tupac bor i min källare

Malmötips: Gangstaz Paradise

noreply@blogger.com (Danina) — Sun, 22 Nov 2009 12:02:00 +0000

Det är Sensurrounds sista dag och det bästa ska väl komma sist?
Gänget bakom filmen Gangstaz Paradise håller i en Work-in-progress och snackar om gangstarap med bl. a Snoop och Ice Cube. De snackar influenser och ursprung men också artist-ansvar.
Kl 18 på Panora och det är gratis och gott.

Fyndet: U-God ft Meth - Wu-Tang (låt)

noreply@blogger.com (Danina) — Sat, 21 Nov 2009 18:31:00 +0000

Björklund tror att Balkan ligger i Malmö

noreply@blogger.com (Danina) — Fri, 20 Nov 2009 13:03:00 +0000

I sitt tal på Folkpartiets landsmöte i Växjö vet inte partiledaren vad han talar om.
- Visst hade väl Sverige varit fattigare utan Zlatan, uppvuxen på Balkan, sa Jan Björklund enligt Sydsvenskan.
Alla vi som vet att Zlatan är både född och uppvuxen i Malmö kan skratta.

Björklund kallar det för "en lapsus" - ett omedvetet misstag. Men det är bara medvetet när han försöker plocka politiska poänger på Koungen. Björklund! Rör inte vår Zlatan!

På FP:s hemsida ändrades det snabbt i det skrivna talet till:
"Och visst hade väl Sverige varit fattigare utan Zlatan, med rötterna på Balkan".

Tur att det finns media på plats som kan se igenom efterhandskonstruktionen.

Musik som hjärta och smärta

noreply@blogger.com (Danina) — Thu, 19 Nov 2009 14:44:00 +0000

Installationen där man kan lyssna på musiken som använts för tortyr.

Musik är nära vän med frihet. Men i fångenskap används den ibland som mental terror. Tortyr som inte lämnar synliga spår men som bryter ner psyken mer effektivt än fysiskt våld.
Nästa år är det premiär för dokumentären »Musik som gör ont«.

Belysningen är dämpad och det blir publiken också. En föreläsning, ett samtal kring ett arbete, »work in progress« till och med, är kanske inte ultimat när man ska skildra en stämning.

Den här gången är det det.

Det är inte fler än femton personer som kommit för att lyssna på Peter Bryngelsson på Inkonst i Malmö. Han ska tala om det fyra år långa arbete han lagt ner på efterforskningar kring musik. Det låter i sig inte unikt. Om det inte vore för kopplingen: musik och tortyr.

Bryngelsson är pedagogiskt kronologisk och talar om hur musik varit en del av krig sedan 1500-talet. Om Marseljäsen som vann över franska armén till Napoleons sida. Och sedan om tortyren som han menar härstammar från andra världskriget. Hur de franska motståndsmännen som föll offer för den sedan själva använde den i Algeriet. Lärde ut den till CIA på 1950- och 60-talet. Hur de i sin tur utbildade sydamerikanska regimer i Chile, Argentina, Uruguay.

I det senare landet satt Nestor i fängelse, blev torterad med ljud. En radiokanal som gick dygnet runt. Som han inte hade en chans att stänga av. Bryngelsson spelar upp låtarna Nestor minns. »Yellow Submarine« på spanska och någon plojlåt som går »hoppa, hoppa, hoppa« och det var de tvungna att göra också, fångarna. Vi hör intervjun med Nestor och hur han börjar gråta.

Skulden lägger sig över rummet och musiken är nästan outhärdlig att lyssna på. Denna konstform som ger så mycket glädje och avkoppling och hjälper oss att uttrycka varma, kalla – mänskliga känslor… I händerna på omänskliga tortyrutövare.

Bryngelsson pausar. Han kan ju göra det. Påminner publiken om detta privilegium. Går snabbt igenom historien från musikbomber på Balkan till musikpropaganda i Rwanda. Vi förstår inte språket och visst svänger musiken men den handlar också om hur man ska utrota tutsier. Tystnad.

Känn på de här två orden: Vitt brus.

Man kan nästan höra hur det låter. Denna ljudkuliss som britterna använde på sina IRA-fångar. Rycker till när det går igång och trettio sekunder är för mycket. Åtta till sexton timmar i sträck brukar tortyren bestå av, förklarar Bryngelsson. Man hör hur någon skakar av sig rysningen.

Utanför, i foajén finns en installation. En plåtburk, inte mer än 170 hög och 150 cm bred. Inredd med en stol. Under stolen en cd-spelare, på stolen ett par hörlurar. En ensam glödlampa dinglar i taket.

Här kan man lyssna på tortyr.

Det är intressant men bara om man kommer ihåg man kan byta låt. Att man kan sänka volymen. Att man inte tappat uppfattningen om tid och rum. Att man kan resa sig från den lilla stolen och gå när man vill.

