tupac bor i min källare

Inget att fastna för

2010-05-11T19:33:00.002+02:00

En skärmdump som man klickar på för att läsa hela recensionen.

När mailet "vill du recensera Sage Francis nya skiva?" kom, dröjde svaret. Ville jag det? Sen sa jag att jag aldrig lockats att lyssna på honom - men att jag kunde ge plattan en chans. Känns som det var länge sen jag skrev en skivrecension. Plus jag behöver utmaningen?

En vecka, säkert någon dag till är många dagar att få lyssna. I den här professionen ska man ibland bilda sig en grundad uppfattning och formulera den så man inte skäms för att skriva under med sitt namn - på tre, fyra dagar.

Ända sen jag började recensera skivor har jag känt ett konstigt obehag. Självklart är både skitkul och bortskämt att få se skivsamlingen fyllas upp. Visserligen också med mycket jag aldrig hade övervägt köpa. Både det bra och det dåliga.

Men. Det finns också en ångest i att bedöma andras konst när man inte är konstnär själv. "Gör det bättre själv då" dödar kritik. Det gör det.

Jag tog uppdraget att recensera Sage Francis nya album Li(f)e. Tyvärr kunde jag inte motbevisa mig själv. Tvärtom såg jag vad kände så mycket klarare. Och jag satte ord på det.

NY-Z: en kort dokumentär

2010-04-19T16:26:00.002+02:00

Vackert svartvitt om Jay-Z:s turnépremiär med "Blueprint 3" i höstas.

Sydsvenska mord 2009

2010-04-16T11:10:00.003+02:00

Kartläggning publicerad i Kvällsposten 11 april 2010.

Sorgen är enorm

2010-04-16T11:08:00.003+02:00

Artikel publicerad i Kvällsposten 10 april 2010.

Bort med Skånehataren

2010-04-16T11:06:00.003+02:00

Artikel publicerad i Kvällsposten 8 april 2010.

Babyboom på Ystads Djurpark

2010-04-16T11:02:00.002+02:00

Artikel publicerad i Kvällsposten 2 april 2010.

Plockat från kommande skivsläpp

2010-04-13T19:51:00.004+02:00

Våren är fullspäckad av skivsläpp - men mycket är tyvärr ointressant. Alla vill hypa sina släpp och ett par av dem som lyckats bäst är Reflection Eternal som släpper sin andra skiva. Tyvärr har de båda första låtarna varit... tråkiga. Sen kom "Strangers". Ingen banger den heller, men den höjer i alla fall hoppet inför releasen av "Revolutions Per Minute" den 18 maj.

Murs & 9th Wonders andra skiva ihop låter lite lockande. "The Fornever" släpptes idag. Tråkig gäst i Sick Jacken här nedan: singeln "The Problem Is". Murs är en underskattad rappare? Och med underskattad menar jag - inte tillräckligt framgångsrik trots sina skills.

Sist men inte minst, en södernduo som minst sagt är ojämn. 8Ball & MJG leverar en låt som kommer nöta på många dansgolv. Iaf i USA.

Utgå genom presentbutiken? Bankys trailer

2010-04-12T20:56:00.003+02:00

Hypad. Hyllad. Här. Är Bankys film Exit Through The Gift Shop. Den visades under Sundance-festivalen i år. Alla snackade om han skulle vara där. Och det var han, inte på filmen men på gatorna. Efter sig lämnade han nämligen flera målningar.
De försvann visserligen i enlighet med stadens gatukonstpolicy.
Detta är historien om när Banksy vände kameran mot mannen som ville göra en film om honom.
Fem minuters trailer mmmm

Jag finns, jag syns

2010-04-11T18:10:00.003+02:00

Sista delen i artikelserien "Konsten att plats" - om reklam och gatukonst/graffiti i det offentliga rummet. Läs om Johanna - och om hur reklamföretagen berättigar sin existens.

Johanna Turner/DM
Johanna/reklamföretagen/DM

Artiklar publicerade i Malmö Fria Tidning 27 mars 2010

Festen är bäst

2010-04-11T17:31:00.005+02:00

Talib Kweli, Mejeriet, Lund, 7 februari

Det är något av ett motsatsförhållande. En duktig lyricist brukar inte vara en duktig liveartist. I alla fall inte som rappare. Det är svårt att ta till sig invecklade rimscheman och djupa budskap genom ett PA-system. Så även Talib Kwelis på Mejeriet. Ikväll nästan slutsålt, med låg åldersgräns, högt antal adidasjackor.
Kweli betar av karriären. Börjar kronologiskt med Reflection Eternal-material. Den äldre delen av publiken nickar lite extra. Han gör ett medley, kortar ner sina låtar och det är nästan ett måste för att man ska orka stå kvar och gunga. Om slött material inte gör sig på scen, gör nytt sig ännu sämre. Även om det är kul att höra att Reflection Eternal släpper nya skivan »Revolutions Per Minute« i april [edit: release uppskjuten till 18 maj].
När Kwelis egna katalog inte rockar tillräckligt slänger han in födelsedagshyllningar till Bob Marley och J Dilla. Plus lite hiphop-klassiker som allmänt sjung med-gods.
Talib är taggad. Han har dessutom hört att Alkoholiks-legenden J-Ro bor i Malmö och har självklart bjudit in honom. Med en flaska Henny i handen skålar han till sina hits. Hans champagnebeväpnade polare sprutar ner publiken. Känns kanske icke-Kweli men blir också kvällens vändning. Nu är det fest.
Bpm-talet höjs i takt med stämningen och Kweli bjuder upp i »Get By« och »Say Something«. När han kallas in för ett extranummer ger han fem. Sen vill han efterfesta och tar upp säkert 50 pers på scen. »No autographs, no photos, I just wanna party« skriker han. Och det är nog det mest minnesvärda från kvällen.

Recension publicerad i Sonic #52 - 26 april 2010

Armand är mästarnas mästare

2010-03-31T15:00:00.002+02:00

Den bästa vinnarintervjun läser du här. (Klicka på bilden)
Publicerad i Kvällsposten 31 mars

Triangeln uncovered

2010-03-27T14:48:00.002+02:00

Publicerad i Kvällsposten 26 mars 2010

Första gången löp

2010-03-24T12:26:00.003+02:00

Om denna fantastiska nya migränmedicin. Skratta på – miljoner människor lider!
Publicerad i Kvällsposten/Expressen 23 mars 2010

Andra typer av hundar

2010-03-19T17:57:00.006+02:00

Inte så mycket Snoop – men väl rondellhundar och kamphundar. Äntligen har de webbat två av mina artiklar på Expressen/Kvällsposten. Het debatt följer. Klicka på skärmdumparna för att läsa.

Publicerat Kvällsposten/Expressen 19 mars 2010

Lagom upphetsande comeback?

2010-03-18T09:25:00.000+02:00

Eller vad säger ni om denna första singel från Reflection Eternal?
Talib spelade denna nya låt på Mejeriet i februari. Här är singeln »In This World« med Hi-Tek på Mpc i bakgrunden. Självklart var Kweli tvungen att använda propsen från Jay-Z. Påminner mig om vad han sa när han först fick höra Jiggas ord: »Jag visste inte ens att han visste vem jag var«

Mer än klotter

2010-03-17T15:09:00.002+02:00

Läs andra delen i min artikelserie om det offentliga rummet. Vilken plats har och tar gatukonst och graffiti? Kolbjörn Guwallius intervjuas. Han släppte nyligen boken »Sätta färg på staden«, läs mer om den här.

Kolbjörn Guwallius/DM

Publicerat i Malmö Fria Tidning/Landet Runt 6 mars 2010

Ett album räcker inte läng(r)e

2010-03-17T12:23:00.004+02:00

Snoop släppte sin tionde skiva »Malice N Wonderland« i december. Nu gör han en re-issue som kommer till helgen. Sju nya låtar. OCH en film. »More Malice« heter den och trailern bådar gott:

R.I.P B.I.G Pt II

2010-03-17T12:17:00.001+02:00

Först gjorde de en ny mix av »Flava In Ya Ear«. Nu kommer en till: »One More Chance«. Fantastiskt fint – man skulle kanske bli VJ.

Vem tar plats i staden?

2010-03-16T14:48:00.004+02:00

Min artikelserie om det offentliga rummet går nu i Malmö Fria Tidning. Först: en intervju med professor Tomas Wikström om våra gemensamma utrymmen och vem som har rätt att sätta spår där. Läs den nedan. Två avsnitt till följer.

Tomas Wikström/DM Tomas Wikström2/DM

Publicerat i Malmö Fria Tidning/Landet Runt 27 februari 2010

NYC-kärlek gånger 35 000

2010-03-15T12:24:00.003+02:00

Kolla denna underbart vackra, pilliga, ambitiösa skildringen av världens huvudstad. 35 000 stillbilder made this – eller egentligen Sam O'Hare.

R.I.P B.I.G

2010-03-09T21:57:00.005+02:00

Hur skulle hiphop vara om B.I.G fortfarande levde?

En sån fråga kallas kontrafaktisk av historikerna. Det att undersöka vad som hade hänt om inte...
Jo, J.Period är historiker på sitt sätt. Varje 9 mars sedan 2007 har han lagt Biggie-rap på beats som kom till efter hans bortgång.

I år har J.Period slagit ihop sitt projekt med Ralph McDaniels. Vem då?
Radiovärd på Hot 97.
Grundare av Video Music Box - tidigt musikvideoprogam för en urban publik.
"a hip-hop culture pioneer, entrepreneur, and visionary" enligt Wikipedia. Bara en sån sak.

Tillsammans har de gjort en remix på klassikern Flava in ya ear. Plus video. 1.40 kort.

2x du kanske inte gillar den nu men du kommer höra den så många gånger att du lär dig gilla den

2010-03-03T23:16:00.006+02:00

St John's Dance - The Plot (m Adam Tensta, Eboi och Dida plus STOR på hooken)

DJ Khaled - All I Do Is Win ft T-Pain, Ludacris, Rick Ross & Snoop Dogg

Snygg parkour

2010-02-16T16:29:00.001+02:00

Hippare Hoppare

2010-02-14T23:36:00.004+02:00

Jag vet att alla inte kollar på Melodifestivalen. Men missa inte Dogges collab med Andra Generationen - ett balkanband. Tillsammans gör de Hippare Hoppare och spelar "balkanreggaeton". Haha.

Yes it is, it's a magic number

2010-02-14T22:31:00.011+02:00

Posdnuos aka Mercenary aka Plug One akaPlug Wonder Why

Trugoy the Dove aka Plug Two
De La Soul, Vega, Köpenhamn, 9 december 2009

Första rysningen kommer innan trion är komplett på scen. Väntan har varit lång och intresset måttligt för de två akter som skulle värmt upp oss: MED och Guilty Simpsons. De är duktiga men de är inte De La Soul.

Trion är här för att de firar 20 år sedan debuten »Three Feet High &Rising«. En milstolpe till skiva och gruppens främsta framgång. Och så var det den där rysningen. Framkallad bara av att få vara delaktig i att kalla fram dem med »De La, De La, De La«.

Med sig har de tiomannabandet RhytmRoots All Stars. Det innebär blås och percussion och allt annat man behöver för att få vilken hiphop som helst att lämpa sig bättre för konsert. Ryktet sa att de skulle spela »Three Feet High &Rising« från början till slut. Istället inleder de med en cover av The Clashs »This Is Radio Clash«.

Låtarna avlöser varandra utan mellansnack i början. Vi dansar och skriker precis det vi ska skrika. Någon längst fram viftar med ett LP-ex av »Stakes Is High« och får höra den. Det känns rentav förlösande att semästerbeatet komma till liv live.Så känns det hela tiden. Kanske framförallt under »All Good« som är så fulländad den kan bli utan Chaka Khan närvarande.

För 20 år sedan, när ljuset såg De La Soul, kallade Arsenio Hall dem för »Hip Hop Hippies«. Det slår mig att de fortfarande känns som det. Av den enkla anledningen att de sprider glädje till alla som ser dem. 39, 40 och 41 år gamla springer de runt på Vegas scen, svettas kopiösa mängder och ger. De har så kul att man som åskådare inte kan motstå att smittas. Tre är ett magiskt nummer.

DANINA MAHMUTOVIC FOTO: HW

Recension publicerad i Sonic #51 - 12 februari 2010

Jag tar ner fötterna från bordet och hoppar ur soffan ändå fan

2010-02-03T15:28:00.000+02:00

För jag skrev i min recension av Näääk Vem? just detta om just denna låten. Att det inte fanns ngt som fick mig att göra all of the above. Och jag hade fel för kanske ett par veckor senare blastade jag Namnet va Nääkish på en förfest och var glad och så har jag hårdbevakat släppet av den här videon. Och nu är den här! Samtidigt meddelas att Näääk blir förband åt Talib Kweli på Mejeriet på söndag. Ses där, jag är med block.

Missa inte: historien bakom hitsen

2010-02-02T14:47:00.002+02:00

SVT sänder just nu en serie i sex delar: Hitlåtens historia heter den. Underbart grepp att ta tre minuter och dra ut till en historia på 30 minuter. I seriens andra del dissikeras Jay-Z:s Hard Knock Life (Ghetto Anthem). Ett fantastiskt avsnitt som undersöker samplingen (från musikalen Annie, ni vet), produktionen (beatet gjort av 45 King), hur det hamnade i Jiggas händer, inspelningen av låten, och så avtrycket den lämnade. Hova är såklart med. Missa inte denna fina bit av populärhistoria. Kan bara ses på SVT Play fram till 1 mars.
Och big up till producenten Kristin Henriksson som gjort ett sjukt intressant program.

Att pumpa i helgen

2010-01-26T12:26:00.004+02:00

Eller kanske en trist tisdag? Övertung "comeback" av Ms Dynamite.

"What do you call alternative medicine that's been proved to work?"

2010-01-26T11:25:00.000+02:00

Australiensk mångsysslare tar fasta på vetenskapen. Tim Minchin heter han och han är trött på att alternativmedicin har minsta legitimitet, på spådamer och allt annat som inte är rationellt. Jag kan nog inte hålla med om denna vetenskap-ism men fan vilken snygg trailer han gjort. Längre film kommer under året.

Äntligen video

2010-01-25T18:04:00.001+02:00

Förstå att de är smutsiga för mig

2010-01-22T14:46:00.004+02:00

Jag föll för den sent men jag föll för den hårt. Det finns vissa låtar som bara talar till en - får en att känna sig hemma eller komma ihåg ett gammalt hemma. Refrängen för mig tillbaka till tiden på Araby. Den får mig att inse vilka platser i ens liv som har format en. Byggt upp en. Rustat en.
Jag blev gussen på bussen igen när jag lyssnade på Lilla Shorty. Sju gånger säkert i sätet på linje sju.

