Are you an intellectual?

Med jämna mellanrum kommer manin. Behovet av att intellektualisera och göra teorier. Då kommer också dödsförklaringar eller uttryck som "det nya svart" eller "är så 2007".
Det var inte länge sen jag skrev en reaktionskrönika mot detta "svensk hiphop är död" trots att jag skyr mycket av den. Någonstans måste faktiskt blaha-snacket få sig ett mothugg.

Så, hiphopen har dött igen. Efter Nas senaste album, Hiphop is dead bröt diskussioner ut i USA. Är den? När dog den och varför är den död? Jag vet inte hur många som faktiskt analyserade vad det var han sa. Låten och första singeln med samma titel togs och tas emot med bokstavlighet av många. Men vad Nas säger är "If hiphop should die, we die together".

Men det är inte första gången en rappares symoblism misstolkas som bokstavlighet - många beefs har startat på det sättet. Nu gav det istället upphov till en diskussion, som i sig motsäger dödsförklaringen. Men det finns många roliga bevis att visa upp.

I augusti åkte jag till Tjeckien. Eller närmare bestämt, Hradec Králove. En stad med en halv miljon invånare, ungefär två timmar öster om Prag. Ute på en gammal miltiärflygplats hade 20 000 hiphopare samlats. En fullständigt bisarr syn. Tusen och åter tusen ungdomar; tjecker, tyskar, polacker, greker, tre sjuka mates från Manchester och så ett helt häng från Växjö.
Överallt hiphopheads. Långa, korta, smala, tjocka. Tjejer, killar, par med barn och killar med doo-rags. Hiphopare i alla storlekar och äldrar. Hur lugnt som helst, soft stämning.

Hip Hop Kemp som festivalen heter, har i sitt manifest slagit fast att de bara bokar akter som de själva anser stå för den självständiga och berikande hiphopen. Och det gör Masta Ace, Black Milk, Mystic, Bahamadia, Redman och 50 andra namn jag varken hört om innan eller kommer ihåg. Aldrig för har jag varit på så mäktiga konserter som hiphop utomlands. Det här var en till merit på listan.

Kulturen har spridit sig så långt som från södra Bronx till en flygplats i Tjeckien där man dansar till morgontimmarna i flygplanshangarer. Classics och boom bap samsas med nya södern och grime. 30 år senare. Så om hiphop kan göra det, så är det en kraft som många underskattar. Eller inte bryr sig om eller framförallt inte förstår. Nas förklarar: "Most intellectuals will only half listen".



Min sista nöjeskrönika, publicerad på Smålandspostens nöjessidor 2007-09-28

3x nästan aktuellt

1. The Counters - Down in Mexico
Den är faktiskt från 1956 och var The Coasters allra första singel. Det speciella bandet balanserade ofta mellan komedi och musik på scen. Down in Mexico är en historia om en man i röd bandana och i Tarantinos Death Proof är det just till den här låten Kurt Russell får en lapdance.

2. Pharoahe Monch - Let's go
Årets roligaste outro med female old school rap som är hur snuskigt som helst. Hela nya skivan Desire är något att hänga i julgranen.

3. Redman - Pimp Nutz
Från senaste och efterlängade skivan Red gone wild. Alltid träffsäkra Reggie Noble levererar som vanligt humor med en twist. Och det bästa är att snubben verkligen kan rappa, eller ännu bättre; känna funken i varje beat. Vem väntar inte på Muddy Waters 2 som ska komma i november?

Publicerad på Smp Nöje 2007-09-22

2 2's

(hiphop)
50 cent
Curtis
2 av 5


Det fanns en tid när Curtis Jackson var en snubbe med mycket otur och faktiskt, en del saker på hjärtat. Sen kom berömmelsen. Och med den ett nytt liv, ett liv så fett att det bokstavligen slukade upp mannen. Numera är 50 cent en nidbild av hiphop och har snarare blivit 00-talets LL Cool J. Han rappar inte speciellt bra, vad som hände med den förmågan är det inte många som vet. På så sätt är inte det tredje, självbetitlade albumet värre än sin föregångare. Det känns dock som en upprepning för nog är det samma ämnen som stöts: mycket vapen, en del crack, egocentrism och sex. Med andra ord: vad är nytt? Det är egentligen bara två beats (Straight to the bank och I get money) som förtjänar ens öra. Men det spelar ingen roll för den här skivan kommer hitta dig ändå.
(G-Unit/Aftermath)


(hiphop)
Kanye West
Graduation
2 av 5

Det är lätt att bli stor när man gör sig själv stor. Kanyes ego är nästan lika känt som hans musik, det senare är dock inte lika dåligt. Efter mäktiga Jesus Walks är det dock svårt att leverera något lika slagkraftigt. Det märktes på Late Registration och det märks på den här tredje skivan. Det finns liksom ingenting att haka sig fast vid på samma sätt. Graduation har ett par pärlor rent musikmässigt, speciellt Drunk and hot girls med Mos Def. Kanyes fingerkänsla för instrument och samplingar är det inte fel på. Han lyckas faktiskt förnya sig själv och skapa intressanta ljudbilder med både stråkar och sina trummor. Synd bara att det går förlorat när han öppnar munnen för att rappa. Det har egentligen varit hans problem hela tiden, och trots att han blivit bättre, håller det fortfarande inte måttet för att kontrollera en mick. Speciellt inte när det medryckande saknas.
(Roc-a-fella)




Recensioner publicerade på Smålandspostens nöjessidor, 2007-09-15

Have you heard?

You sit on yo hand til yo hand turned on
then you jerk your penis til you start to whaaaa
all alone in the crib, you know what I did?
I gave myself a finger til I let out some kids