DaninaMahmutović

Islamisk hiphop - möjlighet eller motsägelse?

noreply@blogger.com (Danina) — Thu, 19 Nov 2009 14:26:00 +0000

Kid Dragon och DJ Raichous. Muslimer. Och DJ:s. (Foto: deentight.com)

Förbjuder islam musik? På den till synes enkla frågan finns bara svåra svar. I dokumentären »Deen Tight«får vi följa med muslimer i USA och Storbritannien i deras balansgång mellan kultur och religion.

Filmaren Mustafa Davis började ifrågasätta den utbredda musikkultur som har tagit över i USA. Hiphop. Han beskriver den som materialistisk, våldsam och kvinnoförnedrande.

- Hur kan man använda den kulturen för att förmedla ett andligt budskap? frågade han sig själv och bestämde sig för att passa vidare frågan till amerikanska och brittiska muslimer som utövade något av hiphopens fyra element.

Han ville också ta reda på hur artisterna positionerade sig gentemot det faktum att många anser att musik är förbjudet inom islam. Haram. Som Mustafa Davis uttrycker det i filmen:

– Jag visste att jag skulle ställa frågor som de själva kanske inte ens skulle kunna svara på.

»Deen Tight« hade Sverigepremiär i Malmö under filmfestivalen Sensurround och var en del i temat »Musik och islam« – ett samarbete med Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.

»Deen« är det vardagliga uttryck som används för religion. »Tight« är tight men också bra och grymt – bejakande helt enkelt. Det knyter an till kärnfrågan om hur man kan hänge sig islam samtidigt som man utövar något islam är misstänksamt till.

Rachael eller DJ Raichous som hon kallar sig, ser hellre likheten än konflikten:

– Att vara en »crate digger«, gräva i skivbackarna, hitta den där perfekta skivan, det är närmast religiöst för mig. Essensen i grävandet är samma som i religionen. Jag gräver i mig själv. För mig handlar det om att ta skelettet av islam och sätta det i den amerikanska kroppen. Den amerikanska kulturen.

Många i »Deen Tight« anser att det är bättre att de är med och skapar något positivt än att »de onda krafterna« får stå oemotsagda. De använder termen »dawah« för att legitimera musiken som oavsett innehåll inte ses med blida ögon av alla.

Jonas Otterbeck är docent i islamologi vid Lunds universitet och håller i samtalet efter filmvisningen. Han förklarar termen:

– Dawah betyder »inbjudan till islam» eller egentligen »uppvaknande« som man kan sprida till både muslimer och icke-muslimer. Det är en slags missionärstanke, säger han och fortsätter:

– Dawah användes av alla muslimer som inte bodde i islamiska stater, man ansåg att man kan ”bara” vara muslim där om man gör dawah.

Motsättningen handlar egentligen om hur man ska tolka islams inställning till musik. Det finns ingenting i Koranen som förbjuder musik, däremot finns det en vers i Haditherna där man talar om »lättvindligt prat«. Detta har många gånger tolkats som musik.Men det är just en tolkning. Haditherna är de islamiska traditionerna som handlar om hur Mohammed levde och som man försöker använda för vägledning. Olika tolkningar är oftast knutna till olika grupper:

– Det finns de moralkonservativa som säger att det är haram och de har mycket pengar vilket gör att de hörs mest. Men det finns också en känd liberal shah som säger »jag är muslim, inte polis«,säger Jonas Otterbeck.

– Det finns ingenting klart som säger det ena eller andra, allt är tolkningar! Ingen försvarar sexuella texter men det finns många olika uppfattningar i frågan och då säger läran att man ska respektera varandra, säger Jonas Otterbeck.

Flera av rapparna i »Deen Tight« kom i kontakt med islam genom just hiphop. En av de första samplingarna i rapmusik var ett tal av Malcolm X. Breakaren Pop Master Fabel berättar om de breakbeats de brukade dansa till där man scratchade in själva ordet »islam«. Om hur »salam aleikum« blev ett rop till publiken och responsen såklart »aleikum salam«

Gruppen Remarkable Current i Kalifornien samlas kring sin tro. De använder musiken för att diskutera livet som amerikanska muslimer. Även om musikerna i filmen är medvetna om den tvetydiga inställningen som religionen har till musik, känner de att de inte kan överge sin kultur. En rappare berättar:

– När jag lärde mig om islam sa vår imam: »Fråga mig inte ens om musik« men jag tog mod till mig och förklarade min situation för honom och han sa: »Om du tror att det du gör kan gagna andra muslimer. Gör det.«

Ytterligare en röst i »Deen Tight«:
– Det finns inte en kultur som inte har musik. Snarare har det blivit så att om man inte har musik så saknar man något fundamentalt.

– Islam ska föra dig närmare ditt folk, inte dela dig från ditt folk.

Under Sensurround visades också filmen »I Love Hip Hop In Morocco« som handlar om unga rappares och DJ:s kamp om att få anordna Marockos första hiphopfestival. Artisterna där brottats snarare med problem som att inte ha pengar och att inte få kritisera monarkin än reflekterar kring huruvida de FÅR göra musik eller inte. Marocko är en islamisk stat.