Se De La Soul

2010-01-18T17:30:00.000+02:00

2009 års bästa konsert var ändå The 3 Ft High & Still Rising Tour. Alltså, stoppet De La Soul gjorde i Köpenhamn för att fira 20 år sen debuten. Jag recenserar konserten i Sonic #51 som kommer 12 februari men inte ens jag kan förklara det lika bra som en video.

Om man klickar HÄR kan man se hela deras konsert från Paris. Det är samma turné och även om konserten i Köpenhamn såklart skiljde sig, kan jag känna igen känslan.

Bomba det

2010-01-14T12:49:00.001+02:00

»I was, after the fashion of humanity, in love in my name, and, as young educated people commonly do, I wrote it everywhere« Goethe, Poetry & Truth (1811)

Så inleds dokumentärfilmen »Bomb It« om graffitimålare och gatukonstnärer världen över.

Det roliga är att oavsett land så diskuteras samma saker. Det offentliga rummet. Vem som äger det. Vad som får synas. Vad som inte får synas. Argument slungas fram och tillbaka liksom målningar tvättas bort från väggar, väggar blir målade igen och igen och...

De många intervjupersonerna i »Bomb It« snackar om samma saker som jag hör folk i Sverige snacka om, exempelvis: »The Broken Window Theory«. Den har såklart kopplingar till Stockholms nolltolerans-policy.

Teorin är egentligen en bok från 1996 och heter Fixing Broken Windows: Restoring Order and Reducing Crime in Our Communities.
Kontentan: ett krossat fönster som förblir krossat leder till att fler fönster krossas. Graffiti som inte tvättas bort leder till mer graffiti. Och så växer brottsligheten i samma takt som samhället förfaller.

Lösningen? Att ta hand om de här småbrotten, medan de är små. Gör man så kommer 1) det avskräcka från just småbrott och »antisocial beteende« och 2) större brott förebyggas.
Jo, teorin sjösattes i New York och tog uttryck i nolltolerans mot att planka på tunnelbanan, dricka alkohol utomhus.
Polisen skulle agera mot denna typ av småförseelser bestämde borgmästare Guiliani. Det sägs att »brottsligheten minskade« i New York efteråt men det har starkt ifrågasatts. Såväl minskningen i sig som vad orsakerna bakom minskningen skulle vara.

Kolla på trailern och när du blivit hooked så kan du se HELA filmen GRATIS här. Det är värt det.

Timbaland drar sitt eget namn i smutsen

2009-12-18T19:19:00.003+02:00

Väldigt lite på stjärnspäckade »Shock Value II« gör Danina Mahmutovic intresserad. Hon tycker rentav att det är sorgligt att en producent av Timbalands dignitet släpper den här sortens skivor.

Klicka på bilden för att läsa recensionen (publicerades 8 december 2009)

Lyssna: Hur använder man musik som tortyr?

2009-12-08T12:00:00.000+02:00

Filmaren och musikern Peter Bryngelsson har undersökt kopplingen mellan musik och tortyr.
Hur går det till när man blir torterad med musik? Vilken musik funkar bäst? Lyssna på mitt reportage som sändes i Skurups närradio, torsdag 26 november.
(Om spelaren inte laddar, uppdatera sidan och försök igen.)

Ond musik. Reportage Danina Mahmutovic

Köpenhamntips: 20 år sedan Three Feet High & Rising

2009-12-07T21:44:00.004+02:00

De La Souls legendariska skiva från 1989. Det firas med jubileumsturné som kommer till Köpenhamn ja. 300 danska på Vega men de har med sig ett tiomannaband plus Guilty Simpson. Om du inte hört skivan Are You In? som kom i maj och som de gjorde med Nike av alla... Leta upp den. Här är en låt (inte video) som ett litet smakprov.

Dokumentärfilmklubben som överlever

2009-12-07T21:34:00.002+02:00

Klicka på bilden och läs min intervju med Doc Lounge Malmös Camilla Malmberg.
Plus "Svensk dokumentärfilm blöder"
Publicerat i Skurupsposten 4 december.

Rapåret 2009: Doktorn kan inte komma

2009-12-02T12:40:00.000+02:00

Vilken skiva som ännu inte släppts har - inte bara en egen sida på Wikipedia - utan en egen sida på Wikipedia med femtio (50) referenser?
Ja, det är »Detox«. Ja, det är Dr Dre.

Planerad release var 2004 och år för år har den skjutits upp - intill oändlighet kan tyckas. Jag minns förra årsskiftet när man satt och konstaterade samma sak som detta årsskiftet.

Den kom inte i år heller.

Hoppet växer såklart för varje år. 2009 var det ju läckor och reklam och PR-kampanjer - Aftermath släpper konjak och vodka till skivan. Tonvis med rykten. Rykten är det iofs alltid men det kändes som det här var året det skulle hända. Det var fel. Beskedet kom. »Detox« kommer 2010.

Den har skjutits på i sex år. Det sägs att han haft över 300 inspelade låtar... Nästan varenda jävel verkar ha varit inblandad på något sätt. Den ska bli perfektion. Pressure is on som man brukar säga. Fatta den hype som dragit ut i sex år. Risken för att den slår över i otålighet är stor. Eller det kanske det redan har gjort?

När man på rap.about.com gjorde en lista över »20 Most Anticipated Hip-Hop Albums of 2009« hamnade »Detox« tvåa. Efter hans protegé Eminem. Varför?

»Dr Dre swears that this is the year Detox will finally see the light of day. File this one under "I'll Believe It When I See It."«

Fatta pressen. Fatta bara med vilken super-lupp »Detox« kommer synas. Fatta vad jag fortfarande längtar. Det är trots allt Dr Dre och det är trots allt hans »sista« skiva.

Om du missat - här är Doktorns reklam som jag skrev om.

»Om den är lika bra som Dr Pepper-reklamen han gjorde, har vi inget att oroa oss för.«

När han tar över är det »Shit Popped Off« med T.I han spelar. En läcka eller icke-läcka jag vet inte, men den är ska vara med på Skivan som aldrig tycks komma. 2009 års bästa osläppta album. Kan man säga så?

3x Hur helgen blir het

2009-11-27T16:00:00.002+02:00

X Såhär. Om du hatar på DJ Hero, inte har råd med DJ Hero eller inte vet vad DJ Hero är... kommer här en fantastisk sajt.

TWO YOUTUBEVIDEOS AND A MOTHERFUCKING CROSSFADER (dot com)

är allt som behövs egentligen.

Lite en reaktion (därav »motherfucking«) mot att DJ Hero är så otroligt simpelt (men det ska det vara tycker jag.) Och även om jag är en motståndare till Youtube-fester så får jag ändå aldrig min röst hörd. Så jo, detta kan man använda och det blir roligare om man turas om och använder Youtube tillsammans än att en person dikterar hela skiten.

X Med hjälp av Chali 2na aka Rösten från splittrade och Jurassic 5 PLUS Rakaa Iriscience aka den duktiga men lättglömda från Dilated Peoples. De spelar på Loppen i Köpenhamn, kl 21, 150 danska. Sweet.

X Med hjälp av tung bas när Deng Deng Hifi gör comeback. Det utlovas »roots, dub och gammal mullrig digital dancehall från 70 och 80-talet ... strickly«. Celsiusgatan 31 i Malmö, kl 23 till sent, 60 svenska. Här hade jag varit om inte det i Kph varit.

Musikåret 2009

2009-11-27T15:56:00.001+02:00

Årets bästa låt: Dizzee Rascal - Bonkers . »A heavy bassline is my kind of silence«. Äta. Bas.

I övrigt var 2009 året då »Detox« inte kom. Skivan som Dr Dre kommer ha skjutit på i sex år och som ska lanseras med en egen konjak. Om den är lika bra som Dr Pepper-reklamen han gjorde har vi ingenting att oroa oss för.

2009 kommer också alltid att vara året då Michael Jackson dog.

2009 var året då det inte handlade om vem som gjorde det bästa albumet utan vem som hade minst antal dåliga låtar på sitt album. Låten regerar och Spotify levererar. Jag är tacksam för den tjänst som gör att jag kan lyssna på sånt jag inte ens pallar ladda ner.

Även om man kan sakna skivor som håller hela vägen så… hellre hundra bra låtar i handen än hundra dåliga album i handeln.

Publicerat i Sonic #50 november 2009

Rakim får mig att lyssna på »andlig musik«

2009-11-27T15:49:00.006+02:00

Rakim
The Seventh Seal
SMC/Border
Betyg av 8/10

Det sjunde inseglet är förutom en film, också en del i Uppenbarelseboken. Ett bibliskt avsnitt som behandlar jordens eventuella undergång och föga förvånande inspiration för religiöse Rakim. »The Seventh Seal« relaterar till det, förklarar han och brer på med nummerologiska idéer om siffran sju, vilken bokstav den motsvarar i alfabetet och gissa vilken plats singeln »Holy You Are« har på skivan?

Men det är inte det konstigaste. Tvärtom slås man av hur en person som kan verka så sekteristisk samtidigt lyckas framstå som så vettig.

För visst handlar det mycket om Gud och så sitter man där och tänker på när religion var sexigt senast och vad det är som skulle locka en att ens lyssna på typ »andlig musik«. Och det gör Rakim med sin auktoritet och plats i hiphophistorien. Rapparnas favoritrappare på riktigt och det är inte utan anledning.

Att han numera är 41 år gammal och inte har släppt ett album på tio år gör honom mer efterlängtad än daterad. Skills är skills och helt ärligt känns det som en befrielse att lyssna på en så begåvad lyricist.

Lägg till hans förmåga att omge sig med människor som kan göra det han inte själv kan. Beats som håller kvar örat. Som underbara Nottz-produktionen i »Man Above« och de flesta andra beats för den delen. Men kanske framförallt refrängerna som knyter ihop spår med spår. Radar upp låtarna för att överträffa varandra och toppa i »Satisfaction Guaranteed«.

Visst dalar det lite i slutet och det finns ingen riktig banger och det är definitivt inte »nyskapande« hiphop.

Men det har vi fan för mycket av ändå.

Recension publicerad i Sonic #50 november 2009

Malmötips: Sonic firar 50!

2009-11-26T16:43:00.002+02:00

All info hittar du HÄR.

Ställer stora frågor, men vad kommer de få för svar?

2009-11-22T23:03:00.006+02:00

Presentationen av Gangstaz Paradise var just en presentation. Filmen klipps ihop i detta nu och väntas ha premiär i febrari/mars 2010. Av trailern vi fick se igår verkar det här vara en dokumentärfilm...
...vars amerikanska berättarröst som för tankarna till Beef-filmerna. Tempot är detsamma och ljudeffekterna liknande.
...vars filmcrew fick uppleva pistolviftande och såg att LA:s gäng inte har somnat in.
...som vill ta reda på orönta svar om ansvar. Alltså vilket ansvar har rapparna för våld och misogyni och allt annat som hiphop beskylls för?

Effektfulla fyra minuter i trailern men jag lämnas med en känsla om »vad fick de egentligen för svar« och om de verkligen lyckas uppfylla sitt syfte. Är väldigt spänd på att se resultatet.

När man tar på sig uppgiften att söka svar på sådana stora frågor får man leverera mer än ihåliga anledningar vi hört förr. Som att »jag skildrar bara den verklighet jag ser« eller »jag glorifierar inte.«

Obama hade ett svar på det där och han sa att hiphop borde inte bara vara en spegel av samhället... Det är enkelt men kanske kan presidenten nå någon någonstans?

Att skildra är också att reproducera och visst finns det rappare som kommit för lätt undan de svåra frågorna. Och med deras pondus och kändis-aura är det inte lätt fortsätta pusha. Speciellt inte om en vänskapsband till intervjupersonerna (Snoop Dogg i det här fallet) är själva förutsättningen för att crewet fick göra filmen.

Det här är allmänna tankar av en knappt 25 minuter lång presentation av teamets work-in-progress.

Om inte annat så tycker jag det är sjukt nyttigt att föra upp frågan på tal. Jag bara hoppas och hoppas att dokumentären ska kunna ge mig svar och argument när jag försvarar den kultur jag älskar. För känsloargument är det lättaste och svåraste att avfärda....

Lätt för motståndaren, svårt för en själv.

Malmötips: Gangstaz Paradise

2009-11-22T14:02:00.003+02:00

Det är Sensurrounds sista dag och det bästa ska väl komma sist?
Gänget bakom filmen Gangstaz Paradise håller i en Work-in-progress och snackar om gangstarap med bl. a Snoop och Ice Cube. De snackar influenser och ursprung men också artist-ansvar.
Kl 18 på Panora och det är gratis och gott.

Fyndet: U-God ft Meth - Wu-Tang (låt)

2009-11-21T20:31:00.005+02:00

Björklund tror att Balkan ligger i Malmö

2009-11-20T15:03:00.003+02:00

I sitt tal på Folkpartiets landsmöte i Växjö vet inte partiledaren vad han talar om.
- Visst hade väl Sverige varit fattigare utan Zlatan, uppvuxen på Balkan, sa Jan Björklund enligt Sydsvenskan.
Alla vi som vet att Zlatan är både född och uppvuxen i Malmö kan skratta.

Björklund kallar det för "en lapsus" - ett omedvetet misstag. Men det är bara medvetet när han försöker plocka politiska poänger på Koungen. Björklund! Rör inte vår Zlatan!

På FP:s hemsida ändrades det snabbt i det skrivna talet till:
"Och visst hade väl Sverige varit fattigare utan Zlatan, med rötterna på Balkan".

Tur att det finns media på plats som kan se igenom efterhandskonstruktionen.

Musik som hjärta och smärta

2009-11-19T16:44:00.003+02:00

Installationen där man kan lyssna på musiken som använts för tortyr.

Musik är nära vän med frihet. Men i fångenskap används den ibland som mental terror. Tortyr som inte lämnar synliga spår men som bryter ner psyken mer effektivt än fysiskt våld.
Nästa år är det premiär för dokumentären »Musik som gör ont«.

Belysningen är dämpad och det blir publiken också. En föreläsning, ett samtal kring ett arbete, »work in progress« till och med, är kanske inte ultimat när man ska skildra en stämning.

Den här gången är det det.

Det är inte fler än femton personer som kommit för att lyssna på Peter Bryngelsson på Inkonst i Malmö. Han ska tala om det fyra år långa arbete han lagt ner på efterforskningar kring musik. Det låter i sig inte unikt. Om det inte vore för kopplingen: musik och tortyr.

