.

Hur fan kan det vara så stor skillnad? Efter ett halvår i grannlandet kan jag ju säga att skillnaderna inte är så stora. Eller jo, i Norge kan man sova gott om nätterna utan att behöva oroa sig för ekonomi. Slippa sitta sysslolös på heltid. Vi flyttade till Sverige för att få ro, för att få bygga bo någonstans. Vilket misstag.

Jag hjärta wiki

Alltid försvarat wiki och kommer nog alltid göra, mitt historiestuderande/källkritiktryckande förflutna till trots. Checka nystartade Reggaepedia och fyll på om du kan!

Inom en snar framtid ser ni mig (läser) istället i ett nytt, fett och än så länge hemligt projekt...

3x det har hänt

Jag vet att jag är en dålig bloggare. Men det har bara blivit lättare att låta bli än att faktiskt försöka skriva ihop något.

Sedan sist har jag:
- omvärderat min inställning till Magnus Betnér. Från att ha varit rolig hunk till burdus gaphals... Blev bjuden på 'Tal till nationen' - och blev sjukt besviken. Ståuppp-shower brukar ju verka så här att allting blir roligare för det är live och andra skrattar. Nu satt jag mest med höjda ögonbryn och fattade inte det roliga. Kanske en gång, eller två. Minns egentligen inte några exempel, bara den här känslan av fan vad jag aldrig skulle betalat för detta själv...



- varit på mitt livs andra allsvenska match. Och inte vilken som helst utan skånederbyt MFF-HIF. Hamnade i Malmöklacken, med en HIF:are till pojkvän och fick ju ett par sura blickar... Kan ju säga att det inte kändes speciellt säkert att stå där även om jag mest var skyldig genom association som man säger. Fick dock, oavsiktligt eller inte, tifopapper i huvudet efter Henkes feta kvitteringsmål. Behöll sedan jublet under kontroll när matchen slutade 1-2 och vi hade Supras i ryggen.

- börjat knega som den knegare jag är nuförtiden. Den svenska arbetsmarknaden är fan en jävla skam. Jag svär jag kommer utvandra på riktigt.