– Det känns som att de amerikanska muslimerna – som är konvertiter – måste överkompensera på något sätt, säger Mark LeVine efter visningen av »Deen Tight«. Han har skrivit boken »Heavy Metal Islam« och upplevt inställningen från Marocko i såväl Iran och Pakistan.

Adisa Banjoko är hiphopjournalist i USA och intervjuas i »Deen Tight«. Han är övertygad om att hiphop har en viktig kraft:
– Mohammed talade folkets språk. Idag är hiphop ungdomens och därmed också folkets språk.

Danina Mahmutović

Rakim och världens undergång

noreply@blogger.com (Danina) — Mon, 16 Nov 2009 15:09:00 +0000

Rakims hemsida är fantastiskt domedag-isk inför släppet av hans album imorgon, 17 november. The Seventh Seal är hans sjunde skiva - om man räknar de fyra han gjorde med Eric B, och det gör man ju.
Men det är såklart också en Ingmar Bergman-film och framförallt ett kapitel i Johannes Uppenbarelse som handlar om... just det, jordens undergång. Typ.

Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad, som varade vid pass en halv timme. Och jag fick se de sju änglar, som stå inför Gud; åt dem gåvos sju basuner.

Det är inte meningen att låta raljerande eller skeptisk till den bibliska kopplingen. Jag gillade och gillar den här skivan. Som fan! Hade såklart inte skrivit om den annars. Hör och ropa i kör: Thank God for the God MC. Walk These Streets ft. Maino

Malmötips: I Love Hip Hop In Morocco

noreply@blogger.com (Danina) — Sun, 15 Nov 2009 14:37:00 +0000

Imorgon, måndag 16 november, startar musikfilmsfestivalen Sensurround i Malmö & Lund.
Finns mycket smått och gott men här är första tipset (i min smak såklart, vad är annars ett tips)

Hiphop är inte död. Trots sådana ihärdiga påståenden och obduktionsrapporter. Jag har alltid hävdat att hiphop inte alls är död. Den lever ju inom mig och tusen och tusen andra huvuden. Det är så lätt att sitta i Sverige eller USA och dödförklara en hel kultur - som faktiskt finns i princip överallt. Marocko till exempel.

I Love Hip Hop In Morocco handlar om just kärleken till musiken, kulturen och artisternas jakt på pengar för att anordna en festival. Visas GRATIS på Kulturplats Lagret (Friisgatan 15 b): måndag kl 18.

"Det förändrade världen jag kände till"

noreply@blogger.com (Danina) — Thu, 12 Nov 2009 12:40:00 +0000

Alexander Bareis var 18 år när muren föll. Han kommer från Pforzheim i sydvästra Tyskland, men har bott i Sverige sedan 1994. Som ung var han ofta i Västberlin.

– Min farbror bodde nära muren och vi cyklade längs den. Berlin är platt och vid muren var det otrafikerat. Det fanns utsiktsplattformer på västsidan och vi brukade göra ett experiment, ställa oss där och se hur lång tid det tog innan vi blev upptäckta av en vakt på östsidan. Det slog aldrig fel men man såg inte så mycket av DDR mer än taggtråd.
Han minns hur det var att åka över gränsen, hur hans föräldrar tyckte det var obehagligt att lämna ifrån sig passen till vakter med k-pister.

– Världens mest och hårdast bevakade gräns, det fanns inget jämförbart på den tiden. Jag kan tänka mig gränsen mellan Nord- och Sydkorea som motsvarighet.

– För mig har muren alltid funnits där. Som en logisk konsekvens av tyskarnas skuld. En historisk och kollektiv skuld. Jag har gått igenom Tredje riket hela min skolgång, från första till sista klass i olika grad. Lite var det ”rätt åt oss” att vi hade en mur i vår huvudstad. Man accepterade den och var van vid den. Mina förfäder dödade sex miljoner människor – en mur var ett litet pris att betala.

Kommer du ihåg när muren föll?
– Det finns inte en tysk som inte minns när muren föll. Först trodde ingen att det skulle hända, vi var ju uppvuxna med den. Det var mest de konservativa politikerna som argumenterade för ett enat Tyskland. Vi såg dem som högervridna och bakåtsträvande. De ville ha Tysklands gamla gränser. Men vilka gränser är det? Det var ingen självklarhet att man skulle ”ta över” DDR.

– Det är lätt att med facit i hand säga ”självklart skulle muren falla”. Men varför skulle DDR försvinna? Hur skulle det gå till? Många sa att låt oss ta det lugnt, men Helmut Kohl körde på. Det var nog mycket tack vare hans nära vänskap med Gorbatjov.