Bryngelsson är pedagogiskt kronologisk och talar om hur musik varit en del av krig sedan 1500-talet. Om Marseljäsen som vann över franska armén till Napoleons sida. Och sedan om tortyren som han menar härstammar från andra världskriget. Hur de franska motståndsmännen som föll offer för den sedan själva använde den i Algeriet. Lärde ut den till CIA på 1950- och 60-talet. Hur de i sin tur utbildade sydamerikanska regimer i Chile, Argentina, Uruguay.

I det senare landet satt Nestor i fängelse, blev torterad med ljud. En radiokanal som gick dygnet runt. Som han inte hade en chans att stänga av. Bryngelsson spelar upp låtarna Nestor minns. »Yellow Submarine« på spanska och någon plojlåt som går »hoppa, hoppa, hoppa« och det var de tvungna att göra också, fångarna. Vi hör intervjun med Nestor och hur han börjar gråta.

Skulden lägger sig över rummet och musiken är nästan outhärdlig att lyssna på. Denna konstform som ger så mycket glädje och avkoppling och hjälper oss att uttrycka varma, kalla – mänskliga känslor… I händerna på omänskliga tortyrutövare.

Bryngelsson pausar. Han kan ju göra det. Påminner publiken om detta privilegium. Går snabbt igenom historien från musikbomber på Balkan till musikpropaganda i Rwanda. Vi förstår inte språket och visst svänger musiken men den handlar också om hur man ska utrota tutsier. Tystnad.

Känn på de här två orden: Vitt brus.

Man kan nästan höra hur det låter. Denna ljudkuliss som britterna använde på sina IRA-fångar. Rycker till när det går igång och trettio sekunder är för mycket. Åtta till sexton timmar i sträck brukar tortyren bestå av, förklarar Bryngelsson. Man hör hur någon skakar av sig rysningen.

Utanför, i foajén finns en installation. En plåtburk, inte mer än 170 hög och 150 cm bred. Inredd med en stol. Under stolen en cd-spelare, på stolen ett par hörlurar. En ensam glödlampa dinglar i taket.

Här kan man lyssna på tortyr.

Det är intressant men bara om man kommer ihåg man kan byta låt. Att man kan sänka volymen. Att man inte tappat uppfattningen om tid och rum. Att man kan resa sig från den lilla stolen och gå när man vill.

DaninaMahmutović

Islamisk hiphop - möjlighet eller motsägelse?

2009-11-19T16:26:00.004+02:00

Kid Dragon och DJ Raichous. Muslimer. Och DJ:s. (Foto: deentight.com)

Förbjuder islam musik? På den till synes enkla frågan finns bara svåra svar. I dokumentären »Deen Tight«får vi följa med muslimer i USA och Storbritannien i deras balansgång mellan kultur och religion.

Filmaren Mustafa Davis började ifrågasätta den utbredda musikkultur som har tagit över i USA. Hiphop. Han beskriver den som materialistisk, våldsam och kvinnoförnedrande.

- Hur kan man använda den kulturen för att förmedla ett andligt budskap? frågade han sig själv och bestämde sig för att passa vidare frågan till amerikanska och brittiska muslimer som utövade något av hiphopens fyra element.

Han ville också ta reda på hur artisterna positionerade sig gentemot det faktum att många anser att musik är förbjudet inom islam. Haram. Som Mustafa Davis uttrycker det i filmen:

– Jag visste att jag skulle ställa frågor som de själva kanske inte ens skulle kunna svara på.

»Deen Tight« hade Sverigepremiär i Malmö under filmfestivalen Sensurround och var en del i temat »Musik och islam« – ett samarbete med Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.

»Deen« är det vardagliga uttryck som används för religion. »Tight« är tight men också bra och grymt – bejakande helt enkelt. Det knyter an till kärnfrågan om hur man kan hänge sig islam samtidigt som man utövar något islam är misstänksamt till.

Rachael eller DJ Raichous som hon kallar sig, ser hellre likheten än konflikten:

– Att vara en »crate digger«, gräva i skivbackarna, hitta den där perfekta skivan, det är närmast religiöst för mig. Essensen i grävandet är samma som i religionen. Jag gräver i mig själv. För mig handlar det om att ta skelettet av islam och sätta det i den amerikanska kroppen. Den amerikanska kulturen.

Många i »Deen Tight« anser att det är bättre att de är med och skapar något positivt än att »de onda krafterna« får stå oemotsagda. De använder termen »dawah« för att legitimera musiken som oavsett innehåll inte ses med blida ögon av alla.

Jonas Otterbeck är docent i islamologi vid Lunds universitet och håller i samtalet efter filmvisningen. Han förklarar termen:

– Dawah betyder »inbjudan till islam» eller egentligen »uppvaknande« som man kan sprida till både muslimer och icke-muslimer. Det är en slags missionärstanke, säger han och fortsätter:

– Dawah användes av alla muslimer som inte bodde i islamiska stater, man ansåg att man kan ”bara” vara muslim där om man gör dawah.

Motsättningen handlar egentligen om hur man ska tolka islams inställning till musik. Det finns ingenting i Koranen som förbjuder musik, däremot finns det en vers i Haditherna där man talar om »lättvindligt prat«. Detta har många gånger tolkats som musik.Men det är just en tolkning. Haditherna är de islamiska traditionerna som handlar om hur Mohammed levde och som man försöker använda för vägledning. Olika tolkningar är oftast knutna till olika grupper:

– Det finns de moralkonservativa som säger att det är haram och de har mycket pengar vilket gör att de hörs mest. Men det finns också en känd liberal shah som säger »jag är muslim, inte polis«,säger Jonas Otterbeck.

– Det finns ingenting klart som säger det ena eller andra, allt är tolkningar! Ingen försvarar sexuella texter men det finns många olika uppfattningar i frågan och då säger läran att man ska respektera varandra, säger Jonas Otterbeck.

Flera av rapparna i »Deen Tight« kom i kontakt med islam genom just hiphop. En av de första samplingarna i rapmusik var ett tal av Malcolm X. Breakaren Pop Master Fabel berättar om de breakbeats de brukade dansa till där man scratchade in själva ordet »islam«. Om hur »salam aleikum« blev ett rop till publiken och responsen såklart »aleikum salam«

Gruppen Remarkable Current i Kalifornien samlas kring sin tro. De använder musiken för att diskutera livet som amerikanska muslimer. Även om musikerna i filmen är medvetna om den tvetydiga inställningen som religionen har till musik, känner de att de inte kan överge sin kultur. En rappare berättar:

– När jag lärde mig om islam sa vår imam: »Fråga mig inte ens om musik« men jag tog mod till mig och förklarade min situation för honom och han sa: »Om du tror att det du gör kan gagna andra muslimer. Gör det.«

Ytterligare en röst i »Deen Tight«:
– Det finns inte en kultur som inte har musik. Snarare har det blivit så att om man inte har musik så saknar man något fundamentalt.

– Islam ska föra dig närmare ditt folk, inte dela dig från ditt folk.

Under Sensurround visades också filmen »I Love Hip Hop In Morocco« som handlar om unga rappares och DJ:s kamp om att få anordna Marockos första hiphopfestival. Artisterna där brottats snarare med problem som att inte ha pengar och att inte få kritisera monarkin än reflekterar kring huruvida de FÅR göra musik eller inte. Marocko är en islamisk stat.

– Det känns som att de amerikanska muslimerna – som är konvertiter – måste överkompensera på något sätt, säger Mark LeVine efter visningen av »Deen Tight«. Han har skrivit boken »Heavy Metal Islam« och upplevt inställningen från Marocko i såväl Iran och Pakistan.

Adisa Banjoko är hiphopjournalist i USA och intervjuas i »Deen Tight«. Han är övertygad om att hiphop har en viktig kraft:
– Mohammed talade folkets språk. Idag är hiphop ungdomens och därmed också folkets språk.

Danina Mahmutović

Rakim och världens undergång

2009-11-16T17:09:00.008+02:00

Rakims hemsida är fantastiskt domedag-isk inför släppet av hans album imorgon, 17 november. The Seventh Seal är hans sjunde skiva - om man räknar de fyra han gjorde med Eric B, och det gör man ju.
Men det är såklart också en Ingmar Bergman-film och framförallt ett kapitel i Johannes Uppenbarelse som handlar om... just det, jordens undergång. Typ.

Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad, som varade vid pass en halv timme. Och jag fick se de sju änglar, som stå inför Gud; åt dem gåvos sju basuner.

Det är inte meningen att låta raljerande eller skeptisk till den bibliska kopplingen. Jag gillade och gillar den här skivan. Som fan! Hade såklart inte skrivit om den annars. Hör och ropa i kör: Thank God for the God MC. Walk These Streets ft. Maino

Malmötips: I Love Hip Hop In Morocco

2009-11-15T16:37:00.006+02:00

Imorgon, måndag 16 november, startar musikfilmsfestivalen Sensurround i Malmö & Lund.
Finns mycket smått och gott men här är första tipset (i min smak såklart, vad är annars ett tips)

Hiphop är inte död. Trots sådana ihärdiga påståenden och obduktionsrapporter. Jag har alltid hävdat att hiphop inte alls är död. Den lever ju inom mig och tusen och tusen andra huvuden. Det är så lätt att sitta i Sverige eller USA och dödförklara en hel kultur - som faktiskt finns i princip överallt. Marocko till exempel.

I Love Hip Hop In Morocco handlar om just kärleken till musiken, kulturen och artisternas jakt på pengar för att anordna en festival. Visas GRATIS på Kulturplats Lagret (Friisgatan 15 b): måndag kl 18.

"Det förändrade världen jag kände till"

2009-11-12T14:40:00.004+02:00

Alexander Bareis var 18 år när muren föll. Han kommer från Pforzheim i sydvästra Tyskland, men har bott i Sverige sedan 1994. Som ung var han ofta i Västberlin.

– Min farbror bodde nära muren och vi cyklade längs den. Berlin är platt och vid muren var det otrafikerat. Det fanns utsiktsplattformer på västsidan och vi brukade göra ett experiment, ställa oss där och se hur lång tid det tog innan vi blev upptäckta av en vakt på östsidan. Det slog aldrig fel men man såg inte så mycket av DDR mer än taggtråd.
Han minns hur det var att åka över gränsen, hur hans föräldrar tyckte det var obehagligt att lämna ifrån sig passen till vakter med k-pister.

– Världens mest och hårdast bevakade gräns, det fanns inget jämförbart på den tiden. Jag kan tänka mig gränsen mellan Nord- och Sydkorea som motsvarighet.

– För mig har muren alltid funnits där. Som en logisk konsekvens av tyskarnas skuld. En historisk och kollektiv skuld. Jag har gått igenom Tredje riket hela min skolgång, från första till sista klass i olika grad. Lite var det ”rätt åt oss” att vi hade en mur i vår huvudstad. Man accepterade den och var van vid den. Mina förfäder dödade sex miljoner människor – en mur var ett litet pris att betala.

Kommer du ihåg när muren föll?
– Det finns inte en tysk som inte minns när muren föll. Först trodde ingen att det skulle hända, vi var ju uppvuxna med den. Det var mest de konservativa politikerna som argumenterade för ett enat Tyskland. Vi såg dem som högervridna och bakåtsträvande. De ville ha Tysklands gamla gränser. Men vilka gränser är det? Det var ingen självklarhet att man skulle ”ta över” DDR.

– Det är lätt att med facit i hand säga ”självklart skulle muren falla”. Men varför skulle DDR försvinna? Hur skulle det gå till? Många sa att låt oss ta det lugnt, men Helmut Kohl körde på. Det var nog mycket tack vare hans nära vänskap med Gorbatjov.

Hur var stämningen i november 1989?
– Fullständigt euforisk. Samtidigt fanns det en ängslighet; vad ska hända nu? Östtyskland såg ut som något från 1950-talet med dålig belysning och roliga bilar. Det var en enorm skillnad. Men ändå en glädje, 30-40 miljoner människor satt fängslade i en diktatur där politiska motståndare tystades och censuren var stenhård.

– Kohl sa att han såg blomstrande landskap men 40 år av planekonomi gjorde DDR bankrutt. Folk hade inte börjat rösta med fötterna annars. DDR var som en tunna utan botten som väst fick hälla pengar i. Man hade en speciell solidaritetsskatt som gick till återuppbyggnaden av öst. Det blev ett stort uppvaknande. Det dröjde inte länge innan tyskar på bägge sidor ville bygga upp muren igen. Västtyskarna tyckte det var surt att betala och östtyskarna längtade tillbaka. Man skapade till och med uttrycket ”ostalgi”. Östtyskarna eller Ossis som de också kallades, blev andra klassens medborgare. De fick lägre löner och får det än idag.

Vad är ditt starkaste minne?
– Jag minns själva natten, jag såg det på tv och skålade. Men mitt starkaste minne var från våren 1990 och vår klassresa till Berlin. Vi var med och hackade sönder muren. Man märkte att man var i en historisk omgivning. Något stort hände. Det låg en spänning i luften; vad kommer hända? Som västtysk var man lite av en förväntansfull åskådare medan östtyskarna såg friheten.

Många menar att det finns en ”mental mur” kvar. Vad tycker du om det?
– Jag upplever det numera på distans från Sverige men jag inbillar mig att jag fortfarande ser skillnader mellan öst och väst. Jag vill inte spä på klyschorna men det är klart att man kan se kulturella skillnader som haft med regimen att göra.

– Det är få människor förunnat att vara med om en så stor förändring. Man vet aldrig vad man får uppleva i framtiden men jag tror inte att jag kommer vara med om något större. Det förändrade världen jag kände till.

– Jag är väldigt glad att jag kan åka till Berlin och förklara för mina barn hur det har varit. Och att jag slipper förklara varför det går en mur genom Tysklands huvudstad.

Danina Mahmutović

Publicerad i Skurupsposten, fredag 6 november 2009

Foto: Scanpix (personen på bilden är inte personen som intervjuas) samt Lunds universitet: bilden på Alexander Bareis.

Inte wack

2009-11-10T22:25:00.003+02:00

Precis själv släppt släppte han sin debut 21 oktober. Ljummet mottagen av kritikerna: det blev en TREA. Inte i min bok.

Näääk
Näääk vem?
Slang musik/Devrim/Border
Betyg: 7 av 10

Han gjorde den svenska tolkningen av Wileys »Gangstas«. 150 000 Youtube-visningar senare är det dags för debutplattan tilllika frågan »Näääk vem?«.