Hur var stämningen i november 1989?
– Fullständigt euforisk. Samtidigt fanns det en ängslighet; vad ska hända nu? Östtyskland såg ut som något från 1950-talet med dålig belysning och roliga bilar. Det var en enorm skillnad. Men ändå en glädje, 30-40 miljoner människor satt fängslade i en diktatur där politiska motståndare tystades och censuren var stenhård.

– Kohl sa att han såg blomstrande landskap men 40 år av planekonomi gjorde DDR bankrutt. Folk hade inte börjat rösta med fötterna annars. DDR var som en tunna utan botten som väst fick hälla pengar i. Man hade en speciell solidaritetsskatt som gick till återuppbyggnaden av öst. Det blev ett stort uppvaknande. Det dröjde inte länge innan tyskar på bägge sidor ville bygga upp muren igen. Västtyskarna tyckte det var surt att betala och östtyskarna längtade tillbaka. Man skapade till och med uttrycket ”ostalgi”. Östtyskarna eller Ossis som de också kallades, blev andra klassens medborgare. De fick lägre löner och får det än idag.

Vad är ditt starkaste minne?
– Jag minns själva natten, jag såg det på tv och skålade. Men mitt starkaste minne var från våren 1990 och vår klassresa till Berlin. Vi var med och hackade sönder muren. Man märkte att man var i en historisk omgivning. Något stort hände. Det låg en spänning i luften; vad kommer hända? Som västtysk var man lite av en förväntansfull åskådare medan östtyskarna såg friheten.

Många menar att det finns en ”mental mur” kvar. Vad tycker du om det?
– Jag upplever det numera på distans från Sverige men jag inbillar mig att jag fortfarande ser skillnader mellan öst och väst. Jag vill inte spä på klyschorna men det är klart att man kan se kulturella skillnader som haft med regimen att göra.

– Det är få människor förunnat att vara med om en så stor förändring. Man vet aldrig vad man får uppleva i framtiden men jag tror inte att jag kommer vara med om något större. Det förändrade världen jag kände till.

– Jag är väldigt glad att jag kan åka till Berlin och förklara för mina barn hur det har varit. Och att jag slipper förklara varför det går en mur genom Tysklands huvudstad.

Danina Mahmutović

Publicerad i Skurupsposten, fredag 6 november 2009

Foto: Scanpix (personen på bilden är inte personen som intervjuas) samt Lunds universitet: bilden på Alexander Bareis.

Inte wack

noreply@blogger.com (Danina) — Tue, 10 Nov 2009 20:25:00 +0000

Precis själv släppt släppte han sin debut 21 oktober. Ljummet mottagen av kritikerna: det blev en TREA. Inte i min bok.

Näääk
Näääk vem?
Slang musik/Devrim/Border
Betyg: 7 av 10

Han gjorde den svenska tolkningen av Wileys »Gangstas«. 150 000 Youtube-visningar senare är det dags för debutplattan tilllika frågan »Näääk vem?«.

Det blir en rättfram presentation och det med enklaste hiphop-formeln. Vardagsskildringar alltså, och det betyder fest, brudar, sprit, knatch och sprit igen. Inte på ett överflödigt amerikanskt sätt utan den svenska sorten typ byta bärs mot bit. Det är lätt att ha invändningar mot ett sådant rabblande men Näääk är en förutseende rappare. Redan i första låten konstaterar han »Ok jag röker weed, visst jag dricker öl, det är allt jag rappar om men det är allt jag fucking gör«. Det räcker faktiskt både som förklaring och ursäkt.

Men det hade såklart inte funkat utan Näääks kvalitéer. En skön röst som går hand i hand med ett naturligt flow och får skivan att andas »kick back relax«. Skivans producenter har definitivt byggt upp en ljudbild som passar för tillbakalutande. Mattias Caliste (han från Fjärde världen) och A.K. lyckas återanvända g-funk-synthen utan att det låter fattigt. De har också gjort en äkta singel i »Så jag lever mitt liv« där Näääk får till »För det du lägger låter nice, det jag lägger låter fett, så skillnaden i kvalité är som på cd och kassett«.

Ingeting sticker ut som direkt dåligt. Men ingenting får en att ta ner fötterna från bordet och hoppa upp ur soffan heller. Klubblåten »Namnet var Näääkish« till trots. »Näääk vem?« känns som en skiva av, om och för Näääk och hans polare och det är faktiskt en bra utgångspunkt för igenkänning.

Publicerad i Sonic #49, oktober 2009

Rättelse: Det är faktiskt i ANDRA låten han är förutseende.
(Foto: Pressbild)

Sprids till San Fran

noreply@blogger.com (Danina) — Mon, 02 Nov 2009 21:29:00 +0000

Ja, jag är en av de där människorna som googlar sig själv. Jag vill veta vad man kan få veta om mig. Det här fick jag veta: I San Francisco har det suttit någon kille och läst min artikel och använt den i sin power point-presentation. Frågeställningen? "How has Michael Jordan's popular Nike shoe design become a part of current hip hop culture?"
Har jag skrivit om detta? Nej.
Artikeln jag skrev publicerades i Smålandsposten 2004 och på numera nedlagda Flow Magazine. Det var där den var på engelska. "Diamonds... a contradiction for rappers". Fick mig att minnas de gamla goda tiderna. Detta är en artikel som jag fick mycket cred för typ "det påminner om gamla Mokkamekka" och "bra".