Det blir en rättfram presentation och det med enklaste hiphop-formeln. Vardagsskildringar alltså, och det betyder fest, brudar, sprit, knatch och sprit igen. Inte på ett överflödigt amerikanskt sätt utan den svenska sorten typ byta bärs mot bit. Det är lätt att ha invändningar mot ett sådant rabblande men Näääk är en förutseende rappare. Redan i första låten konstaterar han »Ok jag röker weed, visst jag dricker öl, det är allt jag rappar om men det är allt jag fucking gör«. Det räcker faktiskt både som förklaring och ursäkt.

Men det hade såklart inte funkat utan Näääks kvalitéer. En skön röst som går hand i hand med ett naturligt flow och får skivan att andas »kick back relax«. Skivans producenter har definitivt byggt upp en ljudbild som passar för tillbakalutande. Mattias Caliste (han från Fjärde världen) och A.K. lyckas återanvända g-funk-synthen utan att det låter fattigt. De har också gjort en äkta singel i »Så jag lever mitt liv« där Näääk får till »För det du lägger låter nice, det jag lägger låter fett, så skillnaden i kvalité är som på cd och kassett«.

Ingeting sticker ut som direkt dåligt. Men ingenting får en att ta ner fötterna från bordet och hoppa upp ur soffan heller. Klubblåten »Namnet var Näääkish« till trots. »Näääk vem?« känns som en skiva av, om och för Näääk och hans polare och det är faktiskt en bra utgångspunkt för igenkänning.

Publicerad i Sonic #49, oktober 2009

Rättelse: Det är faktiskt i ANDRA låten han är förutseende.
(Foto: Pressbild)

Sprids till San Fran

2009-11-02T23:29:00.006+02:00

Ja, jag är en av de där människorna som googlar sig själv. Jag vill veta vad man kan få veta om mig. Det här fick jag veta: I San Francisco har det suttit någon kille och läst min artikel och använt den i sin power point-presentation. Frågeställningen? "How has Michael Jordan's popular Nike shoe design become a part of current hip hop culture?"
Har jag skrivit om detta? Nej.
Artikeln jag skrev publicerades i Smålandsposten 2004 och på numera nedlagda Flow Magazine. Det var där den var på engelska. "Diamonds... a contradiction for rappers". Fick mig att minnas de gamla goda tiderna. Detta är en artikel som jag fick mycket cred för typ "det påminner om gamla Mokkamekka" och "bra".

Därför här lite gräv i det egna arkivet. Det är definitivt inte mitt bästa arbete. Men det kan fan inte vara det sämsta heller. Döm själv:

People are murdered and maimed because of diamonds. It becomes especially contradictory when black rappers wearing heavy chains rap about oppression and the hard knock life. Big diamonds and platinum is the stuff to wear – how can that be so wrong? Diamonds are forever, right?

Illustration: Jakob Larsson. (Vad gör du nuförtiden? Googlar du också dig själv månne?)

En kavalkad av vad

2009-10-23T11:36:00.004+02:00

Efter nästan två år: här var min comeback i Smp:

Ken har en speciell pondus. Men tyvärr blir hans näst sista spelning i Sverige – på Oléo i Växjö – mer kvantitet på kort tid än kvalitet.

Ett ord i två bemärkelser ska komma och genomsyra hela kvällen. Effektivisering.
Innan det ens händer något annat på scen, gör DJ 2 Much skäl för sitt namn. Han som bara inte kan låta bli att använda effekterna som finns till hands. Låta en låt gå. Det ska visa sig att Ken Ring också är inne på det senare spåret.

Men innan dess är det dags för uppvärmning. Det är Pato Pooh som fått chansen att hänga med ut på Kens turné. Tyvärr är mickljudet alldeles för lågt för att man ska kunna höra vad han rappar om. Han får luta sig emot sina egna och sina lånade beats. Det är ok. Hans kvart på scen beskrivs dock bäst som en axelryckning.

På ett-slaget kommer den välbekanta rösten från någonstans. Wharrup! Och så på med denna låt som är nya skivans banger. Men inte för att Ken ska rappa den här och nu. Den inspelade versionen verkar duga bättre.
Ken framträder med uppdragen svart huva och går snabbt vidare till Ta det lugnt. Han säger att micken är kopplad till mixerbordet och att det är därför ljudet är så lågt. Det är en förklaring. Men definitivt ingen ursäkt. Inte för att just det ligger på Kens ansvar, men upplevelsen störs ändå.

Det som däremot ligger på Kens ansvar är upplägget. I princip är det bara två låtar som spelas i sin helhet. I övrigt är det en vers per låt och inte ens då har det känts som en hel vers. Snarare som ett blurr av en rappare som vill göra som amerikanska veteraner och visa upp sin breda katalog. Effektivisera. Ken är inte på den nivån där kvantitet håller som kvalitet. Han hinner med mycket på de dryga 25 minuter han står på scen, men det är på bekostnad av sitt eget material.
Speciellt jobbigt blir det när han inleder sin nostalgitripp med Eld och djupa vatten. Det var inte igår man hörde den. Och vi fick inte höra den igår heller.

Om en vecka flyttar Ken till Kenya. Det här var tydligen hans näst sista spelning i Sverige. Det känns som en grej som borde få en artist riktigt peppad på att göra ett bra framträdande live. Ken fick svårt att bära upp sin egen show, trots sin speciella pondus och person.
Man kan kanske inte förvänta sig så mycket av en klubbspelning – men klubbspelningar är väl det enda Växjö får i hiphopväg.

Publicerad i Smålandsposten, 5 oktober 2009

Return of the mack

2009-10-22T09:51:00.003+02:00

Min femtonde comeback, sex månaders semester. Nog sagt om det.
Dags att leverera. Här.

Och jag börjar way back. Denna fina uppsamling med ODB, Big Daddy Kane, Jay-Z och unga unga Shyheim. Fler ögon på den.

Se Biggie-filmen

2009-04-09T12:00:00.000+02:00

Till skillnad från Tyskland, Holland, Findand (!) och en drös andra europeiska länder får ju inte Sverige se filmen om Biggie. Det finns ingen som vill distribuera den här, tyvärr. Men.
Nu kan man se den om man klickar här och sen på postern. Easy as that. Tack Tekone.

Rock the Bells 2009 lineup!

2009-04-08T12:28:00.007+02:00

(klicka för större)
Så här tungt blir det i år. Får vi hoppas på en repris på export? Kom till Europa!

"Free entry for ladies with cleavage or hotpants"

2009-04-02T12:00:00.007+02:00

Tur att det är skillnad att gå på reggaefest i Malmö och att gå på reggaefest i New York. Fick flyer till releasefesten för samlingen "Ragga ragga ragga", där bl. a Tony Matterhorn ska spela. Inte på hemmplan. RVSP nu, nu, nu och så erbjudande om du vill fira din födelsedag där. Du får gå på en röd matta! "We don't promise you the world. We give it to you!" Längst ner kommer så klart 'the dresscode':

There is STRICT DRESSCODE
Sexy & Chic Only.
Button up/ Collared Shirts Mandatory for Gents
No Hats or Boots of Any Kind.
No overly baggy jeans or unfashionable footwear
Heels Mandatory for Ladies
** No exceptions **

Shit. Shit. Det är inget bröllop eller någon annan högtidlig tillställning vi snackar om. Men du måste ha skjorta som snubbe och klackar som brud. Vem vill gå dit? Det här med dresscodes är ett skumt fenomen som vi för det mesta slipper i Sverige. Kanske inte på alla ståliga nattklubbar, som för övrigt också använder face-screening. Men en vanlig utekväll brukar funka med vad jag än vill ha på mig. Det ska det göra.

Jag var i London för första gången 2004. En kvällspromenad och händerna blev fulla av flyers. Inkastare stod på gatan och bara "kom då tjejer..." En lapp löd: "Free entry for ladies with cleavage or hotpants". Vi letade i kanske två timmar efter en hiphopklubb och när vi väl hittade den, stoppades vi av vakterna. Inte för att vi var 17 utan för att jag hade fucking sneakers på mig.

Hur som haver är det ingen hemlighet att dancehallvärlden är väldigt sexualiserad. Men ändå. Slappna av lite kanske? I den svenska översättningen, till våra förhållanden, är det så slappt som en källarlokal som lämpar sig väldigt bra för fest. Ett clash mellan DengDeng Hi Fi och Rootsteppaz Soundsystem.

Istället för dresscode: "All tribes welcome".

Sjunger hellre än bra... bre

2009-04-01T15:17:00.006+02:00

Om du bara ska köpa en svensk rapskiva i år... Låt det bli "Kråksången". Har du som jag varit trött och besviken på Looptroop (Rockers) ända sen Fort Europa? Upprättelsen är här. Promoe kan. Jag lovar.

Det finns mycket att säga om skivan. Den största förändringen är att den är på svenska. Avskalad skit. Personligt och privat. Jag recenserar den i Sonic #46, som kommer den 17 april. Döm av raderna ovan, betyget blir... uppåt

Singeln "Detta har hänt" har varit ute ett tag nu och sätter tonen. Skitnice. 22 april är datumet.

Måndagsmalmö

2009-04-01T11:57:00.003+02:00

De har varit igång länge. På Inkonst huserar varje måndag klubben Doc Lounge; det vill säga dokumentärfilm på storbild plus öl eller vad du vill till. I förrgår "Man Ooman" om dancehallkulturen och detta undrar Jonas Grönlund i Sydsv:

"Är det bättre att som vi i västvärlden blunda för våra normer och ideal än att, som i dancehall-kulturen, överdriva könsrollerna och det sexuella spelet så långt att ingen kan ta det på allvar?" Exakt!

Blir lite ledsen att jag missade filmen, men man kan inte gå på allt. Nästa måndag, dvs 6 april. Två legender förenas i Maradona by Kusturica.

Ett otroligt personligt porträtt där både den som ställer frågorna och den som svarar får ta plats. 19.00, 60 pix. Det kommer bli fullt.

Sway this way

2009-03-18T12:22:00.002+02:00

Minns ni Sway? Little Derek-låten? Han är numera signad på Akons label Konvict. Bli inte avskräckta... Nu gästar han på Two Fingers självbetitlade album, sju gånger! Allt är såklart inte wow men mycket bättre än det han lyckades prestera solo.

Two Fingers = Amon Tobin + Joe Chapman som är precis sådär brittiskt musikaliskt roliga med lite brazil, lite grime, lite dnb och så hiphop-konturer. Kan bli lite dåligt flummigt men pärlor finnes såklart; produktionerna är inte ditt vardagsdunk. Checka skivan på hemsidan, släpp 30 mars.

Free Mp3 Two Fingers vs Spank Rock - Backyard Betty
- för ditt dansgolv

Behind the words - Bun B

2009-03-17T11:39:00.004+02:00

När man skriver lite om mycket.... blir det grejer kvar att säga. Min intervju med Bun B den där fredagskvällen när jag fick ta taxi hem från jobbet (kändes supastar) är ett exempel. Bli uppringd av USA. 20 minuter fick jag. En timme försenat och sen stod Bun B och sa what's up. Inte mycket, suttit och väntat på dig i en timme typ.... Och så på med högtalarfunktion och det blir svårt att höra plus hans Texas-dialekt på detta. Swhhhhh va? "You packin'?" (kläder...) "No, I'm changing." Bättre det!

För första gången innan en intervju så frågade jag runt lite om eventuella spörsmål från polare: Varför har UGK aldrig släppt något på Rap-A-Lot? Möjligheten uppenbarade sig aldrig. Men både Buns och Pimps (RIP) soloplattor är släppta där. Varför, av alla söderngrupper, slog just UGK igenom? Timing. Fanns andra, som i Buns tycke var bättre (Street Militia), men vill inte spekulera i varför andra inte made it, det vore arrogant.

En otroligt ödmjuk kille som flera gånger under 20 minuter hinner tacka sina supportrar. Fans är ett alltför opersonligt epitet. Ser inte på karriären i termer av misstag, utan på sig själv som en "blessed man" som fick vakna varje dag, vara med sin fru, få göra den här intervjun...

Albumet UGK 4 life droppar 31 mars på Jive. Som Bun säger är det klassisk UGK-skit; kolla bara singeln Da Game Been Good to Me:

Börja peppa med dubbelalbumet Underground Kingz från 2007.
Resten av mitt och Buns samtal läses i Sonic #46. I din butik, eller brevlåda, 17 april.

Så skapar man mervärde

2009-03-09T12:03:00.002+02:00

En av de coolaste skivor jag sett, kom i brevlådan för ett tag sedan nu.

Whatta weeks

2009-03-09T10:08:00.009+02:00

Min lediga dag, väcks 08.20 av min arbetande sambo som vill berätta att Coolio blev rånad av sin publik när han stagedivade. Dessutom, som om detta inte vore nog, grips han senare med crack på sig... På ett sätt var det ju trevligt att vakna skrattande.

Har haft jävligt grymma veckor på senast, därav frånvaron. Snart en månad sedan Dead Prez-konserten. Recension kommer i Sonic #46. Här lite inte så bra bilder på just scenen men däremot på publiken, som var helt galen. Var länge sedan jag var på en konsert där jag tappade fotfästet och liksom flöt omkring på alla andra. Tog en annan approach som recensent där jag deltog istället för att ha med block och stå vid sidan av och observera. Funka bra.

Rött ljus på röda rappare.

Music Doc kom och gick och trots sjukt många bra filmer och free pass så lyckades jag bara se två filmer. Lite av den otroligt grymma NY 77: Coolest Year in Hell. Vet inte var man kan få tag på den men kolla detta fetfeta klippe t!

Sist men inte minst: min recension av Lorentz & M.Sakarias debut Vi mot världen på Sonics hemsida. Lite annorlunda från fyran i DN, Sydsvenskan har inte lagt upp något på nätet, vet inte ens om de recenserat. Kanske når inte Stockholmsskiten ner till Skåne?

Kulturkonsumtion

2009-02-09T14:37:00.003+02:00

Fick det här från någon blogg jag hamnade på. Hur mycket har jag egentligen betalat för kultur under 2008? En rannsakning, skulle man kunna säga.

Film
Tror faktiskt inte jag gick på bio en enda gång under 08. Inget lockade, helt enkelt. Däremot har jag börjat bygga en ordentlig dvd-samling, trots att jag bara la kanske 550 kr på detta under fjolåret. Sedan årsskiftet är denna summa fördubblad, minst.