Därför här lite gräv i det egna arkivet. Det är definitivt inte mitt bästa arbete. Men det kan fan inte vara det sämsta heller. Döm själv:

People are murdered and maimed because of diamonds. It becomes especially contradictory when black rappers wearing heavy chains rap about oppression and the hard knock life. Big diamonds and platinum is the stuff to wear – how can that be so wrong? Diamonds are forever, right?

Illustration: Jakob Larsson. (Vad gör du nuförtiden? Googlar du också dig själv månne?)

En kavalkad av vad

noreply@blogger.com (Danina) — Fri, 23 Oct 2009 09:36:00 +0000

Efter nästan två år: här var min comeback i Smp:

Ken har en speciell pondus. Men tyvärr blir hans näst sista spelning i Sverige – på Oléo i Växjö – mer kvantitet på kort tid än kvalitet.

Ett ord i två bemärkelser ska komma och genomsyra hela kvällen. Effektivisering.
Innan det ens händer något annat på scen, gör DJ 2 Much skäl för sitt namn. Han som bara inte kan låta bli att använda effekterna som finns till hands. Låta en låt gå. Det ska visa sig att Ken Ring också är inne på det senare spåret.

Men innan dess är det dags för uppvärmning. Det är Pato Pooh som fått chansen att hänga med ut på Kens turné. Tyvärr är mickljudet alldeles för lågt för att man ska kunna höra vad han rappar om. Han får luta sig emot sina egna och sina lånade beats. Det är ok. Hans kvart på scen beskrivs dock bäst som en axelryckning.

På ett-slaget kommer den välbekanta rösten från någonstans. Wharrup! Och så på med denna låt som är nya skivans banger. Men inte för att Ken ska rappa den här och nu. Den inspelade versionen verkar duga bättre.
Ken framträder med uppdragen svart huva och går snabbt vidare till Ta det lugnt. Han säger att micken är kopplad till mixerbordet och att det är därför ljudet är så lågt. Det är en förklaring. Men definitivt ingen ursäkt. Inte för att just det ligger på Kens ansvar, men upplevelsen störs ändå.

Det som däremot ligger på Kens ansvar är upplägget. I princip är det bara två låtar som spelas i sin helhet. I övrigt är det en vers per låt och inte ens då har det känts som en hel vers. Snarare som ett blurr av en rappare som vill göra som amerikanska veteraner och visa upp sin breda katalog. Effektivisera. Ken är inte på den nivån där kvantitet håller som kvalitet. Han hinner med mycket på de dryga 25 minuter han står på scen, men det är på bekostnad av sitt eget material.
Speciellt jobbigt blir det när han inleder sin nostalgitripp med Eld och djupa vatten. Det var inte igår man hörde den. Och vi fick inte höra den igår heller.

Om en vecka flyttar Ken till Kenya. Det här var tydligen hans näst sista spelning i Sverige. Det känns som en grej som borde få en artist riktigt peppad på att göra ett bra framträdande live. Ken fick svårt att bära upp sin egen show, trots sin speciella pondus och person.
Man kan kanske inte förvänta sig så mycket av en klubbspelning – men klubbspelningar är väl det enda Växjö får i hiphopväg.

Publicerad i Smålandsposten, 5 oktober 2009

Return of the mack

noreply@blogger.com (Danina) — Thu, 22 Oct 2009 07:51:00 +0000

Min femtonde comeback, sex månaders semester. Nog sagt om det.
Dags att leverera. Här.

Och jag börjar way back. Denna fina uppsamling med ODB, Big Daddy Kane, Jay-Z och unga unga Shyheim. Fler ögon på den.

Se Biggie-filmen

noreply@blogger.com (Danina) — Thu, 09 Apr 2009 10:00:00 +0000

Till skillnad från Tyskland, Holland, Findand (!) och en drös andra europeiska länder får ju inte Sverige se filmen om Biggie. Det finns ingen som vill distribuera den här, tyvärr. Men.
Nu kan man se den om man klickar här och sen på postern. Easy as that. Tack Tekone.

Rock the Bells 2009 lineup!

noreply@blogger.com (Danina) — Wed, 08 Apr 2009 10:28:00 +0000

(klicka för större)
Så här tungt blir det i år. Får vi hoppas på en repris på export? Kom till Europa!