Musik
Kanske 200 kronor på skivor. Inte mer. Och då köper jag nästan uteslutande begagnat och mestadels loppisvinyl. Fick Mos Defs - Black on both sides (cd) för 20 spänn i Oslo. Största ugiften står i så fall konserterna för. Meth & Red, 600 sek. Fresh Fest (Busta, Ghostface m.fl), 600 sek. Three 6 mafia, 350 sek. Talib Kweli, 450 sek. Hiphopkemp, 400 sek. 2400 för liveupplevelser.

Litteratur
300 kronor. En superbok om Bob Marley som jag köpte i Amsterdam för 200 och resten har varit grejer på second hand, typ engelska versionen av Can't stop won't stop.
Jag bestämde mig för att läsa de böcker jag hade istället för att fylla på i bokhyllan. I 09' har jag redan köpt typ 10 böcker...

Tv
Har inte betalat för tv, om man inte räknar de två tv-apparater jag köpt för 800 sammanlagt. Och första säsongen av The Wire (100 spänn).

Tidningar o dyl.
En av de grejer jag lärt mig att prioritera bort, efter upptakten till min första resa. Läser mest på nätet och den enda tidning som är värd att prenumera på, får jag gratis. Boya!

Sammanlagt
Inte mer än 3600 kronor av min förmögenhet har gått till kultur. Nej, det beror inte på att jag laddar ner allting utan faktiskt på att det inte riktigt släpptes någonting som jag tyckte var värt att köpa. Direkt. Jag är mer typen som väntar till priset gått ner... Vad gäller filmer så köper jag mycket sånt som jag redan sett, gillar och vill äga. Samma filosofi gäller skivsamlingen egentligen så det jag köpt har mest varit klassiker.
Största delen dvs två tredjedelar har ju varit konserter.

Ska bli kul att se hur det blir nästa år, men jag har ju en känsla av att det blir mindre live, mer film och säkert litteratur...

Alla snackar om polis polis

2009-02-06T18:14:00.004+02:00

Det har jag också gjort. Blir ett snabbt tema dvs flera skriver på samma ämne på dynamiska. Jag feedar sajten i min blogg, till höger längre ner. Jag blir den snabba jäveln med länkarna. Det tillkommer fler texter bland annat en juridikstudent som tar det blir mer... teoretiskt.

Skrev som fan igår och nyheten utvecklades sig snabbt. Förundersökningen lades ner snabbare än den inleddes. Känner mig inakutell redan med krav på åtal. Vad fan tänkte jag på?

Timbuk debatterar det på Newsmill. Säger som jag: "Jag är inte förvånad". Vem fan är?

Straffbart att fota brittiska poliser

2009-02-04T18:39:00.002+02:00

Journalisten skriver att man i Storbritannien inte får fota poliser i tjänst längre. Detta är en del i den nya antiterroristbekämpningen. Är det ingen som ser det sjuka i detta? Inte direkt så att den brittiska polisen alltid har agerat regelenligt. Och inte heller är det så lätt för en civil att komma någonstans med sin anmälan om man nu ens orkar göra en. Fotobevis hade ju hjälpt, men nu blir det straffbart att fixa! Rättssäkerhet whut?

3x fett i Skåne

2009-02-04T12:07:00.006+02:00

Februari ser ut att bli den roligaste månaden än på länge (och hittills). Treorsaker till detta:

X- Dead fucking Prez är bokade till Mejeriet i Lund. 12:e ska de stå på scenen och Adam Tensta har fått äran att värma upp publiken. Spelningen kan bli klassisk, och bara "Hiphop" är värd konsertbiljetten (250 spänn). Min största farhåga är att de ställer in.

X- Feta filmfestivalen - eller musikdokumentärfestivalen Music Doc kör igen, och denna gången även i Göteborg och Stockholm. I Malmö är det aktivitet hela vecka 9, dock sker det mesta helgen den 27-28 februari. För två år sedan hade jag turen att se feta Rock the Bells där. I år finns det också mycket fint. Tips från volontär och allmän supporter:
Last Days of Left Eye (2007)
Mest känd från TLC, eller kanske för hon brände ner sitt ex:s hus? Lisa Lopes spenderade sin sista tid i livet i Honduras där hon försökte få bukt med de onda andar hon trodde jagade henne. Hon omkom där, i en bilolycka. Dokumentären följer hennes sista tid i livet. (Lör 28/2 kl 15.15 på Spegeln, Malmö)

Public Enemy - Welcome to the Terrordome (2007)
Filmades 2002 under deras London-turné och handlar egentligen om bandets betydelse. Variety kallade den "... intimate, powerful, politically astute and absorbing. One needn't be a PE fan or even a rap fan to find something enthralling in this definitive portrait of a group and an era that changed the face of popular music." Exakt så. (Fre 27/2, kl 18 på Spegeln, Malmö)

Beatbox Alternate Take (2007)
Finsk kortfilm som visades på Nordisk Panorama i höstas. Följer med New York-kids som gör musik och ljud av allt i deras omgivning. (lör 28/2, kl 18.45 på Victoria, Malmö. Obs att det går under "picknickbio" dvs man får ha med sig mat/dricka i salongen. Efteråt visas Justice - Across the Universe, ja om franska Justice...)

The Night James Brown Saved Boston (2008)
Ja, det är lika dramatiskt som det låter. Dagen efter Martin Luther King blev mördad, 1968. Det är upplopp i Boston och borgmästaren vill ställa in James Brown-konserten. Istället blir det den som lugnar ner kravallerna. (lör 28/2, kl 18.45 på Spegeln, Malmö)

Bassweight (2008)
Om den nya feta musikstilen dubstep som erövrar dansgolv världen över. (fre 27/2 kl 13.45 på Victoria, Malmö)

I övrigt två filmer som ännu inte fått någon programtid: "Planet B-Boy" och "Nina Simone - Love Sourceress... Forever"
Music Doc är mycket mer än bara filmerna, massa workshops och fester tillkommer. Kolla in hemsidan som kommer uppdateras med all info snart.

X- Som om sista februarihelgen inte vore nog späckad redan, är det DIY-marknad på aktivitetshuset Utkanten (Industrigatan 20, Malmö). Där kan DU sälja dina egentillverkade grejer. Eller bara komma och kolla på andras. Ta med grejer till Freeshopen annars, där lämnar du och får ta med något annat hem. Gratis.

Sveriges bästa är en norrman

2009-01-22T15:23:00.002+02:00

Råkade hamna framför SVT för någon kväll sen. Precis när den nya talkshowen Skavlan började. Vilken jävla charmör! Det kan ha något att göra med att norska är fult på gränsen till gulligt, men mycket för killen lägger klockrena kommentarer.

Att ha Göran P och Anitra som gäster var faktiskt roligare än det kan låta. Han tog verkligen fram deras bästa sidor - och de båda var öppna och snackade om sitt förhållande. Han fick t.o.m Steen att söka jobb i tv. Det är fan inte ofta man garvar högt åt grejer man ser på tv nuförtiden, men det gjorde jag denna kväll. Defintivit något att kolla in, alla tv-recensenter har ju höjt honom till taket också...

Från seg till dynamisk

2009-01-18T18:42:00.002+02:00

Jag skäms nästan för att börja blogga igen efter en månad. Det är lätt att låta bli när man inte gör speciellt mycket annat faktiskt. Fastnar lätt i soffan efter jobbet... Men det är sjukt att när man börjar komma igång med en grej - så kommer man igång med flera.

Det som verkligen är igång är vårt lilla projekt. Sajten, bloggen, sidan, vad man nu ska kalla det är uppe och löper. dynamiska.se är vårt lilla skötebarn eller en chans vi skapat för oss själva. Vi hookade i SMP:s ungredaktion, slutade en efter en och tog olika vägar i livet. dynamiska.se växte fram på ren vilja att få skriva igen. Vi har nämligen blivit mer eller mindre avdankade. Men smartare och snyggare och grymmare.

Kolla in oss, käfta emot eller ge komplimanger. Och om du tror att du kan göra något grymt, hör av dig.

Årets album 2008

2008-12-13T13:10:00.003+02:00

Årets bästa skiva ÄR Rockamovyas självbetitlade debut. Detta Groundation-sidoprojekt som gör off the hook reggae. Tack Emil Ä för introduktionen. Detta har varit den skiva jag lyssnat på mest i år och som präglat Oslo-perioden. Jag minns alla låtar i min öron på tunnelbanan och bussen på väg till jobbet.

Jag lovar att detta är en sån skiva som många hade gillat - om de bara hade vetat om dess existens.

Det finns ingen video, däremot kan man lyssna på flera låtar på bandets hemsida. Tre favoriter:

Coolin' I - för att det är få låtar som kan behålla ens intresse i åtta minuter. Harrisons röst är så jävla skön på ett gåshudsgivande sätt. Vissa rader etsar sig fast inte för dess innehåll i första hand utan för hur han sjunger typ "gotta make, gotta make reggae music explode". Allting med den här låten är rätt.

Ya Better Rally - för dess liksom spinnande gitarrintro och för att gitarren låter så jävla bra hela tiden.

Warrior Sound - för att det är så känsligt och fint, och för att det känns inuti kroppen. Bättre går inte att beskriva.

Q-Tip lackar ur

2008-12-12T15:33:00.004+02:00

Den tredje posten om samma skiva som bara är sådär. Jag är hooked! Nä, men måste uppmärksamma hur Q-Tip lackat ur på New Yorks Magazines recensio n av hans skiva. En text som mer handlar om andra artister och då specifikt Kanye West (som kidsen hellre lyssnar på, enligt recensenten Leitch).

Q-Tip svarar helt enkelt i kommentarsfältet:

"damn mr. leitch!! why are u shitting on me and d *ck riding kanye. seems like its an assignment you didnt want to do so why do it? you should have done a DL4 assignment or better yet a "whatever happened to fallout shelters in a Mc Carthy era new york?" piece!!! i'm good... you??? JADED!! yes this is qtip"
By daAmBassador on 12/08/2008 at 7:36pm

En minut senare:

"oh i forgot... ASSHOLE"
By daAmBassador on 12/08/2008 at 7:37pm

Ja, det är bekräftat att det är Q-Tip eftersom han skickade ett mail till tidningen och länkade till sina kommentarer, tillsammans med frågan: "did i bang your ex girl???". Något som Leitch gör sig rolig över, men detta är en kamp som recensenten förlorar. Fjolla. Helt rätt av Tip att reagera på en recension med så tråkigt nedlåtande ton.

Renaissance relistened

2008-12-12T14:25:00.003+02:00

Tänkte mig ett litet experiment i och med att jag fick chansen att recensera. Igen. För första gången på säkert ett år och kanske lite till.

Jag vet nu också att kvalitén på en recension beror mycket på omständigheterna. Hur lång tid behöver man för att bestämma sig vad man tycker om en skiva? En lyssning typ. Men i de flesta fallen förändras ju ens åsikt med tiden.
Så lyssnar vi ju alla på olika sätt. Jag tycker det är svårt att hänga med i texter och hitta nyanserna i stora högtalare. Då vill jag hellre stänga allt annat ute och plugga in hörlurarna.

Många gånger blir det sådär att man gillar en låt mer och mer ju fler gånger man hör den. Man kan till och med sluta klökas och konvertera till någon sorts likgiltigt gillande typ "den är väl ok". Mycket musik hamnar för mig i det där ok-facket, men det är ju inte det jag vill lyssna på. Eller det som får mig att bara "oh shit, oh shit" som jag vet att musik kan.

En annan omständighet är ju teckenbegränsningen som många recensenter måste leva efter. Hur mycket kan man egentligen säga om ett album på 450 tecken? Då behöver man kanske inte lyssna på skivan mer än en gång.

Så har vi den älskade hatade betygssättningen. Detta som läsarna i första hand tar fasta på. Hur fan kunde det få en etta/femma/bara trea och så vidare? Denna här delen är också det som jag personligen har mest vånda över. Ibland är det svårt att bestämma sig, men oftast för att man i efterhand ångrar sig. Betyget blir på något sätt slutgiltigt, oföränderligt. Ofta kan jag känna att recensenterna inte direkt motiverar sina betyg med själva recensionen. En text som låter väldigt skeptisk landar helt plötsligt i 6/10.

Det beror väl helt enkelt på att alla tolkar betygsskalorna på olika sätt.

Mitt lilla experiment var helt enkelt att följa upp hur känslorna inför Q-Tips skiva The Renaissance förändrades genom en månads tid. Jag har låtit skivan snurra lite då och då, nu utan press och vetskap om att jag ska formulera analys och dom. Hur känns det då? Typ likadant faktiskt. Känns som jag lyckats träffa rätt: "»The Renaissance« kommer att försvinna någonstans i skivhögen och som bäst agera som bakgrundsmusik. " för det finns fortfarande ingen låt som jag kan säga "sätt på den, jag vill höra". Däremot kan jag erkänna att "Manwomanboogie" som jag dissade lät mycket bättre på Babels dansgolv igår än hemma i soffan.

Det jag vill revidera är betyget 3/10, för visst är det en godkänd skiva. Den förtjänar i alla fall en fyra - speciellt eftersom jag tre veckor senare fick se en sågad T-Pain få en fyra(!).

Egentligen vet jag att man inte ska jämföra - varje skiva ska placeras på sin egen skala. Men när ens läsare kommer att göra jämförelsen, så får man tänka lite på det ändå. Q-Tip är bättre än T-Pain. Det vet typ alla!

Låtens år - nr 2

2008-12-11T14:18:00.006+02:00

eMC - What it Stand For

eMC har snackat länge om sitt kommande album och som vanligt har det varit tusen om och men. Här är äntligen The Show, en skiva sammanhållen av det gamla Masta Ace-konceptet med massa interludes som ska hjälpa berätta en historia. Det lyckas inte lika bra för gruppen som för frontmannen himself men jag är övertygad om att The Show är ett sånt där album som man måste ge tid.

Nicolay-producerade What it Stand For sticker ut mest för att den är bäst. Och det är den banger som behövs för en flippig och rolig grupp som älskar att stå på scenen. En perfekt livelåt och definitivt en av de bästa konsertminnena 2008.

Varje vers börjar med en ordlek på gruppens akronym; "every minute counts", "experts making classics", "excellent mic controllers". Snygg detalj som hjälper bättra på den schysta överlämningen rapparna emellan.

Straight up hiphop, ordentliga trummor och fuck off om det är något fel på det.

Låtens år vi får - nr 1

2008-12-10T13:40:00.007+02:00

Jag ber att få återkomma med en reviderad albumlista för 2008, ty den som finns publicerad nu måste ändras. Det var ett val mellan att skita i det eller vara med, och jag valde det senare. I Sonic nr 44 publicerades dessutom en sån här "Året i övrigt"-text på max 750 tecken.

Jag skrev en lista över låtar - som såhär rent redigeringsmässigt bara försvann i ett fullspäckat uppslag. Så, tänkte därför utveckla det hela lite. För enligt mig har 2008 varit låtens år, och inte albumets.

Kanske är jag en bakåtsträvare, men jag kan faktiskt inte se en skiva som har hållit som skiva i år. Däremot har det släppts en hel del riktiga bra bangers. Här: Topp 2008 del 1. Ingen inbördes ordning.

GZA/The Genius - Paper Plate

Bara 2:47 lång och ändå späckad med smarta lines. Den här 50 Cent-dissen är i sitt tema knappast ny, men vi vet alla att ingen skriver som GZA:

"Got a few hooks but no jabs
Took 'em out your corndog books and notepads
I get it, you Got Rich robbin' those in the industry
Bite off this one, steal from your enemy
Never try to play the hottest one out your camp
He might step off and take half the juice from your amp
Enough to make you Vogue on the cover of GQ
Only missin' the sheer blouse. Homie, you see-through"

Det är bara sådär fint avvägd och träffande kritik. Rader som lyckas i den ädla konsten att baka in relaterade titlar. Och det faktum att RZA:s smala fingrar har plinkat fram ett beat som fängslar från första tonen, gör Paper Plate till en av årets bästa låtar.

I skuggan av trenden

2008-12-10T11:24:00.016+02:00

Second hand har i min värld gått från att vara något bara "fattiga" handlar i till att vara en världsräddare typ. När jag var liten så var det äckligt med andrahand - "du behöver ju inte säga att den kommer från Kupan, den ser ju helt ny ut". Lite pinsamt liksom, och fortfarande vet jag folk som drar ner mössan över huvudet när de går in i dessa butiker.

Nu när jag är lite äldre har det blivit sjukt trendigt. Lite har det med miljön att göra, det är hållbart att återanvända och det är lika sant som fett. Men samtidigt som det är skönt att slippa stigmatiseringen, kan jag på något sätt längta tillbaka till tiden så inte varenda unge skulle shoppa second hand och haussa upp priserna.

Igår var jag på Emmaus Björkå och herre min gud vilka höjder det har tagit. En luddig kjol för 100 spänn, en annan för 175. Ja, jag är en snål shoppare men för nästan 200 kan jag hitta en schyst kjol i nyskick. Promise.

Samma sak är det med husgeråden. IKEA-saker som jag vet är billigare helt nya, än de 10, 20, 30 spänn som Erikshjälpen adderar.

Det värsta i den här röran är ändå de små 'boutiqerna' som köper in begagnade kläder och accessoarer och sen säljer det +300% i pris. Sådana som noggrannt väljer ut vilka tantgrejer som funkar denna säsongen och inte bangar ta 500 spänn för ett par halvslitna stövlar.

Second hand ska för mig vara fynd och vrakpriser. Fuck it, hela min shoppingfilosofi är fynd och vrakpriser. I Oslo (världens dyraste stad) hade jag två sådana säkra butiker, i Malmö none. Var är de grymma second hand-butikerna people?

Med denna bekännelse gjord så hittade jag trots allt lite fynd igår. Alltid lika kul att gå igenom den obligatoriska skivbacken. Det är ofta mycket klassiskt, Boney M, Roxette och allehanda svensktopp. Och så igår, ding ding ding:

LL:s andra skiva Bigger And Deffer (BAD) från 1987 i perfekt skick. Ja, man måste äga "I Need Love" aka den första rapballaden. Omslaget är ganska schyst, men inte lika kul som baksidan där LL som vanligt flexar sina muskler.

Grandmaster Flash andra studioalbum, 1986. Kanske inte lika tungt som att äga The Message, men jag kommer dit. Pony-skorna till vänster är ju egentligen så fula, men killen rockar dem stenhårt till sin outfit så man måste älska det. Dock är duschmösse-modet (baksidan) mer av ett frågetecken... Men det blev levde ju vidare med både ODB och Bizarre i D12.

Snyggt med duschmössa under kepsen också...

En äkta samlingsskiva från 1988 med hiphop och house. En hel folk som försöker sig på att rappa, har tyvärr inte kunnat lyssna men ser med spänning fram emot det... Innehåller hur som helst Eric B & Rakims "Eric B For President" och bara den är ju värd tio spänn. Ordet "rapping" är ju helt ok på engelska, men jag ryser fan varje gång jag hör det försvenskas. Brukar vanligtvis hända när lite äldre personer ska närma sig genren...

Så hittade jag denna underbara klenod från 1974. Šaban Šaulic, en av Balkans främsta folksångare, enligt Wikipedia "King of Folkmusic". Nu är jag inte speciellt bevandrad i genren men vet att just folkmusik från Balkan kan vara något av det mest rörande, speciellt om det är gjort back in the days. Hur denna 7" hamnat på Erikshjälpen i Malmö är en bra fråga... Men tack! Och tack du f.d hiphop(snubbe) som tröttnat på din vinyl.

När jobb suger livet ur en

2008-12-05T12:45:00.005+02:00

Något jag får svårare att fatta är hur alla heltidsarbetande människor lyckas orka ha ett liv. När jag kommer hem kl 20.30 är jag så slut i huvudet att jag bara däckar i soffan. Därav det sega bloggandet. Passerar 1500 (eller fler) människor en varje dag och iaf 10% vill snacka med en, blir man ganska trött i huvudet. Jag blir det. Jag orkar inte något.

Klagar mycket och ofta över detta jobbande. Och sen kollar jag på min sambo som tvingas cykla med typ 100 kg post i regn och rusk. Fyfan. Då blir man tyst. Alltid ska det vara någon som har det sämre!

Jobbande har fått mig att inse två saker; Dels hur sjukt viktigt det är att ha ett roligt jobbigt med tanke på att man spenderar typ 70% av sin vakna tid på sin arbetsplats. Dels att arbete gör mig gammal.

Ikväll spelar DJ Cut Killer på Babel här i Malmö. Riktigt kul bokning - Frankrikes största hiphopdj, ni såg honom i fönstret med decks i Medan vi faller. Jag vet att han kommer vara grym, men jag såg på Fb att 297 personer har bekräftat att de kommer. Och jag bara: trängsel, svett, jobbigt, dyr kväll, usch.... fuck clubbing. Jag är 21! På toppen av min ungdom, skulle man kunna säga. Jag brukade Älska att gå ut och klubba.

Istället stannar jag hemma för jag pallar inte. Det blir På Spåret, precis som den ungdomspanchis jag har blivit. Skamligt.

En annan sorts betraktelse av Lund 30 nov

2008-12-01T11:04:00.004+02:00

Det har varit stora rubriker kring gårdagens demonstrationer i Lund. Tyvärr har det också varit tråkiga rubriker.

Personligen är jag förvånad över medias rapportering där man framställt nazisterna som "nationalister". När blev före detta NSF (Nationalsocialistisk Front) nationalister? Jag är sjukt besviken över att nästan alla medier har valt att använda detta missvisande epitet. Faktiskt är det bara Expressen som har valt det något mer passande "högerextrema".

Detta faktum är dessutom något som nazisterna själva hurrar över. Bara det borde ju sända någon sorts signal till våra journalister.

Jag kom till Lunds station tjugo i tre igår. Redan då var det kaos. Polisen tryckte undan motdemonstranterna. En snubbe bröt upp gatsten på Bangatan och omhändertogs ganska snabbt av tre poliser. Helt rätt. Vi som lugnt och stilla stod och såg på, fick snabbt höjda batonger mot oss.

Speciellt en polis var otroligt provocerande. Det är svårt att beskriva hans blick men den var allt annat än fredlig, mer i stilen "kom då din jävel". Uppspärrade ögon och med ett beteende som verkligen hetsade upp hunden i hans koppel hytte han med batongen mot en kille som stod bredvid mig - och verkligen inte gjorde ett skit.

Det var inte det första gången vi skulle förvånas över polisens beteende. H blev vittne till hur en kille, som inte riktigt hann springa så snabbt som polisen ville, tog skydd vid en husvägg och fick någon sorts piskbatong över ryggen, händerna och sin kamera. Det var för övrigt en hästpolis som vi sedan fick tillfälle att konfrontera och som bara typ "jaja, spring snabbare nästa gång." Det var väl hedervärt att han i alla fall inte förnekade det.

Nazisterna fick hålla sig i en klunga på en parkeringsplats vid Spolegatan. Staten ställde upp med 100 poliser, varav säkert ett 20-tal skyddade de ca 50 nassarna. Helt ärligt, vilken annan grupp får så här mycket polisbeskydd? Hur mycket ska vi behöva betala för att de 50 ska få utöva sin yttrandefrihet?

Tro inte annat än att jag tycker det är skitbull att folk kastar sten mot polisen. Som så många andra tycker jag att detta bara tar fokus från det som är viktigt, och skrämmer bort folk som också hade velat visa sitt missnöje. Tyvärr är det sant även om jag tycker att det är dåligt argument för att stanna hemma. Kom och visa ert missnöje och hjälp till att visa att vi är fler som inte kastar sten - än att stanna hemma och köpa mediebilden om motdemonstranterna som våldsverkare.

Att nazisterna började kasta sina facklor mot motdemonstranterna är något som inte riktigt har framgått. Att polisen inte beslagtog dessa facklor är inget som någon sagt något om. När jag frågade flertalet poliser fick jag svaret "det har ju kommit ganska mycket stenar och glas från er i vänstern också" - som om det på något sätt skulle legitimera handfallenheten. Och vadå "vi i vänstern"? Måste man vara vänster för att vara antifascist?

Nazisterna är allt annat än de fredsverkande poliskramare de har fått framstå som. Expressen skriver till och med att de tilläts ha batonger, men jag kom aldrig så nära för att kunna se detta.

Något jag inte kan fatta är hur media i princip alltid misslyckas med att ge rättvis bild av vad som händer vid stora demonstrationer. Polisens provaktioner har de helt missat, bara Sydsvenskan har i två meningar skrivit om övervåld. Detta att 145 personer omhändertagits och nio gripits låter ju direkt som att alla är motdemonstranter. Sanningen är att det finns nazister bland dessa också - men vilken Svensson i söndagssoffan fattar det?

Nej, det är klart att man ska få fira en gammal konungs dödsdag. Det är ju tradition och det är väl inget fel med att vara "nationalist"! Och alla som är där och säger annat är ju stenkastade huliganer. Fy fan.

Första årsbästalistan

2008-11-26T13:44:00.006+02:00

Pressfoto: Erik Svensson

Redan för tre veckor sedan blev jag ombedd att lista årets bästa skivor. Snabbt skulle det gå också, och jag satt och sträcklyssnade på 2008 års släpp i säkert 15 timmar.
Fem ynka skivor kunde jag säga att ja, de här platsar nog.

Hursomhelst har de individuella listorna räkntas ihop och bildat en gemensam lista. Den läser du i Sonic nr 44, som borde komma ut ganska snart. Jag kan säga så här att jag fick med ett (1) album på den 25 platser långa listan. På 24:e plats kom nämligen Chords med Things we do for things. Det var min tvåa.

Nu har jag inte lyssnat alls på den pop och rock som har kommit, men det faller sig inte naturligt för mig att göra det. Det räcker med att behöva hålla koll på en genre och allt som hör den till. Tyvärr har hiphopåret 2008 varit ett dystert ett. Många har släppt skivor - och det är väl positivt i sig - men det är inte direkt mycket som har varit värt i längden.

Sånt som jag tycker att man satt hopp till har bara blivit en besvikelse typ Nas och Lazee. Sen hör jag nog till en minoritet eftersom jag inte diggar/älskar/avgudar Lil Wayne. Trots detta kapitulerar jag inför A Milli.

Mest av allt har jag fått en känsla av att det blir svårare och svårare att gilla ett helt album. Det blir allt som oftast en eller ett par låtar som verkligen är bra.

Ännu är inte 2008 slut och det finns ju faktiskt ett par släpp kvar: Ludacris, EPMD och D.I.T.C släpper alla plattor. Och jag har en känsla av att jag kanske kommer få revidera den lista jag skrev ihop i början av november. Kanske inte just på grund av de tre nämnda, men för att jag säkert missat en massa feta grejer anno 08. Vad har varit bäst i era öron?

3x fel

2008-11-25T13:26:00.007+02:00

1. Precis när femte säsongen av Entourage börjar bli riktigt bra, får jag veta att säsongen är slut vid 12 avsnitt. Som om det inte vore snopet nog - inte förrän nästa sommar (!) kommer nästa säsong. Kan de inte ha lite snabbare produktionstakt alltså, avsnitten är ju typ bara 22 min långa ändå. Episod 11 tyckte jag var riktigt nice, och kanske för att de äntligen har börjat utveckla Turtles karaktär lite.

2. Sydsvenskan vann Stora Journalistpriset för Årets avslöjande. Det om HSB-affärerna där lyxbilar, stora pensioner, hyressubventioner och förtur till släkt var en del av styrelsens och VDns game. Bra grej att uppmärksamma, men i min bok borde Uppdrag Granskning vunnit för sina reportage om de stackars människorna som städade på hamburgarrestaurangerna. Sån grej som fick mig att skrika i soffan.

3. Tämligen tyst röstades Lissabonfördraget igenom i Riksdagen. Och detta med stor majoritet. När det kommer till EU är det lätt att känna sig alienerad, lite på grund av dess storlek men mycket på grund av det känns så långt bort. Det är svårt att nå, och känns svårare att påverka. Hur stor var nu valdeltagande till Europaparlamentet förra gången? Att flytta ännu mer makt till Bryssel eller Strasbourg eller var fan den nu finns, känns sådär kul. Men hej, Europas Förenta Stater kommer ju kunna hävda sig bättre i framtidens stormaktspolitik.

Sv hiphopjournalistik pt III

2008-11-21T14:15:00.007+02:00

Två av mina favoritämnen blir ännu mer favorit när de kombineras. Nämligen hiphop och journalistik. För ganska exakt två år sedan skrev jag en krönika om hur hiphop inte riktigt behandlades med samma professionalism som andra genrer, i svenska medier. Som exempel tog jag ett antal skivrecensioner; Marimba Roneys Big Pun-diss och Jonna Simas Snook-recension var två av dem. Igår (engagerar fortfarande) fick jag en rolig anonym kommentar på just detta, som förtjänar mer än ett svar i kommentarfältet och att bara hamna i arkivet. Diskussionen är fortfarande aktuell och absolut intressant.