"Free entry for ladies with cleavage or hotpants"

noreply@blogger.com (Danina) — Thu, 02 Apr 2009 10:00:00 +0000

Tur att det är skillnad att gå på reggaefest i Malmö och att gå på reggaefest i New York. Fick flyer till releasefesten för samlingen "Ragga ragga ragga", där bl. a Tony Matterhorn ska spela. Inte på hemmplan. RVSP nu, nu, nu och så erbjudande om du vill fira din födelsedag där. Du får gå på en röd matta! "We don't promise you the world. We give it to you!" Längst ner kommer så klart 'the dresscode':

There is STRICT DRESSCODE
Sexy & Chic Only.
Button up/ Collared Shirts Mandatory for Gents
No Hats or Boots of Any Kind.
No overly baggy jeans or unfashionable footwear
Heels Mandatory for Ladies
** No exceptions **

Shit. Shit. Det är inget bröllop eller någon annan högtidlig tillställning vi snackar om. Men du måste ha skjorta som snubbe och klackar som brud. Vem vill gå dit? Det här med dresscodes är ett skumt fenomen som vi för det mesta slipper i Sverige. Kanske inte på alla ståliga nattklubbar, som för övrigt också använder face-screening. Men en vanlig utekväll brukar funka med vad jag än vill ha på mig. Det ska det göra.

Jag var i London för första gången 2004. En kvällspromenad och händerna blev fulla av flyers. Inkastare stod på gatan och bara "kom då tjejer..." En lapp löd: "Free entry for ladies with cleavage or hotpants". Vi letade i kanske två timmar efter en hiphopklubb och när vi väl hittade den, stoppades vi av vakterna. Inte för att vi var 17 utan för att jag hade fucking sneakers på mig.

Hur som haver är det ingen hemlighet att dancehallvärlden är väldigt sexualiserad. Men ändå. Slappna av lite kanske? I den svenska översättningen, till våra förhållanden, är det så slappt som en källarlokal som lämpar sig väldigt bra för fest. Ett clash mellan DengDeng Hi Fi och Rootsteppaz Soundsystem.

Istället för dresscode: "All tribes welcome".

Sjunger hellre än bra... bre

noreply@blogger.com (Danina) — Wed, 01 Apr 2009 13:17:00 +0000

Om du bara ska köpa en svensk rapskiva i år... Låt det bli "Kråksången". Har du som jag varit trött och besviken på Looptroop (Rockers) ända sen Fort Europa? Upprättelsen är här. Promoe kan. Jag lovar.

Det finns mycket att säga om skivan. Den största förändringen är att den är på svenska. Avskalad skit. Personligt och privat. Jag recenserar den i Sonic #46, som kommer den 17 april. Döm av raderna ovan, betyget blir... uppåt

Singeln "Detta har hänt" har varit ute ett tag nu och sätter tonen. Skitnice. 22 april är datumet.

Måndagsmalmö

noreply@blogger.com (Danina) — Wed, 01 Apr 2009 09:57:00 +0000

De har varit igång länge. På Inkonst huserar varje måndag klubben Doc Lounge; det vill säga dokumentärfilm på storbild plus öl eller vad du vill till. I förrgår "Man Ooman" om dancehallkulturen och detta undrar Jonas Grönlund i Sydsv:

"Är det bättre att som vi i västvärlden blunda för våra normer och ideal än att, som i dancehall-kulturen, överdriva könsrollerna och det sexuella spelet så långt att ingen kan ta det på allvar?" Exakt!

Blir lite ledsen att jag missade filmen, men man kan inte gå på allt. Nästa måndag, dvs 6 april. Två legender förenas i Maradona by Kusturica.

Ett otroligt personligt porträtt där både den som ställer frågorna och den som svarar får ta plats. 19.00, 60 pix. Det kommer bli fullt.

Sway this way

noreply@blogger.com (Danina) — Wed, 18 Mar 2009 10:22:00 +0000

Minns ni Sway? Little Derek-låten? Han är numera signad på Akons label Konvict. Bli inte avskräckta... Nu gästar han på Two Fingers självbetitlade album, sju gånger! Allt är såklart inte wow men mycket bättre än det han lyckades prestera solo.

Two Fingers = Amon Tobin + Joe Chapman som är precis sådär brittiskt musikaliskt roliga med lite brazil, lite grime, lite dnb och så hiphop-konturer. Kan bli lite dåligt flummigt men pärlor finnes såklart; produktionerna är inte ditt vardagsdunk. Checka skivan på hemsidan, släpp 30 mars.

Free Mp3 Two Fingers vs Spank Rock - Backyard Betty
- för ditt dansgolv

Behind the words - Bun B

noreply@blogger.com (Danina) — Tue, 17 Mar 2009 09:39:00 +0000

När man skriver lite om mycket.... blir det grejer kvar att säga. Min intervju med Bun B den där fredagskvällen när jag fick ta taxi hem från jobbet (kändes supastar) är ett exempel. Bli uppringd av USA. 20 minuter fick jag. En timme försenat och sen stod Bun B och sa what's up. Inte mycket, suttit och väntat på dig i en timme typ.... Och så på med högtalarfunktion och det blir svårt att höra plus hans Texas-dialekt på detta. Swhhhhh va? "You packin'?" (kläder...) "No, I'm changing." Bättre det!

För första gången innan en intervju så frågade jag runt lite om eventuella spörsmål från polare: Varför har UGK aldrig släppt något på Rap-A-Lot? Möjligheten uppenbarade sig aldrig. Men både Buns och Pimps (RIP) soloplattor är släppta där. Varför, av alla söderngrupper, slog just UGK igenom? Timing. Fanns andra, som i Buns tycke var bättre (Street Militia), men vill inte spekulera i varför andra inte made it, det vore arrogant.

En otroligt ödmjuk kille som flera gånger under 20 minuter hinner tacka sina supportrar. Fans är ett alltför opersonligt epitet. Ser inte på karriären i termer av misstag, utan på sig själv som en "blessed man" som fick vakna varje dag, vara med sin fru, få göra den här intervjun...

Albumet UGK 4 life droppar 31 mars på Jive. Som Bun säger är det klassisk UGK-skit; kolla bara singeln Da Game Been Good to Me:

Börja peppa med dubbelalbumet Underground Kingz från 2007.
Resten av mitt och Buns samtal läses i Sonic #46. I din butik, eller brevlåda, 17 april.

Så skapar man mervärde

noreply@blogger.com (Danina) — Mon, 09 Mar 2009 10:03:00 +0000

En av de coolaste skivor jag sett, kom i brevlådan för ett tag sedan nu.

Whatta weeks

noreply@blogger.com (Danina) — Mon, 09 Mar 2009 08:08:00 +0000

Min lediga dag, väcks 08.20 av min arbetande sambo som vill berätta att Coolio blev rånad av sin publik när han stagedivade. Dessutom, som om detta inte vore nog, grips han senare med crack på sig... På ett sätt var det ju trevligt att vakna skrattande.

Har haft jävligt grymma veckor på senast, därav frånvaron. Snart en månad sedan Dead Prez-konserten. Recension kommer i Sonic #46. Här lite inte så bra bilder på just scenen men däremot på publiken, som var helt galen. Var länge sedan jag var på en konsert där jag tappade fotfästet och liksom flöt omkring på alla andra. Tog en annan approach som recensent där jag deltog istället för att ha med block och stå vid sidan av och observera. Funka bra.

Rött ljus på röda rappare.

Music Doc kom och gick och trots sjukt många bra filmer och free pass så lyckades jag bara se två filmer. Lite av den otroligt grymma NY 77: Coolest Year in Hell. Vet inte var man kan få tag på den men kolla detta fetfeta klippe t!

Sist men inte minst: min recension av Lorentz & M.Sakarias debut Vi mot världen på Sonics hemsida. Lite annorlunda från fyran i DN, Sydsvenskan har inte lagt upp något på nätet, vet inte ens om de recenserat. Kanske når inte Stockholmsskiten ner till Skåne?

Kulturkonsumtion

noreply@blogger.com (Danina) — Mon, 09 Feb 2009 12:37:00 +0000

Fick det här från någon blogg jag hamnade på. Hur mycket har jag egentligen betalat för kultur under 2008? En rannsakning, skulle man kunna säga.

Film
Tror faktiskt inte jag gick på bio en enda gång under 08. Inget lockade, helt enkelt. Däremot har jag börjat bygga en ordentlig dvd-samling, trots att jag bara la kanske 550 kr på detta under fjolåret. Sedan årsskiftet är denna summa fördubblad, minst.

Musik
Kanske 200 kronor på skivor. Inte mer. Och då köper jag nästan uteslutande begagnat och mestadels loppisvinyl. Fick Mos Defs - Black on both sides (cd) för 20 spänn i Oslo. Största ugiften står i så fall konserterna för. Meth & Red, 600 sek. Fresh Fest (Busta, Ghostface m.fl), 600 sek. Three 6 mafia, 350 sek. Talib Kweli, 450 sek. Hiphopkemp, 400 sek. 2400 för liveupplevelser.

Litteratur
300 kronor. En superbok om Bob Marley som jag köpte i Amsterdam för 200 och resten har varit grejer på second hand, typ engelska versionen av Can't stop won't stop.
Jag bestämde mig för att läsa de böcker jag hade istället för att fylla på i bokhyllan. I 09' har jag redan köpt typ 10 böcker...

Tv
Har inte betalat för tv, om man inte räknar de två tv-apparater jag köpt för 800 sammanlagt. Och första säsongen av The Wire (100 spänn).

Tidningar o dyl.
En av de grejer jag lärt mig att prioritera bort, efter upptakten till min första resa. Läser mest på nätet och den enda tidning som är värd att prenumera på, får jag gratis. Boya!

Sammanlagt
Inte mer än 3600 kronor av min förmögenhet har gått till kultur. Nej, det beror inte på att jag laddar ner allting utan faktiskt på att det inte riktigt släpptes någonting som jag tyckte var värt att köpa. Direkt. Jag är mer typen som väntar till priset gått ner... Vad gäller filmer så köper jag mycket sånt som jag redan sett, gillar och vill äga. Samma filosofi gäller skivsamlingen egentligen så det jag köpt har mest varit klassiker.
Största delen dvs två tredjedelar har ju varit konserter.