Men seriöst, det där snubblar bara ned i myten om hiphopens speciella "äkthet", det ni skriver. "förankring i genren.." Jag tror verkligen inte det tillsätts i andra genrer heller. Det är klart att det är trevligt om en skribent kan mycket- men det är såklart fullt möjligt även om vederbörande inte var nere sen dag ett.

Tycker själv inte det har så mycket att göra med "hiphopens äkthet" och kraven på att man ska vara nere sedan dag ett. Det har inte jag varit, jag var inte ens född dag ett.

Vad man däremot kan reagera på är att hiphopen faktiskt inte alls behandlas som vilken annan genre som helst i media. Det är en uttrycksform/ämne som inte alltid tas på lika stort allvar. Eller iaf inte har gjort. Se Aftonbladets recension av Can't Stop Won't Stop där recensenten kopierade vad han skrivit om Mikrofonkåt något år tidigare.

I Sverige verkar man inte tänka så mycket på att hiphop är en av världens största musikgenrer, och definitivt en kultur som dagens unga på något sätt förhåller sig till.

Ändå spännande att du hittat så många keffa kvinnliga skribenter. Du glömde ramqvist, gör hon också ett dåligt jobb? Där har vi en som förmodligen varit nere med hiphop sedan tidigast medeltiden och fortfarande kan skicka giftpilar mot konvolut och absurda texter.

Att det är kvinnliga skribenter som jag tar upp, beror inte på att jag på något sätt tycker att kvinnliga skribenter är sämre än manliga sådana. De exemplen jag tar är med för att det blev en grej av dem. Finns många tjejer som skriver om hiphop som är duktiga på det, Ramqvist är en av dem.

Att mainstream hiphopens kvicksandskultur innehåller skevheter som baseras på myter om (positiv?) sexism och rasism är ingenting en recensent kan ignorera, det vore oansvarigt. Däremot finns det ju verkligen gråskalor, skulle man stanna vid viss kritik kommer man aldrig vidare.

Hoppas ja inte lät som annah björk nu :E

Jag håller helt med om att det vore oansvarigt att inte beröra sexismen och de andra skevheterna som finns i musiken. Det ska är klart att man ska få kritisera det utan att själv bli kritiserad. Men kan man inte förstå att folk blir lacka om man uppehåller sig vid exempelvis Big Puns konvolut, och därmed inte kan se några kvalitéer i hans musik? Nu var ju Roneys recension sådär kvällstidningskort att hon inte direkt hann utveckla någon djupare analys om skivan. Men det var också hennes val att bara skriva om omslaget.

Så här i efterhand kan jag tycka att det hade varit värt att gräva ner sig lite i varför det är alltid är just tjejerna som får "det svenska hiphopcommunityt" mot sig. Det är något jag bara berör i typ en mening, men också något jag tänkt mycket på efteråt. Och som åter aktualiserades i och med Annah Björks krönika. Nu var ju den exceptionellt dåligt och förtjänade kritiken den fick.

Jag tycker att det i svensk hiphop finns en tendens till manlig ryggdunkarkultur där skribenter ofta får komma nära de artister de skriver om. Det blir inte speciellt kritiskt. Istället är det oberoende tjejer som tar upp skiten - och då får de också skit och ett till synes enat hiphop-Sverige emot sig.

Börja bygga någon jävla gång

2008-11-19T22:56:00.004+02:00

Ja, Uppdrag Granskning är ett av mina favoritprogram. Kvällens reportage om kids som vaknar av kackerlackor på ögonlocken, får mig sådär 'jag måste göra något'-arg.

Och så får man lyssna på de ansvariga, fastighetsägaren Newsec som äger bostäderna i Rosengård, där familjer bor trångt och med ohyra. Det är bara massa babbel. De hade råd med medieträning för detta med att upprepa samma saker, får man lära sig på sådana kurser. Samma sak gäller bostadsministern Mats Odell, som tycker det är fruktansvärt och blir helt "betagen". Men det är kommunernas fel, anser han.

De konkurrerar ju numera på "samma" villkor som de privata bostadsbolagen. Ändå verkar det ju bara vara de kommunala som har ett moraliskt ansvar. Hur fan kan det vara så svårt att inse att marknaden inte är lösningen på alla problem? Att konkurrens inte alls alltid leder till det som är bäst för konsumenten, eller de som hyr eller äger. Kort sagt: människan. Just bostäder är inte heller något man spela så här med. Alla ska ha rätt att bo någonstans och inte under vilka förhållanden som helst. Och alla verkar veta att lösningen ligger i att bygga fler bostäder och då snackar vi billiga hyresrätter. Inte några jävla lyxvåningar för 15 lax i månaden.

Not so Fierce

2008-11-19T13:35:00.005+02:00

Världens bäst betalda kvinnliga popstjärna släppte ju sin skiva i Sverige igår. Ni har väl alla redan hört "If I Were a Boy" på radion, eller så. Tråkig pop, enligt min mening och de andra recensenterna verkar hålla med. Men det blir ändå en trea i både Sydsvenskan och DN. Det blir det från min sida också. Men Sonic har tiogradig skala. No go, Beyoncé.

Ett ord blev utbytt hos mig, och inte av mig. "Safande" blev "trygg". Det är väl en bra översättning, men ska man inte få använda sådana ord i text? Ok, jag kan hålla med om att det blir lite ful stavning, och att "sejfande" inte heller funkar. Men när man säger det - och hör det i huvudet (?) låter det väl inte så skumt. Det hade varit en snygg alitteration i detta fallet, nämligen. No biggie, men är det så himla fel?

Det svenska musikundret lever visst

2008-11-13T20:07:00.007+02:00

Nya FRA stavas IPRED. Det handlar om ett förslag där man vill tillåta vissa "rättighetshavare" att få ut information om fildelare. Detta ska man få genom internetleverantörerna. Många, oavsett inställning till fildelning, har reagerat mot denna speciella lag, som ger vissa ännu odefinierade aktörer rätt till rättsskipning. Jag tror att uttrycket "hot mot rättssäkerheten" beskriver oron bäst.

IFPI (skivbolagens intresseorganisation) och Antipiratbyrån hurrar, för de inser att de kommer få en helt egen maktställning i Sverige. Att själva få lov att utreda, och utkräva skadestånd. Är det inte sjukt att ett par privata aktörer får lov att agera polis och domstol? Eller egentligen är det lite luddigt i formuleringarna kring vem det är som ska få göra det då man använder begreppet "rättighetshavare".

På dagens DN Debatt skriver 37 kulturarbetare ett sorts upprop för detta lagförslag. De tappar pengar på fildelning och vädjar till politikerna att agera. Så här låter det bland annat:

För att ta ett exempel från verkligheten: svensk musiksektor har förlorat runt 60 procent av sin omsättning sedan 2000-talets början. I en sådan miljö försvinner snabbt både resurser, kunskap och utrymme att med kvalitet odla fram några nya Kent, Abba eller Roxette. Det så kallade svenska musikundret som fanns på 90-talet och början på 2000-talet är därför tyvärr ett minne blott.

För det första så kan man fråga sig vem som vill ha ett nytt Kent, Abba eller Roxette?

För det andra undrar jag vad man definierar som "svenskt musikunder"? Om det betyder ett eller två band som säljer som smör, ok. Vad menas egentligen? Att det saknas pengar för att producera riktigt kommersiell gångbar musik?

Att det svenska musikundret skulle vara ett minne blott är en skymf mot alla de musiker som, fildelning till trots (eller kanske på grund av!), lyckas slå utomlands.

För ganska exakt ett år sedan var jag i Mexico City och lyssnade på en namedroppande New York-bo som tyckte att svensk pop var det fetaste. Alla hårdrocksband som turnerar i Europa då? Looptroop som säkert är större utomlands än här hemma. De kanske inte är lika stora som Abba och Roxette, men de är i alla fall många små. Tillsammans är de ett under.

Och de gör fan så mycket bättre musik än de stora två.

Exemplet Kanye

2008-11-11T17:31:00.007+02:00

Det finns en fråga i den här bloggen som nog aldrig kommer få sitt svar. Var drar man gränsen mellan musikern och musiken?

Kom återigen att tänka på det när jag såg Kanye West på EMA förra veckan. En artist som har gått från att vara en producent i bakgrunden till självutnämnt störst och bäst. Mina sympatier för den här mannen har verkligen ändrats med hans image.

Jag tycker fortfarande att han har ett otroligt musikaliskt öra och att han lyckas skapa många fantastiska beats. The College Dropout var en bra skiva. Late Registration dalade och Graduation kunde jag inte ens komma ihåg namnet på.

Anledningen tror jag ligger i hans framtoning. I och med att han växt som profil och trendsättare, har han tappat som hiphop-artist. Någon vidare rappare har han aldrig varit. Nu släpper han sitt fjärde album snart, som tydligen ska vara pop rent och slätt. Inget fel i det, och det är inte heller hans musikaliska utveckling som jag är kritisk emot.

Det är snarare hur han framstår som person utanför sin musik. Som den där killen som stormar scenen när Justice vinner bästa video-kategorin. Som i intervju efter intervju visar upp en allt annat än ödmjuk attityd. Som enträget strävar efter att ingen ska kunna säga att det han gör är dåligt. Det finns ingen hejd på egocentrismen.

Nu är ju skrytande och självupphöjande ingen nyhet inom hiphop. Till saken hör dock att Kanye tar det till en helt ny nivå. Det finns något i hans sätt att vara som är direkt störande. Kanske är det hans behov av att alla ska gilla honom och tycka att han är bäst. Kanske är det hans förväntan att alla ska vilja lyssna på vad han har att säga och vad han har att komma med. Han är sitt eget största fan. Förtjänar alla priser och får absolut inte avbrytas.

I och med att den här bilden av honom har växt fram, har också mitt intresse för hans musik svalnat. Jag gillar inte den bilden han gett (jag fått). Sen ligger varken hans rap eller vocoder-trenden mig speciellt varmt om hjärtat.

Varför jag tar upp Kanye är att han är ett exempel på när man börjar ogilla musiken för att man ogillar personen bakom den. Vilka andra artister har det hänt med? R Kelly kanske, men han passerade ju sitt bäst före-datum för länge sedan. Och är det egentligen rätt att göra så här?
Jag tror inte att man kan skilja på musiken och personen, eftersom jag tycker att ärlighet är en kvalité. Men detta är inte helt konsekvent.

Jag älskar reggae music trots att jag vet vilken homofobi den rymmer. Trots att jag vet att Jah Cure dömts för våldtäkt, har jag ändå kunnat lyssna på honom och t.o.m digga ett par av låtarna. Min inställning till Michael Jacksons musik förändrades liksom inte trots att han var åtalad för pedofili.

Kanske beror det på att man redan bildat sig en uppfattning innan man får veta de här grejerna. I Believe I Can Fly kommer ju alltid vara en klassiker, liksom MJ. Men är det ok att gilla musik där man vet att artisten bakom har gjort något man tycker är fel? Kan man bara skita i att bry sig? Och hur kan det vara tvärtom för Kanye?

Obama overdose?

2008-11-08T13:23:00.006+02:00

I två år har vi följt denna supermakts väg till ny president. Och vi måste väl enas om att det aldrig förr har varit så mycket rapportering och snack kring det. Inte ens när Bush vann på röstfusk. Anledning är såklart Barack Obama. Denna förnyare och, i mångas ögon, frälsare.

Populärkulturen älskar honom unisont. Förutom de fula sticken (faster illegal immigrant, Arnolds skaffa muskler-diss) verkar nästan alla vara rörande överens om att han kommer bli den bästa presidenten genom tiderna. Innan han har svurits in, eller ens fått visa vad han egentligen går för, utanför kampanjandet och löftena.

Nu har inte Obama sagt så mycket konkreta saker. Han vann nämligen på ord om ett annat USA, om hopp och förändring. Jag ser gratulationer, lyckoutrop på Facebook, msn och alla verkar bara var så glada för att han vunnit. Men hur kommer det förändras?

Det okritiska förhållningssättet är, just det, lite för okritiskt. Alltför många glömmer att det är USA vi snackar om. Det finns inte utrymme att någon 180-gradersvändning. Och ska vi ens jämföra Obamas politik med svensk sådan, ja då hamnar han säkert långt ifrån de åsikter vi har för vårt eget land.

Klart att han var bättre än McCain, missförstå mig rätt. På så sätt var ju valet lätt: en 72-årig gammal gubbe eller en ung svart man som talar om ett nytt USA och jämförs med Martin Luther King(!). Obama har sagt många intressanta saker - numera Timbuk-samplade intervjun där han snackar om hiphop, som en grej. Det är visst sånt man själv kan tycka, och det är fantastiskt att en president tänker på det sättet.

Att han engagerade så många är självklart också positivt. Men trots detta var valdeltagandet bara 64%. Bra för att vara USA, men i allmänhet? Inte så, va.

En sak är i alla fall säker, och det är att de militära och ekonomiska relationerna med Israel inte kommer att brytas.

Jag väntar i alla fall med hyllningarna tills vi får se vad det blir förändringar. Tills dess kan vi kolla på Katy Perrys sjuka klänning från EMA-galan i fredags och ställa oss frågan om inte hysterin börjar anta lite väl stora proportioner?

Född på nytt

2008-11-04T19:32:00.004+02:00

Det är inte bara Q-Tip som är det, utan jag också - som recensent. Denna sjukt svåra roll som jag så många gånger problematiserat. Lite läskigt är det allt. Men nu kan jag också börja blogga om att jag skriver på andra ställen. Vad jag tycker om The Renaissance läses på Sonics hemsida.

Reagerande artister

2008-10-23T15:53:00.006+02:00

En recensent som jag oftast håller med är Andreas Øverland i norska Natt og Dag. Det sjuka är att han formulerar sig precis som jag hade kunnat göra, och ibland har gjort också...

Nu har han fått massa skit av Stella Mwangi aka STL (debuterande rappande norsk tjej) plus manager efter att skivan Living for Music fick betyget två. De kallar det för personangrepp och rasism:
- Han er overhodet ikke nøytral, og vi stiller spørsmål ved årsaken til dette. Vi er overbeviste om at han har noe personlig mot Stella. Kanskje han ikke liker utenlandske jenter, eller kanskje han ikke liker hennes type musikk. Jeg vet ikke, men grunnen er i hvert fall ikke musikkritisk, sier Modahl, till dagbladet.no.

Det är svårt att tala i termer av netural, när man snackar om subjektivitetens borg recensionerna.