Ska bli kul att se hur det blir nästa år, men jag har ju en känsla av att det blir mindre live, mer film och säkert litteratur...

Alla snackar om polis polis

noreply@blogger.com (Danina) — Fri, 06 Feb 2009 16:14:00 +0000

Det har jag också gjort. Blir ett snabbt tema dvs flera skriver på samma ämne på dynamiska. Jag feedar sajten i min blogg, till höger längre ner. Jag blir den snabba jäveln med länkarna. Det tillkommer fler texter bland annat en juridikstudent som tar det blir mer... teoretiskt.

Skrev som fan igår och nyheten utvecklades sig snabbt. Förundersökningen lades ner snabbare än den inleddes. Känner mig inakutell redan med krav på åtal. Vad fan tänkte jag på?

Timbuk debatterar det på Newsmill. Säger som jag: "Jag är inte förvånad". Vem fan är?

Straffbart att fota brittiska poliser

noreply@blogger.com (Danina) — Wed, 04 Feb 2009 16:39:00 +0000

Journalisten skriver att man i Storbritannien inte får fota poliser i tjänst längre. Detta är en del i den nya antiterroristbekämpningen. Är det ingen som ser det sjuka i detta? Inte direkt så att den brittiska polisen alltid har agerat regelenligt. Och inte heller är det så lätt för en civil att komma någonstans med sin anmälan om man nu ens orkar göra en. Fotobevis hade ju hjälpt, men nu blir det straffbart att fixa! Rättssäkerhet whut?

3x fett i Skåne

noreply@blogger.com (Danina) — Wed, 04 Feb 2009 10:07:00 +0000

Februari ser ut att bli den roligaste månaden än på länge (och hittills). Treorsaker till detta:

X- Dead fucking Prez är bokade till Mejeriet i Lund. 12:e ska de stå på scenen och Adam Tensta har fått äran att värma upp publiken. Spelningen kan bli klassisk, och bara "Hiphop" är värd konsertbiljetten (250 spänn). Min största farhåga är att de ställer in.

X- Feta filmfestivalen - eller musikdokumentärfestivalen Music Doc kör igen, och denna gången även i Göteborg och Stockholm. I Malmö är det aktivitet hela vecka 9, dock sker det mesta helgen den 27-28 februari. För två år sedan hade jag turen att se feta Rock the Bells där. I år finns det också mycket fint. Tips från volontär och allmän supporter:
Last Days of Left Eye (2007)
Mest känd från TLC, eller kanske för hon brände ner sitt ex:s hus? Lisa Lopes spenderade sin sista tid i livet i Honduras där hon försökte få bukt med de onda andar hon trodde jagade henne. Hon omkom där, i en bilolycka. Dokumentären följer hennes sista tid i livet. (Lör 28/2 kl 15.15 på Spegeln, Malmö)

Public Enemy - Welcome to the Terrordome (2007)
Filmades 2002 under deras London-turné och handlar egentligen om bandets betydelse. Variety kallade den "... intimate, powerful, politically astute and absorbing. One needn't be a PE fan or even a rap fan to find something enthralling in this definitive portrait of a group and an era that changed the face of popular music." Exakt så. (Fre 27/2, kl 18 på Spegeln, Malmö)

Beatbox Alternate Take (2007)
Finsk kortfilm som visades på Nordisk Panorama i höstas. Följer med New York-kids som gör musik och ljud av allt i deras omgivning. (lör 28/2, kl 18.45 på Victoria, Malmö. Obs att det går under "picknickbio" dvs man får ha med sig mat/dricka i salongen. Efteråt visas Justice - Across the Universe, ja om franska Justice...)

The Night James Brown Saved Boston (2008)
Ja, det är lika dramatiskt som det låter. Dagen efter Martin Luther King blev mördad, 1968. Det är upplopp i Boston och borgmästaren vill ställa in James Brown-konserten. Istället blir det den som lugnar ner kravallerna. (lör 28/2, kl 18.45 på Spegeln, Malmö)

Bassweight (2008)
Om den nya feta musikstilen dubstep som erövrar dansgolv världen över. (fre 27/2 kl 13.45 på Victoria, Malmö)

I övrigt två filmer som ännu inte fått någon programtid: "Planet B-Boy" och "Nina Simone - Love Sourceress... Forever"
Music Doc är mycket mer än bara filmerna, massa workshops och fester tillkommer. Kolla in hemsidan som kommer uppdateras med all info snart.

X- Som om sista februarihelgen inte vore nog späckad redan, är det DIY-marknad på aktivitetshuset Utkanten (Industrigatan 20, Malmö). Där kan DU sälja dina egentillverkade grejer. Eller bara komma och kolla på andras. Ta med grejer till Freeshopen annars, där lämnar du och får ta med något annat hem. Gratis.