Klart att det inte är lätt när man blir sågad vid första albumförsöket, men som artist gör man sig offentlig och måste kunna tåla kritik. Egentligen går inte Øverland till angrepp på Stella som person även om ord som 'själlös' kan kännas så. Det svåra är ju att veta var gränsen mellan personen och musiken går. Vem ska dra denna?

I Norge har bland annat detta väckt en debatt om recensioner, och huruvida man ska vara lite snällare mot debutanter. Är det för att de bryr sig mest? Eller är det för att de visar att de bryr sig? De som jag vet har reagerat på recensionerna av sina verk - har på något sätt alltid blivit förlorarna i diskussionen.

Ska det vara löjligt att reagera på kritik av något man själv skapat?

Det är lätt att glömma att man som recensent sitter i en bekväm position. Du får tycka vad du vill - och ingen kan kräva att du ska göra det du dissar bättre. Det är faktiskt ingen myt att de flesta musikjournalister har en liten misslyckad musiker i sig. Att de inte kan göra det bättre. Så med vilken rätt tycker man egentligen?

För så fort en kritiker får kritik så gömmer denne sig bakom ord om professionalism, om produkt och inte person.

Sex och Tupac räddar den här bloggen

2008-10-23T13:49:00.002+02:00

För att komma hit har ett antal människor sökt på:

- "pussy videos"
-"rap text hur gör man"
- "tupac texter inspirerat unga"
- "genus i hiphop"
- "hur man blir en rappare"
- "omskurna kukar"

och ett dussintal andra grejer relaterade till sex och/eller Tupac.
Det är många som vill lära sig rappa som klickar in här. Jag kan bara se framför mig små 15-åringar (som inte är så små längre) som googlar för att börja skriva. Kärlek i hjärtat!
Inte så mycket kärlek i att jag faktiskt matchar alla de här orden med alla könsord det innebär.

Swedish playaz plus music

2008-10-12T17:19:00.005+02:00

Det kommer kanske som en nyhet för vissa att jag är fotbollsfan. Sanningen är den att jag är uppväxt med en tippande pappa och en stor käft som gärna ställer frågor. Gårdagens match var ju lite kul nu när de nya förmågorna äntligen fick ta plats. Precis som alla Lagerbäck-kritiker velat. Och jävlar vilka fina tio första minuter! Kände inte igen det svenska landslaget som höll ett grymt tempo. Tyvärr höll det inte inte mycket längre än så.
Jävligt kul att se Zlatan som kapten, mindre kul att han drog på sig en varning. Var kom den ifrån?

Om jag är fotbollsfan i allmänhet så är jag Zlatan-fan i synnerhet.

Idag hittade jag fin kuriosa på svenskfotboll.se. Inte om Ibra, för han har inte svarat alls, men om hans lagkamrater. Som 'porträtt' får landslagsspelarna svara på standardfrågor om musiksmak, största idrottsmännen, favoritmat och så vidare. Inte mycket spektakulärt, många spelar golf och gillar Västindien. Ishockey är andrahandssporten.

Roligast är när de faktiskt svarar på vad de gillar för musik. Det blir mycket "blandat" och "allätare" men fem stycken har faktiskt specificerat lite närmare. Utan att fuska - vem lyssnar på vad? Det är egentligen bara en som är rolig, men ändå. Para ihop siffra med bokstav och facit kommer - om någon svarar haha. Obs svaren är från 2004.

A. Fredrik Ljungberg
B. Micke Nilsson
C. Tobias Linderoth
D. Kim Källström
E. Marcus Allbäck

1. "U2, Red Hot Chili Peppers m m"
2. "Kent"
3. "Svenskt"
4. "Eveanesence, [sic] ODB, Linkin Park."
5. "Svensk pop, country"

Vad gör vi i Sverige?

2008-10-10T10:55:00.004+02:00

Det är sjukt hur ens känslor förändras beroende på var man är. Förra året vid samma tid satt jag och väntade på att få flyga till Mexico. Trött på Sverige, jobb, skola, vädret, vad inte. Väl borta blev det en annan inställning. Trygga Sverige. Rena Sverige. God mat Sverige där taco-kopian är fan så mycket godare än det mexicanska originalet. Inte för att hemlängtan på något sätt blev större än lyckan av att slippa vintern.

Så kom vi 'hem', till ett skabbigt studentrum i Lund. Det var samma land som vi hade lämnat tre månader tidigare. Bara kallare, mörkare och jävligare. I romantiserandet hade vi glömt hur jävla svårt det är att som 20-nånting-åring få ett arbete. Som så många andra drog vi till Norge.

Två veckor efter ankomst satt vi båda med ett heltidsarbete och en lön som vi bara hade kunnat drömma om i Sverige. Word tänkte vi, men ville inte stanna här. För långt till Skåne, till familj och vänner. Norskan är löjlig, priserna hutlösa. Sverige så mycket bättre.

Det må så vara. Men inte när det kommer till arbetsmarkanden. Nu har vi bott i Malmö i nästan åtta veckor. Vad har vi lyckats med? Den ena av oss har fått en deltidstjänst på 45% ungefär. Gör nästan samma jobb som i Norge - till nästan halva priset. Den andra har fått nej tack från ett av 50 sökta jobb. Resten har inte ens brytt sig om att svara. En full arbetsför människa som var så eftertraktad i Norge är i Sverige helt ointressant.

Hur fan kan det vara så stor skillnad? Efter ett halvår i grannlandet kan jag ju säga att skillnaderna inte är så stora. Eller jo, i Norge kan man sova gott om nätterna utan att behöva oroa sig för ekonomi. Slippa sitta sysslolös på heltid. Vi flyttade till Sverige för att få ro, för att få bygga bo någonstans. Vilket misstag.

Jag hjärta wiki

2008-10-08T14:58:00.004+02:00

Alltid försvarat wiki och kommer nog alltid göra, mitt historiestuderande/källkritiktryckande förflutna till trots. Checka nystartade Reggaepedia och fyll på om du kan!

Inom en snar framtid ser ni mig (läser) istället i ett nytt, fett och än så länge hemligt projekt...

3x det har hänt

2008-10-08T13:51:00.003+02:00

Jag vet att jag är en dålig bloggare. Men det har bara blivit lättare att låta bli än att faktiskt försöka skriva ihop något.

Sedan sist har jag:
- omvärderat min inställning till Magnus Betnér. Från att ha varit rolig hunk till burdus gaphals... Blev bjuden på 'Tal till nationen' - och blev sjukt besviken. Ståuppp-shower brukar ju verka så här att allting blir roligare för det är live och andra skrattar. Nu satt jag mest med höjda ögonbryn och fattade inte det roliga. Kanske en gång, eller två. Minns egentligen inte några exempel, bara den här känslan av fan vad jag aldrig skulle betalat för detta själv...

- varit på mitt livs andra allsvenska match. Och inte vilken som helst utan skånederbyt MFF-HIF. Hamnade i Malmöklacken, med en HIF:are till pojkvän och fick ju ett par sura blickar... Kan ju säga att det inte kändes speciellt säkert att stå där även om jag mest var skyldig genom association som man säger. Fick dock, oavsiktligt eller inte, tifopapper i huvudet efter Henkes feta kvitteringsmål. Behöll sedan jublet under kontroll när matchen slutade 1-2 och vi hade Supras i ryggen.

- börjat knega som den knegare jag är nuförtiden. Den svenska arbetsmarknaden är fan en jävla skam. Jag svär jag kommer utvandra på riktigt.

Bitches and hoes betalade ditt arvode

2008-09-18T12:21:00.010+02:00

Alla snackar om
Annah Björks krönika i City om kvinnoförnedringen i hiphop. Detta kopplar hon ihop med att två "hiphopartister" är misstänkta i brott som rör kvinnor. Jag tror att ett citat lämpar sig bäst för att bäst förstå logiken:
- Det är ingen slump att både den ene artisten, som var med då en 15-årig flicka våldtogs i hans backstagerum, och den andre artisten, som misstänks för att ha misshandlat sin unga fru medvetslös, båda är stora inom hiphop. Alla vet att genren glorifierar gangsters och hallickar. Det är så djupt insjunket i vårt medvetande att man inte längre reagerar på bara tuttar och skakande rumpor som fläskas ut kring männen i videorna.

Jag tror att de flesta vet vem detta idag handlar om. Sen när är artist 1 hiphop? Den andra artisten Annah Björk tar upp har inte längre några misstankar mot sig.

Det är bara lite sjukt att Björk lyckas koppla ihop dessa två fall - som båda omgärdas av många frågetecken - med någon sorts hiphopmentalitet. Där ingår tydligen misogyni. Och hiphop leder till kvinnomisshandel, våldtäkter med mera med mera. Folk reagerar på det här...

Diskussionerna om tjejerna i hiphop återkommer med jämna mellanrum och argumenten är alltid likadana. Bitches and hoes. Stackars brudar som blir accessoarer. Men de kanske inte alls vill dansa med Pharrell?

För det som är fucked är den här svenska moralismen som skapar offer. Det är väl Annah Björk som förminskar de här tjejerna till "hål", "slagpåsar" och " tuttar och skakande rumpor som fläskas ut kring männen i videorna".

Om Annah Björk på allvar tror att alla hiphopkillar "står där med armarna i kors lite tufft och ser ner på brud-polarna." så känner hon tydligen ingen hiphopsnubbe. Och vet ingenting om hiphopmentalitet. Kritiken går inte att ta på allvar när den dryper av generaliseringar, okunskap och stigmatiserande av en grupp som säkert inte ser sig själva som offer för hiphopkulturen.

Pimpa min vardag

2008-09-11T00:44:00.003+02:00

Är det inte alltid lika kul när någon ska förklara något som är lite utanför dennes radie? Lite äldre "experter" som håller sig a'jour men ändå inte riktigt kan sätta fingret på...

Som DN:s språkvårdare som fick frågan vad detta ordet "pimpa" egentligen betyder. Hon svarar helt riktigt att det handlar om att "piffa till" eller "göra vassare". Så långt, så bra.

"Ordet är ett direktlån från engelskans to pimp - vad annat. Huruvida det har något att göra med substantivet pimp 'hallick' och det tillhörande verbet pimp, bedriva 'soutenörsverksamhet', är mer än jag vet, men det verkar inte omedelbart troligt.
Det är det heller inte det skulle ha något ursprung i med det mindre välkomna tillägg som a pimple, en bobba, utgör."

Alltid lika kul när dina, mina ord skrivs om och/eller förklaras av DEN ANDRE.

En bokstav för mycket

2008-07-08T14:46:00.003+02:00

Jag har aldrig haft lektyr på toaletten. Läser man där så behöver man inte förvara det där, eller hur. Nu bor jag med folk som inte bara läser på toa utan till och med har detta som kallas "Dassboken". Inte direkt fastnat för något i den, men inte heller motstått att läsa.

Men så kommer H idag och bara
- Du vet att Smålandsposten är med i den här?

"En bokstav fel
I Smålandsposten 29 april [2002] angående dagens namn: 'Omkring 37 000 heter Kent och av dem har omkring 5 000 ett h i ändan."

Ler lite smått men kan inte förklara varför eller hur det egentligen är kul. Så kommer bokens punchline:

"Betyder det att de är tatuerade?"

Va? Ok att det kanske bara var kul för mig för det var Smp, men är det någon som tycker det blev roligare nyss?

En nödvändig bok? En otroligt nödig = krystad = sluta tryckas-bok.

Såsås mix man!

2008-07-06T17:03:00.005+02:00

Det här måste vara det blogginlägget jag tänkt skriva flest gånger - och skitit/glömt/ej pallat göra flest gånger också.

I maj (kanske) var vi på nice klubb. New York-duden DJ Gravy lirade plattor. Jag som precis då hade torskat på reggae fick höra en hel del schysta kända och okända tunes.

Finns ett par riktigt trevliga mixtapes att tanka på hans hemsida. I suggest you do that.

Only good for steady pumpin'?

2008-07-04T09:56:00.007+02:00

Nya bokningar till Hip Hop Kemp! Och vilka bokningar sen då!

Lundatjejen Yarah Bravo verkar ha något väldigt speciellt förhållande till festivalarrangörerna. Hon verkar helt enkelt spela där varje år. 2008 blir annorlunda - och bättre. I år står nämligen Yarah som arrangör (och säkert konferencier) för femcee-scenen U.N.I.T.Y.

Det är precis som det låter, massa softa kvinnliga rappare som får chansen. Kul på ett sätt - men man kan ju alltid fråga sig varför de inte skulle få spela på den vanliga stora scenen. Om det går som jag vill kommer vi få svar på detta och lite till.

Bokade är hursomhelst Bahamadia och Apani B. Sjukt kul! Och den kanske största överraskningen; Roxanne Shante.

Nu trodde ju jag att de flesta var införstådda om den senare brudens storhet, men när t.o.m min hiphoplyssnande polare P bara sa "va, vem?" så blev jag lite skraj. Kan det verkligen vara så av folk av 08 inte vet vem Shante är?

14 bast hookade hon up med Juice Crew och Marley Marl. 15 år gammal dissade hon KRS One i Roxanne's Revenge. Som 25-åring sa hon tack och hej till musikindustrin för att börja studera psykologi. Eftersom hon var så ung när hon skrev skivkontrakt fanns en klausul - bolaget skulle betala för studier. Shante har nu doktorerat.

Att få se henne är att få se en legend och pionjär.

Who's crying?

2008-06-24T15:17:00.003+02:00

Vad ska man egentligen känna för 50 cent? Jag tror jag har gått igenom allting från hat och pity och försvar. Ingen kan väl egentligen dissa x antal bangers, framförallt inte In da club.

Men på senare tid har mr Curtis blivit en parodi på sig själv. En sån där person som de flesta känner igen - och som på egen hand har fått representera hiphop som genre. I alla fall för de som inte direkt lyssnar på hiphop.
För sådana människor blir 50 cent en enkel diss att lägga. Har du New Era? Du ser ut om Fifty. Har du baggys? Du ser ut som Fifty.

För ett tag sen läste jag (och såg bild på) en gråtande 50 cent. Den något ologiska förklaringen var att han grät för Fat Joes dåliga försäljningsiffror. Vilka sympatikänslor som väcktes i mig! Varför ska folk vara så dumma mot honom? Klart han ska få gråta som alla andra!

Ett par månader senare sitter den jäveln och spelar in ett telefonsamtal med sin forne vän Young Buck. Och verkar helt ha glömt att det finns bild på hans egna tårar.

It's bigger than Hillary, it's bigger than Obama

2008-06-20T17:41:00.002+02:00

Erykah Badu ft Pharaohe Monch - The Healer/Hip Hop rmx (Madlib prod)